Luciella Koenig och Dianne Christoophersen arbetar på biblioteket i Brady, en "stad" med cirka 300 invånare. Biblioteket är relativt nyöppnat och är en success story, berättar de.

De riktigt små biblioteken lever och frodas i USA. Vartenda litet samhälle med ett par hundra invånare håller sig med ett bibkliotek. Det kan man tacka beskattningsrätten för.

Idag var en kortdag (43 km) och jag var på prathumör. Nyfikenheten var på topp- vad underbart det är att inte längre vara en anställd journalist utan få ställa sina frågor för att man verkligen vill veta och är intresserad. Det märker "intervjuoffrena" direkt och öppnar sig.

När jag kom till lilla Maxwell med cirka 300 invånare bromsade jag in kärran och klev in på Village office. Solen gassade men där inne i den före detta banklokalen (Gothenburg State Bank) med sitt imponerande kassavalv var det svalt. Village clerk, Monica Breing, höll på att dammsuga och röja upp i största allmänhet.

Monica Breing sköter det mesta i "stadshuset" i Maxwell, som att ta emot skatter och sköta ett litet bibliotek. Observera kassavalvet i bakrunden.

Jag undrar hur ett så här litet samhälle kan hålla sig med ett bibliotek. Förklaringen jag får är att Maxwell liksom många andra mindre städer, bl a intilliggande Brady, har rätt att ta ut en fastighetsskatt och då satsar man ofta just på bibliotek och skola. Man behöver inte slåss mot centralorten om pengarna, i det här fallet North Platte respektive Gothenburg. Biblioteksdöden verkar därför inte alls ha härjat lika hårt här som i Sverige.

Skolan i Maxwell har lika många elever som hela stan, cirka 300. Till höger livsmedelsbutiken i Maxwell där jag svalkade mig med en glass.

Efter att ha väntat på att koltågen passerat fortsätter jag färden mot Brady. Finns det internet där? Nej, matstället har det  inte och inte heller biblioteket eftersom man inte betalat räkningen. Jag skickas då till skolan.

-Hallo,I´m a Swedish long distance runner . . . , säger jag när jag knackar på dörren till skolexpeditionen. Där tas jag glatt emot av studierektorn och övrig personal. Visst, det är bara att koppla upp sig. Snart strömmar det in lärare och elever och jag bombarderas med frågor. De skrattar när de ser en hemsk varningstext på min datorskärm, jag hade varit ute på  Facebook, en förbjuden webplats för eleverna.

Dagen var väldigt speciell, idag var dagen då jag på riktigt skulle springa in i Gothenburg. Jag är ju född och uppvuxen i Göteborg och det blev därför ett hopp vid stadsgränsen. Det är faktiskt fjärde gången jag besöker Gothenburg och stan börjar kännas som mitt andra hem.

Ett glädjehopp vid Gotenburgskylten.

Diana och Terry körde ut vatten till mig.

Keep on running!

Är det inte ett vattentorn i fjärran? Eller är det en silo? Syner som denna sätter igång en massa tankar: här måste finnas någon restaurang, café eller bensinstation där jag kan äta och få lite vila.

Vad tänker man ute på vägarna under en hel löpdag? Egentligen inte på något. Jo en sak, att löpet ska vara slut så att jag får mat och vila.

Nej, det är sällan några djupare tankar som tänks under ett långlöp som detta. Det är ungefär som ett maratonlopp- man vill bara komma i mål så fort som möjligt och få mat och vila.

Det låter kanske lite trist men så är det inte. Belöningen att nå etappmålet motiverar allt slit. Denna belöning får jag 100 gånger under ett coast to coast. Och jag känner mig alltid lycklig när jag ser motellskylten och kan t o m skrika i ren glädje. Och skulle det ligga en McDonalds eller Pizza Hut i närheten, ja då är lyckan total.

Visst händer det att själva löpningen är en ren njutning, sällan en hel dag men bitvis. Att varje dag vara ute runt åtta timmar skiljer sig totalt från en vanlig joggingrunda. Och likheterna med ett "långpass" på 20-30 kilometer är heller inte särskilt stora. Nej, det är väldigt speciellt att varje dag springa 5-6 mil.

