Ensam i stort land. Sommarens 105 mil långa löpning mellan Denver i Colorado och Oklahoma City i Oklahoma får illustrera mitt löparår 2008. Foto: Jan Suneson

2008 blev ett mellanår för mig. Men 2009 hoppas jag ska bli ett guldår. Siktet är inställt på att vinna svenskt mästerskap för veteraner på såväl marathon som halvmarathon.

Det är med lite blandade känslor jag summerar löparåret 2008. Att året skulle överträffa 2007 med coast to coast-löpet var knappast att vänta. Flera glädjeämnen finns men också en del besvikelser, bland annat att bästa marathontid inte blev bättre än 3.10. Tiden räckte ändå till att bli totaltvåa i Sverige  i M60 (Åke Palmqvist var en sekund snabbare).

Totalt blev det 605 mil vilket motsvarar 11,6 mil per vecka. Visst, det är mycket men ändå mindre än de senaste fyra åren. Förklaringen är en skada (piriformis syndrom) jag ådrog mig några veckor efter hemkomsten från USA. Mitt mängdmål för 2009 är att igen komma över 600 mil, nog så svårt eftersom jag inte har inplanerat något annat långskubb än Stockholm-Olso.

Bland glädjeämnena 2008 får också räknas in segern i Bore Cup. Där vann jag alla fyra deltävlingarna. Målet i år är att vinna igen men det kan bli mycket svårt, inte minst med tanke på att jag inte kan räkna bort någon tävling eftersom jag inte ställde upp i den första. Redan den 10 januari får jag min "dom" i Bore då andra deltävlingen springs.

Fortfarande har jag målet, drömmen, att göra maran under 3 timmar. Senast detta skedde var 2005 (2.55 i Hamburg). En storsatsning görs nu för att komma under denna drömgräns i Düsseldorf Marathon, som går den 3 maj. Det är i Tyskland jag gjort mina bästa lopp, kanske för att jag inte känner samma press där.

Går det bra i Düsseldorf är det tveksamt om jag springer Stocholm Marathon. Mycket löst hänger också Göteborgsvarvet och Göteborgs Marathon, tävlingar som får stå tillbaka eftersom jag 2009 prioriterar veteranSM på halv- respektive helmarathon.

Mycket tävlingssnack blev det. Det roligaste är ändå den vardagliga träningslöpningen. Så länge jag kan sätta en fot framför den andra lever jag. Mer begär jag inte.

Keep on running!

Glad igår och glad också i dag. Någon som vet vad löparen intill mig heter?

Dagen efter de 63 kilomerarna tänkte jag bara ut och "lufta kläderna". Men det blev en milrunda på lätta ben- gårdagen kändes knappt av.

Jag upphör aldrig att förvånas över vilken fantastisk maskin kroppen är. Normalt borde jag ha varit slut idag, ändå gick det undan riktigt bra. Och det är just detta att man aldrig riktigt vet vilken form man är i som gör idrottandet så chansartat men också spännande.

Igår var ryggan fylld med ombyteskläder. På milrundan idag gjorde jag mellandlandningar i två livsmedelsbutiker och fyllde ryggan med mat. Trots att jag har stor familj äger jag ingen bil varför matinköpen ofta sker just på springande fot. Kan det bli billigare och bättre?

Keep on running!

Det blev fel på länken till tv-inslaget i ABC Nytt. Här är den rätta länken:

http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?a=1358617%26d=35807

Totalat var vi närmare ett 50-tal ultralöpare, som här från Slussen klockan 08.30 startade vår 6 mil långa löpning. Men ju längre färden gick desto färre blev vi i tätgruppen . . .

...och här vid Mälaren söder om Hässelby efter cirka 45 kilometers löpning är vi plötsligt bara sju stycken (inklusive fotografen).  Och när vi väl nådde målet efter 63 kilometer var det bara jag, Fredrik Elinder (längst till vänster på bild), Johan Fridlund (2:a från vänster) och Mats Liljegren (längst till höger)som var kvar. De andra valde att ta det lite lugnare men de flesta nådde målet.

Ungefär som Tio små negerpojkar. Idag var jag ute och skubbade med ett stort gäng ultralöpare och ju längre resan framskred desto färre blev vi.

Sex mils löpning hade utlovats. Bakom det här lyckade arrangemanget stod Peter och Ulla Lembke. På deras hemsida hade de lockat oss till "Årets sista långpass". Peter tog hand om den stora gruppen, som valde att ta det piano och Ulla, också ultralöpare, svarade för markservicen idag. Smörgåsar, cola, varm buljong, chips, kaffe och massor av andra godsaker bjöds vi på från bagagageluckan vid de två depåstoppen.

