Matsalen på Hotel Manning i Keosaqua, Iowa. Här serverades en furstlig frukost.

USA är ofta liktydigt med skräpmat. Men åt jag för mycket av snabbmaten? Jag mådde dock prima med ett hamburgermål om dagen och vid hemkomsten vägde jag exakt samma som vid starten.

"Du åt ju mycket choklad, cola och McDonalds när du sprang, men när man läser om träning är det ju oftast så himla viktigt att man ska tänka på vad man äter. Går det lika bra att springa på McDonalds-mat som på ett väl avvägt och planerat mål mat?", frågar Madelene här på bloggen.

Nej, jag åt nog inte särskilt nyttig mat under mitt coast to coast, däremot fungerade den som bra bränsle under löpningen och det totala kaloriintaget var rätt. Men vad skulle jag egentligen ha ändrat på?

Frukostarna på motellen var nog helt OK, ungefär som hemma; grova flingor och mjölk, några rostade halvgrova skivor bröd, banan, kaffe och juice, pannkaka och allt i dubbla mängder kryddat med några onyttiga muffins och på de finare motellen varm mat med prinskorv och äggstanning.

Jag hade bestämt att det inte fick bli mer än ett hamburgermål med pommes frittes om dagen. Menyerna var ofta Large vilket innebar dubbla mängden pommes frittes jämfört med i Sverige, dessutom brukade det bli minst en mjukglass och massor av cola (alltid gratis påfyllning). McDonalds var favoriten.

Snabbmatskedjorna överlag serverar också nyttigare mat varför jag ofta tog kycklingsallad eller andra sallalder, godast  var Wendys nya kycklingsallad med blåbär och jordgubbar. På KFC med sina kycklingrätter var jag också stamkund och där brukade jag beställa som tillägg massor  av sweet corn, alltså kokt majs.

Förmodligen har jag ätit dubbla kalorimängden, kanske uppåt 6 000 kcl om dagen. Om jag inte hade druckit så mycket cola och sportdryck och ätit hamburgarna och pommes frittesen och all choklad på kvällarna, vad skulle jag då ha tagit för att få i mig tillräckligt med näring? Att  beställa dubbla menyer hade kanske gått, fast dyrt och lite oprakiskt. Möjligen kunde jag oftare ha bett om att få lite extra på tallriken även om menyerna generellt är större än hemma. Att äta fyra mål mat om dagen skulle också kunna vara ett alternativ.

Jag tror det var bra att jag försökte hålla fast vid minst tre fasta mål om dagen; frukost, lunch och middag. Jag försökte undvika att äta i det fria eftersom återhämtningen då blir sämre. Men ofta, särskilt i de glest befolkade västra delstaterna, gällde det att passa på att äta när det över huvud taget fanns en restaurang.

Generellt tyckte jag om den amerikanska maten. Husmanskosten på vanliga restauranger var antagligen lika fet som på de svenska men mindre salt. Bra var att det som förrätt brukade serveras sallad eller soppa. Salt ska man ju vara försiktig med men eftersom jag svettades så mycket blandade jag saltdrinkar med påsar från McDonalds. Jag tror att tre veckors huvudvärk (något jag inte berättade om här på bloggen) berodde just på saltbrist.

Frukt och grönsaker åt jag minst lika mycket av som hemma. Att under löpningen snaska på jordgubbar, vindruvor eller blåbär var underbart. Jag var också flitig med att tugga på mina fluortabletter, en rekommedation från tandläkaren efersom sportdrycken är så söt.

Det sägs att man ska äta med en gång efter avslutad träning eftersom återhämtningen då blir bättre.  Tidigare brukade jag dröja med detta men nu åt jag alltid innan jag checkat in på motellet. Fungerade perfekt!

Sammanfattningsvis var jag ingen renlevnadsman (drack dock ingen alkohol mer än någon enstaka öl). Men kostvanorna inför nästa äventyrslöp kan förbättras och jag tar tacksamt emot alla idéer.

Eget löparlinne. Tidigare har jag lånat klubbkläder från min nya klubb Vallentuna FK men på Jubileumsmarathon nu på lördag har jag eget linne.

Keep on running!

Roslagsnatta i Norrtälje blev ett litet styrkebesked. Men sedan gick det tungt på träningen varför formen inför Jubileumsmarathon inte är den bästa.

