Jag bjuder på leendet. Allt har gått mig väl under det här löpet och bloggen har helt fantastiska besökssiffror.

Jag baxnar när jag kollar besökssiffrorna för den här bloggen. Under de snart 100 dagar jag varit ute på de amerikanska landsvägarna har antalet träffar uppgått till över två miljoner! Vad är det som lockar så?

När webben, främst hos de stora dagstidningarna, stagnerar eller sjunker skjuter min blogg i taket. Statistiken visar att jag varje dag har minst 1 000 unika besökare. Det är mycket för en liten, icke kommersiell privatblogg i ett så snävt ämne som långdistanslöpning. Sedan förra coast to coast har besökstalen fördubblats.

Ett tag trodde jag att det stora intresset hos läsarna berodde på att man ville kolla när tokstolllen stupar. Men det tror jag inte längre. Jag har inte fått en enda magsur kommentar på bloggen eller via mejl. Ni får vara kritiska!

Ni ska veta att bloggandet och era uppmuntrande och upplysande kommentarer hjälpt mig. Jag bockar och lyfter på framhjulet på baby joggern. Som gammal tidningsman har det också varit roligt och rena terapin att skriva minreportage om amerikanskt vardagsliv. Tänk vad lite det står i de svenska dagstidningarna om sådant.

Besöksstalen förvånar eftersom jag legat lågt i marknadsföringen. Jag hade med mig tusen visitkort och de flesta har nu delats ut till intresserade amerikaner jag mött längs vägen varför jag också har många besökare härifrån. Nyligen hörde jag att en ung flicka från Sydkorea läser bloggen varje dag. Min bror Ragnar gör ett makalöst översättningsarbete, det har inte klickat en enda dag.

Flera småtidningar i USA och några små kommuner har skrivit om mig. Jag har inte sökt publicitet utan skriverierna har ofta varit en ren slump, någon har sett mig och kontaktat lokaltidningen. Några svenska tidningar har också rapporterat. Min egen tidning, Svenska Dagbladet, är en av de få jag kontaktat och bett om att bli intervjuad men hittills har SvD inte skrivit något. Däremot har jag fått en undangömd länk till min blogg på Petra Månströms Maratonbloggen. Så här svarade Fredric Karén, chef för svd.se, i ett mejl till mig om önskan att få bli tidningens tillfälliga gästbloggare:

" Vi har en fast länk till din blogg i Petras maratonblogg, till höger under vinjetten LÖPARLÄNKAR.
Jag tycker det är fullt tillräckligt. Vi har en välbesökt och bra löparblogg på SvD.se som är etablerad sedan flera år, och att ha ytterligare en under tiden du springer cross the USA, känns inte motiverat.
Däremot finns som sagt länken där, och om det finns tid och möjlighet kan vi säkert göra en intervju med dig under resans gång".
Mvh
//Fredric

--

Nu återstår bara två löpdagar. Dagens löpning till Wrightstown, en håla med 800 invånare, blev behaglig, bara 35 km. Här kryllar det av snabbmatställen eftersom flera miltärbaser finns i närheten. Det märkligaste är att det också finns en afgansk restaurang här. Hur kan detta vara möjligt, USA är ju i krig med Afganistan?

-This is America, svarar mannen på motellet.

Ja, USA är kontrasternas land.

Till sist en bilfråga. Vad är detta för vrålåk?

Bilmärke och modell? Modellen har tilkverkats under många år så årtalet har jag ingen uppgift om.

Keep on running!

Ingen delstatsskylt, inget hopp. Jag står mitt på den mäktiga Ben Franklin Bridge som förenar Philadelphia, Pennsylvania med Camden, New Jersey. Gång- och cykelbanan var högst upp på bron och utsikten fantastisk över Delawere River.

Jag är i New Jersey, min tolfte och sista delstat. Nu återstår bara tio mil och tre löpdagar. Snart får jag mitt efterlängtade dopp i Atlanten!

Slum, segregation men också stora vackra gator med en mängd historiska byggnader och flera skyskrapor i centrum. Det var omtumlande att korsa Philadelphia. Stan är befolkningsmässigt ungefär som Stockholm men ger ett mäktigare intryck.

Jag kom in väster ifrån på Market Street. Här fanns bara svart befolkning, husen var förfallna, folk verkade inte ha några jobb och en massa bråte fanns på trottoararena. En person stod mitt i trafiken, kastade upp en massa tipskuponger och verkarde påtänd eller allmänt galen. Ingen tog notis om honom, inte heller när jag kom springande med min vagn. Den ende jag pratade med var en blind man som råkade slå till kärran med sin stav och nu önskade mig en great day.

