Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 2351 km. Denna vecka: 42 km. Idag: 17 km

2014-07-05 - Dag 73: Dålig koll på helheten

Just nu skördas vete i Indiana och skörden blir mycket bra. Lantbrukaren heter Rick Wertz och är från Middlefork. Han berättar att han skulle tjäna mera om han odlade majs och sojabönor men vetet behöver han till de ega djuren. Skördaren är på 30 feet, de allra största på 40 feet.

Tidzoner, delstatsgränser, naturtyper, grödorna på fälten, dialekter, namnen på restaurangkedjorna med mera. Allt det där är tecken på att jag rör mig i tid och rum.

Märkligt nog har jag ganska dålig koll på hur jag förflyttat mig över denna väldeliga kontinent. Ibland känns det som om jag stampar på samma fläck. Det var egentligen först igår när jag såg en skylt med namnet Chicago och när jag passerade den sista tidszonen som jag verkligen insåg att målet är nära.

Det blir lätt så där när man inte använder papperskartor, då missar man överblicken, tittar bara på detaljkartor i gps och i dator. Ibland känns det också som om jag vore en robot och bara följde ett bestämt körschema. Orkar inte riktigt blicka framåt, tar en dag i sänder.

När folk får höra att jag sprungit från Los Angeles blir de flesta väldigt imponerade. Jag frågar då om de själva har känslan av att det är långt till Los Angelels, jag har den nämligen inte. Men när jag hör deras svar och ser deras minspel förstår jag att det nog är ganska långt ändå till LA (ca 350 mil).

Dagens distans: 62 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 06:28:25

Läs / skriv kommentar (0)


2014-07-04 - Dag 72: Tappade bort plånboken!

Ett glädjehopp vid gränspassagen till Indiana trots att jag timman innan blivit av med min plånbok.

En Big breakfast meny med pannkakor på McDonalds är en bra start på dagen. Men det kändes som något var fel när jag idag lite jäktad lämnde Hoopeston, IL. Oron tilltog och efter 20 minuters löpning förstod jag att plånboken var borta.

Ska jag lyckas ta mig till Atlanten gäller det att ha stenkoll på alla grejer. Alla saker måste  ha sin bestämda plats i packningen. Ja, löpet bygger helt på rutiner. Det innebär t ex att plånboken efter anvädning alltid ska läggas tillbaka i ryggsäcken. Den rutinen bröt jag mot idag på McDonalds.

Märkligt nog blev jag inte särskkild skakad, passet hade jag dessbättre kvar. En vänlig man på en bilverkstad utanför Hoopeston ringde till restaurangen. Dom hade hittat plånboken!

Bobbie kom ut med plånboken till mig. Jag ville ge henne hittelön men hon tyckte jag behövde pengarna bättre! Hon borde bli årets medarbetare på McDonalds i Hoopeston och få en namnskylt uppsatt på väggen.

Kan gud ha ett finger med i spelet? Ja, det är nästan så att man blir smått religiös när jag vet att min nya Facebookvän, Cassie Jemilo, varje  dag ber för mig. Hur som helst, jag har hittills haft en oförskämd tur med det mesta.

Indiana är lummigt, lite kuperat och har inte lika många oändliga raksträckor som Illinois. Väg 26 mellan Hoopeston och Lafayette var bitvis mycket vacker och trafiken var gles.

Det är mycket bra löpvädder- ganska "kallt" (drygt 20 grader) och medvind. Löpningen till Lafayette blev ändå tuff, enda möjliga matstoppet var först efter 38 km. Sedan gjorde jag en fatal felspringning i stan. Tyvärr har distanserna blivit för långa de senaste dagarna och morgondagen är också lång. Men det är motellens placeringar som styr. Ännu så länge har det gått bra men risken finns att jag kör slut på mig.

Alla har väl förstått vid det här laget att jag springer mot New York, inte mot Myrtle Beach, South Carolina. Tyvärr finns den felaktiga uppgiften kvar på bloggen eftersom jag inte lyckats få kontakt med webmaster. En ändring av räkneverket är också på gång. Jag ligger nog lite bättre till än vad procentsiffran över totalt sprungna km visar.

