I mål på 3.47.08 och tvåa i M70. Träningsprogrammet bar nästan hela vägen och nu när de 18 veckorna är över känns det som en lättnad. HÄR resultaten från Växjö Marathon.

Idag blev det silver på veteran SM i maraton. Tiden i Växjö blev dock en liten besvikelse.

Som jag tränat inför detta lopp! Under 18 veckor har jag följt ett ganska tufft träningsprogram, som skrivits enkom för mig av ordföranden i mina förra klubb, Lennart Bengtsson i Majornas IK. Jag har följt programmet till punkt och pricka och det bar nästan hela vägen.

Det var 3.30 som var målet. Men efter någon månad in i programmet märkte jag att den tiden var orealistisk, det pekade istället på ca 3.40. Inte många svenskar i M70 har klarat 3.30 och i de stora internationella loppen är det heller knappt någon som springer så fort. Men idag i Växjö var det faktiskt en som gjorde det- Anders Hansson från Vilsta Sk sprang på 3.28.11. Och han tävlar i M75! Europarekord i M75 har tysken Klemens Wittig och det är på 3.17.37 satt 2012 i München.

När jag nu sitter på tåget hem är känslorna lite blandade. Att komma tvåa i klassen och fem minuter efter den gamle storlöparen Magnus Bergh från Heleneholm som gjort 2.17 i ungdomens dar är naturligtvis glädjande även om jag slagit Magnus på några veteran SM. Nu var kanske ändå placeringen det viktigaste men tiden en besvikelse.

Banan i Växjö går åtta varv runt Växjösjön och är snabb (men tråkig). Efter varv sex ledde jag och trodde då att jag skulle greja det. Vi låg länge sida vid sida, Magnus stannade aldrig i vätskekontrollerna och drog då alltid ifrån men jag kom ikapp. Taktiken var då att ligga bakom honom men det var nog fel taktik. Magnus vann tillsist med ca fem minuter.

Jag trodde nog att jag skulle vara mera uthållig. Något ska väl alla coast to coast betyda? Men icke, det är ”farten” som dödar. Skäms nästa att skriva att jag hade några korta gångpauser mot slutet. Insåg ganska tidigt att det skulle bli medalj men visste aldrig om det var två eller bara en gubbe före mig.

Vad händer nu? Ja, troligen springer jag mara nummer två i november eller december i Sydeuropa. Målet är att putsa tiden. Lennart är ändå nöjd med insatsen och råder mig att fortsätta med intervaller utomhus. Det rådet ska jag ta fasta på.

Det har varit tufft att följa ett 18 veckor långt träningsprogram. Man blir väldigt låst, när det går bra är det dock inga problem. Men mot slutet när jag inte klarade de stipulerade tiderna kändes det som en väldig press. Det är ändå äventyrslöpning, små upptäckresor på springande fot och bärplockning som är min grej.

Keep on running!

PS

Maratonstatistiken uppdaterad- många ändringar efter Växjö

HÄR kan du lyssna på Rune Larssons och mitt 1,5 timma långa samtal om hur det är att springa över en hel kontinent. Rune smickrar och kallar mig för Kontinentlöparnas Konung och att jag  med hänsyn till åldern genomfört en av de största löparprestationerna någonsin.

Få personer har påverkat mitt liv så mycket som ultralöparen Rune Larsson. Det var han som inspirerade mig till att börja med långa ensamlöpningar i Sverige och famför allt i USA.

I veckan fick jag besök av Rune Larsson som kom hem med inspelningsutrustning och gjorde ett långt avsnitt till Runes löparpodd. Vad har Rune och jag för likheter och olikheter?

Rune var helnöjd efter intervjun. Vi skulle "tjöta" tillsammans och nog tycker jag att vi fick till ett riktigt bra samtal. Inspelningen skedde under "Kanelbullens Dag" och vi sköljde ner bullarna med hemmagjord lingondricka. Allt gick i enkelhetens tecken, helt i Runes stil. Efteråt tog Rune, som var på tillfälligt besök i Stockholm för att hålla föredrag, sin ryggsäck och knatade hem i mörkret till sitt hotell 7-8 kilometer bort.

Keep on running!

Köpte en chokladkaka i kiosken i Marma innan jag började med lingonplockningen. Chokladen blev min räddning eftersom jag inte hann till lunchen på restaurang Kungsådran i Älvkarleby dryga milen bort.

Det ser mörkt ut inför stundande maratonlopp i Växjö om två veckor. Träningen verkar inte ha någon större effekt- jag står och stampar på samma fläck.

Varje vecka springer jag ett parkrun-lopp på 5 km och hoppas på så sätt bli lite snabbare och samtidigt få koll på hur formen utvecklas. Idag sprang jag i Uppsala på 22.45, aningen långsammare än de senaste gångerna. Det var visserligen kallt men jag tycker ändå jag borde gå under 22 minuter.

