Här kommer svaren på era frågor. Var inte så buskablyga, ställ massor av frågor, det håller ångan uppe på oss!

1. Hur lyckas du träna så mycket, hur får du ihop det ekonomiskt och tidsmässigt, undrar Jekke.

Svar: Genom att springa varje dag till arbetet och dessutom springa hem på lunchen och äta får man enkelt ihop väldigt många mil utan att knappt behöva träna på fritiden. Det här upplägget har jag haft många år och det fungerar utmärkt. Jag springer alltid med en liten löparryggsäck med ombyteskläder. Löpning är världens billigaste sport, jag behöver t ex ingen bil trots att jag har stor familj. De flesta ärenden kan uträttas på springande fot. USA-äventyret kostar inte särskilt mycket.

2. Philip S undrar vilka skor jag springer i och var man kan köpa en joggingvagn typ den jag har.

Svar: Jag har sprungit i Brooks löparskor under alla åren, nu 26 år. Brukar köpa de billigaste modellerna, dock inte under senare år då lite dyrare skor (bl a Brooks Adreanline) inhandlats under mina besök i USA. Joggingvagn köper du t ex på Running Store i Stockholm eller på postorder hos Uteungar (www.uteungar.se). Jag har en vagn av märket Babyjogger. Skall du främst springa med vagnen är det viktigt att den har stora hjul, minst 20 tum, och sätt gärna på smala racingdäck så rullar den lättare.

3. Karin undrar hur det är med lokaltidningar i USA.

Svar: Det finns massor. Orter med bara några tusen invånare har ofta en tidning som kommer ut 1-2 dagar i veckan. Som t ex här i staden Syracuse i Kansas där brorsan Jan var hett stoff för reportern. Det som slår en är att redigeringen och bildvalet är amatörmåssigt utförda.

4. Finns det inga taxibilar i USA? (frågan ställd med anledning av att folk har så dålig lokalkännedom)

Svar: På de småorter och ute på landsbygden där vi rör oss har vi inte kunnat fråga några taxichaufförer om vägen.

5. Ulla undrar hur Jan och jag lägger upp dagarna.

Svar: Vi startar alltid samtidigt., senast klockan 8. Eftersom det går kansek dubbelt så fort med rolerblades åker Jan ofta i förväg till nästa ort eller planerat fikaställe på halva sträckan. Vi åker alltså väldigt lite tillsammans.

6. Jan la ut en bild på ett "konstigt" överkört djur som han inte visste namnet på. Tack Larry för att du upplyste oss om att det var en tvättbjörn!

Jag är i Holly, staden som ifjol våras träffades av en fruktansvärd tornado. Jag går runt och pratar med människor om deras upplevelser den där hemska kvällen då allt blev svart och det lät som expreståg passerade.

Först några korrigeringar. Motellet i Holly, som jag påstod raserades, står kvar intakt. Det hade stängt innan katastrofen. Men fortfarande är skylten uppe och allt ser ut som om rörelsen är igång. Mannen i spritbutiken tvärsöver gatan ringer ägaren och försöker fixa ett rum till mig, men tyvärr, motellet i Holly är stängt för gott.

Vad minns du av den där kvällen? frågar jag.

-Jag tittade på tv och plötsligt blev allt svart, svarar han medan han hiver upp en 30-pack Bud Light på disken till en kund. Det brukar blåsa mycket här men jag förstod inte att det var en tornado.

Kände du några av de drabbade?

-Ja. Alla känner alla här. Jag kände den unga kvinnan och också den gamla damen som avled några dagar senare. Hemskt, men livet går vidare.

På grillbaren vid östra utfarten av highway 50 komer jag i samspråk med en av de unga flickorna i köket.

-Jag jobbade den där kvällen. Huset skakade till men klarade sig. Men några hus där borta förstördes, säger hon och pekar i riktning upp mot High School (som dock klarade sig).

Vad gjorde ni efter att tornadon klingat av?

-Det upprättades ett katasrofläger i några lastbilar alldeles i närheten. Hjälp kom från alla håll, från Kansas, från Lamar och från Granada.

På gatan träffar jag en äldre man.

-Min svärdotters hus träffades, det lyftes rakt upp i luften. Hade de varit hemma hade de varit döda idag, säger han och börjar gråta.

Utanför High School stöter jag ihop med 11-årige Mason Pierce. Han hade just gått och lagt sig när hans föräldrar ryckte upp honom ur sängen.