Det som slog mig direkt vid starten var att det var ovanligt mycket kvinnor. Jag som trodde ultra var något mest för kraftkarlar. Den andra reflektionen var: hur skall jag klara det här lugna tempot (6-7.30 min/km), jag har ingen vana vid att springa så långsamt och fruktade att löpsteget skulle bli konstigt och trötta ut mig.

Ändå bestämde jag mig för att ta det lugnt. Jag vill snacka med så många som möjligt men redan på Strandvägen började gruppen att splittras och dom längst där fram hade nu ökat till 5-minuterstempo. Lite mot min vilja började jag springa fortare för att komma i kapp. Och när jag väl var där framme fanns ingen återvändo- jag såg ingen bakom mig och utan kartläsare skulle jag vara förlorad.

Det var bara att gilla läget och hänga på elitlöparna, t ex Johan Fridlund, en hårding som laddar inför Western States eller Fredrik Elinder, som trippade så lätt idag och hade krafter att snacka under hela rundan. Säkert tog de lite hänsyn till mig gamle man och slog av på takten.

Hur gick det då? Jo, alldels utmärkt. Med två stopp på Mc Donalds (Barkarby och Brommplan) och med Ullas läckerheter fanns det faktiskt lite krafter kvar i en snart 61-årig kropp. Göra om det? Ja, kanske men närmast väntar Bore Cup, som nu framstår som rena sprintertävlingen.

Under ett av stoppen blev vi intervjuade av ABC Nytt. Inslaget, där bland annat jag intervjuas, kan du se på denna länk (i slutet av sändningen):

http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?a=1358617&d=35807

Denna vecka totalt 149 kilometer.

Keep on running!

Klarblå himmel och någon minusgrad på årets mörkaste dag. I termosen fanns en liter varm blåbärssoppa och det blev tre tankningar under mina 15 varv runt Karolinska Institutet.

Vad är det som händer? Hemska tanke, är jag marathonlöpare på väg att bli en ultralöpare? Nej, det får bara inte ske!

I 28 år har jag tävlat på marathondistansen, aldrig längre. Det har blivit 1-2 lopp om året och jag har inte missat ett enda år. Däremellan har det blivit nästan lika många halvmaror. Egentligen är jag bättre på halvmarorna men det har jag aldrig riktigtigt velat erkänna. Det är marorna som räknas.

Nu märker jag att jag sakta är på väg att glida över till de längre distanserna. Att tappa 1 minut varje år på Göteborgsvarvet är inte så kul- snart har jag problem att gå under 1.30. Och på milloppen har jag gubbarna flåsande bak i nacken och några är om mig redan. På maran kan jag forfarande hålla dem stången men det är en tidsfråga även där. Måste jag då upp på ultradistanserna, alltså längre än 42 kilometer, för att springa in bland de bästa veteranerna? Ja, kanske men ännu har jag inte ställt upp i något ultralopp.

Jag har länge betraktat ultralöparna som några "kufar". Gubbar och gummor som "bara" kan springa långt men inte särskilt snabbt. Och är dom riktigt vettiga, kuta runt och tävla timmavis på rundbanor som inte är längre än några hundra meter?

Visst har jag fått en försmak av ultralöpningen när jag kutat i USA. Men det har ändå inte handlat om tävling eller att springa sig dödstrött, snarare om en känsla av frihet, att själv få bestämma allt utan att ha någon yttre press. Men vem vet, om något år står jag säkert på startlinjen till ett ultralopp.

Idag årets mörkaste dag var det lite av ultralöpning. På cykelbanor och trottoararer på en tämlingen kuperad bana sprang jag 15 varv runt Karolinska Institutet. Jag startade som ultralöparna gör i ett lustempo för att spara krafterna men efetrsom jag är ovan vid att springa riktigt långsamt kändes det bara jobbigt. Det gick mycket lättare när jag gick upp i ett mera normalt tempo. Nu blev inte distansen längre än ca 28 kilometer och ska jag springa ett 6-timmars, ja då lär det inte hålla att springa 5-minuterstempo. Idag hade jag ställt en termos med varm blåbärssoppa vid varvningen- nu fick jag ny energi efter var 9:e kilometer- toppen!

Aprpropå ultralöpning. Den 28 december förenar jag mig med ett 40-tal andra tokstollar som ska ut och springa en runda på cirka 6 mil. Vi startar från Slussen klockan 8.30. Du som läser detta och blir sugen- häng med! Mera info om detta årets sista långpass kan du läsa på:

http://www.teamfakta.se

Denna vecka 102 km

Keep on running!

Tungt, tungt. Dagens 24-kilomtersrunda gick inte på lätta ben. Bilden tagen utanför Norra Begravningsplatsen i Solna.

Det händer att även jag gruvar mig för att sticka ut på en löprunda. Idag hade jag lika gärna kunnat stanna hemma.

