Genomgång av banan strax före start. Hungriga löpare som alla suktade efter julskinkan.

Skinkloppet. Bara namnet fick mig ikväll att ställa upp i denna tokroliga tävling där första pris var en julskinka.

Normalt vinner snabbaste löparen. Men i Skinkloppet gällde det att komma så nära den tid man uppgett. Jag gissade att jag skulle springa de 9,73 km på 45.15. Men eftersom temperaturen låg runt minus 10 och banan klassades som "medelsvår" ändrade jag mig i sista minuten till 47.15.

-Jag väntar med inköp av julskinkan, sa hustrun syrligt innan jag åkte iväg till Vallentuna.

Nej, någon skinka blev det inte trots att jag tog i för kung och fosterland. Och det var det som var felet, jag var för "snabb", sprang på 45.50. Segraren hade en felmarginal pa bara 23 sekunder.

Skinkloppet arrangeras av Vallentuna friidrottsklubb, klubben jag brukar träna med. Vi var cirka 25 som ställde upp denna råkalla onsdagskväll. Vad jag kan minnas är det första gången jag tävlat en vanlig vardag. Det gör jag gärna om igen, inte minst för den trevliga fikastunden efteråt.

Keep on running!

Dotter och far tillsammans i sitt första löp någonsin. Bilden från Tomtebodaskolan, en underbar löpmiljö.

-Pappa, vill du springa med mig?

Den frågan hade jag väntat på i flera år!

Idag var jag och Anna ute och sprang tillsammans. Egentligen inget konstigt alls men det var faktiskt första gången jag sprang med min dotter. Anna är 16 år, vårt yngsta barn och en tjej jag inte trodde skulle börja springa.

Därfor blev jag så förvånad när jag i somras under mitt coast to coast fick ett mejl hemifrån om att Anna börjat springa. Hon sprang i Karlbergsparken några gånger i veckan, det blev ett par kilometrar varje gång och löpningen gick tydligen bra.  Oj, jag som inte ens vågat föreslå att hon skulle börja motionera. Men kanske var det just det som fick henne att starta?

Lite försiktigt började jag köpa löpargrejer till henne. Och hon verkade gilla det hela. Nu var det inte för rent välbefinnande hon börjat sporta utan snarare  för att försöka gå ner i vikt. Så är det säkert for många flickor, ett nog så gott skäl. Själv tyckte hon att hon var lika kraftig som tidigare men vi föräldrar märkte att stora saker var på gång- hon blev slankare och slankare och idag tycker jag hon ser ut som en löpare. Och hon säger att det är roligt att springa och att hon mår så mycket bättre.

Jag kände mig riktigt lycklig idag där jag sprang i det gnistrande vintervädret på småvägarna runt Tomteboda vid sidan av min dotter. Och vilket härligt löpsteg Anna har! På hemvägen var hon nära att springa ifrån pappa.

Kanske blir det Tjejmilen för henne om några år? Och vem vet, tänk om jag får springa Stockholm Marathon med Anna. Jag har heller inte tjatat på våra övriga barn och det verkar ha haft viss effekt. Nisse, äldste sonen, har gjort fyra Stockholm Marathon och springer nästa år maran i Berlin. Erik, vår näst äldste, springer för första gången maran i Stockholm tillsammans med mig. Nåja tillsammans, det ska väl ta några år innan han slår mig.

Hur gör ni förresten själva för att få era barn att börja springa?

Keep on running!

Bistert. En halvmil kvar till Gnesta, jag fryser om händerna, motvinden biter i kinderna och backarna är många.

Vad gör man inte för ett bastubad? Själv sprang jag i bitande kyla ner till Frejahallen i Gnesta för att bada bastu.

Det var som en fix idé; jag måste bara till Gnesta. Jag hade haft löpet i tankarna några veckor och idag fredag blev det verklighet. Kanske inte världens bästa dag med tanke på kylan men enligt prognoserna borde jag få medvind.

Att springa hemifrån var inte att tänka på, det skulle bli över sju mil så därför tog jag pendeln till Södertälje och kortade distansen till 33 km. Nöjd så här efterår kan jag konstatera att jag ofta är punktligare än pendeltågstrafiken. Resan Karlberg-Södertälje blev ca 45 minuter försenad- när jag springer motsvarande sträcka (40 km) har det diffat på 5-15 minuter mot beräknad ankomsttid.

