Bensinpriset sniffar på rekordnivåer i USA. Sylvia på Shell i Boardman, OR, får skylta om hela tiden. Idag höjdes priset med 4 cent.

På motorvägen var Ferrarin idag uppe i den svindlande hastigheten av 12 km i timman.  Men jag slapp såväl fartböterna som bensinprishöjningen.

Att jag buskörde på motorvägen mellan Arlington och Boardman berodde inte på kärrans motorstyrka utan snarare på den kraftiga medvinden. Det blåste så mycket att det gick vita gäss på Columbia River. Och det var full fart på vindnurrorna uppe i bergen. Vindenergi verkar vara något man börjat satsa på i USA, jag såg  den ena lastbilen efter den andra med skylten "oversized" med stora rotorblad lastade på släpen. Framför och bakom ekipagen körde bilar med varningsflaggor och blinkande ljus. Trots att jag höll mig långt ut på vägrenen gick konvojerna ofta ut i vänsterfil.

Dagens etappmål var Boardman, en "stad" med 3 000 invånare men som egentligen bara är en vägkorsning med några motell vid motorvägen. Varför någon stannar till här är svårt att förstå. Själv hade jag dock inget annat val eftersom det var väl långt till nästa stad. Jag checkade in på Rodeway Inn och betalade 53 dollar och 38 cent för ett riktigt hyggligt rum.

Och så gjorde en listig manöver. Efter några smörgåsar och en kopp kaffe bestämde jag mig för att fortsätta en bit till. En sådan fantastisk medvind vill man ju inte missa, den kan vara borta imorgon. Totalt blev nu distansen 59 km och därmed sparar jag en hel dag eftrsom jag slipper ta in på motell i Hermiston och kan nu springa direkt till Pendleton.

Detta var en sk "Steve-lösning", som Jan och jag brukar säga. Steve är en motellägare i Montana, som jag på förra coast to coast fick att köra ut och hämta mig efter arbetsdagens slut och morgonen därpå skjutsa mig till samma ställe där jag slutade. Den här metoden kommer att få användas fler gånger om jag ska slippa uteövernattningar. Gillar egentligen inte den även om det inte finnas några regler för hur ett cost to coast ska löpas. De flesta har ju följebil och då är det ideliga transporter både hit och dit. Det bäddar ockå för fusk, tyvärr.

Bensinpriset är det stora samtalsämnet. En gallon (3,785 liter) regular kostade på Shellmacken i Boardman nära 4 dollar vilket motsvarar ett literpris på cirka 7,40  kronor, alltså ungefår halva priset jämfört med i Sverige. Men med tanke på hur viktig bilen är här svider det naturligtvis. Som högst har bensinen kostat 4,11 dollar och det var 2008. Själv är jag mera intresserad av priserna på Cola och Gathorade.

Keep on running!

Är gubben död? Nej, bara lite lunchvila vid sidan av motorvägen. I bakgrunden Columbia River. Vilan piggade faktiskt upp men skrämde slag på några i en bil.

Hemma "förbjuder" hustrun mig att ta en tupplur efter maten. Och inte skulle jag komma på idén att sova under ett löppass i Stockholm. Men här gör jag det, dels för att jag behöver vilan men också för att jag älskar luffarlivet.

Luffaren och jag har likheter. Men jag är nog friare än dåtidens luffare som gick från gård till gård. Jag behöver inte tigga och kan lyxa till det om jag vill. Att vara så obroende, det är friheten för mig. Ändå är man beroende av andra människor, och väl är väl det, för eremitlivet vill jag inte leva. Stödet jag får, inte minst på bloggen, betyder väldigt mycket- jag är så liten och sårbar i detta jättestora land.

En vecka har nu gått och totalt kan jag summera 368 km. Löpningen är problemfri, jag har inga skadekänningar och allt går enligt plan, ja kanske till och med lite bättre. Jag är dessutom vid gott mod. Men det är för tidigt att ropa faran över. De första veckorna är alltid kritiska.

Ett godståg passerar över bron där John Day River flyter ut i Columbia River. Någon båttrafik finns inte på den här delen av floden där vattenkraftverken ligger tätt. Idag spanade jag om det ändå inte skulle finnas slussar vid sidan av men jag såg inga.

Wrong way är Right way för mig.        I Sverige försvinner de vackra gamla skyltarna men här lever de kvar.