-Det lät som ett tåg susade förbi. Mitt fönster skakade och vi sprang ner i källaren. Men då var allt över. Grannhuset skadades men inte vårt, berättar han.

Jag träffar också skolans rektor när jag sitter på skoltrappan och snyltar på skolans internet.

-Vi höll skolan stängd någon vecka efter katastrofen. Jag har aldrig upplevt något mer fruktansvärt även om jag inte var i stan när det hände.

Har barnen tagit skada?

-Kanske. Man märker på dem när oväder är på gång, de blir rastlösa, säger hon.

Skador efter tornadon syns inte till. Nya hus har byggts upp men en del stora nedblåsta träd ligger kvar. Holly ger som många andra amerikanska småstäder ett fattigt intryck. En del familjer har flyttat på grund av att de inte vågar bo kvar. Men utflyttningen beror mest på att det inte finns jobb här.

Tyvärr hade jag inte kameran med mig- Jan har den och han fortsatte vidare till Syracuse i Kansas. Jag har fått rektorns och polisens (!) tillstånd att övernatta på skolans gräsmatta. I morgon tar jag mig också till Syracuse.

Keep on running!

Tornadon krossade hus och bilar och en människa omkom i den lilla staden Holly nära gränsen till Kansas. Arkivbild från ABC Seven News mars 2007.

Vi befinner oss i tornadoområden. Motellet vi tänkte ta in på imorgon  finns inte längre. Det sveptes ifjol bort i en tornado som krävde ett människoliv och skade tio personer.

Kvällen innan brukar vi boka motell med hjälp av min bärbara dator. När vi ringer motellet i  staden Holly nära gränsen till Kansas svarar ingen. En telefonsvarare talar om att numret inte finns. Vi ber då receptionisten på vårt motell göra ett nytt försök. Det är då vi får klart för oss att något fruktansvärt har hänt.

-Motellet sveptes bort i tornadon, får vi veta.

Kansas är en tornadostat, Colorado är det inte. Här har bara ett dödsfall inträffat  tidigare och det var 1960. Tornadon i Holly inträffade den 29 mars ifjol, ovanligt tidigt på året. Den krossade allt i sin väg och rev upp en 200 meter bred och 1,6 kilometer lång gata. Den slog till klockan åtta på kvällen, förstörde 60 hus och dödade en ung kvinna som befann sig i sitt hus och höll ett spädbarn i famnen. Hon kastades högt upp i luften och krossades mot marken.

Det är med en obehaglig känsla vi imorgon måndag drar iväg till Holly. Vi ringde alldeles nyss en butiksägare i staden som upplyste oss om att det inte byggts upp något nytt motell. Det blir alltså övernattningsproblem för oss men det väger lätt i det här sammanhanget.

Keep on running!

Nog är sheriffen och fingrar på pistolhölstret? Jan lyckades dock avväpna polismannen genom att spela dum turist. Observera det mördande trista landskapet.

Det såg ut att bli en helt händelsfattig dag. Istället blev det skrikande polissirener, blåljus och jakt på en stackars oskyldig rolerbladeåkare från Sverige.

Att kalla USA för en polisstat är kanske en överdrift. Men helt klart finns det ovanligt många poliser här. Bara i den lilla staden Fowler med borgmästaren jag berättade om finns det fem poliser och en splitterny polisbil. Hur har man råd med detta? Mannarna verkar dessutom sysslolösa- bilen körs som det verkar dygnet runt på de få gatorna. Och sirenerna är på titt som tätt.

Idag var det dock inte Fowlerpolisen som var i farten utan en av sherifferna från La Junta. Han ryckte ut, naturligtvis med blåljus och sirenerna påslagna, efter att ha fått rapport om att det var någon dåre på highway 50 som åkte rolerblades utanför den vita kantlinjen. Vägen var visserligen dubbelfilig och trafiken obefintlig utanför staden Las Animas, även kallad "The City of Lost Souls" och känd för att legenden Kit Carson levde här.

-Får jag ta en bild på herr sheriff? var Jans avväpnade fråga efter att polismannen gjort en u-sväng och tvärnitat framför honom.

Det var som luften gick ur den stackars sheriffen. Han skämdes för sitt tilltag och snabbt var händerna borta från pistolhölsret.

