Varje dag laddas ett tiotal prylar. Under mitt första coast to coast hade jag knappt en enda elektrisk apparat men jag skulle inte vilja återgå till papperskartor, kompass och en mekanisk vägmätre på joggingvagnen.

Ett coast to coast är mycket teknik. Massor av tekniska prylar måste laddas varje dag.

Har tekniken gjort tillvaron enklare för mig? Absolut! Jag skulle inte vilja vara utan min gps med USA-kartan, som jag använder för navigering. Den är den näst viktigaste prylen efter datorn. Förstår inte hur jag tidigare klarade mig med papperskartor.

Att kunna mäta avstånden är också en stor hjälp. Allt blir mycket enklare och lugnare när man vet hur långt man sprungit, hur långt det är kvar att springa etc. Jag har en liten cykel-gps på kärran och den tittar jag ständigt på. Battertiden är bara några timmar så den måste laddas vid lunchstoppet..

Jag har dubbel uppsättning av en del prylar, bl a gps-klockor, telefoner (använder dem mycket sällan, ringer med Skype på datorn).

Det enda dumma med tekniken är då den inte fungerar. Jag är inte särskilt tekniskt lagd och när datorn eller gps:en med vägkartan inte fungerar är det nära till panik.Även löparen behöver ladda batterierna. Jag skulle önska att jag hade mer tid över för sömn.  Nu blir det några timmar mindre per dygn jämfört med hemma. Men ändå återhämtar jag mig bra. Är det kanske mina powernaps som räddar mig?

--

York, Market St. Många vackra gamla byggnader men som i flera större och medelstora amerikanska städer också slum och utslagna människor.

Jag har nu kommit till York i Pennsylvania (40 000 invånare). Idag ännu en varm dag och lätt nerför samt medvind. Skönt! Men ändå tycker jag det känns lite tungt, ungefär som i ett maratonlopp vid 30 km då man önskar att det vore över. Fem löpdagar återstår.

Bilmärke och årsmodell? Under huven satt en motor från Ford Camaro.

Dagens distans till Quality Inn,York: 55km

Keep on running!

8 000 man stupade i slaget vid Gettysburg den 1-3 juli 1863. Det blev vändpunkten i det amerikanska inbördeskriget där totalt 600 000 dödades. Kriget ledde till att USA enades och att slaveriet avskaffades.

Idag rena idyllen med betande kor på fälten men för över hundra år sedan utkämpades här det blodigaste slaget under det amerikanska inbördeskriget. Jag är i Gettysburg, Pennsylvania.

Ja, det är lite kusligt att vandra runt på dessa fält. Jag har varit här tidigare under ett coast to coast men försöker denna gång att sätta mig in i bakgrunden till detta krig. Det är lättare sagt än gjort för informationen ute på fälten är synnerligen knapphändig. Det finns ett stort Visitor Center en bra bit utanför stan men den omvägen hade jag inte tid att ta.

Däremot hann jag igen att besöka klassiska Mr G's Ice Cream på 404 Balitimore Street.Tyvärr var inte Mr G (Mike Gladfelter) hemma så jag tröstade mig med en jätteglass i rån för dryga 5 dollar.

Rena invasionen av Mr G:s glassbutik.

En slö och för ovanlighetens skull en varm dag, dessutom nerförslöpning. Bättre kan det knappast bli. Men uppenbarligen ser jag ut som en trashank. Folk frågar var jag sover, de utgår från att jag är en uteliggare. Ja, när jag idag stannat till vid en Dollar General och halsade en kall kaffedryck en bit bort från kärran stoppade en kvinna några dollarsedlar i fickan bak på vagnen. Ungefär som att lämna några mynt i romens pappmugg utanför Konsum i Sverige.

Dagens distans till Quality Inn i Gettysburg: 42 km

Keep on running!

Jag har tre par skor igång och skiftar modell varje dag. Av de tre paren på bilden upplever jag Nike Free (röda) som de klart skönaste trots att de nästan är en barfotasko. I mitten hamnar Brooks Adrenaline (svarta) och i botten, dock inte dåliga, Brooks Launch (blåa).

Under detta coast to coast kommer jag bara att slita ut 2-3 par löparskor. Det är mindre än vanligt och förklaringen är det kalla vädret.

Jag har hittills inte haft en enda stekhet dag. När det är riktigt varmt ute kan asfalten bli väldigt het, ja ibland koka. När sulorna blir varma slits de mycket fortare.

Du minns kanske att jag i början testade ett par reaskor för 149 kronor från Lidl. Sulans hållbarhet var visserligen kanske bara hälften jämfört med "riktiga" löparskor men Lidlskorna var bland de skönaste jag sprungit i. Så när Lidl kommer med ett nytt erbjudande hänger jag på låset.

