Här är min rutt i grova drag, tretton delstater och cirka 520 mil. Utah, Ohio, Pennsylvania och New Jersey blir nya delstater att erövra.

Den 19 mars står jag med fötterna i Stilla Havet utanför staden Seaside i Oregon. Cirka 520 mil ligger framför mig innan jag i månadsskiftet juni/juli nått östkusten och kan kasta mig i Atlanten.

Nu är det bara fyra veckor kvar till start. En del återstår i planeringen, bland annat att spika rutten. Jag har egentligen bara detaljplanerat fram till Nebraska, alltså ungefär halvvägs. Det här är ett tidsödande och svårt arbete, det gäller att försöka hitta motell på lämpliga avstånd. Lämpligt för mig är  motell med 5-6 mils lucka. En del kompletteringar vad gäller utrustningen återstår också.

Nervöst? Nej egentligen inte. För det viktigaste är nämligen "klart"- den mentala och fysiska biten. Jag känner mig laddad och tror också att jag är i bra fysisk form. Den här veckan sprang jag 18 mil och allt känns bra. Mängden ska nu sakta trappas ner- det vore vansinne att fortsätta ligga kvar på denna veckodos. Hinner jag inte klart med planeringen av rutten är det inte hela världen, det jobbet kan jag göra senare. Och att ha allt planerat i detalj behöver inte vara en fördel. Det spontana är det roliga!

Keep on running!

Evighetsmaskiner. Aika och Spica är av rasen australisk Kelpie, outtröttliga vallhundar som även kan valla en trött joggare. Bilden från Hagatoppen i Hagaparken.

Jag har börjat springa med min dotters två hundar. Kvickt blev jag varse att det var inte jag som motionerade dem utan de som motionerade mig.

Jag har haft två träningsmaskiner hemma utan att veta om det; Aika och Spica, två Kelpies som tillhör vår äldsta dotter. Hon pluggar på veterinärhögskolan i Uppsala och i avvaktan på studentbostad bor hon och hundarna hemma hos oss. Dagtid brukar jag och min fru (mest min fru för jag är alltid ute och springer) gå ut och rasta hundarna.

Men kanske blir det lite annorlunda arbetsfördelning framöver.  För nu har jag upptäckt att det går alldeles utmärkt att springa med jyckarna. Igår sprang vi 14 km och idag två pass på sammanlagt 27 km. Dom kör slut på mig, det går inte att trötta ut dem. Rena evighetsmaskinerna. Blir hundar aldrig trötta?

Det är inte alltid enkelt att springa tillsammans med någon, jag talar nu om mänskliga varselser. Antingen springer personen för långsamt eller för fort. Men något mer följsamt än en hund finns nog inte. När jag omärkligt ökar tempot ökar Aika och Spica också. Och när jag saktar ner hålls kopplet lika sträckt som alltid. Minsta lilla stegförändring registreras av duon framför mig. Inga klagomål på tempo eller vägval. Vi håller nära sexminuterstempo men Aika har i förtroende berättat för mig att hon gärna ser att tempot skruvas upp lite. För att göra henne till viljes släppte jag idag kopplet. Oj vilken fart det blev på henne och lillsyrran- kanske tvåminuterstempo? De springer inte längre bort än att de har koll på var jag är. Vallhundar ut i framtassen!

Jag trodde det skulle vara svårt att springa med dem- koppel som trasslar, ständiga kisspauser och hundar som ska nosa på allt. Men inte, de är också fullfjädrade maratonlöpare. Blicken i fjärran, helt fokuserade på uppgiften. Det är framåt som gäller och när jag utpumpad vill gå i en backe går de också men när jag börjar springa drar de upp farten direkt och skäller glatt. Jag skriker fot och blixtsnabbt saktar de ned och jag hör inte ens en suck från dem.

Jag erinrar mig föräldratiden när man var ute och rullade barnvagn. Plötsligt tyckte man alla var ute och promenerade med vagn. Nu ser jag hundar över allt. Aika och Spica gillar inte hundar och brukar skälla vid möten. Men när jag nu springer med dem  med ett koppel i vardera handen och passerar den ena hunden efter den andra tar de ingen som helst notis, jag behöver inte ens hålla in kopplet. Konstigt att inte fler springer med sina hundar, funderar jag. Det vore väl utmärkt motion, i alla fall för matte och husse.