Händelsen påminner mig om alla gånger jag själv blev stoppad under min coast to coast-löpning. Bilförare hade ringt polisen och tyckte att jag och kärran skulle vara utanför vägen vid möten. När polisen stod  där vid vägen och skulle haffa mig  gick jag emot dem med utsträckt hand:

-Hi, Björn Suneson from Sweden. I´m running coast to coast. Nice to meet you!

Då gick också luften ur polismännen. Incidenterna slutade alltid med att ordningsmakten  ställde en massa frågor om min löpning, inte om mitt påstådda trafikbrott.

Dagens löpning blev ovanligt kort, drygt tre mil till Las Animas, en stad med mycket spansktalande befolkning men tyvärr en stad i förfall. Vi kunde inte ta oss längre för det är drygt sex mil till Lamar, nästa stad med motell. Från 40 grader igår till cirka 20. Snacka om att det svänger i USA!

Keep on running!

Efter 46 kilometers löpning i stekande värme var det skönt att kyla av sig genom att hälla vatten över huvudet. Observera den amerikanska flaggan som hängde utanför mitt fönster.

Bara mad dogs and englishmen go out in the midday sun. Och så bröderna Suneson förståss. I dag var det fruktansvärt hett, minst 40, men idag var jag också fruktansvärt stark!

Hur kan man springa i 40-graders värme, mil efter mil, utan att gå in i väggen? Ja, jag förstår det inte själv. Men det är just detta, det oberäkneliga, att ingen löpardag är den andra lik och man klarar så mycket mer än man själv kan förstå, som gör löpningen så enormt rolig. Idag var en sådan dag. Jag bara sprang, sprang och hann nästan inte bli trött under den 46 kilometer långa etappen.

Nu var det visserligen inget vanligt marathonlopp. Det gick i ett behagligt  tempo, det blev två fikapauser och en lång lunchpaus och massor av vätska, kanske uppåt 8 liter. Det gäller att dricka kontinuerligt, missar du vätskeintaget bara under en så kort tid som 20 minuter, ja då kan det vara kört.

Nog är det underbara miljöer vi kommer till. Som till exempel diversehandeln i Manzanola, där vi satt i en garageliknande byggnad och bälgade i oss iste medan det ena originalet efter det andra kom in i butiken. Två glassar för 75 cent, rena fyndpriset, synd att man inte kan ta hem ett parti och börja konkurrera med GB Glace. Eller vad sägs om en burk Pepsi i automaten utanför motellet för ynka 50 cent? Och på Wall Mart kostade en 1,9 litersflaska Gatorade (sportdryck) knappt 2 dollar. Medan amerikanen klagar på höga bränslepriser jublar vi över att vårt "bränsle" är så billigt.

Idag träffad jag borgmästaren i Fowler igen. Nej, det blev inget köp av hans motell. 1,8 miljoner för klabbet tyckte jag var lite dyrt. Men han verkade inte särskilt ledsen. Tyvärr lär han väl få fortsätta med sitt extraknäck att köra lastbil för att få ihop ekonomin.  Jan  tog en bild  under frukosten på denne hyvens karl och bilden hittar du  på vår bildsida.

På tal om Jan, idag blev han lokalkändis hemma i Gävle. Gefle Dagblad skrev om hans rolerbladesbedrifter och nu hoppas han att många Gävlebor följer hans och mina fortsatta äventyr i det stora landet i väster.

Nu följer vi Arkansas River. Imorgon bär det av till Las Animas där ett förmodat lyxmotell väntar.

Keep on running!

Nu drar vi rakt österut.. Vi har kommit till staden Fowler (1 206 invånare). Här har vi fått ett förslag från borgmästaren som är svårt att motstå.

Motellet i Fowler är till salu. Motellägaren, tillika borgmästare (major), tyckte vi skulle köpa det. Ekonomireporter som man är började jag förhöra mig om motellets lönsamhet och framtidsutsikter. Jodå, skapliga tyckte borgmästaren men jag får nog sova på saken.

Kanske skulle man också passa på att bli borgmästare i den lilla staden som hyser några vildavästerinspirerade butker, en polistation, en offentlig swimmingpool och lite annat smått och gott. Borgmästaren verkade nämligen ganska trött på sitt jobb. Gav inga pengar, bara 25 dollar i månaden, fyra sammanträden i månanden och en massa människor som ringer stup i kvarten om bortsprungna hundar och annat.

