Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5087 km. Denna vecka: 84 km. Idag: 12 km

2014-07-13 - Dag 81-82: Inget internet

Tystnaden på bloggen berodde på att motellet i Mansfield, OH hade dåligt wifi. Nu har jag stannat till på en golfrestaurang utanför Mansfield och styr mot Wooster. Återkommer ikväll.

Gåradgens distans 63 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 17:11:01

Läs / skriv kommentar (3)


2014-07-12 - Dag 80: Min "kamp" mot Jessica

Jag bad Jan kolla upp hur jag ligger till i jämförelse med Jessica Goldman, som försöker slå hastighetsrekordet för kvinnor över den amerikanska kontinenten. Jan presenterarer också en idé över hur en riktig tävling skulle kunna gå till. Så här skriver han:

Nu i juli är det två superlöpare som närmare sig New York efter att ha startat på amerikanska västkusten i våras. Det är naturligtvis vår Björn som går i mål på Long Beach den 1 augusti. Den andra är Jessica Goldman, som når New York på måndag eller tisdag. Jessica har gått på en något nordligare rutt än Björn och kommer också in nordligare även om deras vägar korsas i PA.

För några veckor sedan närmade sig Björn Jessica, som hade haft värre problem i Klippiga Bergen än Björn. Björn är, som alla vet ingen tävlingsmänniska under ett coast to coast, men en tanke grodde att han skulle kunna springa i mål på samma antal dagar som Jessica. Nu blir det inte så utan Jessica ”klår” Björn med 5-6 dagar.

Skulle man kunna tävla i Coast to Coast? Kanske inte då förutsättningarna är så olika mellan en 30 årig man och en 70 årig kvinna. Däremot skulle kanske en rutt planerare + löpare kunna tävla mot andra lag.
 
Tre löpare startar samtidigt på tre valfria stränder i California Deras mål är en strand på östkusten som skall nås tidigas efter 90 dagar och senast 95 dagar efter starten. Ingen etapp får vara längre än 75 km eller kortare än 30 km och en läkare skall godkänna eventuella ”vilodagar”.


Vid varje dagsetapps slut får löparen ett körschema för sju dagar fram i tiden som innehåller förslag på vägar, övernattningar, matställen eventuella ”Stevar”, väder och höjduppgifter med mera från planeraren.
Löparen ordnar själv alla praktiska bestyr som motell bokningar. Han skall föra loggbok och hans förehavande på vägen skall dokumenteras med GPS.
En tävlingsledning bestående av några erfarna Coast to Coast löpare granskar kontinuerligt all dokumentation från löparen, hans planerare, GPS log och annan dokumentation. Efter varje startpassering bestämmer tävlingsledningen hur väl löparen och planeraren har utfört sin uppgift efter gällande regler och förutsättningar och ger laget plus eller minus dagar. På så sätt ändras planeringsförutsättningarna hela tiden.
Det är inte säkert att Stålmannen slår Stålmormor eller att laget som väljer den kortaste vägen från San Diego till Florida står som segrare. Dålig planering har tidigare grusat många Coast to Coast drömmar.  
 
Det här är naturligtvis en utopi och en skrivbordsprodukt. Men medge att för oss i soffan skulle 90 dagars löpande få en extra krydda om ett tävlingsmoment tillkom. Tänder sedan ett tv-bolag på idén skulle alla amerikanare lära sig vad uttrycket "I´m jogging coast to coast" betyder. Det finns idag knasigare sporter och sämre såpor.
Jan

Kommentar från Björn:
Tävlingar i coast to coast har förekommit i alla tider. Den mest spektakulära var The Great American Footrace 1928. Förstapriset på 25 000 dollar lockade 199 löpare/lycksökare att ställa upp och 55 tog sig i mål, vinnaren på 84 dagar. Även under senare år har tävlingar ordnats men  startavgifterna har varit så höga att mest japaner haft råd att ställa upp. Ditt upplägg är säkert genomförbart men det verkar lite komplicerat.
 