Hemma efter mina 19 km i blåst och snömodd stupar jag nästan på hallmattan av utmattning. Mina två följeslagare är hur pigga som helst, slåss om en boll och rullar runt i vild glädje. Hur orkar ni, men inte klarar ni väl lite längre distanser? tänker jag och erinrar mig ett gammalt nummer av löpartidningen SpringTime.

Jag tar fram tidningen från 1988 och läser artikeln med rubriken "Människan- världens uthålligaste djur". Jodå, människan är skapelsens krona. Inget djur har så många svettkörtlar som människan och det avgör i det långa loppet., läser jag. Varken hästen eller hunden har någon chans på de riktigt långa distanserna. På 30-talet ordnades tävlingar mellan människa och häst. En amerikansk ultralöpare vid namn Paul Simpson tävlade mot en Texas-ponny på en sträcka av 230 kilometer. När Simpson gick i mål hade hästen fortfarande fyra mil kvar. Plötsligt känns det lite lättare för mig.

Men skulle jag eller någon annan kunna spöa dotterns hundar, säg på ett maraton eller längre? Anta att Haile Gebrselassi sprungit med Aika i koppel framför sig i sitt rekordlopp på Berlinmaran  och släppt kopplet 100 meter framför mållinjen där matte står och viftar med hundmatskålen. Vem tror du skulle vara först över mållinjen?

Keep on running!  

Ensam på Brunnsviken och på väg mot Vallentuna, en tripp som skulle sluta på 41 km.

Det riktiga Krogrännet var dyrt och dåligt. Mitt eget var helt gratis. Men bra? Nja, ett jäkla slit om jag ska vara ärlig.

Det kändes lite snopet i lördags då jag sprang skridskotävlingen Krogrännet. Två varv och 28 km runt Norrviken gav inte valuta för min 400 kronor. Krogrännet ska ju om isarna tillåter gå över Vallentunasjön-Norrviken-Edvisken-Brunnsviken, en sträcka på dryga tre mil.

Idag tog jag därför "revansch" och sprang Krogrännet så som den ska springas, alltså hela vägen från Vallentuna in till Stallmästargården, fast i omvänd riktning för att få medvind. Tio minus gjorde ändå att det blev ganska kallt. Men gratis var ju äventyret, en springnota skulle man kunan säga.

Svalkan- nej tack denna kalla dag.     Ulriksdals slottscafé frestar med lasagne.

Jag stack iväg hemifrån 09.30 och jag skulle få en härlig tripp med lunch och bastubad i Vallentuna. Ja, så trodde jag då. Men resan skulle visa sig besvärligare än väntat. Fast det började så bra- solen sken, Brunnsviken gnistrade och isen var dåligt skottad- bra för mig eftersom jag slapp dubbarna.

Nästa is, Edsviken, gick också galant. Här var det aningen bättre skottat men greppet var ändå bra. Men nog känndes det skönt att få fast mark under fötterna vid Edsbergs slott. Löpningen gick hyggligt och jag började se fram emot fikat.

Ståfika på Norrviken. Varm blåbärssoppa satt fint.

Förra helgens bekantskap, Norrviken, var välskottad. Det fanns dock en liten snöstrimma att springa på och jag hade tur att plogbilarna inte hann ta den förrän jag avverkat hela Norrviken. Nu började jag dock bli trött.

Det skulle vara en landpassage på cirka 3-4 km mellan Norrviken och Vallentunasjön hade jag sett på kartan. Men något klickade, jag sprang fel trots min gps. Jag hittade inte Vallentunasjön, sprang i cirkel och hamnade till sist vid en runsten i Fällbro. Här var jag i somras men hade då inte tid att läsa inskriptionen eftersom jag deltog i halvmaran Runrundan.

"Ingefast lät resa stenen och lät göra bron efter Jarlabanke sin fader och Joruns son och Kättilö lät (resa stenen) efter sin man. Öpir ristade", står det på runstenen vid Fällbro.

Nu började jag inse att tiden inte skulle räcka för ett bastubad i simhallen i Vallentuna. Och någon lunch i vettig tid skulle det heller inte bli. Nej, här gällde det att bita ihop. Efter diverse svängar hit och dit dök konferensanläggningen Såstaholm upp. Äntligen Vallentunasjön!

På Vallentunasjön körde jag fast. Oplogat och det fanns  inte ens en upptrampad stig.

Glädjen blev kortvarig. Vallentunasjön låg helt oplogad och lite dumstrig drog jag mig ut på isen trots att de enda spåren i snön var från djur. Nej, det gick inte att springa här. Kanske var det dessutom lite riskabelt. Jag slet några kilometarr men fick dra mig upp på land.

