Jesper Olsen ensam i öknen längs Suezkanalen i Egypten i december 2009. Tre veckor efter att denna bild togs rånades han av Egyptisk miltär på all vätska och en mobiltelefon, telefonen lämnades dock tillbaka. Han krävde att få veta soldaternas namn men de vägrade svara så övergreppet är inte utrett.

Jesper Olsens två jordenruntlöpningar är en större prestation än någon kan ana. För det första har han sprungit hela distansen, inte gått en enda meter! Och han har han utsatts för ofattbara påfrestningar, bland annat har egyptisk militär rånat honom på all vätska ute i öknen.

Min intervju med den 40-årige danske ultralöparen Jesper Olsen fortsätter. I den andra delen berättar han om fusket i branschen, om sin glädje under löpningen, om alla farligheter han utsatts för och om den enorma logistiken runt de två världslöpen.

Jag ställde 36 skriftliga frågor och har nu fått svar på 19. Jesper följde uppmaningen om att svara utförligt- svaren på de senaste nio frågorna tar upp åtta A4-sidor. Jag har tvingats stryka lite men intervjun är megalång.

-De blev lidt længere/mere udførlige så jeg valgte at sende 9 istedet for 10 denne gang, skriver han med glimten i ögat och lovar att återkomma om 2-3 dagar med resten av svaren när han flyttat in i bostaden i Malmö.

Det talas ibland om fusk i din bransch, kan du garantera att du verkligen tillryggalagt hela distansen till fots och inte liftat en enda kilometer?

-Ja. Det har varit helt centralt både under World Run 1 och World Run 2 att springa varenda meter, inte åka med föjebilen, inte åka buss, cykla eller fuskåka på annat sätt. Tar man genvägar (”skære hjørner”) tror jag det är bättre att ägna sin tid åt något annat. Utmaningen är ju att lyckas, det är motivationen. Fuskar man blir ju hela projektet fullständigt ointressant! Det gäller även om man inte skulle bli avslöjad med att fuska. Hur skulle det kännas om du tränat i två år för att sätta ett personligt rekord på  till exempel 10 km men tar en genväg den sista kilometern? De flesta tror jag skulle uppleva det som om två års träning vore bortkastad.

- Men du har tyvärr rätt i att det har funnits ultralöpare som faktiskt fuskat. Det är otroligt trist! Men sällan har det handlat om riktiga ultralöpare. Till exempel Robert Garside från England (anmärkning: amerikanska Runners World har i sitt augustinummer en lång artikel om Garside där det inte klart framgår om han var en fuskare eller inte) som skrev en loggbok på nätet där det påstods att han sprungit genom Afghanistan men i själva verket suttit hemma i England och fabricerat allt. Tandlöst, simpelt! Men så vitt jag förstått har den mannen bara sprungit ett enda maratonlopp, inga ultratävlingar.

Jesper fortsätter med att berätta om hur han gjort för att inte riskera fuskanklagelser. I korthet går det ut på att dokumentera löpet så utförligt som möjligt, bland annat genom bilder och loggbok som lagts ut på hemsidan www.worldrun.org samt gps-data via systemen Life Pilot och det enlig6t Jespers tycke bättre Endomondo. Sedan har han haft många ”medlöpare”, personer som sprungit tillsammans med långa sträckor, bland annat i Ryssland, Australien, Syrien, delar av Östafrika, Sydafrika, Equador och Colombia.

- Australiensiskan Sarah Barnett, som vunnit flera 6- och 10-dagarstävlingar sprang med de första 700 milen på World Run II. När hon förlorade för mycket kroppsvikt tvingades hon stoppa, skriver Jesper och nämner namnen på en rad andra följelöpare som betytt mycket, inte minst finnen Reino Uusitalo.

Starten för World Run II skedde i Nordkap den 1 juli 2008. Fyra år och en månad senare sprang han i mål i New Foundland, Kanada. Babyjoggern sprang han med ner till Egypten.

Hur mycket har du sprungit med din babyjogger under dina 3 700 mil?

- Ungefär som planerat, det vill säga i Europa, Mellanöstern, Egypten och ner till gränsen till Sudan. Ju varmare desto jobbigare med en vagn, inte minst för all vätska. Jag hade fyra kritiska dagar längs Suez där jag tvingades begränsa vätskan.

