Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5087 km. Denna vecka: 84 km. Idag: 12 km

2014-06-13 - Dag 51: Så planerades rutten

Kraven på en ruttplanerare är tuffa. Motellen ska helst ligga på fem mils lucka och efter halva sträckan ska det finnas en restaurang. Att sedan vägen är vacker och trafiken obefintlig, som här i Utah på gränsen till Arizona, renderar ruttplaneraren en stjärna i boken.

Jan, min bror, berättar här hur han tänkt och gått till väga när han planerat rutten  för detta coast to coast. Han jobbar med Google Maps och vet ofta mera hur det ser ut på sträckorna än jag själv trots att han suttit framför en dator på kammaren i Gävle.

Så här skriver han:

Om du tänker göra ett ”Coast to Coast” så kontakta mig. Sedan 2007 har jag mer eller mindre på hemmaplan lotsat Björn över Amerika. Nästan alla möjliga rutter över USA har dragits men bara fyra har sprungits. Tyvärr har en del försvunnit genom diverse datorhaverier under åren.

 

För nio dagar sedan fick jag ett mail från Björn: ”Jag är inställd på New York och det är dit jag vill. Kan du börja skissa på ett förslag?” Även om jag var förberedd så var mina första tankar: ”Nej inte nu igen. Nu får jag ännu en vecka av hårt jobb. Skall Björn aldrig komma till Nashville och skall inte den optimala passagen över Appalacherna få testas”? Nästa dag började jag att rita Göteborg – New York.

 Den perfekta dags etappen för Björn är:

* 45 km – 55 km och det bör vara ett Choice motell både vid starten och slutet.

* Ungefär på mitten bör det finnas ett matställe inomhus och helst med Internet.

* Gärna skall det finnas en möjlighet till både morgon och eftermiddags fika.

* Att undvika Stevar (sträckor som är så långa att hämtning och utkörning måste tillämpas) är högprioriterat.

* Väg underlaget bör inte vara grus.

Dessa kriterier sitter i ryggmärgen men tyvärr är det är sällan de kan uppfyllas till hundra procent.

Jag börjar alltid en ny rutt med att skaffa mig en grov överblick. Vad finns det för möjliga vägar Gothenburg – New York? Eftersom sträckan är så lång (2500 km) är det omöjligt att veta vilket alternativ som kommer att bli det slutliga. Det är inte alltid att det kortaste alternativet blir huvudalternativet. Den här gången hade jag tur. Det kortaste alternativet ledde också fram till New York utan alltför många ändringar.

För överblicken måste nu den långa sträckan brytas ner i delsträckor på ungefär 5-8 dags etapper. Det är nu man börjar leta motell. Lyckas man inte så måste ”Stevar” markeras. Blir det för många måste man gå över till ett annat alternativ (börja om på nytt). Kedjemotell är inga problem men finns verkligen ”Happy Motel” kan ta timmar att verifiera.

Det tog mig två arbetsdagar att få fram en rutt som borde fungera för Björn. Den innehöll en Steve, två etapper något över 70 km så jag har get klartecken för Björn att från Lincoln (söndag) starta den nya rutten mot New York.

Mitt arbete är inte slut. Nu börjar detaljplaneringen av varje etapp som bör skickas till Björn minst en vecka i förväg. Den innehåller uppgifter om eventuella genvägar, motell information, matställen, information om etappmålen m.m. Som exempel kan jag säga att jag idag fann en alternativ väg (40 km längre) som eliminerar ”Steven” Det är Björn som tar det slutliga beslutet.

Björn gör en fantastisk prestation. Att ta sig över kontinenten med så lite support som han har är en bragd. Visserligen ”Stevade” jag och Linda honom över de omöjliga etapperna i Nevada och Utha. Jag vill inte framhäva mig själv men jag tror att det skulle vara ännu svårare för Björn att nå målet i New York den 30 juli utan min support.

