Måndagar betyder träning med Vallentuna FK. På bilden Arne Lekström, tränaren Ola Nordstrand, Torbjörn Andersson (med ryggen mot kameran) och Sanna Rehn. Idag stod backintervaller på programmet.

Ensam är stark. Men ska du höja dig en nivå räcker det inte med att bara springa en massa mil. För mig har kvalitetsträning i grupp inneburit ett litet lyft.

Förra veckan blev det 17 mil. Det är ovanligt mycket för mig. Som vanligt skedde den mesta träningen ensam även om förra veckan var lite speciell med ett grupplöp på fem mil. Ju fler mil desto bättre. Det har varit min träningsfilosofi under många år. Jag tror fortfarande på den, såväl elit som hårdsatsande motionärer springer generellt för lite för att nå de resultat som motsvarande  grupper gjorde under 80- och 90-talet.

Numera är jag inte bara en LSD-missbrukare (long slow distance). Jag prövar också andra preparat , t ex backintervaller. Genom att gå med i en klubb med egen tränare, i mitt fall Vallentuna, har den lite ändrade träningen börjat ge resultat, tycker jag.

Mängden har jag redan. Så kanske är det lite av turboeffekt kroppen nu får uppleva av kvalitetträningen. Mer än ett pass i veckan blir det dock inte. Det är jobbigt nog. På egen hand skulle jag inte mäkta med det. Därför är det så bra att ibland springa i grupp, vi sporrar varandra. Roligt? Ja, men det är bäst när gruppträningen är över. Så känner jag det även efter tävlingar, sällan när jag springer ensam. Har säkert med ansträngningsgrad och prestaionsångest att göra;  jag kan till och med vara nervös inför ett gemensamt träningspass. Men jag är alltid nöjd efteråt, oavsett om det gått bra eller dåligt.

Den 4 februari är det dags för deltävling 3 i Bore Cup, 10 km i Östhammar. Det blir första tävlingen jag springer för Vallentuna sedan övergången från Majornas IK nu är klar. Lite pirrigt. Nu på torsdag åker jag till Spanien (Sitges utanför Barcelona) på ett privat träningsläger några dagar. En av mina "värsta" konkurrenter i M60, Kjell Björk i Hemlingby LK, laddar samtidigt upp på ett annat läger i Marocko. Kanske tar vi gamla gubbar löpningen på för stort allvar?

Keep on running!

Omgiven av likasinnade. Vi var cirka 50 långlöpare som samlats på Vasagatan för att springa en 48 km lång slinga på Djurgården och Södermalm i Stockholm. Elva av oss sprang hela distansen.

Håkan Juholt höll inte distansen ut. Det gjorde däremot ett gäng tappra ultralöpare och glada motionärer som idag på sämsta tänkbara underlag sprang uppemot fem mil på glashala vägar och stigar.

Det är gott om olika löparevent i Stockholm. Numera är det minst ett i månaden; någon meddelar på ett löparforum att han eller hon tänker ge sig ut på ett ultraskubb och undrar om någon har lust att hänga på. Och det har vi!

Nu hette fresterskan Miranda Kvist. Hennes "Långpass: Stockholm runt 0-50 km", gick inte att motstå. Ledsagare var också Peter Nilsson, som idag gjorde ett hästjobb med att hålla tempot, lotsa oss rätt och sparka undan föremål som skulle kunna få oss på fall.

Isgata över allt. Miranda Kvist th.   Peter Nilsson i aktion strax före start.

Jag har varit med på många grupplöp av den här typen men detta var ett av de större räknat till antalet deltagare. Det som alltid förvånar är att det är så många kvinnor med. Idag var nog fördelningen män kvinnor 50/50. Och när dagen var till ända efter dryga sex timmars löpning hade åtta män och tre kvinnor nått målet  på Vasagatan där vi startade och kunde nu klocka av distansen 47-48 km. De andra droppade av en efter en men förvånasvärt många hängde ändå med 3-4 mil och noterade personliga distansrekord.

