Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5788 km. Denna vecka: 35 km. Idag: 35 km

2010-04-18 - Bor bland mördare och knarkare

Den vackra bron över mäktiga Columbiafloden, USA:s fjärde största flod. Bron ledde till staden Pasco och mitt motell med ruskigt förflutet.

-Byt motell! Det du bokat är känt för att hysa prostituerade, mördare och knarkare, varnade den amerikanska familjen jag skulle besöka i staden Pasco. Men inte bytte jag.

Några suspekta typer sågs dessbättre inte till på motellet. Men varningen var säkert befogad och på den här hotellkedjan har jag tidigare sett både det ena och det andra. Men kulhål i väggen har jag missat, något som den svenske kontinentlöparen Rune Larsson fått uppleva på ett sjabbigt motell i Illinois.I sin bok berättar han att någon hade stoppat en blodig bommullstuss i hålet.

Egentligen är det rätt skönt att var blåögd svensk och syssla med det mest sunda man kan tänka sig- löpning. Jag bara springer, äter, sover och har inte tid med något syndigt uteliv. Flera amerikaner har frågat mig om jag inte är rädd men uppriktigt sagt är jag inte det minsta rädd för människorna, däremot att någon galning ska köra på mig. Att köra bil och prata i mobiltelefon verkar vara än mer utbrett här än hemma. Positivt är dock att trafikrytmen är lugnare.

Ännu en punktering, den femte i ordningen. Och som vanligt var det en taggbuske som satte stopp för vidare färd.

Dagens löpning blev 74 kilometer, egentligen onödigt långt. Jag tog det lugnt, var ute i över tolv timmar och nådde inte motellet förrän det blivit mörkt. Utan GPS:n hade jag aldrig hittat. Morgondagen är ett stort frågetecken, jag vet inte riktigt vart jag ska springa och att springa tidigare planerade 80 km är uteslutet. I värsta fall blir det övernattning i det fria.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:28:53

Läs / skriv kommentar (11)


2010-04-17 - Småvägarnas charm

Korna var väldigt nyfikna, en löpare från Sverige hade de aldrig tidigare sett, berättade de för mig.

Korna råmar, hästarna gnäggar, tupparna gal och hundarna skäller. Jag är ute på den amerikanska bonnvischan. Hit hade jag aldrig vågat mig om jag inte haft min GPS.

Att ha med sig en GPS i detta stora land där vägskyltarna sitter glest har visat sig vara mycket lyckat. Nu vågar jag mig ut på småvägarna för första gången. Och jag känner mig hur säker som helst. I princip är det omöjligt att springa fel. Skulle jag ändå komma lite ur fas får jag en ny springanvisning från svenska Ingrid (rösten i min GPS).

Och vilka fina ruttförslag jag får. Gena vägar, ofta de stora stråken, men ibland just småvägarna med knappt någon trafik.  Amerikakartan i apparaten är oerhört detaljerad, ja till och med nästan ner på stignivå. Den korta batteritiden som jag fruktadeär är inga problem alls. Säger Ingrid att jag ska springa 21 km och sedan svänga vänster, ja då är det ju bara att stänga av apparaten. Och de 21 kilometerna har jag stenkoll på i min andra lilla GPS som sitter uppe på vagnen. Rent psykologiskt är det också en stor fördel att hela tiden se att jag förflyttar mig, nog så viktigt att få bekräftat när man är trött.

Killen som håller sig på solsidan. Sunnyside hette en liten stad jag passerade. Premiär med kortbyxor som synes. Men benen behöver nog lite mera sol, dock inte i Sunnyside som gav ett förfallet intryck.

Det går alltså väldigt bra just nu. Idag hade jag bara 5 mil till staden Prosser och tro det eller ej, i detta billand dök det plötsligt upp en cykelbana som var nära en mi långl. Mindre lyckat var att jag fick punktering på alla tre hjulen vid ankomsten  till motellet. Så kallade "stikys", vassa taggar från någon trädgårdsbuske hade fastnat i däcken. Vilken tur att jag ändå hade en pincett at dra ut dem med.