Det finns gott om små privatägda lokaltidningar i USA. Här i Arlington heter den The Times-Journal och utkommer torsdagar med sex sidor. Tidningen startade 1886 och är ålderdomligt redigerad, något som generellt kännetecknar de minsta lokaltidningarna. Jag läser i The Times att skolbarnen imorgon har en veckas vårlov. En annons från Fatland´s Tire Factory talar om att deadline för att köra på vinterdäck är 1 april. Och förstasidan toppas av att en restaurang och skönhetssalong öppnat i den nedlagda macken på Locus Street. Däremot inte en rad om att en coast till coast-löpare skulle anlända till stan.

Dagens löpning från Rufus till Arlington blev 47 km. Jag har checkat in på Village Inn Motel, som drivs av en indisk familj. Många indier äger motell här i USA och det är lite av en kvalitetsstämpel- billigt men bra, 57 dollar och 24 cent. Morgondagens etapp till Boardman blir 43 km, egentligen för kort. Jag har plan på hur jag kan förlänga den något och samtidigt korta nästa dags mördaretapp till Pendleton. Men då måste jag ha tumme med lokalbefolkningen. Återkommer om detta.

Keep on running!

Inget Best Western precis. Tyee Motel i Rufus har nog sett sina bästa dagar.

Livet som coast to coast-löpare är omväxlande. Ena dagen motell med pool och fittnesavdelning, nästa dag ett boende knappt värdigt en luffare.

Du måste ha goda skäl för att stanna över natten i Rufus, ett samhälle längs Columbia River och Interstae 84 i Oregon. Rufus hyser 275 själar, stoltserar med två motell, en husvagnscamping, en liten mataffär, ett café, en Shellmack och en företagspark utan företag. Som så många andra småsamhällen i USA ser det rätt ruffigt ut här.

Jag hade goda skäl att stanna i Rufus. Det var inte mataffären som drog- där inne fanns knappt några matvaror att köpa, än mindre färskvaror, men sortimentet av öl och läsk höll hög klass. Efter att ha handlat en stor Cola önskade kvinnan bakom disken mig en "great day".

Nej, skälet till att jag höjde Rufus invånarantal till 276 personer berodde enbart på att det var över fyra mil till nästa motell, ett i Arlington. Åtta mil på en dag blir för mycket.

Infarten till Rufus. Samhället håller sig med egen hemsida där man kallar sig för City of Rufus. Caféskylten för Bob´s Texas T-Bone syns på långt håll, matstället öppnade i slutet på 60-talet.

Jag tog in på Tyee Motel, hotellrecensionerna var de bästa även om någon gäst varnade. Det såg ut som ett skrotupplag utanför men jag föll för ägaren Larry Cones charm, hustrun Laurrie Grants hjälpsamhet och skylten med wifi på väggen. Jag kände mig som utvald, jag skulle få det bästa rummet, Nr 19.

Laurie Grant skriver ut motellkvittot på 54 dollar. Kontoret såg ut som en blandning av ett privat hem och en loppmarknad och Laurie ursäktade för röran.

Jag anade vad som väntade. Visst, jag har sett värre motellrum. Men då har priset varit ungefär det halva. Gilla läget, tänkte jag. Du har tak över huvudet, en säng och ett badkar. Det här var ju ändå mycket bättre än att sova utomhus! Att sedan varken teven eller internet fungerade var inte hela världen. Men någon som såg ut som son i huset pillade på min dator och efter mycket tryckande hit och dit och test av olika koder kom jag ut i cyberrymden.

-Du har betalt för ett rum med teve så den ska vi också fixa, sa Laurie. Hon verkade mer nöjd än jag när appraten efter mycket knapptryckande gick igång.

Jag ger nog Tyee Motel 5 joggingskor av 5 möjliga för servicen. Men bara en (sliten) joggingsko för prisvärdheten.

Dagens löpning blev kort, bara en mara, 42 km. Morgondagen är höljd i dunkel, troligen stopp på motellet i Arlington eller någon extra mil och uteövernattning, alternativt att någon kommer och hämtar mig längs motorvägen, kör mig till motellet och dan därpå kör ut mig där jag slutade löpningen. Det brukar lösa sig och jag får säkert en great dag också i morgon.

Gårdagens polisstopp var snudd på skandal. Sheriffen hade fel, jag sprang ju på rätt sida av vägen! Det var jag nästan övertygad om redan igår men efter att ha läst länkarna från signaturen "ed" i kommentarfältet råder det ingen tvekan. Polisen var ute och cyklade. Det var nog just det han gjorde, han trodde kanske att min babyjogger var en cykel och en cyklist ska färdas på höger sida.

Jag försökte idag protestera mot "felbehandlingen" men polishuset i The Dalles var stängt på en lördag. Och någon mejladress gick inte att leta upp på nätet. I USA är det ofta fax och telefon som gäller. Bra nätuppkoppling men mossigt med faxen.