Sista halvmilen in till Vallentuna gick riktigt lusigt och gångpauserna blev allt fler. I ett villakvarter mötte jag en löpare, tur att det inte var en från min klubb så att jag slapp att bli utskämd. Nu började tvivlen också dyka upp: skulle jag klara hela sträckan eller ta Roslagsbanan hem från Kragstalund eller Bällsta? Och skulla jag vara så här svag i USA, ja hur skulle det gå?

Men jag kom ändå fram, fruktansvärt trött och gps:en visade 41 km. Dessbättre inga skadekänningar, något jag gladde mig åt i mitt förvirrade tillstånd. Roligt? Tja, bitvis var det riktigt trivsamt. Fast nog skulle det ha varit skönt om jag sluppit vagnen den sista biten och i stället kunde sparka mig trött på fortskaffningsmedlet jag såg utan för järnhandeln i Vallentuna.

Oj, kostar en spark så mycket.

Keep on running!

I mål efter 28 km löpning på Norrviken. Gott att få varm soppa efter 2 timmar och 38 minuter på isen men tävlingen var en besvikelse.

Jag betalade 400 kronor för att delta i Krogrännet. Det var pengar jag och vi andra inte fick valuta för.

Krogrännet är lillebror till Vikingarännet. Skridskotävlingen går om isarna tillåter över Vallentunasjön-Norrviken-Edsviken-Brunnsviken, totalt cirka 30 km med fyra landpassager. En perfekt tävling att springa, tänkte jag och anmälde mig cirka tio dagar före start och fick betala en något förhöjd startavgift, 400 kronor (efteranmälningarna  på tävlingsdagen kostade 500 kr). Vid betalningstillfället  var isläget lite osäkert men halva startavgiften skulle återbetalas om tävlingen inte blev av. Bra!

Sen kom Rysskylan. Nu var väl tävlingen i hamn? Nejdå, några dagar före starten meddelade arrangören, Vallentuna skridskoförening, att Vallentunasjön inte var plogad i sin helhet och att vid isspaning på Edsviken konstaterats att den snötäckta isen var 8,5-10,0 cm, alltså för tunn för att gå ut och ploga. Tävlingen skulle därför gå två varv på Norrviken, totalt 28 km, meddelades plötsligt på hemsidan.

Trots att kylan höll i sig ändrades inte beslutet om att köra på Norrviken. Lite märkligt, arrangören verkar inte ha haft någon vidare flexibel organisation även om jag inser att man till sist måste sätta ner foten. Men varför två varv runt Norrviken? I inbjudan till tävlingen fanns inte det alternativet. Däremot fanns ett varv på Norrviken, därefter Edsviken, Brunnsviken och mål vid Stallmästargården (32 km) alternativt två varv på Vallentunasjön (30 km).

Spelar roll? Ja, faktiskt. Två varv på Norrviken var inte särkilt kul, man kom liksom ingen vart.  Dessutom tycker jag inte att jag fick valuta för pengarna. Bara två matkontroller, en längs banan och en i mål men ingen med särskilt riklig förplägnad. Och så fick vi alla en röd keramikmugg med Krogränets logga på. Det var allt.

Krogrrännet måste också  ha blivit en besvikelse för arrangören- bara 150 deltagare mot 800 ifjol och knappast några efteranmälningar. Det var väsentligt fler "gratisåkare" ute på isen, alltså folk som inte deltog i tävlingen. De kunde för en billig penning köpa sitt kaffe och annat hos privata entreprenörer längs isen, ett betydligt billigare och bättre alternativ. Tidtagningen kunde man ju sköta själv.

Syskonen Tindra och Melvin säljer kaffe och varmkorv längs den plogade banan på Norrviken. Deras pappa hade byggt en liten kur i frigolit barnen kunde gå in i om det blev för kallt. Här köpte jag kaffe för en tia.

Sammfattningsvis är jag kritisk till hur Vallentuna skridskoförening skötte det hela. Att skylla på isläget, låter märkligt. Gick det verkligen inte att köra till Stallmästargården om man tagit beslutet om bansträckning 1-2 dagar senare? Något måste också ha klickat i kommunikationerna med Vallentuna kommun. Varför ryckte inte kommunen ut och plogade för Krogrännet?  Lär av Österåker- där sandade kommunen igår på löpartävlingen Bore Cup. En idé inför nästa Krogrännet: ta beslutet om bansträckning så sent som möjligt och ge som plåster på såren åkarna som var med i år en rabatt på startavgiften. 