På bloggen skriver Jesper att det är 20-30 procent mer ansträngande att springa med vagn än utan. Ungefär åtta av tio coast to coast löpare i USA har ingen vagn utan får all packning och annat transporterat med en följebil. När jag läser detta blir jag glad- jag hade ju ingen följebil under mina tre coast to coast i USA. Reservkraft finns alltså om jag skulle behöva för ett eventuellt fjärde USA-löp!

-En dag blev jag stoppad av en patrull på två unga soldater, tonåringar. De osäkrade sina maskingevär och jag tvingades förklara varför jag sprang genom detta öde område. Jag tvingades ge dem allt mitt vatten, en tvåliters cocacolaflaska. Då var jag i en extremt kritisk situation . Nej, myndigheterna i Egypten var inte vänligt inställda och det har varit intressant att se att det senare blev revolution i landet.

- Efter Egypten hade jag följebilar men under de 260 milen i Sydafrika använde jag också baby joggern eftersom förhållandena där var ungefär som i Europa. Men i hela Sydamerikahade jag följebil. Att springa med vagn i Argentina och Chile på 4 000 meters höjd skulle knappt vara möjligt, däremot att gå med vagnen. Men mina World Run är ett löp, inte en promenad!

Du har utsatts för livsfarliga situationer, bland annat stenkastning i Afrika. Vad har varit farligast?

-Som löpare är trafiken alltid farlig. Det gäller alla, såväl jordenruntlöparen som den vanlige joggaren. En sekunds ouppmärksamhet och allt är slut. För mig har vilda djur i Afrika (lejon, krokodiler, elefanter, noshörningar) utgjort en viss fara men genom att springa i dagsljus och undvika vissa områden har det inte varit så farligt. Några gånger i Nordafrika och i Sydamerika har jag hittat skorpioner under mitt tält och på hotellrummen. Det har gällt att alltid ha sina skor i en stängd påse så att skorpionerna inte kryper in där för att söka skydd eller värme. I USA blev jag faktiskt ormbiten men det var inte värre än en natt med feber och kräkningar. Stenkastning är inte livsfarligt, bara obehagligt och stressande, mycket sressande när det pågår under en månad.

-Det är svårt att värdera vad som varit farligast. Men kombinationen av tropiska sjukdomar och två operationer i höger arm var det farligaste. Immunförsvaret slutade att fungera. Händelsen med de egyptiska soldaterna var också livsfarlig.

Du har haft mycket tekniska problem med utrustning, följebilar med mera. Berätta!

-Ja, tekniska problem har varit ett genomgående tema under World Run II. Särskilt i Afrika och Sydamerika krånglade följebilar och gps. I Östafrika var vägarna belagda med grus och vass vulkanisk sten vilket orsakade punkteringar och igensatta luftfilter. I Sydamerika, där vi var uppe på 4 000 meters höjd och med hög luftfuktighet, var problemen värre- motorpackningar brände sönder, kylslangar gick av, batterier laddades ur etc etc. Eftersom kroppen fungerade var det oerhört frustrerande att tvingas vänta på att få all teknisk utrustning reparerad. Människan kan anpassa sig till nya situationer men det kan inte en maskin.

På tal om risker, varför använde du inte reflexväst?

- Det är en bra fråga! Några gånger har jag faktiskt sprungit med reflexväst. Men som du kan se på bilderna från World Run II så har det inte varit några nattetapper. På första löpet däremot krävde polisen i Australien att jag skulle bära reflexväst genom Nullabor öknen, annars hade jag inte fått springa på motorvägen på natten.

Från vilka länder har du de ljusaste respektive mörkaste minnena?

 

-Under fyra års löpning har det varit otroligt många höjdpunkter men också hopplösa situationer, lyckligtvis fler av det första slaget. För att nämna några:

* Fantastisk gästfrihet i Sudan, ett land som jag trodde skulle bli mycket besvärligt, inte minst efter Muhammedteckningarna i dansk press. I Sahara var det dessutom 53 grader. Men under mina nära fyra månader i landet upplevde jag en enastående hjälpsamhet och vänlighet, liknande bemötande har jag bara fått i Sibirien. Att det är så beror på att områdena är så isolerade och att en resande då bara kan överleva med hjälp från befolkningen.

* Motsatsen var Etiopien, landet direkt efter Sudan. I den ödsliga nordliga delen är det inte vanligt med främmande, inte besök från andra stammar och definitivt inte besök av Européer, än mindre vita springande sådana. Under cirka 100 mil innan jag nådde utkanterna av Addis Abeba utsattes jag för daglig stenkastning. Ganska stressande och obehagligt!