Keep on running!

En vacker syn. Och sämre blir den inte av en mötande Volvolastbil. Men får jag springa på den här sidan av motorvägen?

Imorgon väntar kanske kurran för mig. Enligt polisen bryter jag mot amerikansk lag när jag springer på vänster sida av vägen, det vill säga har trafiken mot mig.

Amerikanska och svenska trafikregler skiljer en del. I Sverige får inga fotgängare eller cyklister vara på motorväg. Men det går bra i USA, i alla fall i de flesta av de västra delstaterna. Här i Oregon är det helt OK. Samma är det i Idaho, Utaha och Wyoming, som jag ska passera. Men i Nebraska är det stopp. Fast det gör inget, när jag hunnit så långt finns det gott om andra vägar.

Hemma har vi blivit lärda att fotgängare ska gå på den vänstra sidan av vägbanan. Och du betraktas som fotgängare även när du springer med en barnvagn. Men här verkar inte dom reglerna gälla. Idag blev jag för första gången stoppad av  en sheriff, som hävdadde att jag bröt mot lagen eftersom jag befann mig på "fel sida" av motorvägen.

-Du måste över på andra sidan, sa han men det verkade som han nästan inte trodde själv på vad han sa. Någon hade ringt polisen och nu skulle han göra sitt "jobb".

Att ta sig över på andra sidan skulle vara helt omöjligt, dessutom livsfarligt. Jag hade fått lyfta vagnen över höga cementblock  och varit en stor trafikfara. På nåder skulle jag få springa till en rastplats någon kilomter bort och där korsa interstate. Men där fanns också cementblocken så jag fortsatte att bryta mot lagen.

Jag undar om sheriffen var ute och cyklade. Jag har sprungit över tusen mil i USA,  blivit stoppad massor av gånger men aldrig har polisen hävdat att jag varit på fel sida  av vägen. Någon som vet vad som gäller?

Så om det inte blir något blogginlägg imorgon beror det på att jag sitter i finkan alternativt kommit till ett motell utan internet (det senare är nog det mest troliga).Just motellfrågan blir besvärlig i morgon och på söndag riskerar jag att få sova ute. Men att börja springa på högra sidan och ha bilarna bakom mig, nej det gör jag inte första taget.

Norge? Nej Oregon och utsikt över Columbia River där jag idag faktiskt såg en båt. Järnvägen liksom motorvägen följer flodstranden.

Dagens löpning blev 67 km till staden The Dalles där jag tagit in på Super8. Ska jag fly Oregonpolisen finns en bro över floden till delstaten Washington. Eller är jag nu efterspand i hela nationen?

Keep on running!

Uppkopplat och avkopplat. På detta enkla matställe i Springdale fanns det gratis intenet. Observera fotona på väggen med älg och björn, området är mycket djurrikt.

Jag bromsar in kärran när jag ser en skylt om gratis internet på restaurangen i det lilla samhället Springdale i Oregon. Egentligen lite för tidigt för lunch men det gäller att ta chansen även om USA är bra uppkopplat, även på landsbygden.

Där inne råder full aktivitet. Kunder kommer och går i en strid ström. Jag beställer en kycklingsallad och får frågan jag hört förr: which sort of dressing? Alltid dessa val i Amerika. Jag loggar in på datorn och känner mig hemma direkt när jag ser att nätverket heter "Big Bear. Men tydligen lever inte björnarna säkert här efetrsom koden är "BBBullet".

Judith vid bordet intill berättar att hon bott här hela livet men inte sett en enda björn. Fast på gatorna i storstaden Portland händer det att björnar sätter skräck i befolkningen. Matställen av den här typen finns knappt i Sverige eller har jag missat dem? I Springdale och liknande småsamhällen kan man i princip beställa vad som helst, även frukost på blanka eftermiddagen.

Jag dröjer mig kvar där uppe i bergen. Naturen är så vacker, jag ser flera vattenfall och bilarna har massor av snö på taken men här är det snöfritt. Jag blir avrådd från att ta ännu mindre vägar eftersom jag kan bli fast i snön. Jag söker mig därför ner mot motorvägen.

Trafiken var gles på motorvägen, som som följde mäktiga Columbiafloden. Jag räknade Volvolastbilarna (något måste man ju fördriva tiden med). Andelen låg på 10-15 procent. Någon båttrafik fanns inte eftersom floden är reglerad med kraftverk.

Här bodde jag som en kung för 85 dollar.

Dagens löpning till ett fint Best Western vid Cascade Locks blev totalt 55 km.