Postad av Björn kl 04:24:25

Läs / skriv kommentar (5)


2014-06-12 - Dag 50: Sökandet efter Karrah

Här på Pizza Hut i Aurora, Nebraska, arbetade Karrah sommaren 2007. Men vad hände henne sedan? Jag gick ut på nattlig jakt i stan med cirka 4 000 invånare.

Vad hände Karrah, den religiösa servitrisen, som skrev de vänliga orden till mig på en liten papperslapp. Jag beslöt att ta reda på det när jag idag anlände till Aurora där Karrah jobbade på Pizza Hut. Jag kom lite närmare gåtans lösning.

Underbara Aurora, här har jag varit tre gånger tidigare under mina fyra coast to coast. Som vanligt stegade jag in på Pizza Hut men nu i ett särskilt ärende. Det var inte maten som lockade utan Karrah, jag ville veta allt om henne och också gärna träffa henne och berätta hur mycket orden på papperslappen betytt för mig (vad Karrah skrev kan du läsa i mitt förra inlägg).

Efterforskningarna började på mitt hotell, som ligger granne med Pizza Hut. Kvinnan i receptionen, som bott i Aurora större delen av sitt liv kände idock inte till servitrisen.

Och det gjorde man inte heller på Pizza Hut där jag talade med en kvinna som jobbat på restaurangen i cirka tio år, även  samma år som Karrah var där.

-Vi har inte haft någon anställd med det namnet, förklarade hon bestämt.

Sedan blev hon tveksam när jag frågade om hon verkligen trodde att namnet på papperslappen var påhittat. Under löpet 2012 gjorde jag  också efterforskningar inne på Pizza Hut, även de resultatlösa.

Utan några förhoppningar stegade jag in på Runza, tvärs över hwy 34. Runza är en lokal snabbmatskedja här i Nebraska. Vid ett av borden satt en kvinna i 30-40-årsåldern tillsammans med några tonåringar. Dom kanske visste något? Karrah borde ju idag vara runt 30. Nej, inte heller där napp.

Nedstämd satt jag vid bordet och åt min hamburgare som sista gäst, man hade börjat svabba golvet och restaurangen var stängd. Personalen verkade ung men jag frågade ändå.

Napp! Jodå, man kände till Karrah. Och visst jobbade hon sommaren 2007 på Pizza Hut (jag åt min köttfärssås med spagetti där den 4 augusti).

-Hon flyttade från Aurora för två år sedan, fick jag veta. Men inga detaljer.

Imorgon ska jag äta frukost på en restaurang dit enbart lokalbefolkningen går. Så efterforskningarna fortsätter. Sista hoppet om att få veta "sanningen om Karrah" står till min amerikanska läsekrets. Den är i och för sig betydande men chansen är ändå mycket liten.

Korsar River Platte. En underbar dag då krafterna kom åter.

Nebraska är grönt, platt, lättsprunget och det är silor och vattentorn, som är riktmärken på de oändliga raksträckorna. Vete och majs är grödorna här, landskapet påminner en del om Sverige, tycker jag. Det trevliga för löparen är att städerna och samhällena ligger på 1-2 mils lucka. Vägarna är också mycket bra med breda vägrenar.

Det är märkligt; igår hur trött som helst, idag motsatsen. På tv var det ständiga varningar om "severe thunderstorms" i området, tur att jag hann in på motellet innan himlen öppnade sig.

Dagens distans: 61 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:18:37

Läs / skriv kommentar (6)


2014-06-11 - Dag 49: Till New York!

Snart ändras löprutten radikalt. Det blir ingen målgång i South Carolina och Myrtle Beach utan istället på Long Island, New York.

Varför detta lappkast? Jag har grunnat på saken rätt länge och tycker skälen är rätt starka:

* Det blir mycket enklare för mina barn att flyga till New York än till Myrtle Beach. Tre, möjligen fyra barn kommer och möter och kanske väljer jag att kasta mig i Atlanten i Long Beach på Long Island, inte långt från Kennedy Airport. Jag startade ju i Long Beach utanför Los Angeles så "Long Beach till Long Beach" låter ju bra!

