Huvudgatan South Idaho Street i Wendell ligger helt öde.Var är alla människor?

När jag idag  på påskdagen rullar in i Wendell med 2 300 invånare möts jag av en helt öde stad. Klockan är runt 12 och jag tänker ta lunch efter cirka 21 kilometers löpning.

Jag har mina aningar om vart befolkningen flytt. Det är ju söndag och då går amerikanen i kyrkan. Jag tror dock inte Wendell utmärker sig för någon extrem religiositet utan det är så här det är i det flesta amerikanska småstäder på söndagarna.

Här var det fullt med bilar . . .             och även utanför denna kyrka.

Jag har flera gånger tänkt att delta i en gudstjänst men det har aldrig riktigt passat. Och även om jag tar på mig finaste joggingjackan smälter jag nog inte riktigt in i miljön. Men under mitt löp Chicago- New Orleans blev det ett kyrkobesök, faktiskt riktigt intressant att se skillnaderna mellan en amerikansk och en svensk gudstjänst.

En väldigt trevlig sed man har här är att betala restaurangnotan för en främling man uppskattar. min lunch i Wendell betalades av tre medelålders kvinnor. Det enda jag gjorde var att jag höll upp dörren för damerna och svarade på några korta frågor om vad jag var för filur.

-Damen där borta har betalt för dig, sa servetrisen när jag reste mig efter att ha smort kråset med några goda kycklingbröst.

Jag gick över till kvinnorna och det blev ett givande samtal. Det som verkar intressera amerikanen är den svenska välfärdspolitiken och i synnerhet vår "gratis" sjukvård.

-Men det har väl blivit bra också i USA när Obama tagit över? försökte jag.

Men nej, det hade det inte. Sjukvårdsreformen verkar -ännu inte ha genomförts om jag nu förstod saken rätt.

Hundar i baksätet på bil i Wendell.      Middag i torftig mackmiljö ,Jerome.

Dagens distans blev 52 km från Hagerman till Days Inn i Jerome  ( 68 dollar och 69 cent). Motvinden var ganska besvärlig även idag men nu har värmen kommit. Vintertajtsen hasades upp och jag drog också upp den långärmade löpartröjan. Resultatet blev att jag fick lite indianfärg, måste tänka på att ta solkräm.

Jag tycker löpningen går riktigt bra och jag har inte ont någonstans (skulle väl vara solbrännan i så fall). Förklaringen till att det går så bra tror kan vara följande:

# Jag ger mig av tidigare på mornarna (aldrig senare än 09) och känner mig då inte så jäktad under dagen.

# Byter numera skor mitt under löpet. Jag börjar med att springa 20-30 km i "barfotaskor" (Nike Free) och tar sedan på Brooks Adrenaline (har två par Brooks med och skiftar också dessa)

# Rutinen spelar kanske också en viss roll, känner mig helt enkelt lite säkrare.

# Tekniken har fungerat

Morgondagen till Burley blir lång, drygt 6 mil efersom jag tvingas göra en avstickare för lunch. Och tisdagen kan bli en rysare, motell saknas. Men det löser sig säkert.

Keep on running!

Cowboys. Gene Shaw samt Roger och Kelly Jeardings äter sen lunch på Ox-Bow Café i Bliss, Idaho efter att ha släppt ut korna på grönbete.

Det är bara pistolerna som fattas. Annars är det som i Västernfilmerna- här på landsbygden i Idaho ser jag riktiga cowboys i bredbrättade hattar och med sporrar på stövlarna.

Efter drygt tre mils motorvägslöpning i hård motvind tar jag lunchpaus i samhället Bliss, som har 300 invånare och ligger längs Old Highway 30 i södra Idaho. Interstate och Snake River är inte långt borta. Bliss har inte mindre än två motell, ett par restauranger och två bensinstationer. Men samhället verkar ha haft sin storhetstid, mycket är förfallet.

-Förr reste folk hit från när och fjärran för att äta, berättar servertrisen på Ox-Bow Cafe och vill att jag köper ett vykort föreställande Bliss by night.