Så dagens fråga:

Hur kunde plånboken passerade gränsen till Indiana en timma före mig?

Dagens distans 73 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:18:05

Läs / skriv kommentar (8)


2014-07-03 - Dag 71: Barfotajournalister

Carol Hicks, 61 år från Hoopeston i Illinois, arbetar som korrespondent för Danville, IL Commercial-News, en sexdagarstidning, Hon intervjuade mig längs vägen och sedan intervjuade jag henne.

Villkoren för landsortsjournalister i USA är tuffa. De är ofta  dåligt betalda, dåligt utbildade, jobbar på små och tynande tidningar och arbetar under en betydligt svagare offentlighetsprincip än den svenska. Jag har träffat en av dessa tusentals "barfotajournalister".

På en avtagsväg vid en majsåker utanför Hoopeston (5 000 invånare) står en bil parkerad, ut kliver en kvinna och fotograferar mig. Det är Hoopestons korrespondent för lokaltidningen i Danville fyra mil söder ut. Jag var förvarnad om intervjun och hade nu i bakhuvudet att ta reda på mera om lokaljournalisternas arbetsvillkor.

De här outbildade journalisterna, "barfotajournalister", som jag ofta stöter på längs vägarna,  behöver inte vara "sämre" än våra utbildade reportrar med sina hårda, tuffa frågor. Carol Hicks, som kvinnan hette, hade egentligen en fantastisk intervjuteknik. Hon lyssnade men ställde inte så många frågor och jag fick förtroende för henne.

Efter att hon avslutat intervjun, som gjordes med penna, anteckningsbok och en enkel kamera, frågade jag vad hon tjänade.

-Jag är inte anställd utan är korrespondent. De behöver mig egentligen inte men jag kan lämna tre artiklar i månaden och jag får 45 dollar för varje och så skriver jag lite om skolfrågor. Kameran är min privata och någon ersättning för bilen får jag inte men jag trivs jättebra.

Hon jobbar annars som sekreterare på Chamber of Commerce. Journalistik har hon ägnat sig åt under de senaste tio åren, bl a på konkurrenttidningen Chronicle. Hon är så långt ifrån ett skjutjärn man kan komma.

-Nej, jag söker inte precis efter skandaler i stan. Skulle jag få nys om något sådant skickar dom en annan reporter från huvudredaktionen.

Amerikansk press liksom engelsk publicerar namn och bild på småbrottslingar. Carol, som är van vid detta, har inte reflekterat så mycket över saken, men inser att många kan bli lidande. Då säger min bordgranne:

-Om jag är affärsägare vill jag självklart veta om mina anställda eller kunder är brottslingar.

Se så olika syn man kan ha på samma sak, i USA går affärsnyttan före integriteten. Jag frågar Carol om hon utnyttjar offentlighetsprincipen (t ex att läsa allmänna handlingar på stadshuset). Denna urgamla princip är mycket stark i Sverige, finns också i USA men är där svagare. Carol verkade ha dålig kläm på det där med att få ut handlingar från kommunen.

Ofta när landsortsjournalister i USA tar bilder är det en, högst två avtryckningar som gäller. Hur bilden blir verkar inte vara så viktigt. Däremot tycker jag att alla artiklar om mig i sak varit korrekta. Just under detta coast to coast har jag dock legat oerhört lågt med all publicitet, nästan som Rune Larsson gjorde.

I Hoopeston, stan med smeknamnet "Sweetcorn Capital of the World men numera utan majsfabrik efter nedläggning för tio år sedan, blev jag väl mottagen. Valarie Paulson, chefen för Chamber of Commerce bjöd på välkomstmiddag.

Dagens distans 61 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:50:17

Läs / skriv kommentar (6)


2014-07-02 - Dag 70: Rekordskörd att vänta

Randy Vaughan odlar majs och sojabönor, grödor som används för energiproduktion,

Skörden av majs och sojabönor i Illinois blir mycket bra i år.