Hur lång tid tog förberedelsearbetet för World Run II?

- Två år, ungefär lika lång tid som för World Run I. Jag hade nytta av vad jag lärt mig under det första löpet men det andra var mycket mer komplicerat, bland annat ur politisk-, budget-och terrängmässig aspekt.. Normalt ägnade jag 2-4 timmar åt logistik, 2-5 timmar åt träning och 2-4 timmar åt föredrag och annat. Jag hade alltså cirka 8 timmar för arbete och träning, alltså relativt gott om tid. Utan internet tror jag inte det hade varit möjligt att planlägga dessa två löp.

Sett i efterhand, skulle du ha velat ändra rutten? T ex springa på Afrikas västkust i stället för den besvärliga östkusten.

- Nej, inte i stora drag men i detaljer. Rutten genom Afrika var så bra den kunde bli. Att springa på västkusten hade varit i stort sett omöjligt eftersom många av de traditionella kolonivägarna går från inlandet ut till kusten, inte i nord sydlig riktning. Samma sak gäller Sydamerika.

-Men jag hade gärna undvikit all den tunga trafiken på de polska vägarna, där fanns det ingen plats vid sidan av vägen så jag fick springa med vagnen ute på själva vägbanan. Och Etiopien borde jag ha undvikit, åtminstone norra halvan där det blev kulturkrockar och stenkastning. Men skulle jag ha undvikit detta riskerade rutten att bli 200-300 mil längre. Kustvägen längs USA:s östkust borde jag också ha undvikit, för mycket trafik och det hade varit bättre att välja småvägar något tio mil in i landet. Där var mentaliteten bland befolkningenmindre trevlig jämfört med hur den är ute på landet.

 Camping i halvöknen strax nordväst om Ankara, Turkiet.

Har dina gps-kartor stämt med verkligheten?

-Ja, i stort sett. Precisionen är så bra att man nästan alltid kan lita på dem. Men man måste alltid använda minst en annan källa i ruttplaneringen, särskilt i Afrika, västra Sydamerika och den nordöstliga delen av Kanada. I den västliga världen  (Europa och USA) är täckningen exakt, ända ner till cykelvägar. Och utvecklingen har gått snabbt framåt, stor skillnad jämfört med Worl Run I 2004-2005.

--

Förhoppningsvis fortsätter intervjun med Jesper om några dagar. En av frågorna då blir:  Hur skadad är du egentligen?

Keep on running!

Efter tre mils löpning respektive rullskridskoåkning var det dags för lunch på Gefle Segel Sällskaps fina restaurang Huseliiharen. Jättebiff för Jan och köttbullar för mig (inte barnportion).

Om löprundorna bara utgår från där du bor kan det bli lite monotont i längden. Jag tog därför idag tåget till Gävle och fick ett underbart långpass tillsammasn med brodern Jan på rolerblades.

Idag var det dags för Jans och min årliga Bönantur, en rundtur i Gävletrakten på cirka 38 km. Vi sprang och rullade i vackert svenskt sommarlandskap, genom storskogen med dignande blåbärsris och i en glittrande skärgårdsmiljö. Som vanligt stannade jag till hos "Handlarn" i Björke för köp av cola och handlaren själv sa som vanligt några vänliga ord om vilka krutgubbar vi var.

Just att göra något lite annorlunda, komma bort från den invanda löpmiljön- det gillar jag. Det går alltid mycket lättare att springa då. Idag var jag dessutom i prima slag och kunde nästan hålla jämna steg med Jan.

 

Långlunch på seglarrestaurangen.   Slingan Gävle-Björke-Bönan- Gävle.

Och så ett tråkigt och ett glatt meddelande:

* Engelsmannen Kevin Sharp http://3100smiles.com/ , som till stora delar springer den USA-rutt jag hade 2007 och 2010, har tvingats bryta på grund av skada.

* Intervjun med Jesper Olsen fortsätter om någon dag. Jesper har lovat att svara på frågorna 11-20. Kan bli en följetong eftersom jag ställde 36 frågor . . .

Keep on running!

Världslöparen Jesper Olsen bland lokalbefolkningen i Ecuador.  Sydamerika var den besvärligaste kontinenten att passera med undantag för Afrika där han drog på sig tropiska sjukdomar och utsattes för stenkastning. Foto: World Run II.