* Det blir också billigare för mig eftersom jag lovat stå för barnens kostnader.

* Sedan tycker jag det vore rätt häftigt att krångla sig igenom ett brusande New York, springa  på broar och kanske också åka båt. Fast det senare tycker nog någon vore fusk?

Enda nackdelen som jag ser det är att jag missar Nashville, hade sett fram emot en konsert på Grand Ole Opry. Och så missar jag SC, en stat som inte ingår i min samling av delstater jag sprungit i.

Jan har arbetat som ett djur, dag och natt, med den nya rutten. Själv har jag rätt dunkla begrepp om den (jag har egentligen inte så mycket tid att ägna mig åt annat än själva löpningen). Räkneverket på bloggen måste nu ställas om men jag tror inte att den nya rutten blir så mycket längre varför det preliminärt handlar det om cirka 500 mil, 100 dagar och målgång runt 1 augusti. Jan får ge närmare besked om detta.

Mina däck/slangproblem kom idag ett steg närmare sin lösning. En nyfunnen vän i Kearny lyckades fixa fram ett nytt däck, dessutom gratis. Det är amerikanska takter! Dessutom vet jag nu vilken cykelbutik jag ska uppsöka på lördag i Lincoln för att få tag på nya slangar.

Idag gick löpningen mycket tungt, varmt var det dessutom och sista milen till ett sunkigt motell i Wood River, NE var nästan lika mycket gång som löpning. Mitt kreditkort drogs ett tiotal gånger i två kortläsare och det påstods inte fungera. Männen på motellet såg inte helt pålitliga ut så jag får nog kolla att jag inte betalat för tio rum.

Morgondagen blir lång och het, till staden Aurora där jag varit två gånger tidigare. Det var där på Pizza Hut servetrisen sommaren 2007 gav mig en lapp med följande text:

"God has given you a great talent. I hope you have a good and safe run to Virginia! I hope everything goes well. God bless! Karrah".

Lappen har jag sparat, en av de trevligaste minnen jag har från USA.

Dagens distans: 45 km.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:03:46

Läs / skriv kommentar (9)


2014-06-10 - Dag 48: Goa Göteborgare

2014: Glatt återseende med svenskättlingen, 86-åriga Marilyn Carlson från Gothenburg, Nebraska. Hon förstod svenska bra och kunde också tala svenska ganska bra men vi pratade mest på engelska.

2010: Marilyn fyra år tidigare då jag träffade henne i en kyrka i Gothenburg, Nebraska.

Idag fick jag för första gången prata svenska under detta coast to coast. Jag återsåg två av de gamla svenskättlingarna jag träffade 2010 i Gothenburg, Nebraska.

Möjligen har jag bidragit till att göra staden Gothenburg i Nebraska lite mer känd bland svenskar. Men dom som verkligen kommer att sätta Gothenburg på kartan är två unga urgöteborgare, Johan Wennerberg och Johan Nerman- de är just nu i Gothenburg och gör research till sin kommande reportagebok Det andra Göteborg.

Grabbarna råkar bo på samma hotell som jag och åker nu runt i stan med reportageblock och kamera för att dokumentera intressanta personer och miljöer, främst vanliga amerikaner men också gamla svenskättlingar som t ex Marilyn.

 Johan Wennerberg och Johan Nerman träffar 82-årige Williard Pearson, som kunde tala lite svenska.

Motellfamiljen jag känner här i Gothenburg ordnade idag en trevlig middag för oss Göteborgare. Hedersgäster där var naturligtvis Marilyn och Williard. De var pigga och nyfikna och ställde många frågor om hur vi har det i Sverige, ett land de aldrig har besökt.

Löpningen går fortsatt bra men idag fick jag kämpa i vind och regn i en temperatur av 13 grader. Jag springer på hwy 30, en väg jag sprungit fyra gånger tidigare på. Roligt, inte minst för att en del människor känner igen mig.