Nästan hela tiden är blicken fäst på vägmätaren. Det är först då jag riktigt förstår att jag faktiskt rör mig framåt. Och så håller jag på att räkna en massa, hur långt det är kvar till nästa matstopp, hur många kilometrar jag ska springa innan jag tar en liten gångpaus, dricka etc. De gånger vägmätaren krånglar, ja då går löpningen tungt.

Hus i Sutherland, Nebraska.                Dagens andra punktering, North Platte.

"Steve" Nr 1, svenskättlnigen och 74-årige Ronald Kauffman samt "Steve" nummer 2, ägaren av Comfort Suites i Gothenburg, Terry Jessen.

Tung blev också dagens relativt korta löpning på 49 km från Sutherland över North Platte i riktning mot Gothenburg. Två punkteringar, felspringningar, en krånglande vägmätare och ganska pressande värme gjorde att jag kände mig lättad när dagens andra "Steve" kom ut och hämtade mig strax väster om Maxwell. Imorgon blir jag utkörd till platsen där jag igår slutade och springer senare in i "mitt" Gothenburg. Tidningen GP är på hugget och ska få en hoppbild vid Gothenburgskylten. Där har jag hoppat två gånger tidigare.

Keep on running!

En kulisstad i Ogallala. Nästan alla gamla byggnader från Vilda Västern-tiden är borta, kvar är bara kulisser eller förfall.

Nästan allt är borta från tiden då Västern koloniserades. Emigranternas historia i form av byggnader har utplånats. Bevarandeintresset är skrämmande lågt i USA och förfallet fortsätter.

Jag vill gärna tala gott om USA. Men när det gäller att bevara vad tidgare generationer skapat är amerikanen inget föredöme. Jag har ibland skrivit lite raljant att Vilda Västern lever. Men så är det inte. Man har rivit Vilda Västern och i "bästa" fall byggt upp kulisser.

När Jan och jag för fyra år sedan red in på rolerblades respektive trehjulig kärra i Dodge City i Kansas, Västernstaden där Wyatt Earp var sheriff, trode vi att vi skulle få se det verkliga Vilda Västern med salooner, fängelser m m och inte det vi sett på film. Men alla gamla byggnader var rivna och ersatta med kulisser.

Hur har detta kunnat få ske? Jag har pratat med flera amerikaner och jag får ungefär samma svar. Ingen verkar direkt upprörd, man skakar lite uppgivet på axlarna och vad jag förstår finns inte samma bevarandetradition här som i Sverige och i större delen av övriga Europa. Nytt är ofta liktydigt med "bra".  I USA styr också penningen mera och det är inte "business" att bevara det gamla. Många byggnader var dessutom från början enkelt uppförda och därför svåra att bevara.

Syndare är alla; staten, städerna och privata fastighetsägare. I Utah såg jag rester av ett soldatfort som skulle skydda nybyggarna från indianerna. Det var en mycket bastant byggnad med tjock stenmurar men kvar fanns bara några meter av muren. Egentligen skandalöst att kulturhistoriska byggnader fått rivas.

Dessvärre fortsätter förfallet. Citykärnorna i de  små landsortsstäderna i de västra delstaterna är ofta mer eller mindre döda och de en gång så vackra gamla byggnaderna förfaller. Och sådant som borde rivas, gamla uttjänta fabriker, träkåkar som rasat samman med mera rivs inte. Komunnerna sätter inte samma tryck på fastighetrsägarna som i Sverige. Och ägarintresset är närmast heligt-  det är jag som bestämmer över min egendom, ingen annan.

Infarterna till städerna ger ofta ett bedrövlig intryck; fallfärdiga hus, skrotupplag och nerlagda industrier hör till vanligheterna. Ett sämre intryck kan knappast en stad få. Men amerikanen i gemen verkar blunda.

Allt det här gör att den amerikanska landsbygden ger ett fattigt och förfallet intryck. Folk verkar acceptera detta men i själva verket är det nog inte så fattigt som det ser ut på ytan.

