Den enda skugga jag kan finna är min egen skugga. Med 38 grader (100 F) var det olidligt hett men jag vann kampen mot värmen.

Joggingbyxorna och tröjjan är lika blöta som om jag badat med kläderna på. Jag svettas kopiöst i medvinden och jag söker förtvivlat efter skugga. Men idag är jag oerhört stark och det är jag som vinner värmematchen.

Tänk vad olika dagarna ändå kan vara. Igår knockades jag av värmen trots att det då var betydligt svalare än idag. Dessutom var luftfuktigheten inte så hög. Idag absorberade kroppen vätskan otroligt bra, jag drack uppemot 8 liter och det var inget skvalp i magen. Jag hällde vatten över huvudet och hade för första gången på mig min löparkeps.

Jag sprang i stort hela vägen mellan Smith Center och Mankato, en sträcka på 52 kilometer, dessutom var det ganska backigt, Var får jag krafterna ifrån? undrar jag glädjerusig. Problemet här liksom i  många andra västliga delstater är att det egentligen inte finns någonstans att söka skydd mot den stekande solen. De flesta träd här är planterade och träden finns nästan alltid där husen ligger. Att sitta/ligga utanför ett hus känns inte så lockande.

Nu fann jag ändå till sist skugga, åt mina  mackor och kunde sova 15-30 minuter.  Det var nästan värre för djuren denna varma dag.

En tjur söker svalka i en gyttjepöl. Så desperat var inte jag.

Staden Mankato var inte mycket att se. Ganska ruffig men på stadens restaurang upplät de sitt stängda nätverk till en bloggande coast to coast löpare. Detta skrivs en timma efter stängningsdags- vilken service.!

Keep on running!

Kansas blev min sjunde stat. Naturligtvis också här ett glädjehopp vid gränsen. Fast mina känslor till Kansas är blandade.

Idag har jag fått stå i medelpunkten. Jag är i Kansas och i staden Smith Center, som var Amerikas geografiska mittpunkt när nationen bestod av 48 delstater.

Alla svarade rätt på gårdagens fråga om vad för speciellt som skulle hända mig idag. Själv tänkte jag på korsandet av delstatsgränsen till Kansas. Men visst var det också rätt att jag nu sprungit över 300 mil under mina 57 dagar i USA . Jag har inte haft riktig koll på milantalet- det är ju mer än en årsdos för rätt flitiga joggare och gör ett snitt på 53 kilometer om dagen, exakt samma som under 2007.

Rätt var också att jag nu kommit till den geografiska mittpunkten i USA när nationen bestod av 48 delstater. På motellet här i Smith Center berättar delägaren till Motel & Lodge, Barbara Jones, att  mittpunkten lockar hit en del turister. Fast riktigt sant är det inte att Smith Center är mittpunkten, det är egentligen Belle Fourche i South Dakota om man tar med alla 50 staterna och i den staden har jag varit. Och ska rätt vara rätt var det Lebanon, en håla cirka 20 kilometer härifrån ,som var mittpunkten när det var 48 delstater.Därför tar jag i morgon en sväng upp till Lebanon, mest dock för att få mat.

Äntligen Kanas skriver  jag i rubriken. Jag är lite kluven vad gäller Kansas, en delstat Jan och jag korsade för två år sedan. Mitt intryck då var att här luktade det mest koskit och att alla djurtransportbilar stänkte dynga och urin på mig. Hoppas att jag får ett lite annat intryck den här gången men djurtransportbilarna är oroväckande många.

Småstäderna har en trevlig tradition med att vid stadsgränsen framhålla personer som utmärkt sig på något sätt. I Smith Center var det olika lags idrottsprestationer som lyftes fram men senaste årtalet på tavlan var flera år gammalt.

Jag märker att jag sakta blir allt mer amerikaniserad. Jag säger "How are you" när jag träffar någon, jag tar hem den överblivna maten från restaurangbesöket i en box, jag vinkar eller håller upp handen när jag ser någon vid vägen, jag håller upp dörrar, tränger mig aldrig före, tar det lugnt i största allmänhet och säger excuse me även om jag egentligen inte gjort något "fel".Helt klart måste jag på avvänjning. Med sådana mesfasoner blir jag ihjältrampad i buffliga Stockholm!