Mina 28 km på isen gick ändå bra. Jag joggade runt på 2.38 och hade ingen brådska. Det placerade mig som nummer tre från slutet i motionsklassen män. Så dåligt har jag aldrig kommit i någon tävling. Får skylla på att jag hade broddar och dom andra  medar under fötterna. Det var lite frestande att ta ett varv till för att få ihop en mara och få lite mera valuta för pengarna. Troligen kommer jag till veckan att springa hela sträckan Vallentuna-Stallmästargården eller omvänt beroende på vindarna. Då lastar jag babyjoggern med kaffe och mackor. Och inte ett öre kostar den trippen.

Keep on running!

Vallentuna ställde upp med ett stort och starkt lag, här dock bara halva laget. Jag omges från vänster av Stefan Nilsson, Bengt Lindgren, Åsa Lindelöf, Tomas Jennerstål, Fredrik Wachsner, Alex Bonn och Torbjörn Andersson.

Skulle det gå att tävla idag? När vi närmar oss Östhammar visar termometern i bilen på minus 20. Visst gick det- och vilken strålande dag vi fick!

Det blev en blågul dag i Östhammar; klarblå himmel och strålande sol. Och så myllret av alla blågula löparlinnen, Vallentuna FK:s signum. Själv sprang jag för första gången i min nya klubbdräkt, lite pirrigt eftersom här gällde det också att springa för laget.

Nog var det flaggan i topp för Vallentuna denna gnistrande vinterlördag då Bore Cups tredje deltävling, 5 respektive 10 km, avgjordes på knarrande men välsandat snöunderlag. Östhammar kommun hade innan påpassligt ryckt ut med sandbilen för oss löpare. De kallar jag god kommunal service!

Min nya klubb sopade banan, ja kanske lite överdrivet. Men vi vann lagtävlingen och tog hem två klassegrar i M60 (Alex Bonn) respektive M70 (Arne Lekström). Till detta kan läggas tre andraplatser, en tredjeplats och flera andra framskjutna placeringar, inte minst bland de unga duktiga kvinnorna. För mig tävlande i M60 är det en sporre med så många duktiga äldre veteraner.

Dessbättre slapp vi den värsta kylan. Vid starten hade temperaturen gått upp till cirka elva minus och det var närmast vindstilla. Hyggliga löparförutsättningar med andra ord. Och de blev inte sämre av att arrangerande Östhammar FI dragit om banan så vi inte behövde slira i backarna uppe vid vattentornet. Nu kunde vi springa för fullt och trots att den nya banan mestadels gick på körvägar mötte jag knappt en enda bil.

Nå, hur gick det? Bra, tycker jag- preliminärt resultat 40.29 på en bana som enligt GPS-folket mätte 9,6-9,8 km. Och roligt att kunna dra in några poäng till laget. Snabbast av oss alla var Tomas Jennerstål på 32.58, bara 3 sekunder efter Magnus Lindberg från Ockelbo SK.

Idag hade jag "handwarmers" i fingervantarna. Det gäller även i morgon söndag på skridskotävlingen Krogrännet. Den tävlingen ska jag dock inte skrinna utan springa. Rapport imorgon om hur det gick på Norrvikens is.

Keep on running!

För de här fotbäddarna fick min dotter betala 1 800 kronor (undersökning + tillverkning). När bäddarna tillverkades missade (?) man att korrigera för hennes pronation.

Värk på benets framsida fick min dotter att misstänka behinneinflammation. Hon vände sig då till en stor löpkedja för att få fotbäddar. Men deras ortopedexpert verkar inte ha gjort sitt jobb.

Fotbäddar har blivit en stor grej i löparbranschen. För dyra pengar skaffar sig många dessa specialgjorda iläggssulor för att bli kvitt skadeproblemen. Ofta handlar det om löpare som har kraftig pronation.

Själv skaffade jag mina första fotbäddar på 80-talet. De har fungerat utmärkt, jag har fått vara skadefri, och häromåret bytte jag ut trotjänarna mot nya. Då var fotbäddar ett relativt okänt begrepp i löparvärlden, nu är det flera butikskedjor som hyr in ortopedexperter.