Nog gnällt om detta. Dagens löpning, 55 km från Ogallala till Sutherland var underbar- sol, lite vind, inga backar samt en god dagsform.  Ett matstopp efter drygt 30 km  i Paxton, en "stad med 600 invånare,  och tre restauranger, gjorde inte saken sämre. Enda smolket i bägaren var en punktering och att jag tappade min mp3-spelare. Jag fick springa tillbaka till Paxton, en extratur på 2 km, och hade turen att hitta spelaren på gatan.

En luffare i sin hotellsvit, Comfort Suites i Gothenburg, Nebraska. Det här var ett av de finaste motellen jag bott på och här ska jag stanna fyra nätter.

Under mina coast to coast löp har jag lärt känna en motellfamilj i Gothenburg, Terry Jessen och Diana Rahe Unterseher. De har bland annat lyxiga Comfort Suites där jag nu bor. Paret kom idag och hämtade mig i Sutherland, dubbel lycka eftersom det enda motellet i Sutherland var fullbokat. De kommer nu att ordna ett antal "Stevar" varför  jag kommer att känna mig som en kung de närmaste dagarna.

Keep on running!

Brule Country Cafe låg i en fallfärdig byggnad  som invändigt också var sliten. Men maten var ok och ägarinnan bjöd mig. Hit kom jag efter fem mils löpning och efter middagen var jag helt återhämtad.

Fem till sex mils löpning varje dag och inga vilodagar. Då gäller det att återhämtningen fungerar. Och det gör den fantastiskt bra!

Jag är aldrig speciellt trött på mornarna. Jag har ingen träningsvärk och löplusten finns där varje dag.

-Man, you are a machine! utbrast en av mina fans häromdagen.

Uppenbarligen måste återhämtningen fungera mycket bra för mig. Ponera att jag bara skulle bli återställd till 95 procent efter varje löpdag, ja då skulle kroppen ha brutit ihop för länge sedan. Jag skulle vara skadad och vara ett fysiskt och mentalt vrak. Men så är det ju dessbättre inte.

Jag har märkt att jag får tillbaka krafterna snabbt om jag i lugn och ro får sitta ner och äta min lunch eller middag. Och det ska vara lagad mat, inte några kalla smörgåsar från Subway eller liknande. Därför är idealet om det finns en restaurang efter 2-3 mils löpning. Då brukar finalen gå i dur.

Det är rätt märkligt, jag har aldrig haft en enda hel dag med dålig löpning under detta coast to coast. Under delar av dagen kan det gå tungt men aldrig hela tiden. Och skulle jag känna mig trött, ja då försöker jag ta en tupplur längs vägen. Det gjorde jag t ex idag och krafterna återkom direkt.

Just detta att veta att efter en dålig period kommer en bra period stärker mig mentalt. Jag behöver aldrig tvivla på att jag inte kommer att nå  dagens etappmål.Hittills har jag kommit fram alla dagar så varför skulle jag inte göra det  i morgon?

Men det gäller att inte bli för styv i korken eller ta för stora risker. Det gjorde jag kanske igår när jag stack iväg utan att ha ordnat en Steve innan. Men varför skulle det inte fixa sig när det gjort det alla andra dagar? Ja, ungefär så där resonerar jag.

En sak som jag blivit noggrannare med under detta löp är att jag nu besöker en restaurang omedelbart efter avslutad löpning. Tidigare checkade jag först alltid in på motellet, tog ett bad och åt middag sent på kvällen. Det var förmodligen inte bra för återhämtningen.

Jag borde dock sova mera. Normalt sover jag 7-8 timmar men under detta och det förra coast to coast bara 5-6 timmar. Jag "hinner" inte komma i säng förrän eferr midnatt, planering, bloggande, vård av utrustningen m m tar sin tid. Kanske är det tupplurarna som räddar mig?

Hwy 30 är min följeslagare i Nebraska. Eftersom all trafik går på interstate i närheten får jag ha vägen nästan helt för mig själv. Underbart!

Dagens löpning från Chapell till Ogallala (vilket vackert namn!) blev 66 km, lite längre än planerat eftersom min gps visade mig fel väg till Super8.