Egentligen var dagen den sämsta tänkbara. Stigarna och vägarna längs Kungsholmen, Brunnsviken, och Djurgården var rena isgatan. Hälften av sällskapet hade märkligt nog inte dubbat under skorna men förvånsvärt få ramlade. Själv sprang jag dubbat men fruktade att jag skulle tvingas bryta när mina Spikey på ena skon havererade. Men både dom och jag var starka idag.

Stallmästaregården passeras. Kort efter skulle vi enligt körschemat runda udden vid Bellevue men där "fuskade" alla på grund av isläget och jag var den ende som rundade udden. Det var runt denna udde jag 1981 tog min första joggingrunda. Premären skedde i mörkret eftersom jag skämdes- joggare på Stockholms gator var då inte såm vanliga.

Klockan 15 slog jag på radion i min telefon för att höra presskonferensen från Oskarshamn. Vi hade då sprungit cirka fyra mil och var vid Norra Hammarbyhamnen.

-Juholt avgår! skrek jag.

Inga applåder i gruppen men kanske en liten fartökning ändå. Med telefonen vid örat fortsatte jag att lyssna och höll på att dratta omkull när Göran Greider, chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten, hävdade att massmedia bedrivit en häxjakt på Juholt och att detta var förklaringen till avgången. Detta sägs av person som borde värna det fria ordet. Greider skorrade lika falskt som när diktatorerna i Nordafrika och Mellanöstern skyller våldet på de "utländska provokatörerna", tänkte jag där jag sprang.

Väl hemma och faktiskt inte särskilt trött noterade jag att det idag blev hela 55 km. Veckan kommer att sluta på  15-16 mil. Jag och vi andra höll men Juholt föll. 

Keep on running!

MIK;are är vi allihopa. Idag sprang jag intervaller med Michael Nilsson och Anders Eriksson. Gunnar Bengtsson, ej med på bild, tvingades dessvärre linka hem med en stel vadmuskel.

Det årligha tandläkarbesöket iGöteborg, löppass på barndomens gator och som grädde på moset- löpning med mina gamla klubbkompisar i Majornas IK. Ja, idag var det rena nostalgitrippen.

Jag blir alltid så nostalgis när jag besöker min födelsestad. Minnena bubblar upp och det mesta framstår i positiv dager. Men idag blev jag också ledsen. Jag upptäckte nämligen att man rivit två av de skolor jag gått i.

Redan vid förra besöket upptäckte jag att Järnbrottsskolan, en enhetsskola jag gick i klass 4-9, hade bommat igen. Men att det skulle gå så långt att denna ganska stora skola skulle jämnas med marken kunde jag inte ana. Sorgligt! Bor det bara pensionärer i Järnbrott?

Järnbrottsskolan (överst= och Nergårdsskolan är borta.

I Nergårdsskolan gick jag i klass 2-3.En uppmuntrande lärarrinna grundlade nog här mina journalistambitioner. Trist att den vackra skolbyggnanden från sekelskiftet inte finns kvar.

Mycket löpande blev det denna dag. Först grundade jag med ett långpass på 25 km till Mölndals Kråka och den fina inddustrimiljön där. Konstigt nog orkade bara några timmar senare med ett intervallpass runt  dammen vid Vita Bandet i Slottsskogen. Förmodligen var jag hög på minnen.

Keep on running!

Plånboken hade färgat sedlarna röda och kassörskan vägrade ta emot pengarna.

Kanske såg jag ut som en bankrånare i kassakön- snorig, trött blick och en plånbok fylld med missfärgade sedlar. Inte att undra på att kassörskan kallade på hjälp.

En joggare som varit ute och sprungit i snöoväder är ingen vacker syn. Man är knappt rumsren. Men in på Ica Maxi på Lindhagensgatan på Kungsholmen vågade jag mig idag ändå. Hushållskassan, vår röda plånbok, hade jag haft guppande bak i ryggsäckan under löpturen på drygt två mil.