Keep on running!

En "senic byway" längs Columbiafloden. I närheten löpte motorvägen men här var det tyst och stilla, inte en bil i sikte och det enda som hördes var fågelsången och bruset från små vattenfall längs de branta bergssluttningarna.

Jag har fått en hel del frågor från bloggläsarna. Fortsätt att ställa frågor- det är  alltid intressant att veta vad ni undrar över. Här har jag samlat ihop ett antal frågor.

Helene är den flitigaste frågeställaren och hon undrar bl a:

# Blir du aldrig sjuk, skadad och hur klarardu sä många mil?

Jag har sluppit skador under under långlöpen, har nästan aldrig varit skadad under 30 år. Genom att inte göra några drastiska förändringar i träningen, t ex plötsligt springa en massa intervaller, springa på bana etc utan sakta, sakta öka milantalet och vara försiktig med nya träningsmoment har det gått vägen (än så länge) men säker kan man aldrig vara. Började också springa rätt sent i livet och har aldrig varit en elitlöpare som bränt krutet i ungdomen. Sedan springer jag i en massa olika skomodeller, springer aldrig med samma par två dagar i följd. Därmed slipper jag den ensidiga belastningen. Helt klart lever jag farligt under de första veckorna under ett coast to coast- att gå från i snitt 12 mil per vecka till över 35 är riskabelt. Men klarar jag mig de 2-3 första veckorna är chansen stor att jag får vara skadefri under resten av löpet. Kroppen måste kunna återhämta sig till 100 procent varje dag, annars bryts jag sakta ner.

# Vad håller du för fart?

Ungefär 10 km i timman, det vill säga 6-minuterstempo. Jag tar många pauser och går i uppförsbackarna. Äri regel ute minst 8 timmar om dagen.

# Hur mycket sover du?

För lite, kanske 6-7 timmar. Planering och bloggande tar sin tid.

# Stretchar du?

Nej.

Stefan S: Vet du redan nu var du kommer ha dina nattstopp?

Ja, jag har planerat ungefär halva rutten. Bokar motell gör jag först dan innan. Målet är dagsetapper på 5-6 mil men hur tätt motellen ligger styr mycket längderna. Helst vill jag inte ha kortare etapper än 4 mil och jag har inte planerat några vilodagar.

Daniel N: Hur ser energiintaget ut, äter du lite hela tiden eller på fasta tider?

Har inte koll på hur mycket jag lassar in men det handlar säkert om 50 procent mera under ett coast to coast. En bra dag är då jag kan äta lunch och middag i normal tid. Att få stanna till för lunch,kanske efter 2-3 mils löpning känns extra vikigt men man får äta då tillfälle ges. Alltid finns det något ätbart i kärran, just nu är den "överlastad" med energikakor, torkad frukt och kött och annat smått och gott jag fick vid starten. Vid tidigare extremlöp har jag kunnat hålla vikten men man ser ändå mager ut. När det är varmt kan det gå åt över 10 liter vätska per dag, nu knappast någon.

Enrico: Hur såg Nikes löparbana ut?

Det var en 400 metersoval och beläggningen var hård. Runt om träd liksom i mitten, man kunde inte se motsatt långsida. Träden och lummigheten gjorde banan så vacker.

Ulf: Kan du namnge motellen så man kan se dem med gula gubben på Google Maps?

Visst , det är möjligt. Kommer nog ha lite bilder då och dåpå bloggen om var jag bott. Tidigare gånger har jag haft motellrecensioner men det skippar jag, rätt ointressant och tar tid.

Keep on running!

John Naylor på Bike N` Hike spänner ekrarna rätt.

Utanför cykelaffären i Hillsboro står en överviktig ung man och väntar på att butiken ska öppna. Han är här för att köpa en ny cykel. Jag är för tung, ekrarna går sönder hela tiden, berättar han för mig.

Jag är alltså inte ensam om att ha problem med ekrar. Men uppenbarligen har jag kommit till rätt butik för att få hjulproblemet löst. Den överviktige prisar affären där han själv köpt sin cykel. Nu är han på jakt efter en robustare hoj och snart ser jag honom ute på gatan provcykla en modell som ser ut att hålla.

Innehavaren John Naylor sätter omedelbart igång med att justera mitt wobblande hjul där ytterligare en eker lossnat. Sedan justerar han till de andra två hjulen och fixar även till handbromsen. En timma håller han och en kolleganMark Beeson på men då jag ska betala säger John:

-Det bjuder vi på. Det ingår i servicen.