Mitt ständiga bekymmer med punkteringar kan möjligtvis vara över. Det verkar som om den geggiga massa, slime, jag hällt i slangarna nu verkar fungera. Jag har haft Gothenburg som min bas under tre dagar och blivit utkörd på morgonen och hämtad kvällen men nu är det slut med dessa Stevar. Nu får jag klara mig på egen hand.

Imorgon kommer jag med en stor" nyhet om den fortsatta färden mot Atlanten. Halva löpet är nu genomfört.

Dagens distans 55 km.

Keep on running! 

Postad av Björn kl 07:28:15

Läs / skriv kommentar (4)


2014-06-09 - Dag 46: Amerikas nya "Jesus"

"Korset" med amerikanska flaggor som Armand Young bär på under sitt coast to coast to coast väger 28 kilo (61 pund) och har över en halv miljon namnteckningar. https://www.youtube.com/user/THEBAMBOOWALK

Jag sitter på Green Café i Cozad, Nebraska och in stiger en märklig man bärande på ett kors bestående av en massa amerikanska flaggor. Han är USA:s nya "Jesus". Det visar sig att han och jag har en hel del gemensamt!

Lunchgästerna, mest pensionärer finner inget märkligt i situationen. Mannen, som presenterar sig som Armand Young och är 50 år, har under sju år med diverse avbrott gått från Los Angeles till New York med sitt kors och är nu på väg tillbaka till Los Angeles. Han gör alltså ett coast to coast to coast, ett Forrest Gump.

- Gud sa att jag skulle göra detta. Jag vill ändra världen till det bättre, säger han och verkar samtidigt lite nyfiken på vad jag håller på med efter att ha sett kärran utanför med texten Coast to Coast.

Är det en knäppskalle? Nej, snarare en idealist, en världsförbättrare. Den ena penisionären efter den andra går fram till korset som han ställt mot väggen, de gör fredstecknet, blir fotograferade, bilden läggs omedelbart ut på Facebook och de skriver sin namnteckning på flaggorna. 503 000 namn ska finnas på dessa flaggor.

Armand vill att också jag ska göra fredstecknet och bli fotograferad framför korset. Men när jag förstår att det samtidigt är en hyllning till amerikanska krigsveteraner, ja då vägrar jag. Han blir sur och säger att 99,9 procent säger ja.

Ändå har vi kanske en hel del gemensamt, att till fots ta oss över en hel kontinent. Armand berättar att han som mest gör 16 km om dagen, bor på brandstationer och får transporthjälp av brandmän och poliseskort när han går på Interstate. Det senare intresserar mig väldigt.

-Hjälper polisen dig?

-Ja, jag kan ha en polisbil framför mig och en bakom.

Hur han lyckats få dessa tillstånd är en gåta. Men uppenbarligen är krigsveteraner en dörröppnare. När jag berättar om alla mina problem med polisen på Interstate säger han:

- Du skulle ha sagt att du fått tillstånd av guvenören att springa på motorvägarna. Det går alltid hem hos polisen, dom kollar aldrig.

Ett bra tips inför ett eventuellt nästa coast to coast? Nja, avslöjas jag blir det nog fängelse ändå.

En sträcka av 2,5 mil av hwy 30 till Lexington var avstängd för genomfartstrafik. Det gällde enbart bilar men att tala om att cyklister och fotgängare kunde använda vägen var inget man upplyste om. Typiskt USA, här är dessa grupper i strykklass.

Det blir minst en dag till i min svit här på lyxhotellet i Gothenburg och jag blir erbjuden "Stevar", d vs utkörning på morgonen och hämtning efter dagens arbetspass. Skönt att inte behöva sova på brandstationer. Och framför allt bära på ett kors!

Keep on running!

 

 

 

Postad av Björn kl 06:25:16

Läs / skriv kommentar (4)


2014-06-08 - Dag 45: Svenskt rekord till Gothenburg!

2014: Long Beach, CA - Gothenburg, NE på 45 dagar. Nytt svenskt rekord!

2012: Seaside, OR-Gothenburg, NE på 48 dagar

2010: Westport, WA- Tybee Island, GA på 52 dagar.