Jag är för tillfället enda matgästen och har beställt in en jättestor biffstek. Då slås dörrarna upp och in stiger två vuxna cowboys och en lillcowboy i blåjeans, bredbrättade hattar och stövlar med sporrar på. De kom inte ridande på hästar utan med en bil dragande en stor boskapsvagn.

Trion verkar inte särskilt trakterad av mitt intresse för cowboys.

-Har ni inga sådana i Sweden? undrar Kelly Jeardings.

Han berättar lite motvilligt att han har 500 kor på sin ranch, inte myckeet, och att dom idag varit och släppt ut korna på bete. Betet är i år prima. Sen blir det inte mera sagt. Jo, hans pojk säger att han tycker det är roligt. att rida. Sedan vill dom vara ifred men jag hinner sticka åt dom ett visitkort och Kelly säger att han ska kolla min blogg.

För fem år sedan åt jag också på Ox-Bow Cafe. Då kryllade det av folk här och jag minns att jag beställde in en kötträtt som dock visade sig vara en fiskrätt. Att som jag just nu gör, rullar i gamla hjulspår, är väldigt trevligt. Det har sina poänger att känna igen sig.

 Jag kände mig välkommen.                 Här vågade jag mig inte in.

Dagens löpning mellan Glenns Ferry och Hagerman blev totalt 47 km. Imorgon bär det av till Jerome utanför Twin Falls. Det går undan, snart är Idaho också avklarat och jag har gjort 20 procent av hela distansen.

Keep on running!

Jack Anderson, 69, var en gång chef för den stora chipsfabriken i Glenns Ferry, Idaho. Nu vill han sälja sin kombinerade bensinstation, butik och café men inga köpare finns. Ska jag slå till?

För 169 000 dollar kan jag bli ägare till en bensinstation i det lilla samhället Hammett i Idaho. Problemet är bara att det numera rullar så få bilar på Old Highway 30 sedan motorvägen I84 byggdes i slutet på 60-talet.

Jag älskar de amerikanska landsortshålorna. Och alla dessa underbara männsikor som bor där. Som löpare från Sverige är det hur lätt som helst att få kontakt med dem. Jag skulle kunna skriva mängder av reportage om livet på den amerikanska landsbygden, något vi inte får läsa så ofta om i de svenska tidningarna. Men nu är jag bara löpare, inte tidningsmannen som måste jobba för brödfödan.

Jag stannade idag till i samhället Hammett på min väg från Mountain Home till Glenns Ferry. I Hammett kan det bo högst 100 själar men där finns en liten bensinstation med tillhörande café och butik. Motellet las ner på 70-talet men skylten sitter fortfarande uppe.

Macken ägs av Jack Anderson, som bor i King Hill några mil härifrån. Jack visar sig vara en riktig mångsysslare, på 80-talet var han chef för den stora chipsfabriken i Glenns Ferry. Fabriken levererade till Pringles och hade som mest 280 anställda. Sedan köptes fabriken upp av konkurrenten North American Foods för att sean läggas ner- ett dråpslag för Glenns Ferry vars befolkning minskade med 20 procent.

Jack startade då en farm med bisonoxar, köttet torkades för att bli "godis" till friluftsfolket. Numera är bisonoxarna utbytta mot vanliga kor. Han köpte också en restaurang i Glenns Ferry och så macken i Hammnett, det senare verkar vara ett misstag.

-Jag har haft ett par köpare på gång men alla har hoppat av, bankerna ger inga lån. Kanske är du intresserad, skrattar han, och berättar att priset för hela klabbet är 169 000 dollar.

När jag sitter där på caféet, tittar ut genom fönstret, äter en macka och dricker min chokladmjölk och kaffe ser jag en och annan bil stanna till. Men kundtillströmningen är för dålig. Så det blir ingen affär.

På väg mot Hammett. Observera hunden som springer över vägen. Bergen ser märkliga ut med sina platta toppar.