-Vi är förtvivlade, alla kör fel. Det har blivit något fel på gps-kartan, säger kvinnan i receptionen och hon verkar förstå att det var extra bekymersamt för mig som löpare.

Dagens löpning blev också en utmaning, inte längdmässigt, utan för att matstoppet i Brule kom först efter fem mil. Jag fick därför lägga in ett snabbstopp med "skräpmat" (mackor, baner, cola och någon energikaka). Och så tuppluren.

Vad är Sweden creme?                       Innan mobiltelefoner fanns.

Keep on running!

Nebraska är ganska platt och grönt. Det gillar jag och det blev en skön löpdag med sol, medvind och plus 18 grader.

När avstånden mellan motellen är för stora behöver jag transporthjälp,  en "Steve". Min vädjan om en sådan gick idag ut i lokalradion här i Sidney, Nebraska. En pastor hörsammade bönen.

Det är helt otroligt vilken hjälp jag får av vänliga människor. Imorse stegade jag in på chamber of commerce i Sidney och undrade om någon skulle kunna köra mig tillbaka till motellet efter dagens löpning. Någon taxirörelse finns i regel inte i amerikanska småstäder.

-Vi sänder ut vädjan i lokalradion, föreslog de två kvinnorna på kontoret.

Och vips, snart visste "hela" Nebraska att en coast to coast löpare från Sverige behövde bli körd de cirka fem milen från Chappell tillbaka till sitt motell i Sidney. Radiokanalen KSID meddelade också att svensken önskade bli upphämtad klockan 17 och dagen därpå bli körd tillbaka till Chappell. Och snart vet hela Sidney att en running bear besökt staden, jag blev nämligen idag intervjuadav lokaltidningen Sun-Telegraph.

Paster Gary Wilson blev min "Steve"    Numera byter jag skor mitt i löpet.

Pastorn inte bara körde, efter transporten la han handen på min axel och bad till gud att jag skulle nå Atlanten. Jag blev riktigt rörd. Samma när jag skulle betala lunchen efter ett stopp i Lodgepole.

-När vi får så celebert utländskt besök bjuder vi, sa kvinnan.

Imorgon sköts transporten av chamber of commerce. Vilken service! Morgondagen till Ogallala blir dessvärre lång, cirka 65 km. Dessbättre behöver jag inte tyngas av självdeklarationen, den är klar.

Keep on running!

Lantbrukarkvinnan, Jeanette, kom just tillbaka. Nu hade hon, var vet jag inte, odnat fram en kalll pizza till mig! Inga problem längre till Sidney.

Keep on running!

Stängt! Jag tänkte inte på att det var söndag och nu får jag springa på mer eller mindre tom mage de sista tre milen.

En liverapport kl 13.55. Jag är i Potter, en håla i Nebraska med 250 invånare. Det är söndag och allt är stängt.

Det här var inte bra. Jag hade tänkt ta lunch här mitt i löpet för att orka de sista tre milen in till Sidney. Nu får jag ta av mitt "torrfoder". I en annan håla någon mil härifrån var också allt stängt. Jag stoppade en bil och paret erbjöd sig att lämna över sina smörgåsar de varit och handlat på Subway. Smörgåsarna hade jag inte mage att ta ifrån dem.

De här raderna skrivs från ett stängt postkontor. Förmodligen har jag fått internetuppkoppling från ett intilliggnde bibliotek. En lantbrukarkvinna kommer in och beklagar att hon bor så långt bort, annars hade hon fixat lunchen till mig.

Kvällen ska ägnas åt självdeklarationen. Den har ni väl redan gjort?

Keep on running!

När jag häromdagen sprang in i Cheyenne, Wyomings huvudstad, blev jag filmad av en säkerhetskamera på vägen utanför stadens vattenreservoar. Kolla videon där kameran följer vartenda fotsteg!

Filmen har skickats av Mark Mercer, som arbetar på vattenverket. Det var också han som ordnade alla "Stevar" i Cheyenne och åkte ut med mat på den ensliga vägen där vattenverket ligger.

Keep on running!