Upp och ner.  Jag kämpar för att komma i form inför Jubileumsmarathon den 14 juli. Två veckors uppladdning efter coast to coast verkar inte räcka.

Nu är det främst snabbdistanspass som gäller för att få upp farten. Coast to coast har gjort mig till en långsam löpare varför jubileumsmaran riskerar att bli en jobbig historia. Här gäller det nog mest att ta sig runt- bra tider får anstå till senare maror i höst.

Jag har efter hemkomsten kastats mellan hopp och förtvivlan. Vissa träningspass har känts riktigt bra, andra rena katastrofer. I den senare gruppen räknar jag in dagens långpass "Hornstull-Järna", en social och årligen återkommande femmilare anordnad av bland andra Mats Dänsel.

Glada miner vid starten men sedan slog bastuvärmen till. Mats Dänsel i gul väst i bakgrunden och i mitten ultraprofroffset Johan Fridlund som tillsammans med Reima Hartikainen (ej på bild) ledde den snabba gruppen där tre löpare tog sig i mål med en snittid på 5.20 och en totaltid på imponerande 4.48.

Eftersom en mara väntade bestämde jag från början att det fick räcka med 20 km idag men att jag ändå skulle springa med den snabba gruppen. När vi närmade oss Vårberg tog jag slut i backarna och blev frånsprungen. Slokörad dök jag in på Max i Masmo, aptiten var noll. Efter en kvart dök mellangruppen upp med ledaren Peter Nilsson. Många verkade rejält plågade i värmen och skulle inte klara hela distansen, andra planareade att ta sig till Rönninge, 30 km.

Bastuvärmen idag påminde om förhållandena i USA under sluttampen. Jag borde ha klarat mig bättre, tycker jag, men ett lite högre tempo kombinerat med få stopp tar ut sin rätt.

Glädjeämnena i veckan har annars varit torsdagens Roslagsnatta i Norrtälje där de fem kilometarrna gick på 21.13, snabbare än väntat. Jag har också haft två bra snabbdistanspass på 7 och 9 km. Motstridiga formbesked alltså.

Nu börjar den 30-årige engelsmannen Kevin Sharp sitt ensamlöp över Amerika. Han  har valt att kopiera delar av den rutt jag sprang 2010 med start i Westport, WA . Målgången har han i Virginia Beach, VA, där jag slutade mitt första löp 2007. Följ Kevin på http://3100smiles.com/

Keep on running!

Snöskoterfärden över fjället på 3 000 meters höjd tillsammans med Rob Chidester blev det starkaste minnet från mitt coast to coast. Snart är jag tillbaka till Utah och springer Huntsville Marathon som startar på vägen några kilometrar bakom oss.

Är det fusk att springa ett maratonlopp som är en enda lång nerförsbacke? Höjdskillnaden mellan start och mål i Huntsville Marathon i Utah är 1 161 meter. Den maran måste jag springa!

I september åker jag tillbaka till USA, närmare bestämt till byn Huntsville sju mil norr om Salt Lake City i Utah, för att den 29 september springa Huntsville Marathon, http://www.huntsvilleutahmarathon.com . Det är första gången tävlingen arrangeras men för mig känns loppet ändå bekant. I april sprang jag hela banan fast i motsatt riktning.

Det är en mycket naturskön bana. Den startar i Monte Cristo på 2 663 meters höjd (8 738 feet), nästan uppe på toppet av fjället och följer sedan små bäckar med bäverdammar samt brusande  Ogden River ner till Huntsville på 1 501 meter (4 926 feet).  Nauren står i höstskrud och löpartemperaturen vid den här tiden på året ska normalt vara idealisk.

Bäverdamm längs vägen.                     Vägen brukar öppnas i augusti när snön smält.

Men är det också en snabb bana? Jag hoppas det men har ingen erfarenhet av nerförsmaror. Den höga höjden är naturligtvis en nackdel och nerförslöpningen kan också anstränga knän. Men banan går jämnt utför och är inte så brant att det finns serpentiner.

Jag kommer till Utah en vecka före start. Räcker det för att vänja sig vid den tunna luften?

- I would say 7-10 days would be enough for someone in your condition, or fitness level. You may even get away with fewer days like 5 but to be safe I would choose 7-10, svarar maratonlöparen Randall Steinfeldt jag lärde känna vid ett stoppo på en McDonalds restaurang i North Ogden.

