Glada gubbar i 70-års klassen. Flankeras av trean Hans Sundgren och ettan Kjell Björk. Hans sprang i sina nya löparskor från Lidl.

Det är 1 km kvar till mål och jag är på väg att hinna ikapp värste konkurrenten. Då ropar någon:

-Heja Björn!

Där rök segern . . .

Cirkus Bore är igång igen. Idag gick andra deltävlingen, 7,5 km i ett vintrigt Björklinge. Den eviga fråga och det stora samtalsämnet före start; ska man springa med eller utan dubb? Utan dubb blev mitt val och det var nog rätt val. Underlaget var snö och knastrig, ruff is. En som också sprang odubbat idag var Hans Sundgren från Dalaregementets IF i Falun.

-Jag läste på din blogg om Lidlskorna för 149 kr. I Falun var dom slut men jag åkte till Borlänge och fick tag i ett par 45:or. Skor med nytt gummi under tror jag blir perfekt, berättade han före start.

Och visst blev det perfekt. Hans stod på benen den här gången (på terräng-SM för två år sedan i Huddinge halkade han i lervällingen och gjorde sig illa). Men idag var han i storform och sprang in på en tredjeplats i M70. Den senaste månandens dagliga träning i mörker med reflexväst på stora landsvägen i Falun har gjort underverk för denne 73-åring, som varit med i Bore Cup så länge jag kan minnas.

Själv blev jag (som vanligt) tvåa i M70 och etta naturligtvis Kjell Björk från Hemlingby LK i Gävle.  Men idag var jag nära att böja den sega fjällbjörken. Fast det var ju det där med det fatala hejaropet. Under större delen av loppet hade jag inte sett skymten av hans rödvita löparlinne och blåa toppluva. Men vad jag inte visste var att jag tog in på honom under andra halvan. Och plötsligt när det var ca 1 km kvar var han bara drygt 100 meter framför. Nog såg han lite slak ut?

-Heja Björn ropar någon och Björken hör- får nya krafter och jag har inte en chans att komma ikapp.

I mål skiljer det 14 sekunder. Vi är glada, skrattar och Kjell berättar:

-Jag visste inte att du låg så nära men när jag hörde ditt namn förstod jag allvaret . . .

Jag drar mig till minnes en liknande händelse för ca 15 år sedan på Stockholm Marathon. Då hette min svåraste konkurrent Lars Jakobsson (idag Degerheim). Vid Odenplan, några kilometrar före mål ropade speakern:

-Och här passerar nu Björn Suneson.

Vi hade inte koll på varandra, Lars låg strax framför, och när han hörde speakern fick han nya krafter och vann i åldersgruppen. Vad lär man sig av detta? Ja, inte att publiken ska hålla tyst. Nej snarare att man alltid ska ge järnet i slutskedet, oavsett om man ser eller inte ser konkurrenten.

"Heja Anna-Lena!" Inger Nordlund (röd jacka, Nr 361) har just sprungit i mål och hejar fram klubbkompisen Anna-Lena Hällgren (svart jacka) från Bälinge IF: Bilden får illusterra glädjen i Bore Cup, tävlingen för ung som gammal. Fler bilder från Bore Cup hittar du HÄR.

Keep on running!  

Två burkar tomatsås, en burk sportdryck och ett par löparskor. Det blir en olidligt spännande test dessa skor nu ska utsättas för.

Ett par löparskor från Lidl för 149 kronor, kan det vara något? Kanske, jag ska i alla fall testa mina nyinköpta lågprisdojor på nästa coast to coast.

Normalpriset i Sverige för ett par ”riktiga” löparskor brukar ligga på 1 500-2 000 kronor. Då undrar man ju; är dessa skor 15 gånger ”sämre”?

Jag vet absolut inget om de här Lidlskorna av märket Crivit. Reklambladet från Lidl gav ingen information, inte heller Crivits hemsida eller skylten i butiken. Dessutom såg mina skor inte riktigt ut som dom i broschyren. De två lapparna på skorna upplyste bara om att innersulan kunde tvättas och att skorna hade 3M reflex. Något tillverkningsland fanns heller inte angivet. Det oroade något. Barnarbete?

Jag provade skorna intill kyldisken med lax. Tyvärr var skorna hopbundna så jag kunde inte ta någon provtur i butiken.