Morgondagen kan bli besvärlig, 69 km till staden Pasco, där jag ska besöka en amerikansk familj. Och kanske dyker pressen upp längs vägen, jag har blivit förvarnad om det. Trevligt!

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:33:12

Läs / skriv kommentar (5)


2010-04-16 - Blommande indianreservat

Äppelträden har precis börjat slå ut i indianreservatet.

Jag springer nu i ett indianreservat, Yakama Indian Reservation. Totalt finns det cirka 300 reservat i USA och det kommer att bli några till jag ska genomkorsa på min resa österut.

Paradiset fortsätter. Blommande fruktlundar är väl nästan det vackraste man kan se? Här i dalgången mellan städerna Naches-Yakama-Toppenish lever man till stor del på fruktindustrin. Jag ser den ena lunden efter den andra, stora lagerlokaler och små försäljningsställen. Tyvärr finns ännu ingen frukt att köpa för en hungrig kontinentlöpare.

I Yakama reservatet bor cirka 30 000 indianer. Jag är ute på farligt område, inte reservatet utan den freeway som kosrar landområdet. Får jag egentligen beträda denna väg?

Jag har läst om andra kontinentlöpare som blivit avplockade från amerikanska freeways, vår motsvarighet till motortrafikleder. Jag blir därför lite skärrad när två polisbilar med blinkande ljus och skrikande sirener hastigt närmar sig. Puh, det var inte mig dom var ute efter den här gången.

Löpningen går allt bättre. Muskelvärken, jo jag har sådan efter 40 mils löpning på åtta dagar, känns inte lika mycket och ibland kan jag springa  i sådana "svindlande" hastigheter som 6 minuter per kilometer. Varenda svensk joggare skulle springa om mig.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:55:30

Läs / skriv kommentar (4)


2010-04-15 - Springer i paradiset

Närmare paradiset än det här kan en löpare inte komma; storslagen natur, solsken, svagt nerförslut och ingen trafik. Lake Rimrock är ett fiskeparadis sommartid men nu är det glest med turister.

Vulkanberg. Det är nästan så man tappar andan, landskapet påminner här om det jag fick uppleva 2007 i Oregon under coast to coast.

Just nu upplever jag kanske den vackraste natur jag någonsin sett i USA. Samtidigt börjar jag få flyt och det rullar härligt nerför.

Det var just bergen i Washington jag ville se. Jag hade sett bilderna på internet , förälskat mig i dem och jag måste bara hit. Det är som jag befinner  mig i paradiset och när jag idag rullade in i den lilla staden Nachees möttes jag av äppelodlingar i dalgången längs higway 12, tyvärr lite för tidigt för att se blomprakten.

Keep on walking! Stigningen upptill White Pass var 1 000 meter och det var mestadels omöjligt att springa. Duggregn och kyla gjorde färden besvärlig men även här var naturen otroligt vacker, molnen skymde dock Mt Rainer, det 4 395 meter höga stratovulkanberget.

Om färden upp till White Pass var besvärlig var motsvarande utförslöpning minst lika jobbig. Det tar på lårmusklerna fram att springa i branta nerförsbackar men snart vänjer man sig även vid detta. Jag rör mig i nationalparksområden och så tjocka tallar som finns här har jag aldrig skådat i Sverige.

Man känner sig rätt liten inför sådana här uråldriga jättar. Längre in i skogen var stammarna ännu grövre.

När jag springer i detta paradis undrar jag hur mycket bilförarna uppfattar av det. Kan man insupa ett landskap bättre än till fots?

Inget stoppar en entusiast. Killarna på bilden knatade upp med sina skidor trots att liften stängt i White pass. Från vänster Logan Jeter, Chris Starling, Stu Fretias och hunden Cooper samt Chris Marlor.

Första veckan slutar med sammanlagt 35 mil. Även om det stod så på programmet är jag smått förvånad.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:14:05

Läs / skriv kommentar (6)


2010-04-13 - Jag har fått presidentstaus!