Jag "hade tvättstugan" på motellet i Smith Center. Ingen lyx här men det fungerade ändå. De enkla tvättmaskinerna på motellen roterar bara åt ett håll och tvätten blir tilltrasslad. Här kostade det 1,5 dollar att tvätta.

Dagens löpning, 51 km från Franklin till Smith Center, gick inte alls bra. Plötsligt var det hård motvind trots att jag hade medvind igår när jag också sprang söder ut- märkligt. Dessutom kände jag mig håglös i värmen och det var först när jag fått i mig en stor kall starkölsom kroppen piggnade till. Det får inte bli någon vana det där. Här i Kansas ligger spritbutikerna utanför städerna eftersom man har rätt att säga nej, i Nebraska såldes starkvarorna i vanliga livsmedelsbutiker eller på macken.

Keep on running!

Utanför biblioteket lyckades jag få kontakt med cyberrymden. Biblioteket var stängt men bjöd på ett eluttag till datorn utanför entrén.

Internetpenetrationen är mycket hög i USA, även i småstäderna. De flesta motell har internet, även många bensinstationer och restauranger. Men när jag kom till Franklin med 1 000 invånare och igenbommat motell var det biblioteket som gällde.

Detta skrivs utanför biblioteket i Franklin, Nebraska, en träffpunkt för alla som inte har internet hemma. När jag sitter här utanför och slåss mot myggen kommer den ena  bilen efter den andra.   Också många ungdomar samlas här utanför.

Motellet hade slagit igen för någar veckor sedan, en toatal överraskning för mig när jag startade på morgonen i Minden. Men nu har jag slutat att oroa mig för småsaker. Och visst löste det sig även den här gången! Vid utomhusbadet där jag för övrigt tog ett svalkande dopp, lyckades personalen spåra upp någon som för 35 dollar upplät hela sin villa till mig. Det enda som saknades där var just internet.

David Duncan i Franklin upplät hela sitt hus till mig för 35 dollar.

Nog är jag ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Kanske var det den magra, vita och bara överkroppen som väckte anstöt, tänkte jag när jag  idag blev stoppad av polisen. Det var varmt, jag hade precis tagit av mig tröjjan och plötsligt står polisbilen framför mig ute på bonnvischan. Men polisen ville bara fråga om jag kände till något om en övergiven bil längs vaäggkanten och det gjorde jag naturligtvis nte.

Överkroppen fick lite sol idag. Men att springa med bar överkropp eller i löparlinne är sämre än i kortärmat, det känns varmare.

De 46 kilometrarna från Minden till Franklin gick väldigt lätt på grund av medvinden och avsaknaden av backar. Det enda jobbiga var väl egentligen att det inte fanns någon stans att stanan till för att äta.

Här lassar jag in ett halvt kilo jello med grädde som efterrätt.

Dagens fråga:

Vad är det för speciellt som kommer att hända mig imorgon?

Keep on running!

Många stopp blev det denna lata och sköna dag.här dock ett ofrivilligt på grund av vägarbeten.

Ibland har även jag "vilodagar". Som idag till exempel, bara 39 kilometers löpning. Det blev därför tid över att sitta och prata med folk, bland annat med bibliotekarien i den lilla staden Axtell.

Jag sitter på nåder och skriver detta i receptionen på motellet i Minden och kastas ut om några minuter. Därför en mycket kort rapport.: soligt och varmt, alla slags vindar, inget speciellt hände men i morgon varnas för tornados. Usch!

Staden Minden har knappt 3 000 invånare. Här finns fler vackra byggnader från slutet av 1800-talet, bland annat ett pampigt operahus och ett stadshus á la Vita Huset.

Ett vackert hus i MInden.

Gårdagens fråga var lätt, nästan alla svarade att jag bara utnyttjat poolen en gång och det var rätt.

Keep on running!

Vi är stolta över Sverige och den svenska flaggan. På en gård utanför Elm Creek i Nebraska stötte jag på en en grupp svesnkättlingar: Vicki Eriickson Westcott (båda föräldrarna svenskar, mamma Johanson och pappa Ericson), Pam Kealey, Dave Wallinger samt  Pat och Floyd Waller.

Jag springer på Oregon Trail, den gamla utvandrarleden. På 1860-talet rullade det här dagligen 800 vagnar västerut och indianöverfallen var många, berättar en minnesskylt. Idag är det bara jag som rullar med min vagn och det är hur fridfullt som helst.