Keep on running! Det är mitt valspråk. En som aldrig gav upp var Jesper Olsen. "Överger du ditt mål uppnår du inget", säger denne evighetsmaskin i en intervju jag fått med honom efter målgången i New Foundland den 28 juni.

Inte en rad i tidningarna, nu är det bara OS som gäller. När en av världens största sportprestaioner avslutats, ja då råder tystnad i svensk och utländsk press. Sportjournalisterna förstår inte att värdesätta extrema prestationer, som t ex den danske ultralöparen Jesper Olsens World Run II. Den 28 juni gick han i mål i New Foundland efter att under fyra år ha sprungit runt klotet i nord sydlig riktning, totalt cirka 3 700 mil. Tidigare rundade han jorden i väst-östlig riktning, totalt 2 600 mil.

I ett mejl ställde jag 36 frågor till Jesper och jag har nu fått svar på 10.

-Ursäkta mig att jag inte hunnit svara förrän nu, jag har haft dålig internetkontakt. Men du är den förste som får en officiell intervju med mig efter målgång, skriver den försynte 40-årige dansken och lovar återkomma med fler svar.

Övervägde du någon gång att bryta?

-Egentligen hade jag gärna gett upp efter 7-8 månader då jag drabbades av flera tropiska sjukdomar i Afrika. Men man uppnår inget om man överger målet. Det är i de kritiska stunderna det råder en konsrtant kamp mellan "komfort" (att ge upp)- och "vision" (att fokusera på de positiva värdena i sitt projekt). Då måste man vara envis, då går det bra!

Även om du utsattes för enorma strapatser, har du på det hela taget haft  roligt?

-Ja, annars hade jag inte utsatt mig för detta. Men med "roligt" inbegripes mycket. Självklart har jag inte skrattat hela vägen. . .  Men det har alltid varit mycket givande, även i de hårdaste stunderna. Det är då man lär sig mest om sig själv och andra människor, om sin kapacitet, var gränserna går, kort sagt hur flexibel man är.

- Om man sitter i sin soffa och ser på tv hela dagarna då lär man sig kanske inte så mycket om sig själv eller hur världen ser ut. Som människa och statsvetare tycker jag världen måste förstås och upplevas i sin helhet och fulla komplexitet. För mig har löpet varit ett privilegium även om jag under vissa perioder lidit svårt. Det är betalningen man måste göra.

Så World Run II blev besvärligare än du räknat med?

-Ja, mycket. Men World Run I var heller inte lätt, t ex att springa genom Ryssland och Sibirien och den australiska öknen. Men detta löp var hårdare såväl mentalt som fysiskt. Det berodde främst på två saker:

* Det går inte att springa steg för steg genom det väldiga Afrika (Jesper är dock den ende i världen som gjort det) utan att drabbas av precis samma sjukdomar och problem som lokalbefolkningen dagligen kämpar med. Men vitsen med löpningarna har varit att just se och uppleva världen inifrån och inte bara  10-15 minuters nyheter om "katastrofer, hungersnöd och krig".

* Tidsfaktorn. Att inte ha en fast boplats under så lång tid tror jag generellt tär på oss som sociala människor. Ny platser, nya människor, nya förutsättningar och nya kraftansträngningar. Visst det är charmen men också något som påverkar din dagliga energi.

Hur lång tid skulle det hela ta och hur blev utfallet?

-World Run II var beräknat till att ta 3 år. Det blev 4 år och 1 månad. Och det säger väl lite om hur hårt det blev. Etapplängderna var satta till 40-50 km per dag och helst non stop. Planen höll ändå tämligen väl fram till Sudan där jag redan första dagen drabbades av tropisk sjukdom (amöbisk dysenteri). Jag fick välja mellan att följa planen eller överleva löpet. Jag  justerade planen och la mig på en realistisk nivå och ändrade etapperna till 30-40 km per dag och la också in en vilodag i månaden.

Varför sprang du en andra gång runt jorden?

-Under det första löpet såg jag i stort sett bara den västliga världen: Europa, Ryssland med Sibirien, Japan, Australien och Nordamerika. Nu fick jag också se Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. Jag har nu slagit det "det sista rekordet i extremlöpning". Ska någon slå mig får det bli genom att springa snabbare, att bli förste kan inte göras om.