För att vara exakt kommer jag denna gång att slita ut 2,5 par. Lidlskorna var oanvända men de två övriga hade jag sprungit en del i innan. Nike Free verkar vara en sko som är närmast outsltlig. Dessa röda trotjänare har jag använt på gymmet hemma de senaste 2-3 åren och de har gjort några hundra mil på löpbanden. Jag har ett par nya som väntar hemma så det får väl bli ett nytt coast to coast för att kunna slita ut dem också. : .

Normalt använder jag skor mycket längre än vad tillverkarna rekommenderar. Förbruknigen hemma ligger på 1,5 par och då talar vi om 500-600 mil per år. Det verkar som om jag kan springa i vilka skor som helst utan att bli skadad. Det kan möjligen bero på alla milen genom åren och att jag växlat modeller flitigt. Det låga slitaget kan säkert också bero på relativt låg vik (61 kg) och att jag mestadels springer med löpvagn och då hamnar belastningen också på vagnen.

Den svenska flaggan vajade stolt i vinden utanför svenska Epirocs fabrik i Fort Loudon, Pennsylvania. Företaget är en avknoppning från Atlas Copco och är en värdsledande tillverkare av bl a utrustning för bergborrning.  I fabriken i USA arbetar ca 100 personer. Jag knackade på och talade med anställda men tyvärr fanns ingen svensk på plats.

Dagens korta etapp mellan McCallenburg och Chambersburg innebär att att Appalacherna nu är ett minne blott. Vad slö man blir när det är "kortdag på jobbet". Jag hade tid att  småprata över Skype med kompisar i Sverige. Och det fanns också tid att besöka ett svenskt företag jag varit aktieägare i. Och så blev det stortvätt - tvättade alla kläder eftersom det luktade kattkiss på Johnnies Motel i McCallenburg!

Dagens distans till Clarion Suites i Chambersburg: 38 km.

Keep on running!

PS

Räkneverket stämmer inte riktigt och kommer snart att justeras. Totalsträckan blir lite längre, totalt beräknas den bli 526 mil men antalet löpdagar ändras inte.

Det här är toppen!! Igår besegrades det näst sista stora berget på touren, Hideling Side State Park. Lincoln Highway 30 har här en lutning på 10 procent och vägen har ett antal Runaway truck ramps som skenande lastbilar kan ta sin tillflykt till.

Med åtta löpdagar kvar vågar jag utropa: Appalacherna är besegrade! Snart väntar  mest platt land eller nerförslöpning.

Johnnies Motel i McConnelsburg var bland det värsta jag upplevt och wifi funkade heller inte så jag rekapitulerar gårdagen. Tur att det finns McDonalds med alltid pålitligt wifi!

Att springa 60 km och med backar som är branta och kilometerlånga är tufft Det blev mycket gång men nerförslöpningen är heller inte lätt trots att jag nu har en fungerande handbroms. Men jag klarade det och var inte helt knäckt när jag nådde motellet i McConnelsburg.

Knäckt blev jag dock efter incheckningen. Jag förvånas över att den här typen av motell fortfarande finns kvar. Knappt något fungerade och det mesta var slitet så 55 dollar var inget fyndpris. Det mest skrämmande var dock de som "skötte" motellet. En jämförelse med grottmänniskor är inte missvisande frånsett att dessa människor var otroligt feta. Rent kaos råddde därine med barn som skrek, doft av kattkiss, ingen fungerande maskin som kunde läsa kreditkort.

Det är fattiga områden jag springer i. Det syns också på befolkningen. Trashankar. Som löpare är jag här en avvikande person men som luffare smälter jag in i miljön.

Men naturen är storslagen

Highway 30, öst Breezwood Pennsylvania.

Gårdagens distans: 60 km

Keep on running!

Dagens text utgår på grund av dåligt internet. Allt dock väl och nådde etappmålet efter 60 km löpning.

Keep on running!

Krogarna ligger ofta utanför städerna varför bil är enda alternativet. Utanför Timbuktu Bar&Grill hade ölmärket Budweiser en banderoll med texten "Welcome Bikers". Sådan reklam skulle troligen vara förbjuden i Sverige.

Jag bromsar in kärran vid Timbuctu Bar&Grill, som ligger i rena ödemarken mellan städerna Johnstown och Bedford i backiga Pennsylvania. Det ösregnar, jag är hungrig och beställer in en pizza. Jag är den ende matgästen, de andra pimplar öl.

 Jag bjuds in att sitta vid bardisken. Det är då jag upptäcker att alla inte är nyktra. Min granne till höger är rejält packad trots att klockan bara är tidig eftermiddag. På bardisken framför honom ligger bilnycklarna. När han får höra att jag har flera mil kvar att springa erbjuder han mig skjuts. Lite Bror Duktig-aktigt säger jag att han inte borde köra bil idag men han sluddrar att det bara är  en kort bit hem och att det inte är något farligt.

Servitrisen verkar ha varit med om det här förr.

-Be safe, säger hon när mannen går ut till bilen och kör iväg.