När jag slår in min tid i en löparkalkylator blir jag förskräckt- min tid skulle motsvara ca 4 timmar på maraton, jag som siktar på 3.30. Tar jag halvmaratontiden från Köpenhamn hamnar jag på ca 3.42. Kan det där verkligen stämma? Kanske är jag ändå lite mer uthållig än normallöparen?

Idag  plockade jag lingon i skogarna mellan Marma och Älvkarleby i norra Uppland. Det var kallt, blött och ganska lite bär. Ingen höjdare med andra ord. Och det hjälpte inte hur mycket kläder jag än satte på mig när jag inte hade några torra strumpor.

Veckans distans 121 km

Keep on running!

Det tycks vila en förbannelse över Malmö Ribersborg parkrun. Inte heller den här gången lyckades jag slå åldersrekordet i M70 även om jag åldersomräknat presterade näst bäst av alla deltagare.HÄR resulaten.

Varför blir jag inte snabbare? Framstegen går väldigt långsamt.

I helgen åkte jag ner till Malmö för att springa ett parkrun och försöka återta ett förlorat åldersrekord i M70. Samma sak gjorde jag i augusti. Då misslyckades jag och samma sak hände igen. Jag presterar kanske inte så dåligt, är väldigt jämn och åldersomräknat ligger jag bland de främsta. Men som sagt, jag är inte snabb och de knappt mätbara resultatförbättringarna kommer långsamt.

På den flacka och snabba banan (5km) i Malmö gjorde jag nu 22.44. Rekordet jag jagade löd på 22.32 och eftersom jag gjort exakt den tiden i Uppsala förra veckan såg jag det som fullt möjligt. Men icke! Jag tog slut på sista kilometern, fick mjölksyrakänning och hade inget mer att ge.

-Helvete! var min osympatiska kommentar när jag korsade mållinjen.

-Det kommer fler lopp, sa den vänliga funktionären.

Ja, det får bli tredje gången gillt i november eller december. Sedan ger jag nog upp.

För en utstående är det här rena dårpippin, förstår jag. Några sekunder hit eller dit, vad spelar det för roll? Att förbättra sig, kanske rent av att vinna, det är väl det tävlandet går ut på även om nu parkrun-loppen inte är några riktiga tävlingar? Mitt mål, troligen för högt satt, är att ha åldersrekorden på alla parkrunbanor i Sverige. Jag har rekorden i Hagaparken, Huddinge, Kungsängen, Uppsala, Linköping och Göteborg. Men inte i Malmö och inte heller i Örebro.

Träningsskor av och tävlingsskor på. Innan loppet gjorde jag ett antal ruscher och hade "dopat" mig med rödbetsjuice. Men vad hjälpte det?

Fast det tråkiga är kanske inte tiderna i sig på relativt korta distanser utan att förbättringarna sker så långsamt. Jag är inne på 15:e veckan i mitt 18 veckor långa träningsprogram fram till maran i Växjö den 19 oktober. Nu börjar jag tvivla på om jag ens är uthållig. Besked får jag kanske i morgon då jag springer ett långpas på 34 km.

Veckans distans: 142 km

Keep on running!

Sveriges snabbaste parkrunlöpare: Andreas McConville. Sonen Johannes på cykel kunde inte hänga med pappa.

Av mina totalt 14 sprungna parkrun i år blev lördagens i Uppsala årets snabbaste; 22,32. Är det möjligen ett tecken på att träningen nu börjar ge resultat?

Ändå går det för långsamt, tycker jag borde vara lite kvickare på mina parkrun (5 km). Inför Växjö maraton den 18 oktober, som är huvudmålet och där jag hoppas kunna göra 3.30, riktas nu träningen in mera mot fart och mindre på mängd.

Något riktigt bra flyt hade jag inte i Uppsala. Den som däremot hade det var Andreas McConville, Sveriges snabbaste parkrunlöpare, som gjort 15.18 på den helt platta banan i Uppsala. I lördags hade han sällskap av sin son på cykel. Vem som vann? Pappa naturligtvis, nu på 16.34. Andreas berättade att han i år tränat hårt och är tillbaka på samma nivå som för 6-7 år sedan. Närmaste målet är Berlin Marathon nästa söndag där siktet är inställt på 2.20. Andreas var var ifjol 7:a i Sverige på maraton med 2.24.17 i Sevilla.

Med min nya bärrensare från Clas Ohlson går rensandet som en dans. Otroligt tidsbesparande!