-Men ännu har jag inte fått uppleva en perfekt skörd, säger småjordbrukaren Randy Vaughan och låter ett tag som en typisk svensk bonde.

Illinois är efter Iowa den största majsproducenten i USA. Att skörden av såväl majs som sojaböner blir rekordstor har två orsaker: bra väderförhållanden med mycket regn och att större arealer har odlats upp.

Jag stannar till vid Randys gård för att be om påfyllning av vattenflaskorna. Fast det är egentligen ett svepskäl, vattnet skulle nog räcka. Vad jag hoppas på är i stället att få intervjua en majsbonde. Först kommer frun ut från huset, glad och öppen som de flesta. Och ute från fälten kommer sedan Randy på traktorn och vi sätter oss i skuggan på några trädgårdsstolar.

-Det här är en liten släktgård, 260 acres, och har inte utvidgats mycket sedan starten 1905. Då fick första genertionen köpa marken för 250 dollar per acre, idag kostar en acre 10 000 dollar. Men det mesta är inflation. Idag producerar gården dock fyra gånger mera, säger han.

Han är 60 år och tänker hålla på så länge han orkar. Barnen, alla flickor, har inget intresse att ta över och inte heller deras män. Att vara lantbrukare är också att vara ekonom och förutspå råvarupriserna, ungefär som en aktiespekulant.

-Men aktiemarknaden är mer volatil. Jag använder mig bland annat av optioner. Går priset ner tjänar jag på det. Det hela är rätt komplicerat och inte ens min fru förstår hur det fungerar.

Majs ger den största förtjänsten. Det var president Georg Bush som skapade en enorm efterfrågan eftersom han ville att majs skulle användas för etanolproduktion (av sojabönorna gör man bl a diesel). Bensinen i USA är utblandad med etanol, som mest 10-15 procent.

På frågan om det vettiga med att odla majs för tillverkning av etanol och djurfoder får jag inget riktigt svar. Randy är starkt för marknadsekonomi, förstår jag.

Det blev en lång och krävande löpdag, längre än tänkt eftersom jag gav mig ut på jakt efter nya batterier till min gps. Men Bloomingtons två specialbutiker för batterier (finns sådana i Stockholm?) hade dock inte denna typ av batterier. Stor besvikelse. Men det löste sig till sist ändå. Jag fick mina reservbatterier renogjorda och minst et tav dem började fungera igen.

Dagens hjälte. Jason Scott, Heyworth, IL i butiken Interstate Battery i Bloomington fixade till mina batterier så de fungerar igen.

Dagens distans: 65 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:46:41

Läs / skriv kommentar (10)


2014-07-01 - Dag 69: Underbara Illinois!

Vackra småvägar. Illinois är inte bara oändliga raksträckor med majs- och sojabönsfält.

Varför är alla så snälla mot mig just i Illinois? Här överträffar hjälpsamheten till och med den jag mötte bland mormonerna i Utha på förra coast to coast. Jag förstår ingenting.

Penninggåvorna fortsätter. Folk kör ut dricka till mig. Uppmuntrande biltutningar. Folk fixar boende till mig. Man ber för mig. Plötsligt händer allt. Varför? Ser jag så hjälpbehövande ut? Det är bara tacka och ta emot så länge det varar. Det märkliga är att jag aldrig ber om något men jag får allt. Idag var jag också lite "snäll" och kunde bjuda någon på lunch.

Rudy Litwiller, 23 år, körde ut sportdryck till mig och passade också på att springa med mig. Efteråt skänkte han mig sin svettiga löpartröja!

Många trevliga bekantskaper gjordes idag. Rudy från Hopedale (bilden ovan) var en sådan. Han har precis blivit klar med sin utbildning till sjukskötare och söker nu jobb i närområdet. Chanserna är goda och efter att ha pratat med honom i över en timma skulle jag anställa honom direkt. Hans miljöengagemang gjorde mig också glad och fick mig att tro att den unga generationen amerikaner inte är de miljöbusar som vi ofta förknippar Amerika med.