Kommer löpningarna att registeras som rekord, t ex i Guiness rekordbok?

- Det får jag fundera på när jag kommit hem. Jag är inte så imponerad över Guiness krav på "dokumentation". Enligt mitt tycket är det för mycket "underhållning" och för lite "seriositet". Det viktigaste för mig har varit att offentligt dokumentera löpningarna med bilder, utförlig logbok och daglig gps-tracking. Öppenhet och transparans har varit min ledstjärna.

Skulle du ha kunnat genomföra löpningarna utan följebil, bara med en baby jogger?

-Det hade kanske varit möjligt men det hade varit extremt riskabelt. Det är kanske skälet till att ingen gjort det i Afrika. I Sahara är det 110 mil mellan försörjningspunkterna och hur ska man kunan bära vatten för en så lång sträcka? Betänk att Nordens kanske modigaste världslöpare, norrmannen Ernst Mensen, dog på gränsens mellan Egypten och Sudan för omkring 100 år sedan.

Hur ofta har du campat respektive sovit under tak och har campinglivt slitet hårt på dig?

- Wild camping, det vill säga camping utanför campingplatser, på öde savanner, i öknar och på bergskammar, i små byar etc, det har varit mest faschinerande. Man kommer så nära naturen och människorna, dessutom är det billigt. I genomsnitt har jag bott 10-15 dagar i månaden i tält.  Om man ofta bor på lyxhotell, ja då skulle det säkert vara svårt att klara de dagliga påfrestningarna.

Vad har din budget legat på och hur mycket har du själv fått satsa?

- Inför World Run ! sålde jag min lägenhet och min bil. Då hade jag bara sponsorer för 10 000 euro samt sponsor för skor och löparkläder, allt för en period av två år. Under detta löp hade jag sponsorsbidrag på 200 000 euro plus anann utrsutning jag behövde under fyra år.

Hade det varit lättare om du haft fler sponsorer?

-Jag har inte inför World Run II aktivt sökt sponsorer. Visst, det har varit svåra perioder men jag tycker ändå jag haft den budget jag önskat. Det fick inte bli någon lyxresa, då skulle jag inte fått uppleva så mycket.

--

Förhoppningsvis återkommer Jesper med fler svar på mina frågor, bl a om han kan garantera att han aldrig fuskat genom att lifta vissa sträckor.

Keep on running!

 

Här några filmsekvenser från mitt löp nyligen från Mjölby till Tranås. Min bror Ragnar har tagit bilderna från sin cykel. Du får se vackra bilder sista milen in till Tranås när jag springer längs Sommen och Svartån.

Räkneverket från USA-löpet har nu tagits bort och det nya räkneverket visar hur långt jag sprungit sedan årsskiftet. Jag närmar mig 700 mil men tyvärr kommer jag inte heller i år att nå drömgränsens på 1 000 mil. För det skulle krävas att jag under resten av året ligger på 15 mil per vecka, mer realistiskt är 11-12 mil vilket skulle innebära att året klan sluta på 900-950 mil. Tidigare rekord ligger på 947 mil och är från 2007.

Keep on running!

Dansken Jesper Olsen avslutar sitt andra löp jorden runt med att sista dagen springa 20 mil! Lördagen den 28 juli klockan 14 lokal tid går han i mål i St John´s på New Foundland, Kanada. Foto: Jesper Olsen, World Run II.

Usain Bolt i all ära. Men det finns andra lika bra löpare som knappt får någon uppmärksamhet alls. I mina ögon är den 40-årige ultralöparen Jesper Olsen kanske den störste av dem alla. Imorgon avslutar han sitt World Run II, en liten nätt sträcka på 3 689 mil.

Om OS-grenen "extrem ultra running" funnits hade den i Malmö bosatte dansken Jesper Olsen varit favorit. Under 2004 och 2005 sprang han jorden runt i väst östlig riktning, totalt 2 623 mil. Nu har han gjort det igen, i nord sydlig riktning genom bland annat hela Afrika och Sydamerika.

Mina tre coast to coast i USA  på vardera cirka 500 mil är rena söndagspromenaden jämfört med Jespers bedrift. Han hade visserligen följebil men har har utsatts för ofattbara umbäranden. I Afrika sprang han genom krigszoner, folk kastade sten på honom och han sprang med malaria och andra tropiska sjukdomar.

