Ingen rapport idag p g a att jag glömde laddaren till min dator på motellet. Måste försöka få någon att köra ut 5 mil och hämta den.

Dagens distans :  49 km

 

Snö längs vägarna, en unik företeelse i stekbeta Arizona. Just här är höjden runt 1 800 meter.

Pulsen är mycket hög, jag blir fort trött och tvingas gå nästan lika mycket som jag springer. Vad är fel? Egentligen inget, jag är bara ovan vi den höga höjden.

Jag känner igen symptomen; plötslig kraftlöshet­- långsam jogg känns som sprinttempo och du tvingas ta ständiga gångpauser. Hade jag inte upplevt detta tidigare skulle jag vara riktigt orolig. Min pulsklocka visade idag på nära maxpuls! Normalt brukar det ta några dagar innan kroppen vant sig vid höjden och fyllt på med röda blodkroppar.

Så de närmaste dagarna kommer att bli mycket jobbiga. Dessutom är det uppför, motellen ligger glest och jag har några inplanerade dagsetapper på 7-8 mil där det inte finns några restauranger. Det låter som en omöjlig ekvation. Men det mesta brukar gå att lösa. Jan är inkopplad på problemet. Stevar och/eller förlängning av rutten med någon dag kan vara en lösning.

Arizona med undantag för Wyoming och möjligen Nev York är nog de jobbigaste delstaterna jag sprungit i. I Arizona försvåras dessutom vägvalet av att fotgängare inte får vara på motorvägarna (interstate). Jag försökte få polisen att ge mig ett specialtillstånd men det blev nobben. Nu försöker jag flörta med vägverket (department of transportation, DOT).

Pony Express heter huset jag bor i. Kanske mysigt sommarid men inte nu.

Jag befinner mig nu i den gudsförgätna hålan Christopher Creek (150 invånare). Här finns en kyrka, en liten affär, en restaurang, ett motell och en ruffig RV-camping. Det är en turistort men eftersom turistsäsongen inte börjat är det kusligt öde. Snövallar ligger längs vägrenarna, det droppar från taken, mitt motellrum är kallt och en liten konstgjord spis med flammande vedträn förmår inte hålla kylan borta. Det blir till att sova med tajts och överdragsbrallor i natt. Till det positiva får räknas att motellet har bra wifi.

-Skulle inte ditt gästwifi fungera får du koden till mitt privata wifi, sa ägaren till Christopher Creek Lodge.

Hon var så imponerad av mina bedrifter att hon tog en selfie och sände bilden till sina bekanta varför jag nu är en kändis här. Och på en annan turistanläggning måste jag också ha imponerat, där serverades luffaren en gratis middag.

En av mina supportrar längs vägen. Andy Heyn från Wisconsin gav mig en flaska vatten. Andy är pensionerad brandman och åker runt med hund och husbil och turistar.

Dagens distans:35 km

Keep on running!

Lite skrämmande att se en död varg längs vägen. Kan det vara en prärievarg, en coyote?

Jag är hög men inte på marijuana.Nu är jag uppe på 1 500 meters höjd efter att idag ha klättrat hela 800 meter.

Utanför mitt motell i Payson byggde barnen snögubbar. I förra veckan kom 75 centimeter men det mesta har smällt bort.

-Vi har inte haft så här mycket snö sedan 1988, berättade kvinnan som skötte laundramaten tvärs över gatan.

Jag hade stortvätt och och på dessa tvättinrättningar sköter kunderna allt själv. Men kvinnan var som en mamma för mig, hjälpte mig med allt. Hon berättade att hon gillade europeer, hade haft några holländare häromåret som hon uppskattade mycket.

Bra start på dagen med kaffe, pannkakor och två stekta ägg "on the sunny side" och bacon. Mat är dyrt i USA och med dricks gick måltiden på 15 dollar.

Vägen var översvämmad och här gällde det att ta av sig skorna.

Mina solglasögon gick sönder men jag hade turen att hitta ett par jättefina brillor på vägen.

Dagen blev inte den rysare som jag fruktat. Backarna var visserligen branta och tycktes oändliga men klokt nog startade jag tidigt och kom fram strax innan det blev mörkt. Imorgon fortsätter klättringen.

Här kan du se en liten VIDEO jag tog i fredags uppe i bergen.

Dagens distans:55 km

Keep on running!

Arizona bjuder på storslagen natur. Här Canyon Lake längs Apache trail (väg 88) i närheten av Tortilla Flat.

