Lycklig löpare längs Dalalven.

Härliga Sverige, rena Sverige! Det första som slar mig är hur rent det är längs vara landsvägar. Och vad mycket sjöar det finns här. Konstigt att man maste resa bort for att uppskatta  sitt eget land.

Det är nagra tankar som far runt i huvudet där jag springer längs Dalalven. Jag känner den underbara doften av trä och kada fran ett skogshygge, jag hör bruset fran forsarna, annars ar här helt stilla, knappt en bil pa landsvägen. Jag ar lycklig, solen steker i ansikltet, min tröja blir blöt och snart vantar lunch pa Laxön i Alvkarleby. Jag blir nog röd i ansiktet framat kvällen.

Jag och min bror Jan ar ute pa ett litet äventyr; vi ska pa tva dagar ta oss de 12 milen fran Gävle till Uppsala, jag springandes och Jan pa rullskridskor med babyjogger och var packning.

Det gar lätt for mig idag medan Jan har det lite tyngre. I slakmotorna springer jag till och med om honom men i nerförsbackarna och pa slätmark är jag chanslos.

Tänk, ett sadant här löp har faktiskt manga likheter med mitt coast to coast i USA. Jag lägger upp det pa ungefär samma sätt, jag ar turisten, stannar till sa fort det dyker upp nagot intressant längs vagen, fotograferar flitigt och tar det ganska lugnt.

De cirka sex milen till Tierp dar övernattning sker pa Gästis invid stationen avverkas utan större besvär. Det överraskar mig lite, jag trodde jag var mera sliten efter USA-äventyret. Tierp har likheter med manga  av de halor jag sag i USA. Pa den gigantiska kinesrestaurangen är vi de enda gästerna. Nattlivet ar inte särskilt livligt och mycket av aktiviterna verkar kretsa kring korvmojen i stan.

När Upptaget kor förbi skakar Gästis. Sa var det ocksa pa flera motell over there. Internet  fungerar inte - askan slog ner i antennen i förra veckan. Det känns ocksa bekant.  Sa internet far jag forsöka plocka upp ute pa stan i natt.

Förväntansfulla vikingar infor starten i Gävle. Sex mil landsväg väntar oss fram till Tierp.

Morgondagen ar högst osäker. Det verkar bli mycket regn sa det tva svenska vikingarna tar kanske taget hem fran Tierp pa tisdag morgon, Jan till Gävle och jag till Stockholm. Fast det vore val lite snöpligt nar man klarat betydligt värre väder pa bortaplan.

Keep on running!

(ursäkta for bristen pa prickar over vissa bokstver)

Klockan 07.40 måndag den 23:e sticker Jan och jag iväg från Gävle Centralstation på vår 12-milare till Uppsala. Vi tar vägen över Furuvik (76:an) till Älvkarleby och fortsätter 291:an över Marma, Dragon Gate till Tierp. Skulle du se en vinglig rullskridskoåkare med barnvagn och en utmattad gubbe irra runt på dessa vägar, ge oss då en uppmuntrande tutning. Det gillar vi!

Keep on running and roling!

Här är sträckan jag ska springa och Jan åka rolerblades- Gävle Centralstation till Uppsala Centralstation, cirka 12 mil på två dagar.

Bambi på is? Bilden togs 2008 i Denver, Colorado, då vi rullade 107 mil till Oklahoma City, Oklahoma. Den här gången får Jan knuffa vagnen och bagaget.

Inte behöver man åka till USA för att springa långt och ha kul. Nu på måndag avverkar min bror Jan och jag sträckan Gävle-Uppsala.

Det började med Gävle-Okelbo-Gävle och fortsatte med Denver-Oklahoma City. Nu ger vi oss ut på vägarna igen. Två sexmilsetapper med övernattning i Tierp väntar oss. Allt dock under förutsättning att vädret inte blir för hemskt, först på söndag spikar vi resan. Just nu talar prognoserna om regn.