Jessica Goldman gick ut med ambitionen att bli världens snabbaste kvinna över den amerikanska kontinenten. Då skulle hon behöva springa snabbare än 69 dagar. Nu har hon varit ute i 87 dagar, i så motto ett misslyckande. Men Jessica har haft otur med vädret och slog säkert av på takten när hon insåg att det var kört.

--

Dagens distans: 42 km

Keep on running!
 

Postad av Björn kl 04:49:16

Läs / skriv kommentar (3)


2014-07-11 - Dag 79: En vanlig dag på jobbet

Kl 8.56: fyller is i min termos för sportdryck. Kl  9.08: Tränar på motellets gym.

Kl 12.09: Springer på vallen till Metzger Reservoir utanför Lima.

En bloggläsare bad mig skildra en typisklöpdag. Alla dagar är olika men dagens var ändå ganska typisk. Jag låter bilderna tala för sig själv. Klicka på dem för större storlek!

Kl 12.29: Drickastopp Kl 13.13: Lunch i Harrod, tröjan får torka på kärran.

 

Kl 15.42: En Cola på macken i Alger Kl 17.33: Skobyte  till Nike Free, en mil kvar.

Kl 19.57: Framme vid motellet i Kenton. Kl 23: Detta blogginlägg skrivs på motellet.

Bilfråga. Tom Ansley, Kenton, Ohio. Han är ägare till denna amerikansktillverkade elbil, som tillverkats i några tusen exemplar. Nu vill han sälja den för 1 500 dollar. Men vad är det för bil? Jag vill veta tillverkare, modell och årtal.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:08:01

Läs / skriv kommentar (12)


2014-07-10 - Dag 78: Det ofattbara

Svettigt värre. Jag tvingades krama ur löpartröjan och reflexvästen hela tiden men fick ändå ner svett i byxorna. Vätan sved som eld på skavsåren och vaselinet hjälpte inte mycket. Att häromdagen köra kalsonglöst var rena vansinnet, det orsakade skavsåren.

På frågan vad jag håller på med svarar jag numera aldrig: "I´m running across America". Då tror folk bara att jag gör ett coast to coast med bil. Säger jag "I´m jogging coast to coast" förstår dom heller inte.

Uppenbarligen gör jag något helt ofattbart för de flesta amerikaner. Trots att dom ser kärran, skylten och en svettig löpare har dom svårt att förstå. Ibland  kan det bli riktigt dråpligt.

-Oh, you are walking?

-No, I´m running! I´m a long distance runner.

-Biking?

Kärran verkar förvirra. Många tror att den är en cykel, ja det finns folk som till och med  tror att den är motordriven. Här åker ju alla bil, få cyklar, ännu färre går och "ingen" springer. Att USA skulle vara ett stort löparland är svårt för mig att förstå- det är inte många joggare jag sett och då är jag ändå ute hela dagar och rör mig i princip i alla slags miljöer. Var finns joggarna? undrar jag. Det är väl inte bara i universitetsstäderna man springer (inte överdrivet många joggare där heller)?

Det är alltid roligt när någon vill springa tillsammans med mig. Hittills har jag egentligen inte gjort reklam för detta, det har mest varit folk som dykt upp från ingen stans.

Därför föreslog jag att Jan skulle hjälpa mig att värva "medlöpare" genom att kontakta löparklubbar längs vägen.

-Omöjlig uppgift. Det blir bara skit av hela projektet, konstaterade Jan direkt.

Och han har fog för vad han säger. Löparklubbarna finns i storstäderna (som jag inte passerar) och skulle det finnas en klubb i en mindre stad finns det i regel ingen epostadress eller gästbok att skicka inbjudan till. Jag hade det på känn; löparklubbar på landsorten verkar föra en tynande tillvaro, raka motsatsen till hur vi har det hemma.

Skavsåren får väl rubriceras som den första "löparskadan" under detta coast to coast. Under mitt andra löp till Georgia plågades jag också av skavsår, då på fötterna när svett rann ner i skorna. Då var det dock mycket värre och jag tror att mina problem snart försvinner efter kortisonsalva på den irriterade huden.

Löpningen går annars väldigt bra- jag känner mig stark, motiverad och tvivlar inte på att jag kommer att nå målet.