Hotel Packwood är den äldsta kommersiella byggnaden i samhället. Här tog jag in i Presidentrummet på andra våningen närmast bakom skorstenen.

En svensk kontinentlöpare är inte bara kung i USA. När jag idag anlände till det lilla samhället Packwood  blev jag mottagen som om jag vore en amerikansk  president.

Marilyn, ägarinna till anrika Packwood Hotel, utbrast direkt:

-Du ska ha Presidentrummet!

Och så hjälpte hon mig in med vagnen. Jag fick nycklarna till rum nummer 6, ett rum som president Theodore Roosvelt lär ha sovit i. Uppgiften har Marylin dock inte lyckats få officiellt bekräftad. Rummet var helt ok och gick liksom hela hotellet i gammaldags stil. Presidenten kunde däremot inte som jag bekvämt luta  sig tillbaka i sängen och med trådlöst internet sända iväg sin bulletin.

Från hotellfönsret såg jag några renar beta på gräsmattan utanför. Nyligen åt de upp hotellets blommor och frågan är om den sparade pingstliljan i krukan utanför hotellentrén står kvar imorgon bitti.

Packwood ligger på 300 meters höjd vid foten av fjällen, mellan Mt Rainer, Mt Adams och Mt Heleen. I morgon kommer jag att springa upp till skidorten White Pass på 1 372 meters höjd. Här är risk för att det är snö på vägen men babyjoggern med sina smala däck bör ta sig fram lätt om föraren dessförinnan inte är helt slut.

Packwood ger ett lite spöklikt intryck. Skidturisterna är borta sedan skidanläggningen White Pass i veckan stängde på grund av snöbrist och renoveringar. Ortens många hotell skriker efter gäster och idag bommade pensionärsbingon igen.

Marilyn bekymrar sig inte bara för blommorna utanför hotellet.

-Jag har tappat 70 procent av omsättningen. Det var länge sedan vi hade så här lite snö, säger hon och berättar samtidigt att jag och ytterligare en person är de enda gästerna idag.

Dagens löpning blev ovanligt kort, bara 25 kilometer. Jag tog sovmorgon , serverades en kunglig frukost hos värdparet Robert och Edie Aydellott innan jag framåt 11-tiden styrde kosan mot Packwood.

Robert och Edie utanför sitt stora hus i Randle. Edith flydde till USA med sina föräldrar i samband med att Sovjet invanderade Ungern 1956.

Keep on running!

Postad av Björn kl 04:10:23

Läs / skriv kommentar (5)


2010-04-12 - Hemma hos amerikaner

Klart för avfärd i Silve Creek och Richard har precis fyllt min dunk med vatten. Att bo på Bed & Brekafst var helt annorlunda jämfört med motellen, här kommer man folk mer in på livet. Foto: Ellen Berdan

Tänk av få sitta och småprata hemma i amerikaners vardagsrum. Det är vad jag nu gjort under de två senaste dagarna när jag i stället för motell valt Bed & Breakfast.

-Vi har egentligen bommat igen men du är en speciell gäst, förklarade Robert  och Edie Aydelott när de öppnade sitt hem för mig i Randle, en stad som sett sina bästa dagar- sågverksindustrin försvann på 80-talet och nu bor här egentligen bara pensionärer.

Robert är också pensionär men jobbade tidigare som reparatör av datorer. Nu extraknäcker han med att köra skolbussen och Edie är i turistbranchen i grannstaden Packwood. Att hamna hos några som har stenkoll på var motellen finns var perfekt.

Min erfarenhet av Bed & Brekfast i England är dålig standard och alltid stekt bacon och ägg till lunch. Här i USA är samma boende betydligt lyxigare, egentligen för lyxigt för en coast to coast-löpare som ska betala uppåt 100 övernattningar.

Hänförande utsikter mötte mig längs Highway 12 på väg mot Randle.

Vattnet var turkosfärgat i de många sjöarna.