Vad var det där? Jag tvärnitar kärran när jag ser en svensk flagga målad på en husvägg. Det gula korset är något felplacerat men helt klart måste det bo svenskar här, tänker jag. På gårdsplanen kör fFoyd Waller med sin traktor och gör fint, det är Memorial Day idag.

Efter ett tag har han samlat ihop en hel grupp svenkättlingar. Det var hustrun Pat Wallers idé med flaggan, själv har hon besökt både Stockholm och Göteborg och åkt båt på Nordsjön. "Underbart vackert i Sverige" intygar hon för de andra som inte varit där. Vid sidan av flaggan är det målat något som möjligen kan liknas vid en Dalahäst. Pat blir jätteglad när hon får träffa en "riktig" svensk. Det är viktigt att inte glömma bort det svensk arvet, menar hon. Och den 19 juni firas The Swedish Day i Holdrige, stan där jag nu befinner mig i.

När jag springer i dessa svenskbygder i Nebraska borde jag ha haft den svenska flaggan på vagnen. Annars har jag velat vara försiktig med att skylta med nationaliteten, det kan bara reta, tror jag.

En svensk kyrka stod utanför Nebraska Prarie Museum utanför Holdrege.

Solen skiner och löpningen går väldigt lätt igen. Det blev rena nostalgitrippen idag och igår eftersom jag för första gången sprungit på samma vägar som 2007. Plötsligt bubblar det upp minnen och jag minns helt oväsentliga detaljer, till exempel att det var SCA:s handdukspapper Tork på toaletten på Sinclair i Overton, att det luktade koskit utanför Elm Creek, att det regnade och att jag hade skavsår på låren men att SCA:s papper lindrade lidandet. Kvinnan på Sinclair jag då mötte jobbade tyvärr inte idag varför efterträdaren nog tyckte jag var en kuf när jag dök in på toalettenför att kolla om man fortfarande körde blågult på toan. Glädjande nog gör man det!

Totalt blev det 58 kilometer idag måndag, i början i medvind men när jag vände söderut kom den hemska motvinden igen. Väl framme i Holdrege intervjuade lokaltidningen mig och tidningsmannen hade också svenskt påbrå. Morgondagen blir kort, bara 38 kilometer till Minden.

Gårdagens bil(d)fråga verkade svår. Den gamla bilen på åkern var en Dodge Pioneer som tillverkades åren 1960 och 1961.

Jag vågar mig på en ny bildfråga. Jag har nu bott på ett 50-tal motell och en del har haft pool inomhus. Hur ofta tror ni jag utnyttjat denna lyx?

a) Bara en gång

b) Alltid om motellet har pool

Det blev bad på Super8 i Holdrege. Hemskt vad mager jag ser ut- får äta ännu större portioner på Mc Donalds.

Keep on running!

Jag har äntligen kommit till min "hemstad" Gothenburg och tar ett glädjeskutt framför den gamla järnvägsstationen. Gothenburg grundades 1881 av den svenske utvandraren Olof Bergström som lockade hit svenskar under falska premisser om att här fanns skog och vackra sjöar.

I Evangelicat Free Church i Gothenburg, Nebraska blir jag under söndagens gudstjänst mottagen närmast som en messias. Jag hyllas, penninggåvor sträcks fram och gamla svenskättlingar kommer fram och pratar om hur det är i gamla Sweden.

Underbart att vara tillbaka i Gothenburg. I den här staden med en hel del svenskättlingar var jag för tre år sedan under mitt förra coast to coast. Och som jag blir mottagen! Dörrarna öppnas, jag får känna mig som kung för en dag.

Jag träffar samma familj som jag besökte då, Diana Rahe Unterseher och Terry Jessen och får bo i deras villa. Egentligen skulle jag ha inkvarterats i deras nya stora motell de bygger i Gothenburg men bygget har blivit förseant något. Dina och Terry följer också med på dagens löpning, Trerry på cykel och Diana i pickup. Och efter lunch i Lexington skjutsar de mig hem. Vilken gästfrihet!

Sonen Park, Terry  Jessen och Diana Rahe Untreseher framför deras nya hotell i Gothenburg. Om några veckor öppnar motellet, en jättehändelse i Gothenburg med knappt 4 000 invånare.