Keep on running!

Backlöpning i Huvudsta. Jag har blivit långsam efter mina 98 dagars slölöpning i USA och måste nu försöka få upp farten genom att springa flera kvalitetspass.

Hemma igen. Skönt! Nu gäller det att återgå till de gamla rutinerna för att komma tillbaka till den form och mentala status jag befann mig i innan USA-löpet.

När applåderna tystnat och strålkastarna släckts är det lätt att bli nedstämd. Det är något som kan drabba författare, artister och andra som under en längre period ansträngt sig till det yttersta. Plötsligt är allt över och man känner sig tom. Det är inte ovanligt att just coast to coast löpare råkar ut för detta.

Själv har jag dessbättre inte haft några som helst problem. Är det slut så är det slut, har jag resonerat. Du kan inte leva på gamla meriter och du måste gå vidare. Mitt  "knep" har varit att fortsätta med löpningen som om inget hade hänt, keep on running, helt enkelt.

Det har därför inte blivit några vilodagar efter hemkomsten. Redan första dagen stack jag ut på en träningsrunda. Jag tror det skulle vara förödande att även under en kortare period ta paus, något som jag aldrig gjort. Nej, här gäller det att hålla fast vid rutinerna. Det innebär löpning minst sex dagar i veckan, ibland två träningspass om dagen, och totalt 10-15 mil i veckan.

En sak är säker: du blir ingen bra maratonlöpare efter att ha sprungit i genomsnitt 53 km om dagen 98 dagar i sträck. Det märkte jag direkt efter hemkomsten. Jag har blivit långsam och så fort jag ökar till strax över joggingtempo blir jag trött. Just nu klarar jag helt enkelt inte att hänga Stockholmsjoggarna.

Tyvärr (?) ska jag springa Stockholms Jubileumsmarathon om knappt två veckor. Jag har inga förhoppningar om att göra en bra tid där. Just nu består träningen enbart av kvalitetspass; backlöpning, intervaller, snabbdistans, fartlek med mera, mängden har jag ju redan och nu gäller det att få upp farten. Ur skadesynpunkt är det lite riskabelt, jag springer ofta dessutom två gånger om dagen men passen är korta och jag kör inte hårt.

Troligen återvänder jag till USA redan i september. Jag återkommer till den löparresan när detaljerna är klara.

Keep on running!

Målet är nått! Jag springer ut i Atlanten vid Ocean Grove, NJ. Bilden togs igår av Expressens Lars Näslund.

Dagen efter målgång blev omtumlande. Gratulationerna strömmade in och många ville intervjua mig.

Idag tisdag blev jag vanlig joggare igen. Jag tog en löprunda på knappt en mil i ett lyxigt villaområde utanför New York där jag bor hos bekanta. Oj vad det känns konstigt att inte längfre hålla i en vagn. Jag verkar dessutom ha blivit riktigt lusig.

Svenska tidningar och Sveriges Radio intervjuade mig (direktsändning) och gratulationerna strömmade in på bloggen, på Facebook och andra löparforum. Det var  särskilt roligt att Svenska Dagbladet tillhörde en av tidningarna.

Jag "måste" nästan göra ett nytt coast to coast. Linda Feldman, min "cousin", har köpt ytterligare däck till baby joggern. De får naturligtvis inte ligga oanvända . . .

Det finns många delstater i USA jag inte varit i. Jan gjorde den här kartan som visar vilka stater jag sprungit i och under vilka år.

Keep on running!

Här kommer en videofilm som visar målgången.

/nils

Erik gratulerar mig på stranden i Ocean Grove efter "världsrekordlöpet".

Jag är i mål! Mitt tredje coast to coast är över. Det blev det bästa av dem alla och nu funderar jag på ett fjärde . . .

Måndagen den 25 juni klockan 13 amerikansk tid kastade jag mig i Atlanten utanför den lilla idylliska kuststaden Ocean Grove i New Jersey. Jag hade då sprungit oavbrutet i 98 dagar och avverkat totalt 5 138 km vilket gör ett dagssnitt på 52 km, nästan exakt samma som under de två tidigare löpen.