Idag lämnade jag motorvägen och sprang på Old Highway 30 som löper parallellt med I86 och slapp därmed trafiken. Medvinden var fortsatt stark och de 47 km till Glenns Ferry gick snabbt. Även den här sträckan har jag sprungit tidigare, minnena bubblar upp men macken har jag förträngt. Motellet i Glenns Ferry, som jag 2007 ratade eftersom det inte hade internet, kommer jag däremot ihåg och ägaren av Redford Motel minns också mig. Eftersom motellet idag har internet tog jag in där. Jag fick ett bra rum till fyndpriset 40 dollar. Ibland lönar det sig att vara en udda figur. Imorgon bär det av till Hagerman.

Keep on running!

José går och sprutar men inte ett ogräs syns på marken. Han säger att han inte är rädd för gifterna.

Best Western i Boise ligger i utkanten av stan och därefter följer sex mil ödemark till nästa stad. Jag rullar ut kärran tidigt på morgonen, det är någon plusgrad och det ryker från munnen. Precis där civilisationen slutar hör jag ett pysande ljud.

Jag blir nyfiken, bromsar in och ser ett gäng trädsgårdsarbetare väl påpälsade, alla med en dunk bak på ryggen. Det syns på långt håll att det är gästarbetare från Mexiko. På gatan står en mindre lastbil med några dunkar på flaket.

Jag får en pratstund med José som går och sprutar sitt gift på den barkbetäckta marken där det växer några hårt beskurna buskar som ännu inte blivit gröna. Inte ett ogräs syns. José berättar att han hållit på med det här arbetet några år. Är du inte rädd för gifterna? frågar jag.

- Nej, och idag blåster det inte. Vi har skydd om det skulle behövas.

Jag fortsätter färden upp mot motorvägen och efter ett tag dyker det upp en rest area, det vill säga en rastplats för bilister. Dessa brukar vara välskötta med fräscha toaletter, stora omgivande gräsmattor och parkeringsplatser samt speciella ytor där hundar kan rastas. Och så har man naturligtvis de obligatoriska vendingmaskinerna- det är aldrig långt till en coke eller en Snickers i USA.

På denna rest area ser jag också en man som går och pyser. Han håller en sprayburk i handen och varje toalett får några puffar för att de ska lukta gott. "Doftrengörare" är populära här. Kundkretsen består nog inte bara av motellägare utan jag tycker det doftar konstlat lite var stans. Hyllorna i livsmedelsaffärerna är fulla med kemisktekniska preparat.

Ja, USA är nationen där man gärna vill att naturen ska se ut på ett speciellt sätt. Helst som en park. Och så ska det dofta gott. För en europé förefaller det konstlat. Utanför bensinstationer och snabbmatställen kan man se folk ansa gräsmattor och plocka skräp som knappt existerar. Men på vilka villkor gör de det och går det inte att använda arbetskraften till något annat?

Inte mycket att titta på. Det enda "vackra" var alla mötande Volvolastbilar. Mina trafikräkningar visar att Volvos marknadsandel på tunga lastbilar i Oregon och Idaho bör ligga på 15-20 procent.

Jag fruktade dagens löpning från Boise till Mountain Home, en sträcka på 63 km och allt på motorväg. Här fanns knappt någon bebyggelse,  landskapet  var kargt och bestod mest av tortt gräs och sage grass. Raksträckorna var oändliga och det steg sakta hela tiden. Mountain Home ligger på 1 000 meter och jag klättrade cirka 200 meter. Men det gick galant! Det kan jag tacka medvinden för.

Dagens stora glädjeämne var mötet på KFC i Mountain Home med paret Elden Meeder och Charlie Ann. De bjöd in mig till sitt hus med en pool med vatten från en varm källa. Tyvärr fick jag tacka nej eftersom huset låg för långt bort. Lustigt nog har jag träffat paret i Glenns Ferry under mitt första coast to coast 2007. Dit bär färden  imorgon.

Keep on running!

Temperaturen är 39 Farenheit vilket motsvarar knappt 4 grader Celsius. När jag var här i slutet av juni 2007 låg temperaturen på 35 grader och även då klagade jag.

Mellan Boise och Mountain Home är det cirka 65 km. Längs denna motorvägssträcka finns ingenting, absolut ingenting. Jo, det finns ett truckstop- och det blev räddningen för mig idag.