När jag tog upp pengarna för att betala upptäckte jag att plånboken blivit blöt av all svett och att det röda lädret missfärgat några sedlar. Jag skojade med kassörskan om att det inte var rånarpengar och visade henne den blöta plånbokoken. Kanske trodde hon mig men ville ändå inte låta mig betala utan kallade på sin chef. Chefen tittade först misstänkt på mig, sedan på plånboken och sa:

-Vi skulle själva få problem med att växla in sedlarna så vi kan tyvärr inte ta emot dem.

Dessbättre var inte alla sedlar missfärgade så jag kunde betala. Efteråt upptäckte jag att jag glömt handla en vara så jag gick in igen och lyckades nu till min förvåning betala, dock i en annan kassa, med samma sedel som tidigare ratats.

Vad lär man sig av detta? Jo, att allt som du har i en löparryggsäck måste förvaras i en plastpåse för att inte förstöras av regn eller svett. Ica-personalen handlade helt korrekt, tycker jag. Mitt agerande var däremot kanske inte helt korrekt.

Men vad ska man egentligen göra om man råkar få en sedel som är infärgad med sedelskyddsfärg, d v s härrör från brottslig verksamhet? Ja, då är det kört. Sedeln är inte värd något, riksbanken ger ingen ersättning. I mitt fall skulle jag ha gått till banken och bett att få sedeln utbytt. Hade banken sagt nej skulle riksbanken få sista ordet och förmodligen hade man då upptäckt att det röda var från Sunesons hushållskassa.

Keep on running!

Kalla och blöta fingrar. De nya julklappshandskarna höll inte måttet- jag frös som en hund efter den långa löpturen.

Mina nya och fina löparhandskar med foder i merinoull skulle hålla mig "varm och torr". Pyttsan, sällan har jag frusit så.

Regn, blåst och en temperatur runt nollan. Nej, idag var det inget bra löparväder. De flesta hade nog stannat hemma, tänkte jag. Och så stack jag ut med vagnen på långskubb . . .

Jag "skyllde" på att jag skulle testa utrustningen inför coast to coast. Nu skulle julklappshandskarna få sin duvning. Just handskar är en viktig detalj, de ska klara väta och vara varma men inte för varma. Jag vill absolut inte råka ut för samma sak som hände mig våren 2010 i Montana: stelfrusna fingrar så fort det började regna.

För säkerhets skull packade jag ner  två värmepåsar från Clas Ohlson, utmärkta grejer att ha  i handskarna när det är kallt. Kosan styrdes söder ut mot Tumba. Det regnade hela tiden och sedan började det snöa lätt. Så länge jag var i rörelse var det inga problem men efter 15 km strax efter Ikea i Kungens Kurva började jag frysa lätt om händerna. Nu kändes handskarna aningen blöta varför jag stoppade in värmepåsarna. Panik- av outgrundlig anledning fungerade de inte!

Vid Fittjabadet gjorde jag en stoppsladd och tog en snabbfika . Vad skönt att värma händerna runt en varm kaffemugg! Och vad gott den varma drycken gjorde inombords. Nu snöade det ordentligt och personalen började bli övertygad om att besökaren måste vara en galning efter att  jag upplyst om att den sliriga färden skulle fortsätta till Tumba.

Nu frös jag ordentligt om händerna och förbannade de fina  julklappshandskarna. I produktbeskrivningen för dessa hette det:

"Med ett yttre skal av vatten- och vindbeständigt nylon och med en insida av merinoull, håller denna handske dig varm och torr i alla väder."

Vatten- och vindbeständig? Lögn och förbannad dikt! Eller kanske inte? Nog var handskarna "vattenbeständiga", det vill säga det behöll vattnet och skulle aldrig torka. Men det var nog inte det tillverkaren menade utan att de skulle vara vatten- och vindtäta. Synonym för beständig är ju bestående, varaktig, stabil etc.

Själv gick jag på bluffen. Jag hade läst annonsen från Addnature och uttalat mig positivt om handskarna, som jag senare skulle få i julklapp. Imorgon är det jag som springer tillbaka och byter.