Det här reafyndet blir säkert snart slutsålt, tänkte jag. Det gäller att slå till direkt och jag valde att ta en löptur ut till Farsta. I butiken i Farsta Centrum fanns inga skor så jag fortsatte till Fagersjö. Där fanns mängder och jag provade ett par 42:or intill kyldisken med rökt lax. Det gick bara att prova en fot åt gången eftersom skorna var hopbundna. En provtur mellan hyllorna var därför inte att tänka på. Skorna passade dock utmärkt så jag vandrade vidare till kassan.

Hade jag köpt grisen i säcken? Dan efter tog jag med skorna till gymmet och testade på löpbandet och körde 5 km i tävlingsfart. De satt som gjutna, kändes lätta och sköna. Hemma tog jag fram vågen, de vägde bara 300 gram-, nära 200 gram lättare än mina vanliga träningsskor (Brooks Adrenaline).

Tanken är nu att långtidstesta Crivitskorna under mitt sjunde coast to coast. Märker jag att de är lite skumma, ja då kastar jag dem direkt eftersom jag inte vill ta några risker. Numera har jag alltid med mig tre par skor under USA-löpen och växlar skor mitt under dagen. Genom att springa i olika skotyper tror jag att skaderisken minskar. Håller Lidlskorna måttet, ja då kommer de att få nöta de amerikanska landsvägarna under cirka 150 mil. Förmodligen kommer jag att byta ut iläggssulorna och stoppa i mina formgjutna fotbäddar.

Även om skorna skulle klara testet är det inget som säger att de är bra för alla. Jag har sprungit så många år och mina seniga ben har vant sig vid det mesta. Hemma har jag en uppsättning på 4-6 par löparskor och jag springer aldrig i samma par två dagar i följd.

Av Lidls övriga löparprodukter (strumpor, tröjor m m) har jag bara goda erfarenheter. Regnjackan jag hade med mig på senaste coast to coast var dock en katastrof, den läckte som ett såll. Skorna gissar jag kommer att klara testet, de fick i alla fall mycket goda vitsord i en seriös labbtest där de jämfördes med dyra, fina märkesskor. ”Allt annat är olidligt”, skulle Lidl ha uttryckt saken.

Keep on running!

Silver på veteran VM i maraton och mitt sjätte coast to coast blev höjdpunkterna under löparåret 2018.

Det som gläder mig mest när jag sammanfattar löparåret 2018 är att jag fått vara frisk, kunnat springa mycket och att jag placerat mig bra på veterantävlingarna. Mindre roligt är att tiderna på främst maraton försämrats ganska kraftigt.

Om några dagar fyller jag 71 år. Jag tänker allt mer på åldern och gläds då åt att en gammal man kan springa så många mil. 2018 slutar på totalt 914 (607) mil vilket gör 176 km per vecka i snitt. Bara två år har jag sprungit längre, toppåret var 2016 med 1 019 mil.

Egentligen rätt meningslöst milnötande, kanske någon tycker. Med sådana mängder, ja faktiskt mer än vad maratoneliten springer borde jag vara i världsklass men så är det långtifrån. Jag är mer en utflyktslöpare, jag använder benen som folk använder en bil.

2018 var året då jag sprang för sjätte gången över Amerika och det var året då jag gjorde otaliga löpturer ut till blåbärs- och lingonmarkerna. Och det är just dom där utflykterna som är det bästa med löpningen, inte tävlingarna. Ägnar man sig åt den typen av löpningar, ja då blir man inte så snabb, bara uthållig.

Tävlingarna är dock fortfarande viktiga och så länge jag kan placera mig bra fortsätter jag (kanske även när det går mindre bra, vem vet hur man resonerar om några år). Det har blivit ovanligt många parkrun i år. Dessa träningstävlingar lockar; här  känner jag inte så stor presss. På de flesta banor i Sverige har jag åldersrekordet. Men i lördags blev jag av med det i Malmö. Målet är att ta tillbaka det rekordet. Samma gäller Örebro. Och under 2019 kommer parkrun till ytterligare några städer i Sverige, där ska jag också försöka att ha ålderrekordet i M70. I Danmark, Norge och Finland hoppas jag också kunna göra bra ifrån mig under 2019.

Halvmaran i San Sebastian gick bra, 1.38 var jag nöjd med.