En liten "liverapport" mitt under löpningen. Jag har stannat till på ett så kallat truckstop drygt två mil öster om Boise. Jag har varit här förr och känner mig hemma när jag slår mig ner bland långtradarchaufförerna och beställer en Chef Salad, en gigantisk salladstallrik, samt kaffe och en coke, allt för 12 dollar och 58 cent. Servetrisen verkar undra om det är mat för en karl.

Efter maten slår jag på internet. Här är det inget tjafs med koder och signalstyrkan verkar mycket stark. Jag har sagt det förr; USA är fantastiskt bra uppkopplat. Ändå ser man inte så många sitta med sina bärbra datorer eller telefoner och surfa.

Dagen kommer att bli mycket lång. Klockan är nu 12.31 och jag har exakt en mara att springa på motorvägen. När jag tittar ut genom fönstret ser jag att teperaturen stigit till 5 grader. Alltid något.

Keep on running!

Här plöjs för sockerbetor som ska skördas i november. Bilden tagen mellan Caldwell och Boise i Idaho.

Kallt. Ska det här kallas vår? Jag fryser och svettas om vartannat. När jag idag sprang in i Idahos huvudstad, Boise, snöade det lätt.

Igår kraftig motvind, idag kraftig medvind. Skillnaden är som natt och dag och med medvinden kändes det nästan som man "fuskade". Det gick otroligt lätt och jag formligen flög fram. Jag fick hålla igen lite för att spara på krafterna inför morgondagens långpass på dryga sex mil till Mountain Home. Allt dessutom på motorväg och inga lunchställen.

Jag springer just nu på bekanta vägar. Här var jag på mitt första coast to coast 2007. Jag skulle kunna tänka mig att springa samma rutt två gånger, ett Forrest Gump. Det är alltid roligt att känna igen sig och ag dyker in på en Sinclairmack och en McDonalds jag tidigare besökt. Och motellet jag bor på, Best Western i Boise, har jag även nu tagit in på. Motellet var det hittills dyraste, 86 dollar och 45 cent.

Boise har 200 000 invånare och med   Solbränd, träden blommar men ingen vår.

alla förorter 600 00.

Utanför Caldwell  på highway 20 har en bil stannat till på vägrenen. Det är pensionären James Darling från Nampa, Idaho, som sticker till mig en 20-dollarssedel.

-Den kan du behöva för ett mål mat, skrattar han.

Tyckte han kanske att jag såg lite mager ut?  Igår var det lunchen jag blev bjuden på. Gästriheten är enorm och det vore oartigt att tacka nej.

Dagens distans 49 km.

Keep on running!

För att korsa vägen var jag tvungen att vifta med en flagga så att få bilarna stannade. Är det kanske billigare att hålla med flaggor än att sätta upp ett trafikljus? Bilden från highway 30 i Payette, Idaho.

I USA ska man ha bil och defintivt inte vara fotgängare. Här är gångarna satta på undantag och betraktas som lite suspekta personer.

Trafiken är den största risken för mig. Jag kommer att möta miljontals bilar under min färd från Stilla Havet till Atlanten. Ändå är jag inte särskilt rädd för bilarna och jag tycker nog att bilisterna generellt tar det lugnare här än i Sverige.

Men som gångare är du verkligen en udda figur. Inga människor går, allt sker med bil. Det är drive in till banken, lunchrestaurangen, ja jag har till och med sett drive in till spritbutiken. Och skulle man se någon som är ute och går är det i regel en utslagen eller fattig person. De som väntar vid en busshållplats är också samhällets bottenskikt. På gymmen ser jag folk gå på löpbanden, inte springa. Med så lite motion är det inte konstigt att amerikanen blir fetare och fetare.

Själv betraktas jag naturligtvis också som en udda figur. Idag blev jag stoppad två gånger av polisen på motorvägen, omotiverat kan tyckas. Men jag var förmodligen årets sensation. Den ena polisen (Sheriff Payette County)  begärde leg men varför han stoppade mig förstod jag inte. Den andre (Idaho State Police) sa att han tipsats om jag var en kvinna (!) på rymmen med sitt barn. Båda uppträdde helt korrekt och det var nu inte något snack om att jag sprang på "fel sida" av vägen. Någon samordning mellan de olika poliserna verkar inte finnas. För säkerhets skull smygfotograferade jag poliserna om det skulle bli trassel framöver. Stridsyxan är dock nergrävd då det gäller anmälan av Oregon-polisen. Jag har inget att vinna på att bråka.