I rent konsumentupplysande syfte varnar jag för mirakelhandskarna av märket Smartwool. Ull kan nog vara bra, blöta ullstrumpor i joggingskor är uthärdligt. Men definitivt inte blöta Smartwoolhandskar på en gammal mans händer.

En misslyckad tur? Inte alls! Att på lätta ben ha sprungit 27 km i detta ruskväder värmer.

Keep on running!

Sega gubbar. Alex Bonn, Vallentuna FK, vann (som vanligt) M60-klassen medan "fjällbjörken", Kjell Björk från Hemlingby LK i Gävle,  bara var sekunderna efter mig.

Rubriken ljuger. Jag lägger inte tävlingsskorna på hyllan men i dag sprang jag min sista tävling i Majornas svartvita tävlingslinne. I fortsättningen blir det Vallentunas blågula.

Jag byter alltså klubb, lite vemodigt efter elva år i Majornas IK. Ingen schism, tvärtom- det har varit jätteroliga år och att som Stockholmare tillhöra en klubb i Göteborg, min födelsestad, har haft sina fördelar. Efter över 30 år i Stockholm har barndomsvännerna försvunnit men jag har fått nya bekanta genom klubben. Och att tävla för Majorna har varit lite speciellt- det väcker mer uppmärksamhet utanför Göteborg än i Göteborg.

Ny klubb blir nu Vallentuna FK, en aktiv klubb med egen tränare (Ola Nordstrand). Klubben har flera duktiga löpare på medel- och långdistans och jag har tränat med dem de två senaste åren. För mig som veteran är det extra roligt att Vallentuna också har så många snabba löpare i de äldre veteranklasserna, det sporrar! Också roligt att så många duktiga tjejer/kvinnor är med på träningarna.

Idag sprangs andra deltävlingen i Bore Cup, ca 7,5 km på ett tunt men halkfritt snöunderlag i Bälinge utanför Uppsala. De flesta verkade göra bra tider och först i mål var klubbkompisen Lars Södergård. Alex Bonn, också Vallentuna, vann min klass, M60. Jag blev tvåa och några sekunder före alltid säkre Kjell Björk. Min tid klockade jag till 29.46 (har ej sett resultatlistan) vilket skulle innebära nästan exakt 4-minuterstempo. Lite väl bra och någon med GPS-klocka menade att banan var 7,2 km.

Vilken fin dag vi fick där i Bälinge! Egentligen fantastiskt att detta lilla samhälle med Bälinge IF klarar ett så här stort arrangemang. Det bästa med Bore Cup är ändå när tävlingen är över och vi alla tillsammans fikar och har vårt eftersnack. Det är ungefär som i USA, där är det inte ovanligt att tävlingar avslutas med en gemensam måltid. Bälinge IF- vi kommer tillbaka till era ostmackor och dammsugare!

Kepp on running!

64 år. Idag fyllde jag år och konstaterar att mina tider rent statistiskt borde bli sämre för varje år. Men har det blivit så? Bilden från Ropsten efter ett löp idag till Elfvik på Lidingö.

Alla vet att vi blir långsammare med stigande ålder. Men hur snabbt sker försämringen? Statistiken är både skrämmande och hoppfull.

Jag är född den 4 januari 1948. Det innebär att jag idag fyllde 64 år. Det är ingen bra ålder för en löpare, kanske den sämsta av alla. Plötsligt är jag äldst i min åldersklass M60.

Men spelar några år hit eller dit någon roll för tiderna på långdistans? Ja, mer än du kanske anar. Det finns forskning på det här.

Sven Gärderud, statistikprofessorn och höjdhopparen Carl Erik Särndal och Ivar Söderlind kom 2010 ut med en rapport, som tar upp statistiska skillnader mellan svenska friidrottsveteraner i olika åldersgrupper (från 35 år och uppåt). Hur mycket långsammare springer t ex en 60-åring jämfört med en 55-åring på maraton?