Joggingvagnen packades med byltig dunjacka, ombyteskläder, varm dryck samt en gps för navigering  och en annan för att mäta avståndet. Den tekniska apparaturen klarade kylan men det är hemskt vad batterierna snabbt tar stryk. Det gjorde även jag och jag frös om händerna trots dubbla vantar. Löpet blev besvärligare än jag räknat med eftersom det var så mycket backar, "sprang" dock upp för samtliga.

Efter 15 km nådde jag Järna och var vid gott mod. Här skulle jag in på ett café och få något varmt i mig men  missade "centrum" eftersom gps:en visade ett genare gångalternativ.

-Finns det något café här? frågade jag ett äldre par i Järna som var ute med sina hundar.

-Där borta, sa kvinnan och pekade på några hus långt bakom mig.

Men att springa tillbaka var inget alternativ. Det är alltid framåt som gäller, jag bet ihop och hoppades att hundkvinnan hade rätt om att det skulle finnas en pizzeria i Mölnbo ca en mil längre fram. Hon var nära att stoppa mig, att springa så långt var rena vansinnet, visade henens ansiktsuttryck. Men när jag upplyste om att jag sprungit från Södertälje blev hon lugn; först nu förstod hon att hon hade en komplett galning framför sig.

I Mölnbo rullade jag in strax före klockan 12 på Abbes Livs Pizzeria & Restaurang. Jag var den första matgästen och räknade med att jag nog också skulle bli den enda. Men där hade jag fel, Mölnbo må vara en håla men det hann nästan bli spikat på Abbes innan jag ätit färdigt och fått gps:en laddad.

Det var inte speciellt trångt i bastun i Gnesta om man så säger. Men hett så in i attan, ja så varmt att jag inte ens kunde sätta fötterna på brädorna och hade jag inte haft handduk under rumpan hade det luktat stekt bacon i hela Frejahallen.

"Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man". Jag är inte alltid klädd i trikåer, tomten tog pendeln hem från Gnesta efter att ha lufsat 33 km på knappt 4 timmar.

Keep on running!

Längs Roslagsvägen vid Ålkistan hade plogbilen skottat in mycket snö på cykelbanan. Men det var lätt att ta sig fram ändå tack vare de stora och smala hjulen på joggingvagnen.

Den rörelsehindrade har rollator, småbarnsföräldern barnvagn. Alla har problem att ta sig fram i snön. Men själv springer jag hur lätt som helst med min baby jogger.

Söndagens långpass (23 km) gick till Hägernäs på oskottade och bitvis igenskottade cykelbanor och trottoarer. Visst kännner även jag av modden men springer du med vagn tar du dig förvånasvärt lätt fram. Dessutom är det omöjligt att halka omkull.

En annan fördel med vagnpå långpassen är att du kan ha med dig proviant. Idag blev det varm blåbärssoppa och banan. Färden styrdes längs Roslagsbanans olika grenar, delvis nya områden för mig, men eftersom jag hade med mig en GPS var det heller inga problem med att hitta. Medan jag trippade fram relativt lätt slet barnfamiljerna som djur med sina vagnar. Vilket idiotiskt barnvagnsmode med dessa små framhjul!

Gårdagens tävling kändes av så det blev Roslagsbanan hem från Hägernäs. Två bastanta ordningsvakter glodde misstänksamt på mig. Var det glögg i termosen eller smakade gubben på ännu starkare saker? verkade de tänka.

Keep on running!

Jag var nöjd med min tredjeplats i Bälinge. Vilken underbar vinterdag vi fick, minus 8 grader och inte jättehalt varför det gick att springa odubbat.

Det räcker inte att vara vältränad och stark. Ska du vinna måste du också ha viljan och dessutom kunna ta ut dig fullständigt. De två senare egenskaperna saknar jag.