Jag blir paff. Som en liten kompensation köper jag en illgul cykelväst. Nu syns jag på mils avstånd. Dessutom värmer den kanske lite i ruggvädret.

Efter ett tag upptäcker jag att vagnen rullar osedvanligt lätt. Herregud, John har ju förvandlat min trötta Baby Jogger till en Ferrari.

Världens vackraste löparbana? Jag springer Michael Johnson track vid Nikes huvudkontor i Beaverton utanför Portland. Här står den fyrfaaldige OS-guldmedaljören staty.

När jag närmar mig Portland ser jag ovanligt många löpare som är ute och springer mitt på dagen i regnet. Snart dyker en skylt med Nikes logotype upp och jag ser ännu fler löpare. De verkar ruggigt duktiga. Först nu ramlar poletten ner. Jag måste ha kommit till Nikes huvudkontor. En av löparna skiner upp när han ser att jag springer i ett par Nike Free. Vilken tur att jag just denna dag hade dessa skor på fötterna, jag som alltid springer i Brooks.

Det är fler än jag som  rullar en kärra med alla sina tillhörigheter i. Bilderna från centrum i Portland där jag såg flera hemlösa.

Dagens distans blev 51 km. Besvärligt eftersom det regnar och snöar hela tiden. Infarten till Portland var närmast livsfarlig, kilometerlånga backar, tät trafik och inga vägrenar. Västen kom väl till pass. Det blev ett superbilligt Super 8 i Gresham, en förstad till Portland. 47 dollar med pensionärsrabatt. Här är man "pensionär" vid 60. Lite smickrande tycker jag det var att man ville se min legitimation. Ser jag så ung ut?

Trycket på bloggen är enormt. Nu är det över tusen unika besökare per dag. Jätteroligt och desutom extra roligt med alla frågor. Ni ska snart få svar men just nu måste jag sova för att få nya krafter.

Keep on running!

Jag fick trycka på en knapp för att få varningslampor att blinka och bilisterna att sakta ner. Trafiken är den största faran för mig.

Det rullar på bra. Jag har nu Portland inom räckhåll. Men det här äventyret höll igår på att få ett abrupt slut- just för att det inte rullade så bra.

Plötsligt hör jag att det är något som skramlar på höger bakhjul. Det är en eker som lossnat och jag skruvar fast den provisoriskt med fingrarna. Men lite senare märker jag att hjulet börjat svaja betänkligt och att varenda eker sitter löst. Det är knappt jag tar mig till motellet första dagen. Med en plattång kunde jag dra åt ekrarna så nu sitter dom.

Problemet löst? Nej, istället uppstod ett nytt. Jag lyckades dra åt dem ojämnt så nu har hjulet börjat wobbla (självsvänga). Kanske gör det inte så mycket i de låga farter jag rör mig i. Nu haltar både jag och hjulet men fram kommer vi. Gubben är inget att göra åt men hjulet får nog justeras om jag passerar en cykelverkstad.

Minsta småsak kan alltså stoppa mig. Senaste gången var det en trasig dator. Men det gäller att hålla huvudet kallt. Med det senare är ingen problem. Här har det regnat i stort sett hela tiden och snöat uppe i bergen. Kallt med andra ord.

Åtgången är strykande på mina visitkort. Jag tryckte upp 250 stycken (minsta beställningen) för att dela ut till intresserade. Nu tvingas jag nog ransonera på utdelningen om de ska räcka till New Jersey. Flera bilister har stannat mig och när jag dyker in på någon restaurang kommer många fram och frågar eftersom de sett mig på vägen. Löpare är en mycket ovanlig syn på den amerikanska landsbygden- under förra löpet mötte jag knappast några men idag såg jag faktiskt en.

Löpningen går mycket bra. Normalt går jag i uppförsbackarna men idag har jag jag sprungit i en del, bitvis i alla fall. Backarna kan vara kilomterlånga, ungefär som i Appalacherna. I en av dessa stod en åskådare, en vänlig man från transportföretaget UPS, det där med de konstiga bruna bilarna. Naturligtvis ett visitkort även där!

Tanken med att starta tidigt på morgonen tror jag är bra. Idag kom jag iväg redan klockan åtta och hade gott om tid för att  prata med en massa människor. Det här ju en nöjestripp, inget hastighetsrekord för att korsa en kontinent. Planen är att springa drygt fem mil om dagen. Idag blev det lite längre, totalt 63 km till Forest Grove, en förstad till Portland.

"Trail-running". Jag gjorde en liten avstickare och kunde springa en halvmil på den här fina cykelbanan (Banks-Vernonia State Trail).

Keep on running!