-Vi slösar bort vår fina åkermark här i Illinois genom att göra etanol på stor del av den majs och sojaböner vi odlar. Och kolkraftverken gillar jag heller inte, sa han och tog hem min urdruckna plastflaskor för att lämna till återvinning.

Jag har haft problem med att fixa motelrum i Hoopeston, som jag snart kommer till. Jag nämde detta i förbigående till min nya Facebookvän Cassie Jemilo och vips ordnade hon fram ett rum till mig. "Gud hör bön", höll jag på att säga.

När jag passerade det lilla samhället Mackinav såg jag en gammal Volvo Amazon med svenska flaggor på sidan och en sliten S-skylt bak. Vad var detta? Jag lyckades spåra upp ägaren och fick veta allt om bilens historia.

Bo Danenberger med sin automatväxlade Amazon S som han ägt i tio år. Bo är pensionär och har som hobby att renovera europeiska bilar men Amazonen var inte värd att renovera, ansåg han.

Då kommer jag osökt in på dagens bilfråga:

Vad är det för årsmodell på Amazonen?

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:17:33

Läs / skriv kommentar (7)


2014-06-30 - Dag 68: Många stora floder men inga sjöar

Illinois River blev den femte stora floden jag passerat på detta coast to coast. I år är det ovanligt mycket vatten i floderna.

USA är landet med ytterst få naturliga sjöar med undantag för några riktigt stora. Stora floder finns det däremot gott om och idag på min tur till staden Pekin (utan g) korsade jag Illinois River.

Floden är en biflod till Mississippifloden och är 44 mil lång. Jag har korsat den tidigare men aldrig förstått att det är en riktigt stor flod, viktig för båttrafiken i Missisippifloden eftersom den är en förbindelselänk upp till Stora Sjöarna.

Räknar jag rätt är det nu inklusive Illinois River sammanlagt fem stora floder jag tagit mig över: Colorado River, Missouri River, Des Moines River (biflod till Mississippi) och så naturligtvis Mississippi River, Nordamerikas näst längsta flod (längst är Missouri River).

Broar är alltid besvärliga och farliga passager men med de här jättefloderna har det denna gång  inte varit några problem. Vid tidigare coast to coast har jag ibland tvingats åka bil över bl a Mississippi.

Alla små floder, bäckar, ja t o m rännilar har en vägskylt med namnet på floden följt av ordet creek.  De få sjöar jag ser är ofta konstgjorda, uppdämda floder för bevattning eller helt enkelt grävda små dammar, ponds. En lite finare villa eller gård ska helst ha en pond, gärna med en fontän.

Jag blir fortsatt hälsad som om jag vore Messias. På en restaurang var det närmast "slagsmål" om vem som skulle betala min lunch och på vägarna fick jag två penninggåvor, vatten med mera och flera fotograferade mig. Roligast var kanske när jag träffade Cassie Jemilo utanför Pekin, främst för att hon lovade att hon ska be för mig under återstoden av resan mot Atlanten. Med högre högre makters beskydd borde det nu förhoppningsvis gå vägen!

Dages distans 42 km

Veckans distans: 339 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:30:19

Läs / skriv kommentar (5)


2014-06-29 - Dag 67: Amerikansk gästfrihet

Hedersgäst vid en familjeträff, family reunion på motellet. Det var familjen Lowder som samlats i samband med en begravning av Vivan D (Clauson) Lowder. Efteråt bad man för mig.

Jag blir nästan hälsad som om jag vore Mesias själv. Jag blir bjuden på middagar, folk vill bli fotograferade tillsammans med mig, bilar stannar och jag får vatten, folk sticker till mig dollarsedlar och idag blev jag inbjuden till en family reunion.

Det verkar inte finnas några gränser för den amerikanska gästfriheten. Ibland brukar vi i Sverige säga lite föraktfullt att den är ytlig, att det är svårt att komma amerikanen in på livet. Men själv uppfattar jag gästfriheten som uppriktig och jag tycker nog att amerikanen i gemen är väldigt öppen.

