Backarna var många och långa. Men landskapet var vackert, påminde om West Virginia i miniformat.

Andra dagen blev tuffare än väntat. Att etappen skulle bli lång, 63 kilometer, visste vi men inte att landskapet var så kuperat. Backarna höll på att knäcka mig idag.

Det är vackert där vi springer. Bergen är mörkt gröna av lummig lövskog, rancherna ligger tätt och vi ser en hel del hästar ute på fälten. Vi springer på fina slingrande vägar, trafiken är gles när vi kommit bort från motorvägens brus och vi hör fågelsång, det låter som gulsparv fast det är säkert någon annan art.

Det är svårt att ta till sig allt det där vackra när löpningen går tungt. Får väl skylla på den tunna luften och alla backarna. Fast för Jan på rolerblades går det lätt, även uppför, och i nerförsbackarna svischar han om mig i hiskelig fart. Det ser riktigt farligt ut i bland.

Visst var jag trött. Men nog är det konstigt att krafterna sedan plötsligt kan komma tillbaka. En rejäl lunch och vila brukar göra under och undret fick jag uppleva i dag. Vi besökte en kinesrestaturang, där blev vi sittande en timma, och förutom en massa mat drack vi massor av te. Under de två sista milen till storstaden Colorado Springs kände jag mig väldigt stark.

I morgon fortsätter vi söderut till staden Fountain. Det blir en kort tripp på 3,5 mil men vi behöver nog båda ta igen oss lite.

Keep on running!

Kärran lastad och dags att sticka iväg från motellet. 105 förhoppningsvis underbara mil väntar mig i Colorado, Kansas och Oklahoma.

Ser väglaget ut på det här sättet är det bara gång som gäller för Jan som tar sig fram storartat på sina rolerblades.

Vi befinner oss på 1 700 meters höjd på kullarna ovanför Denver i Colorado, luften känns fuktklibbig, det är 29 grader och vi känner av den tunna luften. Mitt och min bror Jans Mellanvästeräventyr har precis startat!

Det här är livet. Fri som fågeln, jag får ägna hela dagarna åt det bästa jag vet- löpning. Jag kör förra årets USA-äventyr lite i repris, den här gången dock i miniversion och nu med sällskap men det artar sig till att bli samma höjdare igen.

I fjärran ser vi snöklädda berg, långt där nere ligger Denver i en gryta, några skyskrapor sticker upp på högplatån och det hela ser lite overkligt ut. Förorterna vi springer igenom andas välstånd, stora nya fina gråa trävillor i två plan, välansade gräsmattor och vattenspridarna på. Men märks ändå inte lite av den amerikanska bolånekrisen även här? Jo kanske, vi ser en  del skyltar om hus till salu och i en del villaområden står de nybyggda husen tomma.

Jan och jag har fått en kanonstart. Resan hit till mittpunkten av USA gick väldigt smidigt, bagaget kom fram,  joggingvagnen dessutom  i oskadadt skick Tack SAS och Continental för detta. Enda smolket i bägaren var två förargliga felspringar första dagen. Vår annars korta dagsetapp på lite över 3.5 mil blev plötsligt en mil längre. I sådana lägen gäller det att bita ihop och bara se framåt.

Vi har kommit till staden Castle Rock. Vi är båda i gott skick och i morgon väntar kanske resans största utmaning; en dagstetapp på drygt 6 mil där matfrågan, vägval och annat hänger lite i luften. Men det är är detta som är tjusningen, att inte riktigt veta vad som väntar oss.

Jag hoppas att ni som följer vår resa även i år ställer en massa frågor om löpningen och annat smått och gott.  Allt skall besvaras.  Passa också på  att kika  på  de dagliga bilder vi lägger upp.  Här  är det Jan som är humorredaktör.

Keep on running!

Rutten Denver-Oklahoma är 105 mil. Vi passerar städerna Pueblo (B), Syracuse (C), Garden City (D), Minneola (E), Woodward (F) och Waton (G).

Naglarna klippta, sista långpasset gjort och vi är laddade som tusan. Lördagen  den 5 juli åker jag och min bror Jan till Denver för att där börja vår 105 mil långa färd mot Oklahoma City.

Idag gjorde jag mitt sista långpass. Jag kutade upp till Arlanda flygplats för att skaffa en plastpåse att slå in joggingvagnen i. Fin genomkörare på 45 kilometer.

Fick lite av USA-känslor under löpet. Kanske var det stoppet på Mc Donalds strax norr om Löwenströmska sjukhuset som var orsaken. En helt underbar dag; plus 16 grader, svag sid- eller medvind och lite fuktklibbigt. På småvägarna i närheten av Arlanda plockade jag smultron och det var som att komma till Edens lustgård. Jag såg inte Eva men ormen, faktiskt två- både en liten huggorm och en något större snok. I USA såg jag inte en enda levande orm- däremot hundratals överkörda skallerormar, särskilt i Wyoming.

Keep on running!