Jesper är självklart mycket sliten, dagsetapperna har krympt till "futtiga" 2-3 mil under sista delen av löpet längs USA:s östkust och upp genom Kanada. Men han har ändå sett oförskämt fräsch ut på de bilder han nästan dagligen sänt ut på sin blogg http://www.worldrun.org. Och aldrig har denne kämpe klagat, alltid lika optimistisk och saklig i rapporteringen.

Finalen avslutas synnerligen värdigt. Sista dagen springer han 28-30 timmar och kommer att tillryggalägga 20 mil. Den som trodde Jesper var ett vrak har misstagit sig. Men förmodligen blir det här hans sista långa äventyr-  han har gjort antydningar i den riktningen men säker kan man aldrig vara.

Jesper har lovat mig en längre intervju. Just nu är det väldigt hektiskt  så jag får vänta några dagar. Så här skriver han i ett mejl till mig idag om mina USA-löp:

Respekt for dit løber-resume !! Jeg tycker icke at det er "blåbær"; 3 gångar over USA är ingen let ting.

Keep on running!

 

Tre mil sprungna och en mil kvar till Tranås. I bakgrunden sjön Sommen. Foto: Ragnar Suneson

Stig av bussen några hållplatser innan jobbet och gå sista biten . Det är ett vanligt motionstips för ickelöparna. Vi långdistansare kliver av tåget stationen innan och springer de sista milen.

Idag stannar bara ett Stockholmståg i Tranås. Skall man till den forna pälsmetropolen och staden där Stiga en gång tillverkade sina världsberömda pingisracket och pingisbord (idag gör man bara gräsklippare), ja då får man byta till regionaltåg i Linköping eller Mjölby.

Igår var jag i Tranås för att hälsa på min bror Ragnar. Så i stället för  att "krångla" med ett tågbyte passade jag på att springa sträckan Mjölby-Tranås, totalt 41 km. Det tog naturligtvis lite längre tid, var betydligt jobbigare men  nu fick jag en fantastiskt vacker resa längs Svartån och Sommen. Att jag närmade mig Småländska Höglandet rådde ingen tvekan om, backarna var många och långa. Svartån är förresten en av de få vattendrag i Sverige som rinner från söder till norr.

Ragnar kom och mötte på cykel. Senare blev det blåbärsplockning, myggfri sådan dessutom! Om någon dag lägger jag ut vackra filmbilder som togs under den sista milen in till Tranås.

Nästa en mara alltså igår? Faktiskt lite längre, jag började dagen med att springa till Stockholm central. Löpning är det säkraste transportsättet av alla, då är det omöjligt att missa ett tåg.

Keep on running!

Putte med barnvagn i blåbärsskogen. Det fanns gott om blåbär i närheten av Vallentuna IP.  Jag sprang inne från stan upp till Vallentuna och fick dan därpå springa dit igen eftersom jag glömt kvar kameran i skogen.

Jag har stor dragningskraft på det motsatta könet. Det gäller särskilt när jag har löparkläderna på. Då kan jag i vissa situationer bli omsvärmad, lite jobbigt med sådan påflugenhet.

Ja, jag uppfattas nog som en liten läckerbit. Många män skulle säkert vara avundsjuka om dom kände till min hemlighet men jag har aldrig berättat  för någon, inte ens för min fru. Visst är jag smal och vältränad men vad någon kan se i en senig 64-åring har jag själv svårt att se.

Egentligen vill jag inte bli uppvaktad. Mina partners är inte precis buskablyga. Det handlar inte om försiktiga närmanden eller lite vidrörande utan pang på rödbetan direkt. Jag försöker värja mig, ibland viftar jag med armarna och det händer att jag smockar till någon och blodvite uppstår. Då skulle man ju lätt kunan tro att jag får vara i fred, men inte. Snart vill någon ha en ny tillfällig förbindelse.

Nej, jag orkar inte med alla desa honor, myggen alltså. Mitt blod måste smaka särdeles gott eftersom mygen dras just till mig. Attraktionskraften verkar även på getingar och bin. Antingen blir jag stungen i hårbotten eller i gommen. Springer jag är det ingen fara, då spottar jag ut flygfät, drar ut gadden och känner inget eftersom jag är endorfinstinn.