2007: Florence, OR- Virginia Beach, VA på 49 dagar.

Ett nytt svenskt löparrekord sattes idag. Det nya rekordet på sträckan Stilla Havet - Gothenburg, Nebraska är nu 45 dagar, en sänkning med tre dagar.

Äntligen Gothenburg! Under alla mina fyra coast to coast har jag passerat Gothenburg. Och varje gång har jag hoppat framför skylten vid stadsgränsen. Egentligen har jag varit här fem gånger, en gången i samband med en halvmara.

Varför just Gothenburg av alla städer? Första gången, 2007, var det en ren slump. Men eftersom jag är född och uppvuxen i Göteborg var det ändå lite speciellt att komma till denna stad med drygt 3 000 invånare och med svenska rötter. Jag lärde där känna stadens motellfamilj, Diana Rhae  Unterseher och Terry Jessen. Vänskapen har bestått och jag bor just nu på deras lyxiga motell Comfort Suites i Gothenburg.

Jag var idag lite rörd när jag sprang in i stan. Jag var också på skämthumör och sa på svenska till grabben bakom disken på mcDonalds:

-Jag vill ha en liten kopp kaffe, utan grädde, och en mjukglass i en bägare.

Naturligtvis förstod han inte vad jag sa. När jag på engelska berättade att jag var svensk och född i Göteborg blev han inte så mycket klokare. Sverige och Göteborg var okända begrepp för honom, likaså att amerikanska Gothenburg grundats av en svensk utvandrare (Olof Bergström 1882). Hans jobbarkompis, 17 år, visste däremot att Gothenburg har svenska rötter och att det finns en stor stad i Sverige som heter Göteborg.

-Det fick vi lära oss i skolan.

Det är rena svenskbygder jag nu springer i. Många kommer fram till mig och berättar att de har svenskt påbrå men få har varit i Sverige. Under löpet 2010 träffade jag en äldre kvinna och man i en kyrka här i Gothenburg och både talade bra svenska. Det var nog en av mina starkaste upplevelser jag haft under alla dessa coast to coast.

Löpningen går fortsatt bra men jag har problem med punkteringar. Jag vet inte hur jag ska lösa detta, taggbuskarna är förskräckliga. Jag har hällt i slime i bakdäcken och det fungerar på ett hjul men inte på det andra. Måste snarast uppsöka ett proffs.

Dagens distans: 61 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:26:30

Läs / skriv kommentar (6)


2014-06-07 - Dag 44: Dålig service på motellen

 

Jag satt inregnad på en mack i Sutherland, NE. Det regnade så kraftigt att det regnade in genom taket, genast satte personalen ut skylten om halkrisk. Men ingen kom på idén att sätta hinkar på golvet. Det fick jag göra själv!

Genomblöt och frusen anländer jag sent till motellet efter att ha sprungit 54 km i ösregn. Till mannen i receptionen berättar jag att jag springer coast to coast och det första han säger är: 

-Do you have any pets?

Jag förvånar mig över hur lite serviceinriktad motellanställda i USA generellt är. De rabblar sin inövade ramsa om när frukosten serveras och uppmanar mig att sätta min namnteckning på en massa ställen  etc men lyssnar sällan på kunderna, hjälper inte till och verkar helt oangagerad. Inte alla, naturligtvis men merparten måste jag tyvärr säga efter att ha tillbringat nära 400 motellnätter i detta annars så serviceinriktade land.

-Smooking or non smoking room? är en annan vanlig fråga jag får. Vad tror dom egentligen, att löpare är rökare?

Och att få någon att hjälpa till att bära upp kärran när det är en massa trappor upp till rummet, ja det är i princip en omöjlighet. Skulle du fråga i receptionen om var biblioteket i stan ligger, om det finns några restauranger längs vägen jag ska springa etc, ja då vet man i regel inget. När jag i Colorado stod helt hjälplös med en vattenskadad dator var det iskyla som  gällde. Det här låter naturligtvis gnälligt men jag ger inte de hotellanställda i USA något högt betyg. Ändå tar jag in på ganska fina motell och där borde man förvänta sig bättre service. Annars är servicen bland t ex restauranganställda otroligt bra, kanske världsbäst.