På pappret blev 2018 det absolut bästa tävlingsåret under de 37 år jag varit löpare. Silvermedaljen på Veteran VM i Toronto smäller naturligtvis högt. Jag hade tur, konkurrensen i år var inte mördande och mina 3.43 var hela 17 minuter långsammare än tiden från 2017 på EM i Polen. På halvmaran i San Sebastian gjorde jag 1.38 och försämringen blev ”bara” 3 minuter jämfört med året innan.

Andra mål för 2019? Att genomföra ett sjunde coast to coast (jag startar redan den 13 februari). Och så naturligtvis att förbättra maratontiden. Att bli nummer ett på maraton i M70 i Sverige är ambitionen. Jag anar hur jag ska träna för att nå det målet- mer snabbhetsträning. Men kanske lockar lingonplockning mera. En springande bärplockare blir visserligen inte så snabb men kanske lyckligare än en hårdsatsande intervallöpare.

Gott Nytt År och keep on running!

Slussen klockan 08.25. Kenneth LE ger de sista instruktionerna till löparna som ska ut på Årets Sista Långpass, ett socialt löp på ca 60 km.som nu är inne på sitt elfte år.

Vi långlöpare går på cola, chips, skumtomtar och buljong. Får vi denna basmat kan vi nästan springa hur långt som helst. Så var det idag på Årets Sista Långpass.

Det var paret Peter och Ulla Lembke, två vanliga motionärer med dragning åt ultralöpning, som 2007 drog igång Årets Sista/Första Långpass. Avsikten var att få så många som möjligt att tänja sina gränser. Succé direkt. Alla typer av löpare hängde på- från ultrarävar till rena blåbär. Gratis, välarrangerat, olika fartgrupper och en i stort sett bilfri bana på 64 km bidrog naturligtvis. Och så skumtomtarna och buljongen med mera som Ulla serverade från bakluckan på parets lilla bil.

Arrangemanget, som senare flyttades över till Facebook, växte för varje år. Jag har varit med åtta av elva gånger (sprang idag knappt halva sträckan). Toppåren var 2013 med ca 150 löpare och 2016 med uppemot 250. Idag var vi kanske 80 stycken, lite förvånande att inte fler kom. 2016 var också året då Peter och Ulla hoppade av. De hade noterat att farten skruvats upp för varje år, fartgrupperna höll inte ihop längre och träningsrundan började urarta till ren tävling. När arrangemanget las ner utbröt sorg i Ultrasverige. Vad skulle vi nu ägna oss åt kring nyår?

Skumtomtar, cola, godis och buljong, rena paradiset för en långlöpare.

Men Årets Sista Långpass dog inte, fick snart en nystart med andra löparentusiaster. En snabbare fartgrupp (5.45-tempo) infördes och lugnet återställdes. Och det vinnade konceptet med skumtomtar och annat godis från bakluckan behölls. I år var det Östermalms lottakår som skötte sysslan med bravur.

6.15-gruppen samlad framför krubban i Sätraängskyrkan. Känns linslusen längs fram till vänster igen? Foto: Maria Thomsen

Det brukar kallas för sociala löp. Och nog var vi sociala, oj vad det snackades. Alla känner apan men apan känner ingen, brukar det heta. Jag fick frågor från massvis med obekanta personer som nu inte längre är så obekanta. Sprang mycket ihop med ultraräven Maria Thomsen. Hon inspirerar! Hon kan obehindrat (nåja) springa 10 mil per dag i sträck under en vecka. Det var vad hon gjorde under en tävling i somras. Själv mäktar jag med 5--6 mil  och har aldrig sprungit längre än drygt åtta mil.

-Det sitter i huvudet, menade Maria.

Så är det kanske. Jag ska tänka på det under stundande coast to coast. Kniper det ska jag nog kunna klämma till med en tiomilare.

Keep on running!

En enda lång raksträcka på 17 mil i öknen mellan staden Twentynine Palms i Kalifornien och gränsstaden Parker i Arizona väntar mig. Hur klarar man detta om man inte vill campa?

Öken, öken, öken. 17 mil ren öken- inte ett träd, inte ett hus, inte något tecken till civilisation. Mitt nästa coast to coast kan bli det tuffaste av dem alla.

