Dagens långpass. Här springer jag 23 km till Saltsjöbaden och passerar Källtorpssjön i Nacka. 

Vilka är de bästa svenska  veteranerna i år på halvmaraton? Svaret får du på min tio i topplista med samtliga ålderklasser upp till 85 år. Göteborgsklubben Solvikingarna sticker ut.

Under många år verkar jag ha varit  ensam om att sammanställa årsbästalistor över svenskar som sprungit maratonlopp i Sverige och utomlands. I år har flera löpare bett mig göra motsvarande listor över halvmaraton. Många som tävlar vill veta hur de ligger till men statistiken över just veteranerna (löpare 35 år elle äldre) är bristfällig. I Norge har man däremot  koll på sina löpare och då också på samtliga distanser.

Det har varit mycket jobb med att ta fram halvmaratonlistan- det anordnas fler halvmaror än maror och ofta är resultatlistorna inte uppdelade i åldersklasser. Men det mest tidskrävande har nog ändå varit att försöka rensa bort alla nummerlappsfuskare, personer som överlåter nummerlappen till en ofta yngre och snabbare löpare och därmed hamnar högt upp i resultatlistorna.

Jag har tidigare berättat om det här "fusket". Själv drabbades jag av det på årets Stockholm Halvmarathon när en 25-åring "vann" 60-årsklassen och petade ner mig till en fjärdeplats. Nu har jag granskat mängder av bilder från från främst Varvet och kunnat rensa bort uppåt 10-talet personer, som annars skulle ha kommit in på årsbästalistan. Just på Varvet tävlas inte i ålderklasser (finns bara två klasser: män och kvinor) men efteråt görs ändå en uppdelning i åldersklasser.

Fusket är vanligast på Varvet. Jag har t ex upptäckt att fyran i D60 inte var en kvinna utan en man! Och det vimlar av fuskare i de manliga klasserna från 50 och ända upp till 85 år. Etta i 85-årsklassen, som bestod av två löpare, verkar vara i 30-årsåldern.

Ofta handlar det säkert om omedvetet fusk- man har inte förstått att om nummerlappen överlämnas till en ung och relativt snabb löpare ställer det till problem när personen kommer högt upp i resultatlistan, i normfallet spelar det dock ingen roll. Min granskning har också visat att dribblandet med nummerlapparna inte är så oskyldigt som det kan verka. I några fall har jag upptäckt att en duktig veteran, som kanske är skadad, lämnat lappen till en som springer in på den tid som veteranen normalt skulle ha gjort. Varför? Jo, på så sätt behåller man sin startplats nästa år och skyltar samtidigt utåt med att man fortfarande hänger med.

Men egentligen är det inte löparna det ska klankas på. Det är skandal att arrangörerna av Sthlm Marathon, Stockholm Halvmarathon och GöteborgsVarvet inte tillåter omregisteringar. Hade detta varit möjligt, ja då hade fusket inte alls varit så utbrett och vi hade haft mer rättvisande resultatlistor. Varför är arrangörerna så ovilliga att ändra sig? Pengar, naturligtvis. Nu kan man plocka in mer folk än det finns plats för, ungefär som på flyget, allt i vetskap om att alla inte kommer men följer reglerna om att nummerlappen inte får överlåtas.

Jag har haft kontakter med GöteborgsVarvet men där är man (ännu) inte beredd att tillåta omregisteringar. Normalt skulle detta annars vara lätt med datateknikens hjälp och man skulle också kunna ta ut en administrationsvgift. Önskemålet borde inte vara orimligt eftersom nummerlappsbyten är möjliga på Lidingöloppet.

Åter till halvmarstatistiken. Solvikingarna är överlägsna, såväl totalt som individuellt. Ger man ettan i varje åldersklass 10 poäng, tvåan nio, trean åtta etc, ja då kammar Solvikingarna hem totalt 77 poäng. FK Studenterna blir tvåa med  40 poäng och trea Örebroklubben IF Start med 26. Hässelby SK kommer först på en femteplats men blir med samma poängberäkning bästa klubb på maraton.