I nio av tio fall är det aldrig någon tvekan om jag ska springa eller inte. Ibland spritter det i benen och jag måste bara ut. Vid sådana tillfällen blir det mycket angenäma löpningar. För det mesta är det dock ren rutinlöpning, även den är rolig, och då handlar det i regel om att springa till och från jobbet och hem på lunch- det är på dessa löpningar jag får ihop merparten av milen.

Sedan har vi de lite tristare "pliktlöpningarna". Jag känner att jag "borde" ut men har egentligen ingen lust. Samvetet gnager, jag har varit slö i veckan och ska nu försöka ta igen förlorade mil. Skamgränsen brukar jag numera sätta vid 10 mil i veckan.

Bara man kommit ut brukar pliktlöpningarna också gå bra. Men i dag var det inte allt för kul på min 24-kilometersrunda i gråväder upp till Kista och Helenelund. Jag var trött från början och borde egentligen  ha vänt hem men bet ihop. Visst genomförde jag passet även om jag tvingades gå i några backar mot slutet.

Hur bestämmer du vart du skall springa? Det är egentligen rätt fascinerande hur varierade löprundorna ändå blir för de flesta. Själv bestämmer jag ofta kvällan innan vart jag skall springa och sedan är det nästan omöjligt att ändra beslutet. Det handlar mest om jag skall springa långt eller kort, inte typ av träning- om det ska vara snabbdistans, intervaller etc.  Så seriös är jag inte, jag följer nästan aldrig några träningsprogram.

Vid enstaka tillfällen blir det något som jag kallar "spontanlöpning". Då bryte jag de invanda löpslingorna, plötsliga infall gör att jag springer höger i stället för vänster i korsningen, springer några varv runt kvarteret, dansar runt ett träd, springer rakt ut i terrängen, springer in i ett parkeringsgarage och kör några varv-  kort sagt uppför mig egendomligt. Det här inte Gösse Holmers fartlek  utan skulle kanske mera kunna rubriceras som Björn Sunesons distanslek.

Träning denna vecka: 123 kilometer.

Keep on running!

De första åren skrevs alla löprundor in i anteckningsböcker. Sedan blev det datorn och excelark som fylldes.

Varenda joggingtur är uppskriven. 27 års löpande och drygt 11 000 mil, motsvarande nära två varv runt jorden, finns dokumenterade i mina löpardagböcker.

I ett brunt skrivhäfte från Göteborgs kommunala skolor skrev jag in min första löparrunda. Det skedde den 25 oktober 1981. I boken läser jag "7.54, 2 varv". Inget mera men jag minns den där rundan på en udde vid Brunnsviken som om det vore igår.

Jag hade innan varit på Pub vid Hötorget och i en fyndlåda köpt ett par pistagefärgade Kahru löparskor. På kvällen smög jag ut från porten hemmavid och kollade att ingen såg mig. Jag kände mig löjlig trots att joggare började bli allt vanligare på gatorna.

Uppenbarligen fick jag mersmak. Dagen efter blev det tre varv runt udden, platsen tyckte jag var bra eftersom den låg lite avsides så ingen såg vad jag höll på med. Löpandet fortskred och jag blev allt djärvare och vågade nu  visa mig i dagsljus. Tio månader senare sprang jag min första mara (Höga Kusten) och nästan exakt ett år efter debuten min andra (Umeå) och var då nere på 3.08.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att allt detta antecknande är guld värt i dag. Vilken skatt jag har att ösa ur!  Det är inte bara glädjen och alla vedermödor som är dokumenterade, joggingdagböckerna har också fungerat som vanliga dagböcker.

Om du inte själv börjat föra bok över din löpning tycker jag du skall starta snarast. Hur du bokför spelar mindre roll, datatekniken ger oanande möjligheter och mina excelark framstår säkert idag som en rätt mossig metod. Just att gå tillbaka och kolla sin träning är inte bara roligt, den seriöse kan utläsa enormt mycket.

Keep on running!

Intervallträning på ett  ödsligt Kristinebergs IP.

Ett lite desperat försök att få upp farten inför Bore Cup har inletts. Nu är det intervaller och snabbdistans som gäller.

Jag gillar inte den här sortens träning. Men skall du bli snabb måste du också ibland springa fort på träning. Efter gårdagens "misslyckade"  provlöp i Hemlingby begav jag mig därför  idag till Kristinebergs IP för att springa 1-kilometersintervaller, minst 5 och max 10.

Jag hade inte mer än sprungit några hundra meter förrän jag insåg att jag inte ens skulle klara att springa en enda 1-kilomtersintervall. Nytt försök att springa 400-metersintrevaller. Men jag klarade inte ens att springa 400 meter utan att bli utpumpad. Det fick därför bli 200-metersintervaller, något jag aldrig prövat tidigare.

Ser alltså inte allt för ljust ut inför lördagens tävling. Men under har skett förr.

114 km den här veckan.

Keep on running!