Den 13 februar står jag med fötterna i Stila Havet utanför staden Huntington Beach strax söder om Los Angeles. Kärran står parkerad på den vidsträckta stranden, det är tidig morgon, surfarna har börjat dyka upp och det är cirka 18 grader i luften. Västliga vindar, bra för det är öster ut jag ska springa. Min amerikanska ”cousin” Linda Feldman står beredd med handduken, jag torkar fötterna, snör på mig löparskorna, Linda tar några bilder, jag gör en sista koll av packningen, känner på däcken, tar på mig solglasögonen, startar gps;en på kärran, trycker igång klockan på handleden och börjar sakta jogga upp mot Main Sreet för att sedan vika höger på 6:th St och därefter följa Santa Anna River norrut. Totalt ska det bli ca 500 mil innan jag efter100 dagar springer ut i Atlanten och kan bocka av mitt sjunde coast to coast.

Ja, så där kan man drömma. Förhoppningsvis blir drömmen också sann. För nu är planeringen av mitt nästa ensamlöp över den amerikanska kontinenten i full gång. Halva rutten är ritad och i grova drag kan du på kartan se hur jag springer.

Sträckan mellan Huntington Beach och Gothenburg i Nebraska är 260 mil och ska enligt planen springas på 48 dagar (54 km/dag i snitt). Varenda dag är planerad och jag hoppas kunna bo på på motell nästan alla dagar men då krävs det en hel del Stevar. Sedan återstår cirka 250 mil innan jag når Atlanten men var målgången ska ske är ännu inte bestämt.

Vad du inte kan se på kartan är alla öknar, halvöknar, spökstäder, berg, backar, ändlösa raksträckor och att det kan vara över fem mil mellan restaurangerna. Ja, det här kan bli besvärkligt men inte värre än att det är fullt möjligt. Och väl framme i Nebraska, alltså halvvägs, har jag nått civilisationen och städerna ligger lite tätare.

Varför då välja en så besvärlig sträcka? Jo, jag lockas av att "erövra" några nya stater. Arizona är en sådan även om jag sprungit en halv dag i denna delstat under en tidigare löp. New Mexico blir en helt ny bekantskap, även Texas. Och kanske tar jag ytterligare någon ny stat under andra halvan av löpet.

Jag komer att springa i väldigt varma områden. Phoneix, AZ, har sommartid en medeltemperatur på uppåt 40 grader, nära livsfarligt för en löpare. Men eftersom jag startar rekordtidigt den här gången kommer jag förmodligen att få runt behagliga 20 grader.

Tyvärr får jag inte springa på motorvägarna (interstate) i Kalifornien och Arizona, däremot i New Mexico.. Detta har försvårat planeringen. Rutten har jag denna gång gjort helt själv men jag har haft lite nytta av en tidigare sträcka min bror Jan ritat.

Det är roligt men  tidskrävande att rita en rutt. Svårigheten ligger i att hitta boende på lagom avstånd. Så fort motellen ligger mer än 6-7 mil ifrån varandra får jag problem. Och det har jag fått på mängder av ställen. Ibland har detta lösts genom att välja nya sträckningar, andra gånger tvingas jag till "Stevar", det vill säga transporthjälp. Någon kommer ut i bil och hämtar mig på kvällen, kör mig till motellet och nästa morgon kör ut mig till platsen där jag slutade att springa.

Planeringsverktyget är Google Maps, som blivit allt bättre med åren. Numera finns många motell utsatta på kartorna, dock inte alla. Finns inga motell kan airbnb enstaka gånger vara en lösning. Turistbyråer, Chamber of Commerce, olika städers hemsidor med mera kan ibland tipsa om boende. För campa ogillar jag, har dock även denna gång med mig campingutrustning (mycket enkel sådan, får inte väga för mycket).

Och så var det det här med den 17 milen i Mojave öknen, Hur löser jag den knuten? Jo, det blir Linda som får rida ut i öknen på en kamel och hämta mig. Kamelen heter visst Toyota eller var det kanska Mazda.

Återkommer med hur det går med planeringen. Och så tänkte jag berätta om hur man tränar för att springa 500 mil utan att ta en enda vilodag.

Keep on running!.

Ho, ho, ho. Parkrungeneralen, Deri Thomas, hälsar löparna välkomna till dagens parkrun i Hagaparken. Många hade tomtemundering, även jag, men skägget lämnade jag hemma. Det här blev mitt 35 parkrun.