Tyvärr får goda veteranprestationer knappt någon uppmärksamhet i medierna.  Men 43-årige Göran Sanders 1.10.14 och 53-åriga Jaana Jobes 1.26.53, båda Solvikingarna, är mycket bra veteranprestationer på halvmaraton i år när resultaten åldersomräknas (Wava). Allra bäst är dock 66-åriga Bibbi Linds 1.39.06.

I min lista saknas många utländska lopp. Här behöver jag din hjälp-  mejla mig resultat som platsar på listan eller om du hittar fel. Halvmaratonlistan och den nu uppdaterade maratonlistan hittar du i högermenyn under "Statistik".

Keep on running

bjorn.suneson@bredband.net

450 mil återstår och bergsklättringen ska snart börja. Om hur man tänker i sådana situationer avslöjar jag i en vetenskaplig tidsskrift. Bilden från ödemarken mellan Randle och Packwood, Washington, USA.

Det sitter mera i huvudet än i benen. Det är kontentan i en artikel jag skrivi för en vetenskaplig tidsskrift.

Vad driver någon att ensam springa över 500 mil? Den frågan fick jag av Anders Östnäs, redaktör för tidsskriften Idrottsforskaren, som ges ut av SVEBI, Svensk förening för beteende- och samhällsvetenskaplig idrottsforskning vid Lunds Universitet.

Det är just de psykologiska aspekterna jag tar upp i Idrottsforskaren, som precis kommit ut. Lite av mina innersta tankar får du läsa där.

Här länken till artikeln

http://www.suneson.se/artikel/idrottsforskaren_nummer_3_2010.pdf www.suneson.se/artikel/idrottsforskaren_nummer_3_2010.pdf

Keep on running!

Nyduschad och på väg upp mot prisutdelningen där jag inte hade någon medalj att hämta. Men jag var ändå nöjd med min fjärdeplats.

Ska du tävla måste du vara helt utvilad. Att ha sprungit en mara veckan innan är inte bästa förberedelse. Dagens fjärdeplats på VeteranSM i halvmaraton får därför duga.

Redan på det första av de tre varven i Bålsta insåg jag att det inte skulle bli medalj idag. Jag hade rent av tankar på att bryta. Men hur skulle jag efteråt kunan motivera ett så idiotiskt tilltag? När jag efter 5 kilometer såg att den duktige Sture Axén hade brutit var saken klar; jag fortsätter även om Sture tävlar i en åldergrupp över mig.

Det visade sig vara ett klokt beslut. Krafterna kom lite tillbaka och jag hakade på jämnårige Lars Degerheim. Men visst, jag var lite för trött för att hinna ikapp gubbe nummer 3 i M60. Åke Palmqvist, IK Akele, segrade som vanligt (han har i år vunnit såväl GbgVarvet som Sthlm Halvmarathon) på utmärkta 1.27.27.  Mina 1.34.57 står sig slätt och jag hade drygt en minut till trean Hans Eriksson, Eksjö Södra. Tvåa i M60 blev Magnus Bergh, som 1975 sprang maran på 2.17. Jag var alltså i fint sällskap.

Det kan man också säga om hela arrangemanget. Bålsta IK får högsta betyg, inte minst för den enorma kadern funktionärer.

Länk till resultaten:

http://www.marathon.se/racetimer/?v=%252Fsv%252Frace%252Fshow%252F450%253Flayout%253Dmarathon

Keep on running!

Maratonbanan i Leens, Holland har knappt några backar och går längs åkrar och en kanal. Om det är vindstilla eller om det blåser från rätta hållet, ja då ska det här vara en snabb bana.

Varför springa backiga maror eller halvmaror? Själv har jag blivit alltmer bekväm och anmälde mig idag till en platt och snabb liten bonnamara i Holland.

Det är nog jobbigt att springa en mara så dom få jag springer varje år ska helst vara platta. Stockholm Marathon eller Göteborgs Varvet i all ära, några särskilt snabba banor är det inte. Dessutom är loppen lite väl jippobetonade, hutlöst dyra och kräver  att man anmäler sig orimligt tidigt för att komma med.

Nej, lite mindre lopp är min melodi. Efter Umemaran i förra veckan kände jag att jag kanske har mera att ge. Tiden 3.17 vill jag försöka putsa men då måste det nog vara på en flack bana. Så i veckan har jag sufat runt och varit ytterst nära att anmäla mig till Harrisburg Marathon i Pennsylvania, USA. Att få springa i linne och i kortbyxor vore inte dumt.