Förr var färgteve en lockelse. Bilden från Lincoln hwy mellan Van Wert och Lima, Ohio.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:23:22

Läs / skriv kommentar (4)


2014-07-09 - Dag 77: Ohio

Ohio blev min elfte delstat och här kommer jag att springa 40 mil under åtta dagar. Rutten genom Ohio: http://goo.gl/maps/AvbG8

En stor påse chips, sportdryck och en Snickers. Det blev dagens "middag".

Nä, inte precis någon hälsokost. Men den enda restaurangen utanför motellet i Van Wert stängde precis när jag kom och då återstod bara mackens utbud. Ofta har restaurangerna inga bestämda öppettider och kan stänga lite när som helst om det inte finns kunder.

I motellets frukostrum fick jag dock fatt på två påsar havregryn (Quaker) så middagen blev lite nyttigare. Många av er tror nog att jag äter väldigt onyttigt, mest snabbmat, men så är det inte. Flera av snabbmatskedjorna har salladstallrikar och det brukar bli en sådan om dagen. Favoriten är Wendy´s med jordgubbar. Och idag blev det Kinamat till lunch.

Jag besväras fortfarande lite av nackspärren. Och skavsåren på låren svider men att smörja in med vaselin var en god idé.

Igår skrev jag att lätta dagar sällan är lätta. Men dagens 35 km från Decatur, Indiana till Van Wert, Ohio gick hur lätt som helst. Turen håller i sig; stark medvind, regn på natten men soligt på dagen.

Mainstreet och det ståtliga rådhuset (court house) i Van Wert, en stad i Ohio med 11 000 invånare. 

Dagens distans: 35 km.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 04:02:39

Läs / skriv kommentar (0)


2014-07-08 - Dag 76: Den perfekta dagen

En bra dag men långt ifrån perfekt. Det var alldeles för fuktigt så löparbyxorna klibbade fast och det sved som eld på låren. Imorgon är det vaselin som gäller. Testade svettband på ena benet för att se om svetten fångades upp och inte rann ner i skon.

Hur ser en perfekt löpardag ut för mig här i Amerika? Det är lättare att beskriva en icke perfekt dag. För den där fullkomliga dagen har jag nog (ännu) inte fått uppleva!

Jag låter som majsbonden i Illinois, skörden väntades bli mycket bra men ännu hade han inte fått uppleva den perfekta skörden. Och så är det nog med min löpning också. Alltid är det några små förtretligheter som inträffar under en dag. Idag var det skavsår på låren, en liten felspringning här i Decatur och att lunchstoppet kom lite sent. Det skull bli en lätt dag, bara 37 km, men lätta dagar är sällan lätta. Ofta är det i stället så att när jag vet att det är en lång och svår etapp som väntar ställer man in sig på det och är mer effektiv.

Här några villkor för en perfekt dag:

* Idealdistansen är runt fem mil (men eftersom människan är lat säger jag aldrig nej till en 3-4-milare, 2 mil är dock för kort)

* Matstoppet bör komma efter 20-25 km och bäst är om det är en riktig restaurang, inte en bensinstation.

* Sol och medvind. Jag har haft mycket av den varan.

* Lite trafik och breda vägrenar. Har inget att klaga på hittills.

* Trevliga möten med människor längs vägen. Är extra svag för dem som vill be för mig.

* En bra intervju eller minreportage om något intressant kan förgylla dagen. Jag vill ju ha något mer att berätta för er än att jag tagit mig från punkt A till punkt B.

* Utrustning och tekniska prylar måste fungera. Punkteringar kan vara jobbiga (hade min senaste i Nebraska). Fasar för om dator eller gps skulle gå sönder.

* Motellet ska hålla ganska hög standard, ha bra wifi, gym och tvättmaskiner. Grannen får gärna heta McDonalds.

* Löpningen ska flyta på bra, helst under hela dagen men det har knappast förekommit .

* Jag ska nå motellet så tidigt som möjligt och innan det blivit mörkt. Att få några timmar över för sådant som inte har med löpning eller förberedelser inför morgondagen är höjden av lycka.