Trea i M60 på tiden 44.01, 11 sekunder efter tvåan Kjell Björk i Hemlingby LK och nära fyra minuter efter klubbkompisen Alex Bonn i Vallentuna FK (jo jag är medlem och tränar med Vallentuna men tävlar för Majornas IK). Det var precis den ordningen jag hade väntat mig i första deltävlingen i Bore Cup. Alex, en gammal elitlöpare och i år  yngst i 60-årsklassen blir helt omöjlig i år. Men hur är det med Kjell?

På andra varvet hann Kjell upp mig och sedan låg vi sida vid sida tills en kilometer återstod. Jag kände mig lite smickrad att springa ihop med fjolårssegraren och var nöjd med min position. Och nog verkade Hemlingbylöparen aningen tröttare än jag? Det kändes helt enkelt väldigt bekvämt att åka snålskjuts på honom och en sådan hyvens kille är väl ingen större idé att spöa? Ja så där gick tankarna i en förvirrad hjärna.

När vi lämnat landsvägen och kommit in i villaområdet och det återstår knappt 1 km drar jag på en "spurt". Den varar i några 10-tal meter och plötsligt känns det inte lika bekvämt som tidigare varför jag slår av på farten och släpper förbi Kjell, som sedan enkelt springer ifrån mig. Varför tog jag inte ut mig mera? undrade jag efteråt.

Ja, svaret på frågan är att jag är helkass på att plåga mig. Jag har aldrig vunnit en spurtduell, inte ens försökt. Ska jag ha någon chans i fortsättningen måste jag nog ha lite tuffare intervallträning, mängden har jag redan.

Nåväl, Bore Cup är inget OS, som hustrun syrligt påpekade efteråt. Ändå önskar jag att jag hade lite mera vinnarskalle. Jag minns med förskräckelse Örebro City Marathon 1998 då jag av "ren artighet" släppte förbi en löpare alldeles innan målgång, något som kan beskrivas som ren idioti. Får öva på det där även om jag är nöjd med dagens tredjeplats. Östhammar nästa!

Keep on running!

Snabbhetsträning på snöklädda gångbanor i Solna. Tungt, tungt.

När de flesta avslutat tävlingssäsongen inleder jag min. Nu gäller det att försöka komma i form  inför Bore Cup.

Lördagen den 4 december hålls den första av sammanlagt fyra deltävlingar i Bore Cup. Har du inget särskilt för dig den dagen tycker jag du ska åka till Bälinge utanför Uppsala och tävla på 10 km i glada vänners lag. För det är i den här typen av tävlingar den genuina löparglädjen finns. Något mindre flashigt än Bore Cup kan jag inte tänka mig. Men räkna med hårt motstånd, allt från hindsnabba ungdomar till ärrade veteraner i 70-årsklassen! 

Anmälningsavgiften är bara 60 kr- här är det inte som i de stora loppen pengarna som styr. Efteranmälan har i år höjts till 100 kr men också det billigt. Det finns inget krav på att springa de efterföljand tre tävlingarna i Östhammar (8 januari), Gävle (5 februari) eller Vallentuna (12 mars) men har du börjat är det svårt att sluta. Inte minst ett kul poängsystem borgar för det. Ska du springa något lopp till våren eller kanske Stockholm Marathon kan deltävlingarna vara utmärkt snabbhetsträning.

Snabbhetsträning, usch ja. Det är väl sådan jag just nu håller på med. Det går tungt och formen verkar avlägsen. Men gubbarna ska ska inte känna sig säkra i M60-klassen förrän sista deltävlingen är avgjord.

Annars sitter jag mest och drömmer framför kartor och dator och funderar på nya löparäventyr. Och kanske blir det en halvmara redan den 19 december i Sevilla eller Pisa men jag har ännu inte lyckats få ihop logistiken där. Efter misslyckandet i Holland anar jag ändå att jag är kapabel att göra drygt 1.30 på halvmaran. Jag suktar efter att också komma in på tiobästalistan i M60 i halvmaraton men nu finns inte många lopp att välja på i Europa innan året är slut.

Bore Cup http://www.borecup.se/

Keep on running!

Finish. Jag har precis avbrutit min mara efter 21 km löpning.

Om du anmäler dig till en mara men bara springer halva distansen, är det ett misslyckande? Ja, det tycker jag nog. Men min avbrutna mara i Holland gav ändå mersmak.