Centrum var stort, vackert och mäktigt. Men även här segreragation. På delar av Race Street fanns bara asiatisk befolkning. Märkligt att det blir en sådan uppdelning, vi har den också i Stockholm men kanske inte lika tydlig.

Storstäder är alltid problematiska att ta sig igenom och jag sprang fel trots min gps. Bland annat hade jag problem med att ta mig upp på Ben Franklin Bridge. Över bron fick jag sällskap av en kvinnlig joggare.

-Var försiktig i Camden, där är det farligt, sa hon när vi skildes.

Varningen var motiverad. Camden, som ligger på andra sidan floden, verkade vara rena slummen. Rånrisken hängde liksom i luften och jag var för första gången rädd under detta coast to coast. Jag hade stannat till på en öde parkeringsplats för att byta batteri och en massa skumma typer i bilar kretsade runt mig.

Skyfall. Vattnet gick upp till fotknälarna och det var riktigt otäckt att i mörkret springa bland blixtar och framrusande bilar.

Dagen blev lång, het och blöt. Jag var ute i drygt elva timmar och sprang 62 km. Jag klarade det! Men det imponerade inte på mannen i receptionen här på Econo Lodge. Han propsade på att jag på räkningen skulle fylla i registringsnumret på min bil. En del lyssnar inte. Samtidigt drog han hela tiden i sina fingrar så att det knäppte. Det är det absolut värsta ljud jag vet. Och på restaurangen intill behandlades luffaren som luft. För första gången gav jag ingen dricks.

Keep on running!

Kall gatorade från termosen under vagnen är bästa dryck när det är varmt, dessutom gott. Jag klarar värmen väldigt bra, något som förvånar mig.

Troligen var det värmerekord idag. I rapporterna angavs heatindex till 105-109 F vilket motsvarar  41-43 grader. Och kanske är det också ett annat rekord på gång . . .

Idag var jag mycket stark. 59 km i bastuvärme och dessutom kuperat gick galant. Tekniken är att hitta exakt rätt tempo och för mig handlade det nu om att sänka farten med 1-2 km i timman vilket innebär 9-10 km i timman, att gå även uppför småbackarna och att dricka en mugg varannan kilometer. McDonalds-restaurangerna låg tätt och där blev det extra påfyllningar med cola samt ny is och gatoradepulver i termosen.

Egentligen är det vansinne att springa i den här värmen. Men jag har inte mycket val. Flygbiljetten är bokad och jag har ett schema jag måste följa. Men jag led inte det minsta i värmen, upptäckte dessutom att det är tuffare att gå än springa eftersom vinddraget svalkar lite.

Rekord ja. Lyckas jag fullfölja det här löpet, och det ska jag väl göra, kan det handla om ett rekord i den udda grenen coast to coast USA. Är mina tre sololöp utan följebil rent av ett "världsrekord" ? Jag ställde frågan till John Wallace III i Seattle, en man som själv korsat kontinenten och nu vigt sitt liv åt att följa alla coast to coast löpare och föra statistik. Så här svarade John:

Paul Lange *Walked* across twice unsupported in 1909 and 1910. He however did not go ocean to ocean instead starting or finishing a little inland.

So, you had the record with your 2nd crossing. I've had the debate with other crossers before about calling it a "world record" since that type of record can be set/broken *anywhere* in the world. For example you can run a mile or marathon pretty much anywhere but you can only run across the US if you are in the US.

Call it whatever you want - it is an amazing accomplishment! Just 2 more to pass Edward Kelley for most crossings ever. :)

Världsrekord är alltså att ta i, jag får kalla det för rekord i antal ensamlöp utan följebil. Att jag redan hade det visste jag inte . . . Kul naturligtvis, men jag jagar inga rekord, jag springer bara för att det är roligt. Skulle jag rent av göra en "Forrest gump", d v s fram och tillbaka (ingen har gjort det), ja då slår jag antalsmässigt Edward Kellys fyra löp som skedde med följebil. Är du intresserad av statistiken kan du se den här:

http://www.usacrossers.com/

Nog skryt. Någon som kan gissa vad det här är för gammal bil?

Bilmärke och årsmodell? Den något bedagade skönheten var till salu och ägaren begärde 4 500 dollar.