Efter parkrunloppet tog jag Upptåget till Skyttorp där jag plockade lingon.  Fick jobba många timmar och springa långt för att få ihop cirka 7 kilo. I skogarna pågick en stor orienteringstävling med 500 deltagare. Det var löpare överallt och jag såg någon springa med hund, en annan med en påse med kantareller i handen, ingen dock med lingon. Intressant det där med orientering- sporten verkar locka många löpare över 60 år. Andelen pensionärer tycks vara betydligt högre än i ett vanligt motionslopp. En lyckad dag avslutades med en fettdrypande pizza på QStar-macken i Skyttorp.

Klockan hann bli 20 innan jag tog Upptåget hem från ett ödsligt Skyttorp.

Keep on running!

PS

Andreas sprang maran i Berlin på 2.20.17 och är nu tredje snabbaste man i Sverige på distansen.

1.40.41 på dagens halvmara i Köpenhamn. En sjätteplats i min åldersgrupp och lite långsammaare än väntat trots att jag hade 20 000 löpare av totalt 25 000 bakom mig.

Jag har inget att skylla på, målet var annars att gå under 1.38 och att toppa årsbästalistan i M70, som leds av den gamle elitlöparen Magnus Bergh från Heleneholms IF. Banan i Köpenhamn är erkänt snabb och idag sattes ett nytt världsrekord i halvmaraton. Den 26-årige kenyanen Geoffrey Kamworor sprang på 58.01 och putsade rekordet med 17 sekunder.

Bitvis lätt regn och 16 grader gjorde att förutsättningarna var ganska bra. Den kraftiga blåsten (5-8 sek/m) kändes knappt av. Vinden kan istället ha bidragit till att det blev världsrekord på denna rundbana i centrum; mer medvind än motvind men mest sidvind

Tidsmässigt alltså en liten besvikelse men möjligen ändå ett formbesked. Jag sprang oerhört jämnt och andra halvan gick aningen fortare än den första, var inte speciellt trött i mål. Farten måste dock upp. Men hur?

Huvudmålet är ändå Veteran SM i maraton i Växjö i okober där siktet är 3.30.  Uthålligheten tror jag är rätt bra och kanske räcker det med att vara uthållig. Min tränare Lennart Bengtsson i Majorna får nu anpasa träningsprogrammet från där jag står idag.

Långt över 100 löpare på parkrun i Faelldparken. För att inte trötta ut mig inför halvmaran dan därpå valde jag att springa långsamt.

Köpenhamn halvmaraton rekommenderas. Jag bodde i Malmö, mycket billigare än i Köpenhamn  och man tar dig smidigt med Öresundstågen till Österport station, 1,5 km från starten. I stationsbyggnaden finns ett fint gym där jag löste dagskort och kunde byta om och duscha. Dan innan åkte jag också över Öresundsbron för att hämta nummerlapp och springa ett parkrun.

Keep on running!

PS  Missa inte veckans erbjudande från Lidl om löparskor för 199 kr. Motsvarande modell testade jag under senaste USA-löpet och den var bland de bästa jag haft.

Den amerikanska löparsajten Runners Connect har gjort en timslång podintervju med mig. Stephanie Kay Atwood bombarderade mig med frågor, hon var väl påläst och ville veta allt om den galne svensken. HÄR kan du lyssna på hela intervjun, som spelades in på lite sprakig telefonlina från Mexiko,

Keep on running!

Veckan har varit intensiv och då är det skönt att koppla av med bärplockning. Bilden från Mehedeby i Uppland. Jag tog i helgen in på turisthotellet i Älvkarelby och i området hann jag med att plocka tio kilo lingon och några liter blåbär.

Lördagens parkrun i Uppsala blev mitt snabbaste i år. Elva veckor in i träningsprogrammet börjar jag skymta en viss resultatförbättring.

Jag är fortfarande för långsam-22.42 på denna snabba banan är inga märkvärdigheter (för ett år sedan var jag ca halvminuten raskare). Men jag är ändå hoppfull; veckan har varit intensiv med en tävling i entimmeslöpning och ett testlopp på 3 000 meter i maxfart på bana vilket nu kändes av.

Starten i Uppsala. Foto: Parkrun

Om två veckor väntar Köpenhamn Halvmarathon där jag satt som tidsmål 1.30. Det är på tok för optimistiskt och måste sänkas med 5-10 minuter. Däremot behåller jag målet 3.30 på maran i Växjö.

Det är lätt hänt att ett träningsprogram styr tillvaron lite väl mycket. Det är ok när det går bra men värre när det går tungt. Jag känner mig dock inte sliten så målet är att försöka hålla ut alla 18 veckorna.  Fast idag gjorde jag för första gången ett snedsteg; dagens långpass på 22 km kortades till ynka 8 km. Jag hade helt enkelt inte tid.

Kvällsnöje på hotellet; lingonrensning.

Keep on running