En annan notering jag gör är att det ofta luktar illa på rummen (trots alla dedoranter som sprayats på heltäckningsmattorna)  och framför allt luktar det i receptionen. Ibland verkar ägaren  själv bo på motellet, matoset från hans kök förpestar receptionen, familjens barn springer runt över allt. Efter "incidenten" med "do you have pets" sa jag till mannen i receptionen på Rodway Inn här i North Platte att det luktade förskräckligt i hans reception. Han stod som ett fån, kanske hade han pets själv?

Löpningen från Paxton till North Platte blev tuff eftersom det var åska och kraftigt regn. Jag visste ibland varken ut eller in om jag skulle fortsätta, satt inregnad på diverse mackar. Men jag känner mig mycket stark och sprang de sista 21 km non stop och snittade på 11 km/tim. Det är fort för mig och jag är förvånad att jag också hade den mentala styrkan. Bilar stannade hela tiden:

-Do you want a ride?

Nej, jag tog inte lift, det vore att fuska. En bil skyltad sheriff passerade också. Om sheriffen stannade? Nej, naturligtvis inte. Han kunde inte sätta fast mig, jag sprang ju inte på Interstate. . .

Stortvätt av genomsura kläder och skor på en Laundromat utanför motellet i North Platte. Under tiden passade jag på att spela flipper (Williams, Fish Tales, 5 kulor för 50 cent).

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 08:03:29

Läs / skriv kommentar (1)


2014-06-06 - Dag 43: Här kryllar det av banker

Bankdirektör Robert A Sestak utanför Adams Bank & Trust i Brule, en spökstad i Nebraska med 300 invånare. Här finns knappt någon affärsverksamhet förutom banken.

I Sverige finns det fyra stora banker men knappt några små. Här vimlar det av småbanker i varenda håla. Ändå har 10 000 banker försvunnit i USA under de senaste 30 åren.

Jag stannade idag till i Brul, Nebraska, i förhoppningen om att finna en restaurang eller livsmedelsaffär. Men här fanns i princip inget. Varenda affär hade klappat igen, caféet förra året och skolan för tio år sedan. Finaste byggnaden var postkontoret och så banken. Så där ser det ut i många små samhällen på den amerikanska landsbygden.

När jag står utanför banken och lagar en punktering kommer bankdirektören ut och ger mig en flaska vatten. Jag frågar honom vad det kan bero på att det finns så många  lokala banker i USA.

-Kunderna är trogna sin bank. Men skulle den här banken, som är familjeägd  och har 14 kontor i Nebraska och Colorado , bli uppköpt hade vi nog inte funnits kvar, berättar han.

Trots bankdöden finns det otroligt många banker kvar, cirka 7 000. Det ska vara det lägsta antalet sedan 30-talet. Uppköp men också konkurser är orsaken. En nedläggningsvåg pågår också bland postkontoren.

En uppenbar skillnad mellan svenska och amerikanska banker är att man fortfarande använder checkar. Ganska märkligt i detta kredikortens förlovade land. Och så är många banker drive-in-banker, kunden behöver aldrig gå ur bilen.

Det har börjat bli ganska varmt, uppåt 30 grader men jag brukar inte ha problem med värmen. Idag låg vätskeförbrukningen på 7-8 liter. Utanför Ogalalla körde jag torrt men lyckades fixa vatten inne på en verkstad för lantbrukare. Problemet med punkteringarna fortsätter och reservslangarna är snart slut. Kanske kan jag köpa nya i morgon då jag når North Platte. Dessbättre verkar det fungera med slime, som jag fyllt en av slangarna med.

Dagens distans: 67 km

Keep on running!

.

 

 

 

Postad av Björn kl 09:10:22

Läs / skriv kommentar (4)