Tillsammans med motellfamiljen besökte jag gudsjänsten i den evangeliska kyrkan. Gudstänsterna här har lite friare former, mycket musik, alla verkar känna alla  och under gudstjänsten går man runt och hälsar på varandra med orden "good morning" och så får man önska vilka psalmer som ska sjungas. Datatekniken hade här kommit långt, bland sågs texterna på en storbildsskärm.

Själv fick jag stiga fram och blev presenterad av Terry. Mottagandet var närmast kungligt- en svensk viking som springer coast to coast gillar amerikanerna. Och saken blev ju inte sämre av att jag är född och uppvuxen i "riktiga" Gothenburg (Göteborg).

Svenskättlingen Mary Carlson blev glad över att träffa en svensk. Hennes föräldrar kom från norra Sverige men själv har hon inte besökt Sverige.

Wallard Person pratade lite svenska. Hans föräldrar kom från Hörby i Skåne.

Löpningen från Arnold ner till Gothenburg blev som sagt mycket besvärlig men dagen därpå, söndagen vände vinden och rutten gick i en  en öststlig riktning. Medvind med andra ord och jag formligen flög fram. Otroligt roligt att också få springa på samma vägar jagsprungit på och återse restaurangen i Lexington där jag lunchade 2007.

En Dagens fråga hinner jag också med. Vad är det här för bilmärke, modell och när kan den vara tillverkad?

Utkörd på en åker stod den här pärlan. Men vad är det för bil?

Keep on running!

En minst sagt hektisk, blasig och pa alla satt besvarlig  dag gor att jag inte  kan blogga idag. Ar i Gothenburg och aterkommer pa sondag fran Lexigton. Allt annars bra med mig. Vi hors!

Keep on running

Far och son i Sinclair uniform. Norval van Diest, 75 år startade och byggde macken i Dunning, Nebraska 1960 och sonen Norman sköter tankningen åt kunderna och jobbar också i verkstaden.

Det finns fortfarande bensinstationer i USA där kunden inte behöver tanka själv, tvätta rutorna eller kolla oljan. Miljön var som i 60-talets Kalle Anka-tidningar när jag svängde in på Sinclair i Dunning i Nebraska.

75-årige Norvall van Diest klädd i eleganta gröna kortbyxor skrattar ofta, skojar med kunderna och verkar vara en riktig spjuver. Sonen Norman är lite mer reserverad, har oljefläckar på skjorta och keps och sköter bland annat verkstan.

-Jag ska jobba så länge jag kan. Macken är mitt livsverk, säger Norvall medan kunderna strömmar in hela tiden där jag sitter vid ett av borden med en stor coke och två smörgåsar värmda imicron.

Macken fyller 50 år i år  och det ska senare firas. Norvall har byggt den själv av gamla slipers han plockat från en nerlagd järnväg.

-Stabilt och varmt, skrattar han och berättar att det var Conoco de första 35 åren men sedan tyckte oljebolaget att han sålde för dåligt och då blev det Sinclair.

Jag berättar om den gamla Volvon ifrån 1977 i Valentine. Norvall lyser upp och säger att det var en av världens bästa bilar. Han har lagat många Volvo men dagens bilar med all teknik är för svåra.

Kathey Christensen, motellägare i Halsey, utnämner jag till Dagens hjälte. Spontant erbjöd hon sig att att åka ut och leta efter min borttappade cykelpump. Och hon fann den direkt! Den låg precis där jag trodde den skulle ligga och hade sheriffen skött sitt jobb hade han kunnat få titeln.

Kathy Christensen fann direkt min cykelpump på vägrenen. Dagen var räddad!

Löpningen idag blev 72 kilometer och det var kraftig motvind hela tiden samt kuperat. Maximalt besvärligt alltså. Att springa så här långt handlar mycket om  teknik, tror jag. Det gäller att springa väldigt långsamt, aningen fortare än gång (idag pendlade löphastigheten mellan 7-9 km/timman) och att inte öka farten om det plötsligt skulle kännas lätt. Det är en vägvinnande stil. Det var också väldigt varmt och det gick åt cirka 8 liter vätska, mest vatten idag.

Vackert landskap med sandkullar men väldigt kuperat och dessutom hård motvind. Det var inte många bilar som passerade här. Men en bilförare, en kvinna i en stor fin vit pickup, lovade mig en gratis middag vid framkomsten till Arnold. Också en Dagens hjälte!

I morgon lördag springer jag till Göteborg, min födelsestad. Förlåt, jag menar Gothenburg där jag en gång tidigare varit.

Keep on running!