Rullskridskor och babyjogger ska vara en bra kombination. Med vagnen framför dig kan du bromsa i nerförsbackarna och få en säker färd. Hård motvind lär dock vara värre för den på hjul än för den som springer. Jan har aldrig prövat vagn tidigare så det blir ett litet äventyr i sig.

För mig är sträckan helt ny. Jan testrullade i förra veckan utan vagn ner till Tierp. Sex mil per dag är kanske lite onödigt långt och inte bästa uppladdningen inför Stockholm halvmarathon men jag kunde inte motstå när Jan ringde och kom med följande förslag för första dagen: "B fika i Furuvik  C lunch Laxön  D fika och sight seeing Dragon Gata  E inkvartering Nya Gästgivare Gården i Tierp".

Så mycket gemensamåkning blir det kanske inte. Att springa går betydligt långsammare så lunch- och middagsstoppen blir våra träffpunkter. Vi har tusen saker att diskutera. Som tack för hjälpen efter senaste USA-löpet får Jan överta min gamla babyjogger, den jag sprang med under coast to coast 2007.

Keep on running!

Skugga under träd i Missouri. I september åker jag tillbaka men då förhoppnings till lite svalare väder på Long Island i New York.

I september åker jag över till USA igen. Inget nytt coast to coast men en veckas träningsläger för att komma i form inför Umemaran i oktober.

Formen är inte på topp precis. Krafterna finns där men det går långsamt. Jag har därför börjat så smått med kvalitetsträning; snabbdistans, intervaller och backlöpning. Siktet är inställt på att försöka vara i slag inför Umemaran den 10 oktober. Umeå är lite speciellt för mig- det var där jag 1982 sprang min andra mara i livet. Tiden blev 3.08.

Eftersom barnen köpte en tur och returbiljett när vi åkte hem från USA har jag en enkelresa kvar som jag tänkte utnyttja. Det får bli en veckas träningsläger någonstans på Long Island utanför New York. Själva stan har jag inget intresse av att se, däremot ser jag fram emot att ligga inkvarterad på ett motell, springa i vackra omgivningar och ha två träningspass om dagen. Kanske tar jag kontakt med en löparklubb och hänger med på deras träning. Skönt att vara lite stationär och inte varje dag behöva dra vidare till nästa stad.

Om två veckor väntar ett litet miniäventyr i Sverige. Men vad det är återkommer jag till i nästa vecka. Och så en korrigering: jag skrev att jag blev skadad när jag kom hem efter mitt första coast to coast 2007.Det stämmer inte alls och även den här gången verkar jag ha klarat de drygt 500 milen..

Denna vecka 93 km.

Keep on running!

Efter målgången har jag legat på latsidan. Nu börjar den långa vägen tillbaka till ett mera normalt löparliv. Foto: Erik Suneson 

Har du sprungit över 35 mil i veckan de senaste tre månaderna borde du rent teoretiskt  vara en mycket bra löpare. Men omställningen från kontinentlöpare till vanlig joggare är inte helt lätt- jag känner mig som en nybörjare och blir omsprungen av Stockholmarna.

Först ett tack till alla tusentals läsare här på bloggen. Gensvaret har vait enormt- under målgångsdagen hade jag 100 kommentarer och långt över tusen besökare. Helt otroligt med tanke på att jag inte marknadsfört bloggen.

Jag har haft en fin, slapp och lyxig vecka med barnen i Florida. Men bäst av allt var att sätta fötterna på svensk jord och börja springa igen. Men oj vad det går långsamt! Löpsteget är helt annorlunda nu när jag inte springer med vagn. Jag har blivit fruktansvärt lusig och när jag försöker springa fort går det bara inte. Jag är inte överraraskad, så var det också förra gången och då blev jag dessutom skadad när jag tog i för mycket.

Det är alltså den långa vägen tillbaka som gäller. Annars känns allt fint, jag har inga skador eller skavanker. Jag har därför anmält mig till halvmaran i Stockholm den 11 september men har inga förhoppningar om en bra tid. Mina två äldsta barn är också anmälda och kanske blir jag slagen av Nisse, det vore nästan roligt.