Gårdagens tystnad berodde på att mitt motell uppe i bergen saknade internet. Dagens rapport från Tonto Basin Inn blir kort  beroende på nära nog obefintligt wifi.

Mina 56 kilometer igår från Apace Junction till Apache Lake Resort var nog en av de tuffaste- och vackraste- dagsetapper jag någonsin haft i Amerika; enorma backar och  flera mil eläändiga grusvägar. Dagens etapp var likartad men gick i alla fall halva sträckan på asfalt.

Theodore Roosevelt Dam. Den ursprunliga dammen stod klar 1911. Floden Salt River dämms upp för bevattningsprojekt och här finns även ett kraftverk. När jag nådde dammen idag började äntligen asfaltvägarna.

Morgondagen till Payson kan också bli en rysare. Jag ska klättra 800 höjdmeter. Tur i alla fall att kroppen känns pigg.

Dagens distans:49 km

Keep on running!

Inte en människa utanför. Skulle jag våga mig in?

Mariujana är inte precis min grej. Men idag stegade jag in en liten affär som jag trodde sålde drogen. Fast där fanns inget knark, däremot fick jag veta en massa om mariujanabruket i Arizona.

Butiken såg lite skum ut, låg någon mil utanför staden Tempe. Inte en människa utanför, i skyltfönstret stod några priser angivna. Skulle jag våga mig in i detta syndens näste? Tog mod till mig, fattade reporterblock och penna och klev in. Därinne gapade närmast en tom lokal, på en stol satt en medelålders man (som skulle visa sig vara läkare) och bakom disken en ung man som talade i telefon. När samtalet var avslutat, harklade jag mig och sa:

-Jag är inte ute för att köpa mariujana, vill bara veta lite om försäljningen i Arizona.

-Vi har ingen mariujana här och vi säljer heller ingen, sa mannen bakom disken och passade på att tacka mig för min tålmodighet.

Butiksägaren hette Rickard Romero och han berättade att man här, om jag nu förstod honom rätt, administrerade de legitimationskort som läkare skriver ut för att patienten ska få köpa mariujana i speciella butiker. I Arizona är drogen endast tillåten i mediciniskt syfte (smärtstillande), inte i njutningssyfte till skillnad från t ex grannstaten Kalifornien.

 

Rickard berättade att han själv använder mariujana i smärtstillande syfte, antingen röker han eller äter drogen- tolv gånger om dagen sedan han drabbats av svåra ryggsmärtor efter en bilolycka.

-Så du är påtänd nu?

-Nej, skrattade han. Så funkar det inte.

- Får du köra bil när du tar mariujana?

-Nej, inte rent tekniskt, svarade han. Det svaret tolkade jag som att han ändå körde bil.

Läkaren i lokalen var tyst under hela samtalet. När jag frågade honom om vad han tyckte om mariujanabruket i medicinskt syfte fick jag ett något kluvet svar. Det verkade som han föredrog vanliga smärtstillande piller men mot vissa smärtor var mariujana bra.

I Arizona bor sju miljoner människor och av dessa använder 200 000 drogen i medicinskt syfte, dubbelt så många män som kvinnor och de flesta är 30-40 år. Användandet exploderade ifjol och nu tror många att Arizona snart ska sälla sig till de stater som släppt drogen fria. I Usa är det nu bara 14 delstater som har ett totalförbud. Jag gläds åt att en av min favoritstater, Nebraska, tillhör dessa.

Vi möttes i en gatukorsning. Frågade vad hunden hette men hörde inte svaret i trafikbruset.

Stör ej, slanglagning pågår.

Även idag varmt, nu som mest 22 grader, och kortbyxor på igen. Känner mig faktiskt i kanonform. Men löpningen fördystrades av inte mindre än tre punkteringar. Och så råkade jag glömma bort att min fru fyllde år, det förstörde både min och hennes dag.

Gissa vad det här är för skönhet! Bilmärke och tillverkningsår?

Mitt motell och bergen i bakgrunden. Är just nu bara på ca 400 meters höjd.

Imorgon börjar bergsklättringen. Jag är i Appache Junction, en ”stad” där det finns intet att se.

Dagens distans 40 km

Keep on running!

En gatupredikant med bibeln i handen står i en brusande gatukorsning i Phoenix och skriker ut sitt budskap. Han passade också på att svära åt folk som inte behagade honom. Ingen verkade ta någon notis.

 Sol och värme, det räcker. Idag infann sig den rätta coast to coast-feelingen.