Ingen verkar reagera. Och jag kniper käft även om det är frestande att ringa polisen. Vad skulle ha hänt då?

Lite senare pratar jag med ett par som bor nära krogen. Jodå, de förstår vem bilföraren är.

-Den lokala polisen är aldrig här ute, bara sporadiska besök av State Police, så risken att åka fast är liten. Och blir du stoppad avgör den enskilde polismannen om det ska bli påföljd eller inte, berättar de.

Så alla är inte lika för lagen?

-Så är det.

Har då krogen något ansvar?

-Nej, bara om det händer en olycka.

Med en poliskår som kan göra lite hur den vill bäddar man för korruption. Fulla bargäster som kommit till krogen i bil ser jag nästan dagligen. Och även om det konstateras att de kört berusade avskrivs många fall eller annars stannar det vid en varning. I Amerika verkar man ta alldeles för lätt på problemet med berusade bilförare. Hur många har inte jag mött ute på vägarna?!

Windber var Tarzans födelsestad. Här finns också en kolgruva som är igång, de flesta las ner under 60- och 70-talet.

Appalacherna är inte över, backarna fortsätter och även regnandet. Idag var det dock något mer nerför än uppför. Jag springer i hjärtat av USA:s forna stålindustri - och kolgruveområde. Idag är det mesta bort. Utanför staden Windbear som jag passerade fanns inte mindre än sju kolgruvor, en är kvar. Jag hade velat besöka den men det hade betytt en omväg på en mil.

Dagens distans mellan Sleep Inn Johnstown och Quality Inn i Bedford: 52 km inklusive felspringningar.

Keep on running!

Fruktansvärt jobbig terräng med med branta (10%) och flera kilometer långa backar. Dessutom regnar det, jag har motvind och det är 13 grader. Reflexvästen fick jag av en vägarbetare.

Inga svindlande höjder men 2 743 feet (836meter) är tillräckligt för att suga musten ur mig. De första två milen tog jag 500 höjdmeter.

De yttre förutsättningarna för löpning är just nu de sämsta tänkbara. Det enda som skulle kunna förvärra situationen vore att det började snöa eller att jag hamnar i en tornado.

Nej, det är inte roligt just nu, mest ett jäkla slit och jag går på ren vilja. Dessbättre är jag inte skadad eller har några skavanker, Jag har tidigare skrivit att det här artar sig till det bästa löpet av de alla men det där får jag kanske ta tillbaka. Jag har vädrets makter mot mig,  Och att terrängen i Pennsylvaniavar var så här tuff hade jag hunnit glömma.

Att dagens dagens relativt korta etapp blev så jobbig berodde också på att det inte fanns någon restaurang längs vägen. Och att sitta ute och äta var inte att tänka på. Först efter 30 km dök en glasskiosk upp. Beställde en jätteglass men glass var inte precis vad jag längtade efter idag. Men lokalbefolkningen, som ser fattig ut, köade för glassen. Skrämmande vad folk  här är överviktiga, jag skulle klassa  två av fyra män som överviktiga/feta respektive tre av fyra kvinnor.

Korsar Stoney Creak River. Det är nu mycket vatten i alla floder.

Dagens distans: 40km

Keep on running!

Rémi Laure lyckades hitta var jag skulle bo.

Idag var det nära att jag tvingades tillbringa natten utomhus i regnet. Jag lyckades inte hitta var jag skulle bo. Men en fransman kom till undsättning och räddade mig.

Ja, det här kunde ha slutat riktigt illa. Jag hade bokat ett rum på ett airbnb i staden Ligonier i Pennsylvania men råkat skriva in fel adress i gps:en. Efter att ha irrat runt säkert en timma stötte jag på Rémi Laure, en ung fransman som bodde på ett närbeläget B&B. Efter diverse telefonsamtal kom jag tack vare Rémi rätt.

Egentligen gillar jag inte airbnb-boende även om de kan vara nog så fina och också ganska billiga. Nej, det är motell som gäller för mig men i Ligonier råkade motellpriserna vara hutlöst dyra. Att inte kunna rulla in kärran på rummet stör mina rutiner. Och jag gillar inte att passa tider, ibland måste man göra det med värdarna. Till ett motell  kan jag komma när jag vill, jag vet exakt var alla saker finns men på ett airbnb blir jag bara förvirrad. Där jag nu bor serveras ingen frukost, det finns ingen tv på rummet, inget skrivbord och jag delar badrum med andra. Visst, lyxproblem.

Även idag en rätt besvärlig löpdag med mycket trafik, farliga vägar, backigt och regn mot slutet. Pennsylvania är klart en av de tuffaste delstaterna och även om det nu inte återstår så många dagar känns målet ganska avlägset.

Mitchell DeBiase stod i en vägkorsning och sålde blommor inför söndagens Mors Dag. Affärerna gick bra.

Dagens distans: 57 km

Keep on running!