När min dotter  drabbades av något som verkade vara behinneinflammation rådde jag henne att skaffa fotbäddar. Hon hänvisades till en löparbutik i norra Stockholm som ingår i en rikstäckande löparkedja. Hon fick springa på löpband, fötterna mättes med hjälp av laser och sedan tillverkades fotbäddarna. Men hon blev inte kvitt besvären, snarare förvärrades de.

Eftersom jag hade så goda erfarenheter  av fotbäddar föreslog jag att hon skulle gå till legendariske Carter Farell, samme löpardoktor jag haft kontakt med. Jodå, visst var det behinneinflammation, dessutom svår sådan. Löp- och promenadförbud men ok att cykla och simma, var hans ordination. Sedan gjorde han en mycket intressant upptäckt: fotbäddarna var förmodligen felkonstruerade, man hade inte korrigerat för hennes pronation utan endast gjort en avgjutning av fötterna. Bäddarna hade alltså varken gjort till eller från.

Nu ska fotbäddarna byggas om av en ortoped på Sophiahemmet. Man kommer att smälta på mer material så att foten får ett bättre stöd, en åtgärd som kommer att kosta några hundralappar. Farell har gett detaljerade anvisningar så nu ska det väl förhoppningsvis bli rätt.

Eftersom det nu är en annan ortoped inblandad är det inte säkert att hon ersätts för merkostnaderna men hon kommer att begära ersättning hos löparbutiken. Jag återkommer om hur det går.

Den fråga jag ställer mig är hur många andra löpare som fått undermåliga fotbäddar. Jag misstänker att det finns kvacksalvare i en bransch som just nu har högkonjunktur.

Keep on running! 

Morgonlöp längs strandpromenaden i Sitges. Jag försökte springa lite intervaller i vattnet men det var alldeles för kallt. Även på land var det kallt men ändå skönt att kunna springa barbent. På mina tre dagar i Spanien  har jag fått ihop cirka 75 km. På söndag är jag hemma i Stockholm igen och då är det tajts som gäller.

Bergspass på 37 km. Pustar ut efter att ha nått dagens etappmål California uppe i bergen. På restaurangen var jag den ende lunchgästen, krisen märks på alla plan.

Halvfärdiga och övergivna bostäder och kontor, sysslolösa ungdomar på gatorna och ett land som verkar gå på sparlåga. Men för en löpare är förhållandena perfekta.

Jag köpte en billig resa till Spanien och la istället pengarna på ett fint hotell vid strandpromenaden i småstaden Sitges vid Medelhavet. Här strax söder om Barcelona ska jag ensam löpträna under tre dagar. Få turister, relativt lite trafik och en temperatur på 12-14 grader är naturligtvis bra för en långlöpare. Men samtidigt är det lite trist att se ett Spanien på deken.

Jag springer i kortbyxor och långärmat, möter knappt några löpare. Trots att Sitges ska tillhöra de lite mer exklusiva och välmående turistorterna går nyfattigdomen inte att dölja. Byggboomen är över, jag springer förbi tomma kontor och bostäder, tomter där man börjat gräva lite och och gator som slutar i tomma intet. Det är väldigt skräpigt längs vägarna och hamnar man  lite vid sidan om vägarna, och det gör man lätt som löpare, är förfallet riktigt påtagligt.

Övergivet villabygge.                              Tomt kontorshus med hakkors på rutan.

Eftersom jag inte kan någon spanska blir mycket obegripligt för mig. Och ingen förstår heller vad jag är för kuf. Men ingen verkar bry sig, inte ens när jag kommer springande i gränderna kryssande mellan folk med en baguette under armen. Och hos frisören gäller teckenspråk. Numera har jag slutat att klippa mig i Sverige, alldeles för dyrt. Och helt klart har min frisör jag gått hos i 30 år i Stockholm mycket att lära av denne spanske saxvirtuous. 8 euro kostade klippningen.

Stockning i gränderna när mammorna (knappt några män syntes) hämtar sin barn från dagis.

Även om det inte är det minsta vår- eller sommarlikt ser jag apelsiner och citroner på grenarna. Hur det där fungerar är besynnerligt, nog existerar väl vinter också vid Medelhavet?

Apelsinträd i Sitges . . .                          och citroner bakom ett villaplank.

Imorgon blir det liter intervaller på stranden. Kanske springer jag på eftermiddagen till Barcelona och tar bussen hem men det blir kanske för långt. Kustvägen har inga vägrenar och verkar livsfarlig så det får i så fall bli kringelkrok på bonnvischan.

Keep on running!