Men varför gå över ån efter vatten? Jag valde istället Leens i norra Holland, en stad med 1 800 invånare. Maratonloppet går den 20 november och lockade ifjol 21 deltagare där den snabbaste sprang på 3.04. Sugen att springa Leens, här länken: http://www.marathonleens.nl

Imorgon lördag är det allvar. Då springer jag VeteranSM i halvmaraton. Motståndet på den platta banan i Bålsta är tufft- såväl ettan som tvåan i M60 från Stockholm Halvmarathon ställer upp. Och gamle kämpen Magnus Bergh med ett personbästa på maraton på 2.17 finns också där.

Keep on running!

Glad efter Umemaran. Äntligen är jag åter på tiobästalistan i Sverige. Nästa år är jag tillbaka i Umeå när Jalles TC arrangerar VeteranSM i maraton.

Med närmast perfekta förhållanden var det upplagt för bra tider på lördagens Umemara. Ändå hade jag vissa problem men tiden 3.17.18 räckte till en andraplats i M60.

Det här var mitt första maratonlopp i år och jag kände mig därför rätt osäker. Mängdträningen hade jag men hur var det med snabbheten? Si och så, visade det sig. Här finns mycket och göra och med mer kvalitetsträning borde det gå att pressa tiden.

Lite snöpligt var det att jag blev slagen i M60 med knappt en minut. Två kilometer från mål är jag på väg att hinna upp duktige Thomas Sigurdson men när han får syn på mig spurtar han och jag har inte en chans att svara.

Viktigare än guldet är ändå hur jag ligger till totalt på maraton i Sverige. Min rykande färska veteranstatsik, som du finner under "statistik" till höger i menyn, visar att jag nu är 5:a i M60. Ifjol hamnade jag precis utanför tiobästalistan så en viss uppryckning har ju ända skett. För att leda M60 krävs en tid på 3.11. Detta får mig att möjligen anmäla mig till Bromölla Marathon den 14 november. Brr!

Med cirka 11 grader, svag vind (3 m/sek) och en bana utan några större höjdskillander var förutsättningarna närmast optimala. Första halvan gick problemfritt frånsett att jag missade vätskekontrollen vid varvningen. Vid första vätskebordet på andra varvet  hade sportdrycken tagit slut  och några kilometrar senare råkade jag springa fel i en vägkorsning där det saknades flaggvakt. En löpare bakom skrek då till men fadäsen gjorde att jag sprang kanske 200-300 meter extra. Dessbättre lyckades jag hålla huvudet kallt och se saken från den skämtsamma sidan. Samma sak hände på första varvet stax efter travbanan där det visserligen fanns flaggvakt men som reagerade sent när jag sprang vänster istället för höger.

Annars får arrangemanget gott betyg; platt bana, stort prisbord där nästan alla fick pris, bra att långsamam löpare kunde starta en timma i förväg och bra omklädningsrum mm i Tegs Centraskola. Banan, som mest gick på bonnvischan, tycker jag däremot var ganska tråkig och det var alldeles för många vägkorsningar vilket krävde ett stort antal funktionärer. Arrangören, Jalles TC, bad om ursäkt för att man inte hade tillräckligt med flaggvakter, flera hade tvingats lämna återbud.

Senast jag sprang Umemaran var 1982. Det var min andra mara och jag visste inget om löpning. Vid mål fick jag några papper från Marathonsällskapet om distansträning, intervaller med mera. Det var helt okända begrepp för mig och en ny värld öppnades. Tänk, då räckte det med knappt ett års träning för att göra en tid på 3.07. 28 år senare är jag 10 minuter långsammare. Kanske ändå en inte alltför brant utförslöpa?

Nästa helg väntar veteranSM i halvmaraton i Bålsta. Då jäklar!

Keep on running!

I Masapequa Prereserve fanns fina löpstigar och också det mest sällsynta av allt i USA, joggare.

Träningsveckan på Long Island är över. Den blev en av de roligaste jag haft på länge- totalt 148 km, mycket kvalitetsträning inklusive en tävling.