Skulle du kunna tänka dig att en främling i Sverige bjuds in till en familjeträff, en sk family reunion som är så vanliga här i USA? Nej, jag har svårt att tro det men vid ankomsten till motellet här i Canton, Illinois, fick jag vara med och blev bjuden på middag och trevligt sällskap. Och så bad en pastor för mig. Stort, jag kände mig hedrad och rörd.

Bilfirman Howard Motors  i New Philadephia startade på 30-talet och har varit i familjens ägo i fyra generationer. Det blir Jonathan, 37, som tar över när  pappa John, 67, slutar.

Nedlagda bensinstationer finns det gott om i USA. På min långa väg idag från Macomb till Canton tog jag matpaus i New Philadelphia, ett litet samhälle med några enstaka hus och en nedlagd mack med begagnad bilhandel.

-Kom in och sätt dig och ät din macka på vårt kontor, där är det mycket svalare, hälsade bilhandlaren John Howard.

Och så fick jag höra firmans långa historia. Här, mitt ute på bonnvischan, har det sålts begagnade bilar sedan slutet av 30-talet, en och annan Volvo ockå, mycket bra bilar, enligt John. Bensinrörelsen las ner 2000, för mycket regler, krångel och monopolbolag men John n skulle gärna vilja återuppta bensinförsäljningen.

-Först var macken under City Service, sedan Gulf och den slutade som Hamico (BP).

Själv bombaderas jag av frågor om Sverige, främst av sonen som verkade vara bra påläst. Det svenska sjukvårdssystemet  intresserade dem och jag får också många frågor av andra amerikaner om just vår sjukvård. Björn Borg, Volvo, sjukvården och våra höga skatter, verkar många känna till här.

Löpningen gick i början tungt i den höga luftfuktigheten, jag drack uppåt tio liter vätska. Men andra halvan, när jag insåg att jag var i tidsnöd, gick fantastiskt bra. Och vad som är ännu bättre- nackspärren har släppt och är nästa borta!

Det här fängelset i Fulton med två celler var i bruk ända in på 1930-talet. Jag behövde inte ta in här eller sova på bajamajan för jag hade bokat ett motellrum.

Dagens distans: 65 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:20:14

Läs / skriv kommentar (9)


2014-06-28 - Dag 66: Rör mig som en 80-åring

Igår stark och kaxig. Idag svag och stukad. Jag är "skadad" för första gången under detta coast to coast.

Nej, nej, det är ingen löparskada. Jag har fått nackspärr och har kraftig värk i nacken, kan knappt röra huvudet och när jag gör det hugger det till. Det här störde dagens löpning väldigt mycket, kunde knappt höja blicken. Hur kul är det att springa över fem mil och titta ner på sina fötter hela tiden? Dessutom farligt eftersom jag måste ha full uppmärksamhet på mötande trafik men idag var vägrenarna för det mesta mycket breda. Jag har också svårt att böja huvudet när jag ska äta.

Staden Keokuk ligger längs Mississippifloden och är förfallen.

Värken kom plötsligt under natten på finhotellet Baymont Suites i Keokuk, en stad som för övrigt andades mest förfall. Det blev inte mycket sömn den natten och jag hängde på låset när Dollar General öppnade klockan åtta på morgonen för att köpa asperin- knappt märkbar effekt.

Efter att ha läst Vårdguiden på nätet haf jag blivit lugnare. Det här är inget farligt, kommer att gå över och det är keep on running som gäller. så här står det bl a:

"Om man har akut ont i nacken och axlarna är det ofta bäst att försöka leva som vanligt och undvika för mycket vila. Det är inte farligt att röra på sig även om det gör måttligt ont. Muskelstyrkan, musklernas samordning och balansen försämras snabbt om man vilar för mycket. Det kan göra att besvären blir ännu värre".

Som om inte eländet vore nog, jag råkade boka fel motell här i Macomb vilket gör att dagens distans blev några kilometer längre än nödvändigt och dessutom förlängs morgondagens redan långa distans. Det är bara att bita ihop.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

 

 

 

 

 

Postad av Björn kl 02:34:15

Läs / skriv kommentar (9)