Igår sprang jag till Vallentuna för att plocka blåbär, 28 km enkel språngmarsch och buss hem till stan. Jag hade fått tips från Helene i Vallentuna, en Facebookvän, om att hennes barn plockat en massa bär i närheten av idrottsplatsen. Se där, en anledning god som någon till ett litet långskubb. Ut med gamla vagnen och i med en massa tomma glassbyttor, här skulle det plockas! Jag anade nog myggen så jag tog med myggspray.

Eftersom jag är ett blåbär på blåbärsplockning tog jag inte med långbyxor. Sprayen hjälpte nog en del men jag fick ändå flera bett. Om du inte redan visste det, blåbär ska inte plockas barbent. Bilden på mig är tagen med självutlösare, leendet är falskt, det kliar som attan. Kameran tryckte jag ner i mossan och självklart glömde jag den när jag lämnade blåbärsmarkerna.

Det verkar vila en förbannelse över mina vistelser i just Vallentuna och angränsande bygder. I USA glömde jag inget, trots nära 100 motellövernattningar. Men i Vallentuna har jag glömt en löparmössa på pizzerian och i Brottby en blomkruka jag fick efter ett föredrag i hembygdsgården. Fadäserna resulterade i löpningar tillbaka. Samma med kameraglömskan, idag  fick jag mina 28 km igen upp till Vallentuna. Det blev också mer blåbär- och myggbett!

Keep on running!

 

Nöjd ändå. Men Jubileumsmaran blev min näst sämsta mara av totalt 62 sprugna.

Det krävdes 62 maror för att förstå att maratondistansen inte är någon barnlek. Först nu inser jag hur jobbig en mara  kan kännas för nybörjarna.

Jag hade inga förväntningar på Stockholm Jubileumsmarathon. Allt under 3.30 vore bra. Min första mara och min långsammaste, Höga Kusten Marathon 1982, gick på 3.45. Den banan var dock kanske den mest krävande som någonsin löpts i Sverige, undantaget fjällmaror.

Ja, idag kände jag mig som en nybörjare. USA-löpet hade visserligen gjort mig uthållig men samtidigt långsam. När jag sprang mina dryga fem mil varje dag  låg hastigheten på 10-11 km i timman, d v s 6 minuter per kilometer . Sådant slötempo, dessutom med många raster, dög naturligtvis inte i dag.

Hur skulle jag klara en måttlig fartökning? Dåligt skulle det visa sig men det var ingen överraskning. Ulta och maraton är för en amatör som jag två vitt skilda dicipliner. Så fort jag ökade farten blev jag trött. Ja, jag blev så till den milda grad trött att jag på hemvägen tvingades gå uppför i många backar. Det var nästan så jag skämdes.

Inte för att jag gladdes men det fanns en löpare som var ännu tröttare; Kjell-Erik Ståhl, Sveriges genom tiderna främste maratonlöpare och med en mängd åldersrekord på äldre dar. Denne storhet, som är två år äldre än jag, kom jag ikapp efter Norrvikens station.

- Kjell, jag är hedrad av att springa vid sidan av dig, sa jag uppmuntrande och trodde jag skulle få igång en liten konversation.

Men icke. Stålet i Enhörnas gamla gula, blekta dräkt med nummer 1 på bröstet  verkade vara i en helt annan värld, blicken var tom och mästerlöparen verkade inte vilja prata idag. Kjell har dock inte helt lagt av med löpningen och för några år sedan gjorde han en mycket hygglig tid på Göteborgs Varvet. Men hans sista fem kilometer idag måste ha varit en pina, tempot sjönk från 4.40-5 min per kilometer till uppåt 10 minuter per kilometer. Sluttiden blev 4.10 på de 40,075 km.

Ja, du läste rätt. På Jubileumsmaran kunde löparna välja mellan full maratondistans, 42,195 km eller den gamla distansen på 1912 års bana, alltså 40,075 km. Valet gjordes när vi sprang in på Stadion genom maratonporten. Bara 35 procent valde den längre distansen. Själv hade jag bestämt mig; det skulle bli full distans oavsett hur trött jag var.

Jag stapplade in på 3.36.05 vilket innebar en snittid på 5,06 minuter per kilometer, totalplacering på runt 500 bland männen (maratondistansen)  och 700 (1912 års bana). Bra eller dåligt? Lite sämre än väntat men ändå nöjd. Vid en snabbkoll verkar jag ha placerat mig som fyra i M60 på maratondistansen. Alltid något men nu får jag börja träna för en väsentligt bättre tid på nästa mara. Kanske klipper jag till i Utah i september?

Keep on running!