Keep on running!

Har sprungit 32 km, klockan är 14.10, passerat Coatesville och har 25 km kvar att springa. Tror att jag grejar det.

Keep on running!

Jag har fått en medlöpare- Mike Justice från Westminster, MO. Det var fruktansvärt varmt och hög luftfuktighet. Min ökenkeps lindrade den värsta hettan.

Ska jag klara att springa 58 km i 41 graders hetta? Morgondagen blir kanske den tuffaste av alla.

Väderrapporten för torsdag anger ett heatindex på 105 F! Det motsvarar 41 grader, alltså hur man upplever temperaturen. Jag är inte säker på att jag klarar detta. Starten måste bli mycket tidig, tyvärr börjar man inte med frukosten förrän klockan 7.

Det var väl inte "liemannen" jag mötte idag? Stacey Stegmerten, Wrightsville, PA slipar sin lie. Jag prövade också lien och hjälpte till att röja lite sly på hans ägor.

Dagens löpning från York till Paradise blev 53 km och krävande på grund av värmen. Jag sprang över den två kilometer långa bron över Susquehanna River.  Paradise var inte paradiset, det fina motellet låg mitt ute på landet och de få restaurangerna var stängda.  Kris alltså med maten men på Sleep Inn förbarmade man sig över mig och jag fick tulla på frukostförrådet.

Keep on running!

Jack Humphrey är en riktig countrydiggare. Han gav mig några cd-skivor med musik han trodde jag skulle gilla. Får spela dem när jag kommit hem.

Jag gillar countrymusik. Det gör också Jack Humphrey. Tänk vad lätt det är att få nya vänner i Amerika!

När jag vid lunchtid kommer till den lilla staden Abbotstown i Pennsylvania står några personer och hejar på mig. En av dem är Jack, en av Jans många countryvänner som han utväxlar musik med. Jack och sällskapet bjuder mig på en braklunch typ eat till you drop.

När vi skiljs tar Jacks hustru Anna upp en liten Sverigeflagga hon sytt enkom till mig. Rörande! Samtidigt uppmanar sällskapet mig att vara försiktig när jag kommer till grannstaden York. Jag får veta att det sker många mord i den staden och att motellet jag bokat kanske inte har det allra bästa klientelet.

Anna och Jack Humphrey och Ruth och Howard Younger var mina lunchvärdar. Trots att vi inte kände varandra blev vi snabbt bekanta.

Efteråt blev jag nyfiken på vad jag fick höra om brottsligheten och kollar upp hur läget är i just York, en stad med drygt 40 000 invånare. Statistiken förskräcker! Här sker minst 10 mord om året, 300 rån, 50 våldtäkter, 100 fall av misshandel och 500 inbrott. Malmö med alla sina mord framstår som rena idyllen.

När jag sprang in i York på West Market Street fick jag jag mina föraningar; delvis slum, tatuerarsalonger, trottoarer som är i mycket dåligt skick och människor som bara står och hänger  i gathörnen eller sitter i undertröja och röker utanför sina bostäder. Någon skriker efter mig och jag ökar farten. Men York kan liksom så många andra amerikanska städer snabbt byta ansikte bara man kommer några kvarter bort. Citykärnan är riktigt vacker även om en del butker står tomma.

West Market Street i York, Pennsylvania. Många är syssloläsa och några verkar mer eller mindre utslagna.

Dagens etapp till York blev 45 km. Morgondagens kan bli mycket tuff. I väderrapporten talas om en "crazy hot, humid day" med som högst 32 grader. Det blir till att tanka kyltermosen full med gatorade.

Keep on running!

Sista toppen i Appalacherna är passerad. Jag har nu besegrat denna mäktiga bergskedja och kan enkelt tåga vidare mot Atlanten.

Slaget vid Gettysburg, Pennsylvania, var det blodigaste under det amerikanska inbördeskriget. Det var här nordstatsgeneralen George G Meade 1863 besgerade general Robert E Lees sydstatsarmé. Men det var också här jag idag besegrade Appalacherna.

I detta tredagarskrig blev förlusterna enorma och slaget betecknas som vändpunkten i inbördeskriget. Döda, skadade och tillfångatagna blev lika stora på båda sidor, totalt 46 000 man men nordstatsarmén behövde "bara" räkna in 3 155 döda mot 4 708 för sydstaterna.