Nu jäklar, nu bör jag vara ganska bra förberedd  infor Umemaran nästa vecka. Skulle det inte gå vägen där får jag en andra chans veckan därpå på VeteranSM i halvmaraton i Bålsta. Och i december drar Bore Cup igång.

I morgon måndag åker jag hem. Men innan blir det nog ett kortare morgonlöp i kvarteren runt motellet här i Copiague där jag nu befinner mig. New York City och Wall Street ska också hinnas med, dock inte på löpande fot. Någon måtta får det vara!

Keep on running!

Målet var att vinna 60-årsklassen i 10km loppet här i Bay Shore. Det infriades med råge och totalt blev jag 11:a bland cirka 250 löpare. Därmeot var tiden inget att yvas över.

Vilken underbar morgon och vilken underbar tävling! Förutsättningarna var de absolut bästa; småkyligt men soligt, svag vind och en platt bana. Dessutom en massa "harar" under halva loppet, löpare som bara skulle springa 5 km men bra att ta rygg på. Här fanns alla förutsättningar for mycket bra tider. Men under 40 minuter skulle det väl ändå inte gå?

Nej, sub 40 kan jag glömma. Det skulle krävas ett helt annat träningsupplägg. Det ar halvmaror och maror som gäller framöver. Och kanske ett ultralopp- det har jag aldrig sprungit.

Det här var min tredje löpartävling i USA, jag har tidigare sprungit en mara i Wisconsin (Green Bay) och en halvmara i Arkansas (Wynn). Det är lite speciellt med USA, här verkar finns en större glädje i löpningen- i Europa är det mera allvar och tiderna är viktigare för långt fler. Men visst, denna tendens har spridit sig till Sverige, kanske mest på gott.

Banan gick i vackra villaområden och runt en marina med stora fina båtar. Varenda polis i Bay Shore verkade utkommenderade denna dag. Den lilla publik som fanns längs banan var oerhört entusiastsik. Och på prisutdelningen efteråt blev jag hyllad som en hjälte (någon hade viskat i örat pa arrangörerna om mitt coast to coast). Alla var förretsen hjältar denna dag, tar du dig i mål har du gjort något stort. Sådan är inställningen här. Och det delades ut tre priser i varje åldersklass, fran 15 år upp till 75 och äldre. Det gjorde att prisutdelningen varade i evigheter.

Tiden då? Ja, det blev 42.47, bättre än så är jag inte. Men kanske var det ändå ett kvitto på att formen är någorlunda inför stundande Umemara nästa lördag?

Keep on running!

Heckscher State Park utanför Bay Shore bjöd på utmärkta löpvägar i skogen och längs havet. Jag var den ende löparen i parken, ja nästan den enda personen över huvud taget.

Mycket grönska, lite trafik och väldigt vackert. Staden Bay Shore längs Atlantkusten på Long Island är ett litet löparparadis.

Vilken skillnad! Att lämna Hicksville med all trafik och dra till relativt välmående Bay Shore visade sig vara ett lyckat drag. Trots att här är väldigt bra förutsättningar för löpning har jag hittills inte sett en enda joggare. Men jag har slutat att förvånas- under coast to coast-löpet kunde löparna räknas pa handens fingrar. Sorgligt!

Löpartävlingen jag ska delta i nu på lördag är också en lite sorglig historia. Jag tittade pa fjolårets resultatlista och resultaten imponerar inte. Segraren i milloppet sprang på 39 minuter. Det gör visserligen inte jag längre men å andra sidan är jag inte 32 ar.

Idag var jag ute och sprang i Heckscher State Park, platt och fint, bilfritt och med vackra slingrande cykelvägar. Rundan mättes till 25 km. Parken var i stort sett öde och en av de få personer jag såg var en säckpipeblåsare (!) under ett tak. Absurt men personen fick väl inte blåsa hemma.

På morgonen var det häftiga skyfall- jag vet ingen annan stans där vädret är så dramatiskt som just i USA. Dessbättre slapp jag regnet men imorgon ska det bli etter värre. Blöt blev jag ändå- luftfuktigheten var hög och temperaturen 23 grader. Håller prognosen ska det bli perfekt tävlingsväder pa lördag; soligt och bara 16 grader.

Pustar ut efter att ha sprungit runt en liten fågelsjö utanfor parken.

Keep on running!