Rapporten visar att försämringen för män på maraton är cirka fem procent från en femårsklass till närmast högre. En 40-åring (M40) som springer maran på 3.15 kan alltså "se fram emot" att tiden som 45-åring (M45) blir cirka 3.25, alltså fem procent sämre. Så där håller det på fram till och med M60, sedan blir förändringen hela 10 procent per femårsintervall. Suck, det går alltså snabbt utför mot slutet.

På halvmaraton är resultatförsämringen i början "bara" fyra procent. Men för kvinnor är den högre- sex procent på halvmaraton och nio på maraton.

Stämmer då detta även för elitmotionärerna? Ja, femprocentsförsämringen överensstämmer förvånsvärt bra också på de tiobästalistor jag gjort varje år i klasserna M/K35 upp till M/K75. Min egen försämring har inte varit fullt lika kraftig och det kan bero på att jag tränat mera ju äldre jag blivit. Men till sist kommer tiden i fatt och jag kommer att föllja kurvorna. Det där med att åter gå under 3 timmar på maraton och 40 minuter på milen kan jag glömma.

Nattsvart? Inte alls! Vi veteraner har ju våra åldersklasser. Och nästa år är jag yngst i M65. Då jäklar! Men just 64 är inte bra. Nu är det svårt att konkurrera med hårdsatsande 60-åringar.

Vi äldre får ofta rådet att minska mängden. Vi är ju så bräckliga. Det tror jag inte riktigt på. Ligger du sedan länge på en hög nivå kan du stanna kvar där utan att riskera skador. Så har det varit för mig. Men att svaja upp och ner i mängd, ta en massa vilodagar eller på annat sätt radikalt ändra träningen , ja då ökar skaderisken. Keep on running, är inte så dumt.

Jag blir lite förvånad när jag jämför min träningsmängd (ifjol 611 mil) med den svenska långdistanselitens. Generellt springer våra elitlöpare inte särskilt mycket; Isabellah Andersson med över 20 mil i veckan är ett lysande undantag. Själv sprang jag ifjol mer än t ex Anders Szalkai (3:a i M40 på fjolårets årsbästalista maraton ). Och till och med fler mil än en av Sveriges bästa ultralöpare, Andreas Falk. Eller var det jag som sprang för mycket och dom som sprang för lite?

--

Idag på födelsedagen blåste det styv kuling och rakt västliga vindar. Vad var då inte bättre än att springa i den härliga medvinden ut till Elfvik på Lidingö och ta bussen och tbanan hem?

Vid brofästet på Lidingösidan finns den här cykelräknaren. Den visade att 58 cyklister passerat idag och 763 sedan årsskiftet. Jag försökte lura räknaren och bli den 59:e "cyklisten" men det gick inte. Är det någon som vet hur räknaren skiljer cyklister från gångare/löpare?

Keep on running!

Flaggvakt. Under Nyårsloppet i Vallentuna var jag flaggvakt, min första funktionärsinsats någonsin. Riktigt roligt!

Räkneverket stannade i år på 611 mil. Löparåret 2011 blev ett bra år, inte minst resultatmässigt.

Sällan har jag tävlat så flitigt som under 2011. Men det är egentligen bara två tävlingar som sticker ut: Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon. På maran (3.12) blev jag tvåa och bäste svensk i M60 och halvmaran (1.29) vann jag M60.

Tiden från Stockholm Marathon visar sig nu när året är slut konkurrensskraftig. Ingen svensk 60 år eller äldre sprang under 2011 en mara fortare i Sverige eller utomlands. Halvamaratiden däremot är sämre, den placerar mig som nummer sex i M60. Men vi talar om små marginaler; tvåan på maraton kom bara fem sekunder efter och vi var sex gubbar i M60 som ifjol gjorde 1.29 på halvmaraton.

2012 ska förhoppningsvis bli ett ännu bättre år där den stora grejen blir ett tredje coast to coast i USA med start den 19 mars. Den 4 januari fyller jag 64 år och som äldst i M60 ligger jag därför pyrt till . Målet  är ändå att finnas med på tiobästalistan 2012 för såväl maraton som halvmaraton.

Keep on running!