Startade redan på morgonen i kortbyxor. Underbar känsla och jäklar vad stark jag kände mig. Tidigare har det kännts som om jag sprungit lite i en bubbla och inte varit så intresserad av omgivningen. Men med värmen försvann det där tunnelseendet. Nu hade jag tid att stanna till och prata med folk. Dagens femmilare var snabbt avklarad.

Phoenix, Arizonas huvudstad med 1,6 miljoner invånare, imponerade inte på en Stocholmare/Göteborgare. Staden ska vara USA:s femte största men verkade mindre än vad jag föreställt mig. Jag var mitt i smeten men hade egentligen inte tid för något turistande. Staden gav dock ett välmående intryck och ska vara en av de städer i Amerika som växer snabbast.

Det gick förvånansvärt enkelt att ta sig in och ur stadskärnan. Annars kännetecknas amerikanska städer av brist på gång- och cykelbanor men här var infrastrukturen även för fotfolket väl utbyggd.

Spelar för döva öron. Charles år 25 år, hemlös och hoppas kunna återvända till ett normalt liv i hemstaten Ohio. Nu stod han och spelade vid en motorvägsuppfart. Tyckte uppriktigt synd om grabben. Här kan du läsa mer om honom.

Solen  och värmen fick också fart på inittiativförmågan; stortvätt på hotellet, lagade trasiga cykelslangar och ordnade en del motellbokningar. Just nu befinner jag mig någon mil utanför Phoenix, i staden Tempe som har ett stort universitet.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

 

Gatorade is the best sports drink. You buy it as a powder in Walmart. The can will make 6 gallons (23 liters). Compared to buying it bottled and ready-to-drink the price is four times cheaper.

At last warm weather seems to be on its way. When I run into Phoenix a temperature of 70F (21C) is forecasted. Shorts on!

But most of this run has been a matter of cold weather. When it is only a few degrees above freezing it is not very nice. Unfortunately I have also had some technical problems, trouble with hotel bookings. The fact that the landscape is boring and the straight endless does not make things better.

This day has been especially uneventful. Therefore I finish with a couple of pictures.

Shell gasstation, Wittman, AZ.

Hwy 60 outside Wickenburg, AZ. A six pack of beer for the dead..

Hwy 60, Morristown, AZ. A case for the vice squad?

Today’s distance: 54 km (33,5 miles)

Keep on running!

Kanalen är över 50 mil och förser en stor del av Arizona med vatten till jordbruket och storstäderna Phoenix och Tuscon.

Arizona med huvudstaden Phoenix är en av de varmaste områdena i USA. Utan en stor bevattningskanal skulle det här området vara mer eller mindre dött.

Jag kände inte till den här kanalen, som går under beteckningen Central Arizona Project (CAP). Beslutet om att bygga kanalen togs av president Lyndon B Johnson 1968. När jag igår sprang över kanalen hade jag inte en aning om vilken betydelse den har. Vattnet tas från Coloradofloden, pumpas och leds genom ett kanalsystem, dammar och tunnlar genom bergen. Uppemot en tredjedel av delstatens vattenförsörjnig täcks och utan kanalen skulle Phoenix inte vara en av USA:s största städer.

På tisdag springer jag in i centrala Phoenix. Gillar egentligen inte storstäder (bökiga att ta sig igenom, dyra och farliga) men Phoenix är ändå något jag ser fram emot. Just nu har jag kommit till en liten gullig stad, Wickenburg (6 000) invånare med vildavästernprägel. Sugen på en stor hamurgare, glass och kaffe bromsade jag in kärran vid Mc Donalds och blev mottagen som en västernhjälte. Fick dela ut många visitkort till matgästerna. Noterade att personalen till stor del bestod av pensionärer. En av kvinnorna som gjorde ren borden måste ha varit 75- 80 år.

-Hur gammal är du? frågar jag.

-Betydligt äldre än du.

Vad tjänar du?

-12,5 dollar i timman (minimilön) och jobbar tio timmar i veckan. Jag klagar inte, är nöjd. Pengarna behöver jag och dessutom får jag träffa en massa människor.

Wifi och hot breakfast, det är grejer det! Eftersom tvättmaskinerna för motellgästerna inte fungerade tog personalen på Quality Inn i Wickenburg hand om min tvätt.

Alexander Zernickel från Herzogenaurach (tyska staden där Puma och Adidas har sitt huvudkontor) cyklar från San Diego till Florida. Han är 69 år och cyklar ungefär dubbla distanserna jämörfört med mina.

Dagens distans: 30 km

Veckans distans: 370 km

Keep on running!