Detta skrivs med myggen surrade runt omkring mig ute på en av gatorna i staden. Fick gå runt länge för att hitta ett öppet trådlöst nätverk. Medan detta skrivs cirkulerar en polisbil runt om i kvarteret. Får sluta så jag inte blir haffad.

Mycket varmt idag, 32 grader och besvärlig löpning igen- men kul ändå! I morgon bär det av till La Junta där motellet är granne med polisstationen. Blir tryggt att ta in där.

Keep on running!

Klockan 7 på morgon rullade jag ut från motellet i Fountain. Jan fick ställa in dagens övning eftersom etappen innehöll mycket grusvägslöpning.

Frågan är vilket som var värst: de blodsugande bromsarna eller gruset som fick vagnen att rulla tungt. Dagen blev trots besvärligheterna ändå mycket lyckad.

Sällan har jag plågats så av insekter. Efter ett par timmars löpning var helvetet över mig- en massa små bromsar som ideligen attackerade. Jag överdriver inte, jag slog nog ihjäl minst ett par hundra blodsugare under dagens  ensamlöpning. Landskapet var kargt, det enda som lyste upp var små blommande kaktusar. Lite läskigt var det att springa på vägar där det knappt körde några bilar.

Jan på sina rolerblades kunde inte vara med idag eftersom en stor del av etappen på drygt fem mil bestod av  grusvägar. Han fick ta lift ner till Pueblo men det får väl anses som laga förfall. Istället fick han träffa en massa roliga människor. Av de mera udda mötena var två fångar i randiga dräkter som plockade skräp på Pueblos gator strängt övervakade av sin fångvaktare. De hade inget emot att bli fotograferade och den bilden hittar du under rubriken Dagliga bilder.

Fortsätt att ställ frågor och kommentera, det livar upp oss.

Keep on running!

Ännu ett vägval. Tror du bilföraren, som kom utkörande från golfklubben i närheten, kunde upplysa Jan om vägen eller var vi kunde hitta ett matställe?

Antag att du äger en liten butik i  exempelvis Tranås. Det kommer in en  utländsk turist och frågar om var hotellet och järnvägsstationen  ligger. Skulle du kunna svara på det?

Jan och jag är lite av dumma svenskar i stort land. Vi har svårt att hitta, vi frågar efter vägen, var vi kan äta, var motellet liger etc etc. Som till exempel idag när vi kom till den lilla staden Fountain där vi visste att det skulle finnas ett Super 8 motell. Men var?

Jag stegar in i matbutiken på huvudgatan och frågar mannen bakom disken. Motell? Nej, jag tror inte att det finns några motell här.  En  kund  i affären hör samtalet och genast vill hon hjälpa oss.  Problemet är bara att inte heller hon känner till några motell. Och det där Super 8, ja det har vi passerat för länge sedan.

Slokörad lämnar jag butiken och börjar på egen hand söka efter motell. Snart kommer kvinnan tillbaka, nu i bil. Hon har åkt runt för att leta och meddelar glatt att hon hittat ett motell till oss, men vårt Super 8, nej det existerar inte.

Någon timma innan hade vi förrirrat oss in i ett något förslummat villaområde i Colorado Springs södra förorter. Nu gällde vår fråga hur vi skulle kunna korsa en järnväg. Jag frågar några kvinnor som sitter i solen ute på en villatomt, bara 50 meter från denna järnväg, men ingen av dem känner till hur man tar sig över spåren. Däremot kan de berätta hur man med bil kommer över men då handlar det om en sväng på några miles. Hjälpsamma och trevliga är dom i alla fall och de önskar oss lycka till.

Varför berättar jag det här? Jo, under mina besök i USA har det ofta slagit mig hur illa informerade folk är om sitt närområde. Kanske är det allt bilåkande och avsaknaden av cykelturer, promenader, joggingrundor med mera som är orsaken till den här "okunskapen". Däremot tycker jag att den vanlige amerikanen ändå är väldigt hygglig, man vill verkligen hjälpa. Kvinnan i bilen i Fountain är bara ett exempel.

Jag tror nog Tranåsbon vet var stationen och hotellet ligger, däremot är man säkert inte lika benägen att göra allt för hjälpa turisten. Kanske har vi något att lära här?

Avslutningsvis, dessa rader skrivs från ett motell i Fountain. Vilket? Jo, Super 8! Det fann vi själva till sist.

Imorgon bär det av till Pueblo. Där vet vi att det finns gott om motell.

Keep on running!