Idag sprang jag 21 km på träning och blev förskräckt när jag såg tiden- 1.59 och cirka 20 minuter långsammare än "normalt". Positivt däremot var att jag inte blev särskilt trött. Och respekten för avstånden verkar jag ha tappat.

Sigrid, Olle och Nisse samt Erik bakom kameran. En av mina lyckligaste dagar. Vem vet, kanske gör jag om det här en tredje gång!

Är Daytona Beach i Florida USA:s finaste strand? Sanden är i alla fall otroligt finkornig och vid solnedgången var jag ensam strandjoggare.

Någon på bloggen efterlyste rörliga bilder från USA. Tyvärr klarade jag inte av det men Olle lyckades med min enkla kamera ta en videosnutt vid målgången. Håll till godo med dessa skakiga bilder:

http://www.youtube.com/watch?v=DrRnx6iluis

Denna vecka 105 kilometers löpning. Jag jobbar mig sakta upp mot något högre veckodoser och inleder ssnart min kvalitetsträning. Jag vill ju inte bli utskämd på halvmaran . . .

Keep on running!

I mal! Det kandes befriande att aventyret nu ar over. Foto:Erik Suneson

Jag springer ut mitt bland badande manniskor pa den vidstrackta stranden i Tybee Island.  Den forsta vagen traffar mig i ansiktet, jag ramlar omkull, mossan skoljs av och forsvinner ut i Atlanten. Vattnet ar harligt varmt och vattnet smakar riktigt salt.

Klockan 16.45  lordagen den 17 juli avslutades mitt 101 dagar och 532 mil lang kust till kust lop tvars over USA, fran Westport i Washington till Tybee Island i Georgia, totalt 14 stater. Jag ar enligt den nagot osakra statstiken den 28:e personen i varlden som sprungit over detta valdeliga land minst tva ganger.

Forsta tanken nar aventyret ar slut: befriande, skont att det ar over. Jag skulle inte ha klarat sa manga dagar till. Mentalt skulle det ga men inte rent fysiskt, i alla fall inte i denna bastuvarme. Nagra planer pa att springa en tredje gang eller ett motsvarande megalop har jag inte (just nu).

Lopet jamfort med 2007 har varit mycket tuffare. Forst vadret med sno, blast och sedan pressande varme och hog luftfuktighet har varit nara att knacka mig flera ganger. Sedan har jag haft problem med utrustningen- nar datorn gick sonder var jag nara att ge upp. Men jag bryter inte i i forsta taget och gissar att det mentala varit min styrka. Jag har dock haft en grans: jag riskerar inte halsan eller livet.

Det later kanske mest som om det hela varit en plaga. Men sa har det inte alls varit. Jag har haft underbara lopdagar, sett den mest fantastiska natur och traffat otroligt manga hjalpsamma amerikaner. Den har gangen har jag varit mera fokuserad pa manniskorna och mindre pa sjalva lopningen. Darfor har arets lop varit valdigt olikt 2007. Vilket som varit bast? Det forsta! Men skillnaden ar harfin.

Barnen hangde en blomsterkrans runt halsen pa mig efter att jag kastat mig i Atlanten.

Den har gangen har jag snittat pa 53 kilometer per dag, samma var det 2007. Under forsta halvan trodde jag att jag skulle orka att springa annu langre men ju langre soderut jag kom insag jag att dagsetapperna egentligen vartit for langa. Jag tror det ar svart att forestalla sig hur pressande det kan vara att springa 5-6 mil dag ut och dag in. Ibland har jag kant mig som en robot.

Kroppen har anda pallat for dessa distanser. Det enda som drabbat mig ar nagra skavsar. Jag har ocksa en dag rakat ut for vatskebrist men uttorkningen ledde inte till nagra men for mig. Just att kroppen klarar sa stora pafrestningar har glatt mig varje dag. Och det ar det som hallit  mig uppe.

Nu vantar en veckas semester med barnen i Florida. Troligen blir det nagra joggingrundor runt motellen och val tillbaka i Stockholm hoppas jag kunna ateruppta min normala traning med veckodoser pa 10-15 mil. Men jag far vara forsiktig- ultralopningen har gjort mig langsam och skaderisken ar stor om jag for snabbt forsoker oka tempot.