Nej, det gick inte idag. Krafterna saknades för att fullfolja maran i holländska Leens. Jag klev av efter halva loppet. Snöpligt, dessutom extra snöpligt eftersom min halvmara inte tas med i resultatlistan trots att jag slog de flesta halvmaratonlöparna. Jag skulle ha sagt till redan dagen innan om jag tänkt springa halvmaran.

Jag är frisk från förkylningen men kanske var det ändå den som spökade. Jag blev lite för snabbt trött, det fick räcka med tre varv och inte sex. Varje varv var 7 km och mina tre gick pa 31.30, 32 och 33 minuter, totalt 1.35.30. Hade jag bestämt från början att anpassa farten till en halvmara, ja då hade det gått fortare. För banan var ruskigt snabb- totalt platt frånsett två små träbroar över en kanal.

På åkrarna hade precis sockerbetor tagits upp och jordbruksmaskinerna hade smutsat ner vägarna vi sprang pa. Uppenbarligen hade jag lite klipp i steget eftersom jag blev sprutmålad bak.

Klart for start. Hel- och halvmaran i Leens lockade cirka 130 löpare.

Platta Holland är egentligen rena löparparadiset. Byarna och städerna ligger tätt, perfekt för en löpare. Och här finns hur mycket cykelbanor som helst. Dessutom verkar det anordnas massor av smålopp. Leens har 3 000 invånare men tävlingen lockade bara 130 löpare, konstigt  eftersom halvmiljonstaden Groningen inte ligger långt härifrån.

Att med hyrbil ta sig de 28 milen från Dusseldorf till norra Holland blev ett litet äventyr trots att jag slapp färdas i en Smart utan fick en riktig bil. Det besvärliga var dimman- jag tvingades krypköra i 30 kilometer i timman de sista milen. Dimman bekymrade inte holländarna, det var rena rallyt  mitt i natten pa småvagarna i Groningen.

Kanske kommer jag tillbaka. Holland lockar-inte bara löparmassigt utan även matmässigt. Hotellet jag låg pa utanför Leens (Hotel Het Kloster i Klosterburen) visade sig vara en gourmetrestaurang, samma med den fiskrestaurang i Zoutkamp jag tröståt på efter loppet.

Keep on running!

Hur små är de egentligen? För att ta mig från Düsseldorf i Tyskland upp till Leens i norra Holland har jag hyrt en Smart. Bilden från Tomtebogatan i Stockholm (hunden heter Spica och är en Kelpie).

På lördag springer jag en mara i Holland. Men just nu går jag hemma och skrotar och är förkyld.

För inte vi löpare alltid en kamp mot klockan? Frågan nu är om jag hinner bli frisk till på lördag då startskottet smäller i holländska Leens. Jag har inte tagit ett löpsteg sedan "The Run" i torsdags. Egentligen ingen katastrof, har jag tur hinner jag bli frisk och då lär jag stå ovanligt utvilad, kanske för utvilad, på startlinjen. Att vila så länge som åtta dagar har jag aldrig varit med om, norrmalt brukar det bli en eller två.

Start eller inte, till Holland åker jag ändå. Ett litet äventyr i äventyret blir bilresan från Weze utanför Düsseldorf till  hotellet i Kloosterburen uppe vid Nordsjökusten. 28 mil i mörkret på småvägar  i en Smart-bil- herregud vad har jag gett mig in på? Utan en GPS hade jag aldrig vågat.

Hittills är det bara ett 40-tal anmälda till maran, som är platt och går sex varv längs kanaler, cykelbanor och åkrar. Just småskaligheten lockar.

Under min ofrivilliga vila har jag börjat skissa på tänkbara långlöp i Sverige 2011. Mälaren Runt (32 mil på 6 dagar) och Stockholm-Malmö (65 mil på 11-12 dagar) är några idéer. Troligen blir det inget tredje coast to coast nästa år men förhoppningsvis 2012. Nästa år hoppas jag ändå kunna göra något lite längre löp i USA.

Maratonstatistiken idag uppdaterad efter marorna i Sala och Bromölla!

Keep on running!