Nej, fotgängare ska man inte vara. Gångbanor och trottoarer finns visserligen ibland men de tar slut lika fort som de började. Och att rulla kärran på dessa är lite riskabelt, de är dåligt sopade och risken att få punktering från taggbuskar är stor.

Första punkteringen. Jag har med mig många reservslangar och den här punkan gick lät att fixa.

Flaggor älskar amerikanen. Det är flaggor utanför villorna, i vissa områden kan vartenda hus ha en flagga, i andra inga flaggor. Flaggans storlek verkar spegla inkomsten, på rancherna kan flaggorna vara helt enorma. Och så älskar man också varningsflaggor, t ex vid vägarbeten eller på långtradare med breda transporter. Går det någon ledning i marken, ja då är det också små flaggor i gräset.

En ny upplevelse var dock flaggor för gångare som ska korsa en gata. Jag hajade till när jag såg den här lådan på en stolpe i småstaden Payette.

Det fanns inga flaggor i burken. För att få en flagga var jag tvungen att korsa gatan "oflaggad" och greppa en i burken på andra sidan!

Det fungerade utmärkt med gångflaggorna. Jag viftade som en galning och bilarna stannade. Kanske något för Stockholm att ta över? Fast många flaggor blir det.

Dagens distans från Payette till ett väldigt lyxigt Best Western i Caldwell blev 55 km. Det var en av de besvärligare löpningarna  eftersom motvinden var mycket stark samtidigt som föraren av kärran inte var fullt lika stark. I morgon bär det av till Boise, som jag besökte under mitt första coast to coast. Där var jag inne i en snobbig sportaffär som behandlade mig som luft. Den besöker jag inte igen och några nya skor behöver jag inte just nu.

Det enda som oroar är nytt teknikstrul. Jag kommer inte in på Bredbandsbolagets hemsida, än mindre kan jag logga in och läsa mina mejl. Katastrof om detta håller i sig, jag har bland annat hela rutten inlagd i ett mejl. Tänk vad problemfritt det hade varit om man slapp allt det där med teknik och prylar som krånglar. Men ändå vill jag inte vara utan tekniken. Hur Rune Larsson och för all del även jag på första coast to coast klarade oss utan en gps begriper jag inte.

Keep on running!

Ett glädjehopp vid gränsen till Idaho och bron över River Snake vid staden Weiser.

Efter 15 dagars löpning och 77 mil är Oregon avklarat. Idag korsade jag gränsen till Idaho. Det här går ju otroligt bra!

Egentligen tog jag Idaho en dag för tidigt. Planen var att först springa till Ontario i Oregon och på tisdag korsa gränsen. Men en McDonalds restaurang i Weiser gjorde att jag korsade gränsfloden River Snake redan idag. Maten är viktigare än att följa körschemat till punkt och pricka.

Under hela dagen har jag följt River Snake som slingrar sig fram i det vackra landskapet med de gräsbevuxna bergen och kullarna och de snöklädda bergen i bakgrunden. Längs stränderna står folk och fiskar cat fisch. Jag har fått ha hela Old highway 30 för mig själv. All trafik går på närbelägna interstate, bra för en löpare.

Ensam på Old highway 30 längs River Snake.

Att jag rört mig långt öster ut förstod jag idag då den första tidszonen passerades. Det är alltid lite speciellt, ungefär som att passera en delstatsgräns. Nu är det Mountain time som gäller och klockan fick flyttas fram en timma.

Dagens etapp 60 km. I morgon bär det av till Caldwell.Natten här i Payette tillbringas på ett riktigt dåligt motell. Men ägaren var i alla fall hygglig och kastade ut en massa bråte från rummet så jag kunde köra in kärran. Och han gav mig också lift till en restaurang, För väl framme vid målet vill jag helst inte ta ett enda steg mer än nödvändigt.

Keep on running!