Ar jag da nojd med allt? Ja, faktiskt! Det enda jag ar lite besviken over ar att min egen tidning, Svenska Dagbladet, inte skrivit en rad om mig. Det forstar jag inte.  Stodet fran mina lasare pa bloggen har daremot varit stort och hjalpt mig mycket. Besokarna pa hemsidan har legat pa 800-1 000 per dag. Jag har ocksa haft haft stor hjalp av mina broder, Jan och Ragnar, med ruttplanering respektive oversattning samt fran sonen Nils, som varit webmaster.

Keep on running!

Jag ar i Savannah! Nu ar det bara en mara kvar till Atlanten. Malgangen sker idag lordag.

Igar blev det inget inlagg pa bloggen- internet fungerade inte pa motellet och tid fanns inte eftersom barnen ocksa kom. Logistiken har annars fungerat 100-procentigt och det kan jag tacka Jan for som skott ruttplaneringen fortraffligt.

Gardagens lopning fran Statesbotro till Pooler utanfor Savannah gick otroligt bra. De 65 kilometrarna sprangs pa latta ben. Jag hade ju nagot att se fram emot; malgang och barnens ankomst. Det kanns som jag rider pa en framgangsvag- folk tutar och hejar och alla forstar att har kommer en lopare som korsat den valdeliga amerikanska kontinenten. De senaste dagarna har manga bjudit mig pa lunch, middagar, ja allt.

Idag aterstar 42 kilometer till Tybee Island och doppet i Atlanten. Nagra av barnen kommer att springa med mig den sista biten. Vi ar alla trotta och snart vantar en veckas semester med hyrbil i Florida.

Dagens fraga. Nar barnen sag pappa efter 100 dagara reagerade pa hur jag sag ut. Vad tror ni de tyckte var annorlunda:

1. Jag sag ganska mager ut

2. Jag hade gatt upp i vikt

3. Jag hade en latt brytning och anvande en del engelska ord

Rapport senare idag efter malgangen.

Keep on running!

Nedlagda bensinstaioner ser jag ofta men den har utanfor Twin City i Georgia var lite aldre an vanligt. Ar jag i samma skick som pumparna?

Mycket sjunger pa sista versen just nu: min utrustning, lopet med final pa lordag och kanske aven jag sjalv.

Bara tva lopdagar kvar. Vad jag langtar efter doppet i Atlanten! Det kanns som det kan racka nu. 101 dagar och ett dagssnitt pa over 5 mil ar langt for en 62-aring. Nagra dagar till i denna fruktansvarda varme och jag hade varit knackt.

Nagra av er har varit inne pa att jag skulel ha vant pa lopet; startat i april i Georgia och avslutat i jul ii Washington. Helt ratt, det hade varit mycket battre. Jag hade sluppit varmen och kanske ocksa den hemska motvinden i South Dakota och Nebraska. Just motvinden tror jag var annu varre an soderns bastuvarme.

Jordgubbar, perfekt mat foren lopare.

Dagens etapp fran Swainsboro till Statesboro var 67 km, alldeles for langt. Morgondagens, nar jag moter fyra av mina fem barn pa ett motell utanfor flygplatsen i Savannah, blir lika lang. Konstigt nog ar jag osaker pa hur sliten jag verkligen ar. Nar luftfuktigheten plotsligt minskar gar maskinen igang igen. Min kraftloshet kan vara en ren vadereffekt.

Egentligen ar det ett valdigt markligt liv man for- rena luffarlivet men med inslag av varsta lyx. Det motell jag just nu ligger pa (Holiday Inn) ar  onodigt fint. Har skulle Rune Larsson inte trivas! Kalkylen om att hela aventyret kostar 100 000 kronor ar en grov underskattning. Dyrt? Ja, men aventyret ar vart varenda dollar. Mitt forsta coast to coast motsvarade for mig en miljonvinst, havdade jag da. Aven nu gar kalkylen pa plus!

Keep on running!