Det här var den klart roligaste Amerikafärden, fullständigt problemfri. Jag har inte haft några skador eller värk, inte ens ett ynka skavsår. Hur kan detta vara möjligt? Jag förstår det inte. Som 64-åring borde jag ha varit en sämre löpare än första gången då jag var 59 år.

Att det gått så bra kan kanske bero på att jag nu har större rutin och att jag sällan oroar mig för något. Självförtroendet har varit på topp. Jag har inte tvivlat en enda dag på att jag inte skulle nå dagens etappmål. Bra har också varit att jag startat löpningen mycket tidigare på mornarna varför jag aldrig behövt springa i mörker. Sedan har jag haft tur med vädret, knappt en regndag eller andra särskilt besvärliga väderförhållanden. Ja, jag har varit rena turgubben.

Målgången hotades av ett jättelikt skyfall. Så här såg det ut på gatorna i Point Pleasant strax efter jag lämnat motellet.

Det blev en helt underbar dag. Min son Erik och hans flickvän Marianne sprang sista dagen tillsammans med mig, cirka 18 km. Linda Feldman och ytterligare några andra, bland annat Expressens reporter Lars Näslund fanns på plats vid stranden i Ocean Grove. Köp gärna Expressen på tisdag så får du en lite mer objektiv skildring och härliga bilder.

Vid tidigare målgångar har jag aldrig funderat på nya långlöp. Men idag kände jag mig så stark och lycklig att jag rent av skulle ha kunnat vända där vid stranden och springa tillbaka till startpunkten i Oregon. Men någon måtta på galenskapen får det vara. Dessutom hade min fru aldrig tillåtet det.

Nu återstår två dagar i USA, på onsdag flyger jag hem. Men redan i morgon bitt ska jag ut på en liten träningsrunda, den första på nära 100 dagar utan baby jogger. Nu längtar jag verkligen hem!

Keep on running!

Nattvardsgudstjänst i katolska Church of Saint Monica. Här hämtade jag kraft men inte från nattvardsvinet.

Klockan är 11.59 och en massa bilar står parkerade utanför en liten kyrka längs vägen. Jag får ett infall, gör mig fin, tar på joggingjackan för att dölja värsta svetten, öppnar kyrkporten och slår mig ner i en av bänkarna.

Jag får vänliga blickar av de församlade, som håller luffaren i handen. Alla går fram och tar nattvarden men jag stannar kvar i bänken, känner mig inte riktigt värdig och vill inte väcka uppmärksamhet. Vi sjunger några psalmer, bl a psalm 373 City of Good.  Gudstjänsten måste ha pågått ett tag för efter 30 minuter är allt över och barnen får glass. Kanske något för svenska kyrkan att ta efter för att få folk att komma till gudstjänsterna?

Jag fick lite svalka och vila därinne och kunde fortsätta löpningen som en ny människa. Det är första gången jag  deltagit i en gudstjänst mitt under en löptur. Jag vet att Rune Larsson satt utanför en kyrka i USA men "vågade" inte ta klivet in.

Det är lite av triumffärd över löpet just nu. Allt går så lätt och det återstår bara en enda löpdag. Skönt att det är över, säger jag. Inte för att det är tråkigt men jag kan ju inte hålla på att springa här hela tiden. Allt har sin tid och nu är det slut.

This is America. Jag tar en mugg kall Gatorade varannan kilometer. Nog saknas det många stjärnor i flaggan?

Jag är nu på Quality Inn i Point Pleasant, bara 1 km från Atlanten. Egentligen skulle jag kunna ha haft målgången redan här men jag ändrar inte ursprungsplanen. Så måndag klockan 13 amerikansk tid kastar jag mig i Atlanten utanför Ocean Grove, 18 km hörifrån. Där väntar en liten välkomstkommitté. Tyvärr verkar vädret inte bli så bra men nu är det bara en tornado som kan stoppa mig!

Till vänster: 11-årige Noah Horton , New Egypt, NJ, skötte föräldrarnas "Yard sale". Jag köpte inget men han fick en dollar av mig, sedan tog han en tur på fyrhjulingen i vild glädje.

Till höger: Vincent och LouAnn från Brick, NJ visade stolt upp detta fantiskt fint renoverade kraftpakt, en Ford Mustang Mach 1 från 1969. Bilen var inte till salu men Vincent trodde den var värd 60 000 dollar.

Dagens löpning blev 54 kilometer.

Keep on running!