Det har vänt idag, vi går mot ljusare tider! Och ännu är inte löparåret 2018 slut. Du springer väl Nyårsloppet och Årets Sista Långpass?

Jag skulle aldrig självmant sätta på mig en tomteluva. Men tänk vad grupptrycket gör; idag sprang jag bland 50-talet andra glada löpare Haga parkrun iförd just en tomteluva. Det blev ett av mina sämsta resultat (24.45) så jag får skylla på huvudbonaden!

Parkrun kommer troligen nästa år att växa ganska mycket, från idag sju lopp (varav tre i Stockholm) till kanske tio eller fler. Utan att avslöja för mycket planeras ett i södra Norrland, ett i Mellansverige och ett i södra Sverige. Och alla städerna ska enkelt gå att nå med tåg. Kul!

Får passa på att göra lite reklam för min egen klubbs stundande löpartävling, Nyårsloppet i Vallentuna. Vi brukar vara ett par hundra löpare, som på nyårsaftonen under dagtid springer ut det gamla och springer in det nya året. Sträckorna är 10 och 5 km, även barnlopp finns. De flesta år har jag varit funktionär och stått med en flagga längs banan, så blir det nog även i år.

Årets Sista Långpass, vad är det? Jo ett långpass på ca 60 km med ett hundratal ultralöpare som den 29 december springer en runda i Stockholms norra och västra förorter. Jag har varit med de flesta gånger och så blir det kanske även i år även om jag tycker att man borde byta ut banan till någon roligare sträckning.

Keep on running!

Julgranen körs hem traditionsenligt i babyjoggern. Det finns knappt något bättre sätt att transportera en gran på. Jag hann dessutom springa runt i kvarteren och kolla utbud och priser. Denna gran fick jag betala 300 kronor för.

Glada löpare i 70-årsklassen i Malmö Ribersborg parkrun. Nils H Persson från Helleneholms IF hade det tidigare åldersrekordet i M70 men blev  idag av med det till mig då jag sprang de 5 km på 22.42,17 sekunder före Nils. Hans prestation var bättre ålderomräknat eftersom han är något år äldre.

"Låg batterinivå", signalerade hörapparaten i vänster öra under pågående parkrun i Malmö. Men kroppen hade hög energinivå så det var bara att ignorera spökrösten och ge järnet!

Med dagens Malmö Ribergsborg parkrun har jag nu sprungit alla parkrunlopp i Sverige, totalt på sju platser. Vilket lopp är bäst? Svårt att säga men Malmö kommer högt på listan. Banan är helt platt, går 99 procent på grus längs Ribersborgstranden med Kallbadhuset och spektakulära Turning Torso i bakgrunden. Måste vara underbart här en varm solig vår- eller sommardag- idag var det duggregn och bara någon plusgrad.

Malmöbanan har förutom att vara platt och snabb några andra fördelar; ligger nära centrum och därför lätt att nå för turisten, det finns gratistoaletter (fina) precis vid starten och efteråt kan du fika i anrik miljö i på Ribersborg Kalllbadhus. Nakenbadet i Öresund avstod jag dock ifrån, fick bli varm dusch inne på hotellet i stan. Hade glömt pengarna men glada löparbröder bjöd farfar på en kopp kaffe på badhuset.

Löparna samlas inför start. I bakgrunden Turning Torso. Totalt sprang 34 och jag blev tia.

Du som läser bloggen vet att jag är heltänd på parkrun. Det här var mitt 34:e parkrun. Det fina i kråksången är att dessa "tävlingar" är gratis och att de ger bra snabbhetsträning inför riktiga tävlingar. Atmosfären är underbar, folk är lite mer avslappande och alla typer av löpare, ja även de som  promenerar med hund eller barnvagn, finns med. Resultatservicen är dessutom ypperlig- du får hem via mejl en detaljerad resutatlista.

Tanken är att under en tvåårsperiod försöka springa alla parkrun i Skandinavien och även försöka inneha åldersrekorden, det senare en omöjlighet. På de sju platser i Sverige jag sprungit är det bara i Örebro jag inte har åldersrekordet. För två veckor sedan skulle jag dock försöka återta det men då strejkade tåget så jag får gör ett nytt försök. Och i Malmö blir nog inte rekordet långlivat. Nils verkar vass.

Keep on running!