Dagens löpning blev rätt besvärlig, totalt 61 km med mycket upp och nerförsbackar. Särskilt de senare är jobbiga eftersom påfrestningen på lårmusklerna fram blir hård. Genom en miss i planeringen blir morgondagen kort, bara 27 km till Packwood, också en håla. Det gäller nu att välja stoppställena med omsorg så jag inte blir strandad på någon fjälltopp.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 08:12:22

Läs / skriv kommentar (14)


2010-04-11 - Allt löser sig

Backarna har börjat och värre ska det bli. På avstånd såg jag snöklädda toppar och om två dagar ska jag upp på Whitre Pass (4 500 feet) där vägen nyligen var snötäckt.

Det finns nästan alltid en lösning på ett problem. Även när det är som dystrast. Det är vad jag har lärt mig under mina långlöpningar i USA.

Ganska tröttkörd  efter drygt en mara i den hårda motvinden anländer jag till motellet i det lilla samhället Salkum. Hotellskylten visar "No vacancy". Katastrof! Det är par mil till närmaste motell och övernattning i det fria kommer att knäcka mig.

Men erfarenhet från tidigare löpningar där katastrofen om möjligt varit än närmare  gör att jag inte kastar yxan i sjön. Jag fortsätter i stället att springa och sim sala bim, plötsligt finns lösningen där. Jag får nys om ett Bed & Brekafast uppe i skogen. Stället drivs av makarna Richard och Ellan Berdan och jag blir mottagen som en kung. Att standarden är i lyxklass och att jag får bo för en symbolisk penning gör inte saken sämre. Dessutom fixar dom logi åt mig inför morgondagen.

Jag börjar känna igen det här. Jag ber inte om något men får allt. Det är därför jag gillar människorna i USA och dom verkar gilla galningar.

Allt är drive in. Sådan här små kaffställen som här i Chehalis finns det gott om. Även jag med min vagn stannade naturligtvis till.

Eftersom gårdagens löpning blev så lång fick jag ändra och korta dagens rutt något. Med lite felspringar blev det ändå 50 kilometer. Osäkert om det blir någon rapport imorgon eftersom jag kanske inte får tillgång till internet.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:51:00

Läs / skriv kommentar (11)


2010-04-10 - Jag fryser

Vacker morgon- men kall. Ofta fick jag vara ensam på vägen och gps:n lotsade mig ibland ut på lite mindre vägar. Broar är alltid farliga passager men här fanns en gångbana.

Det är kallt. Mössa, handskar, vindoveralljacka och vintertajts är vad som gäller. När jag nu sakta närmar mig bergen här i Washington verkar våren allt mer avlägsen. För första gången såg jag idag snö.

Jacka av jacka på, mössa av mössa på men handskarna behåller jag även när solen tittar fram. Märkligt nog har jag redan blivit solbränd i ansiktet. Egentligen skedde nog den här starten lite väl tidigt på året. Förra gången, 2007, bar det av i juni och då fick jag värmen direkt och jag gillar värmen även om det rent löpmässigt är sämre.

Landskapet jag springer i är rätt trist. Gråa och ännu inte utslagna träd gör inte saken bättre, inte heller allt skräp som ligger i diskerenarna  eller de fula kalhyggena med djupa sår i marken från skogsmaskinerna. Ibland påminner landskapet om Norrland. De små samhällena är väldigt ruffiga men alla verkar ha nya fina bilar. De få personer jag ser ute på gatorna är de fattiga, de står och hänger vid busskurerna och väntar på en buss som aldrig verkar komma, ibland skriker dom åt mig.

Slät asfalt och bred vägren, lycka för en löpare. Jag behövde intte söka lyckan inne på casinot i bakgrunden.

Vägarna ska jag däremot inte klaga på.  Breda vägrenar, dock märkligt nog ofta osopade.Trafiken är inte särskilt tät. Det är highway 12 jag till stora delar följer.

Dagen blev väldigt lång och först efter 66 kilomter nådde jag slutmålet, Centralia. Min gps fungerar utmärkt och jag sprang spik på motellet. Utan apparaten hade det inte varit helt lätt. Jag har ytterligare en gps för avståndsmätningen, två stycken kompletterar varandra på ett bra sätt.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 06:08:24

Läs / skriv kommentar (3)