 Servetris på hjul. På Arnolds Fountain Service i Decatur rullade servetrisen ut med maten till väntande kunder i bil. Nostalgi!

Vad tror ni för speciellt händer imorgon?

Dagens distans: 40 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 04:23:40

Läs / skriv kommentar (4)


2014-07-07 - Dag 75: Mer än tre fjärdedelar avklarat!

Plötsligt har räkneverket börjat snurra snabbare. Nu har jag sprungit 76 procent av den totala distansen.

Förklaringen är främst att Jan gjort en omräkning och kommit fram till att distansen nog inte är 500 mil utan 476. Fler justeringar kommer säkert att behöva göras. Jag går helt på uppgifterna från min gps på kärran. Det innebär att avstånden blir aningen längre än vad kartan visar eftersom allt irrande i städer, felspringningar och avstickar också ingår.

Det är inte särskilt varmt, cirka 20-25 grader, men jag svettas kopiöst och löparbyxorna blir plaskvåta. Risken för skavsår är överhängande. Jag har delvis löst problemet genom att klippa bort innerbyxan och också springa utan kalsonger.

Det är lummigt och vackert, ibland dyker små sjöar upp och det är ren ödebygd jag springer i.

Indiana ska vara en av de större delstaterna där man satsar på vindenergi. Det gillar ofta lantbrukarna som kan tjäna en hacka men lokalbefolkningen är i regel emot. Jag ser protestskyltar längs vägarna och hör att protesterna haft viss effekt; vindparkerna har inte blivit så stora som var tänkt från början och höjden på vindsnurrorna har också minskat.

I Plum Tree, Indiana har tiden stått stilla. Men nu blåser nya vindar, en jättesatsning på 1,5 miljarder kronor i en vindkraftspark planeras.

Dagens distans 49 km

Veckans distans: 357 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 04:56:20

Läs / skriv kommentar (9)


2014-07-06 - Dag 74: Gräsmattan amerikanens baby

Criss klipper gräset två gånger i veckan på sin villatomt i Kokomo, Indiana. Grannen gör det tre gånger och dom har var sin maskin.

Det surrar alltid i villaträdgårdarna. Det är inte bin utan fyrhjuliga motorgräsklippare. Amerikanen i gemen har pippi på att klippa sin gräsmatta.

Jag har förundrats över detta ständiga klippande. Visst, gräsmattorna i USA är ofta väldigt fina men måste de klippas så ofta? Trots att gräset är kort kort ska maskinen ut på en runda. Idag bestämde jag mig för att utreda saken närmare.

Criss, en pensionerad änka i staden Kokomo, blev mitt intervjuoffer. Hon åkte runt på sin gröna John Deere av årsmodell 95 (grannen hade nyare maskin).

Varför klipper ni så ofta här i USA? frågade jag.

- Vi vill ha fint och det är särskilt viktigt när man som jag bor längs en större väg där alla ser gräsmattan. Och så är det roligt, ett tidsfördriv. Ormar trivs heller inte när gräset är kort.

Att grannar delar på en maskin förekommer knappt, enligt Criss. Hennes maskin från 1995 kostade cirka 3 000 dollar men hon fick den i present. Lite sugen verkar hon ändå vara på en ny maskin.

Handdrivna gräsklippare förekommer inte. Och alla med motor är sådana man sitter och åker runt på. Svenska Husqvarna är stora på marknaden i Nordamerika  och har en total marknadsandel på cirka 20 procent, då ingår också motorsågar och annat.

 Amerikanska villaträdgårdar består mest av en välskött gräsmatta, fruktträd och buskar förekommer knappt och man är också sparsmakad med blomsterrabatter. Istället smyckar man med den amerikanska flaggan, gipsfigurer (rådjur och trädgårdstomtar verkar vara favoriterna) och man lägger gärna ut gamla vagnshjul eller rostiga antika jordbruksredskap. Och skulle den älskade mattan drabbas av ogräs rycker man ut med giftsprutan. En statushöjare är en konstgjord damm, gärna med en fontän.

Och så dags för en ny bilfråga. Jag vill veta märke, modell och årtal på dessa två skönheter.

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:22:29

Läs / skriv kommentar (7)