När jag idag intog Gettysburg skördades inte ett enda människoliv. Det är här Appalacherna startar/börjar och jag kunde rulla in som en segerherre i denna historiska stad där varje gammalt hus har skotthål i tegelväggarna. Allt här kretsar kring händelserna 1-3 juli 1863, det kryllar av minnesmärken, turistbussarna går i skytteltrafik och det finns knappt en vanlig Gettysburgbo på gatorna, alla är turister.

Buss på väg mot slagfältet.               Nordstaternas John Buford och jag på slagfältet.

Mr G:s glassbutik, Gettysburg.          Mr G himself, Mike Gladfelter.

Närmast segerrusig ville jag ha min belöning. Jag styrde kärran mot stadens finaste glassbutik som är inrymd i ett vackert gammalt tegelhus på Balitmore Street (tack Viktor Carlsson för tipset). Där beställde jag den största och godaste glass jag ätit på åratal och fick en lång pratstund med ägaren själv, "Mr G", som ifjol hade Viktor som utbytesstudent. För kunderna presenterades den svettige svenske vikingen som om han vore nordstatsgeneralen himself. Mr G bjuder hem mig på middag men jag tvingadess tyvärr tacka nej.

-Kan ni fixa ett par Brooks Adrenaline, storlek 8,5, till Mr Suneson? säger Rick Meyers och ringer in beställningen till sina två löparbutiker i Chambersburg respektive Gettysburg. Här tillsammans med dottern Rachael.

Det är lite av triumftåg över tourens sista dagar. Jag blir bjuden på lunchen på en bar utanför Gettysburg. Och när jag som bäst funderar på var jag ska köpa nästa par joggingskor står en man och viftar längs vägen. Det visar sig vara en ultralöpare och ägare av två sportaffärer. Han känner till mig och erbjuder på stående fot ett par Brooks Adrenaline! Leveransen sker senare på kvällen direkt till mitt fina motell (Comfort Inn) i Gettysburg. Jag är rena turgubben, varför är alla så snälla mot mig?

Räkneverket över totalsträckan är idag korrigerad, förlängd med 50 km. Efter mina idag sprungna 41 km ser det därför ut som om jag backat något men jag rör mig hela tiden öster ut.

Morgondagen kan bli mycket intressant. Jag är lite hemlighetsfull men kanske fortsätter segertåget, nu med några fler i min armé.

Keep on running!

Utah tar förstapriset för sin storslagna natur och vänliga befolkning med mormoner. Hit vill jag återvända. Bilden från mitten av april.

Alla amerikanska delstater har sin speciella charm. Men Utah tar ändå priset. Vackrare natur har jag nog aldrig sett och hjälpsamheten hos mormonerna glömmer jag aldrig.

Äventyret är snart över, bara en löpvecka kvar. När jag blickart tillbaka på de hittills elva delstater jag sprungit i (New Jersey blir tolfte) framstår alla stater i ett ljust skimmer. Naturen och människorna har har varit helt fantastiska och det är svårt att rangordna delstaterna ur ett löparperspektiv.

I topp kommer följande:

# Utah

# Oregon

# Pennsylvania

# West Virginia

I mitten hamnar:

# Idaho

# Nebraska

# Illinois

# Indiana

# Ohio

I botten:

# Wyoming

# Iowa

Topplaceringarna intas av rena bergsstater. Visst är backarna jobbiga men den storslagna naturen kompenserar. Att vackra Iowa hamnar sist beror på de dåliga vägarna utan vägren. Norra Wyoming där jag tidigare sprungit skulle också få en topplacering men södra delen där jag nu sprang var trist och jobbig.

Det finns två stater jag knappast återvänder till: Kanasas och Oklahoma. 2008 var Jan och jag här (Jan på rolerblades) och vi blev båda besvikna: inget att se, platt och trist och det luktade koskit över allt.

Tänk vad roligt det skulle vara att ha sprungit i alla delstater! Kanske kan det bli verklighet. Jag har lösa planer på att att springa längs hela östkusten och då plockar man många stater. Och varför inte ett nytt coast to coast?

...

Går för stupade och sårade soldater (Wounded Warrior Project). Den här gruppen mötte jag på vägen till Chambersburg och de planerad att gå 30 miles (48 km).

Dagens etapp till Chambersburg blev kort, 37 km. Här ligger jag på ett sunkigt Days Inn, en kedja som annars har fina motell. Jag är förresten en motellskandal på spåren. Motellkunder snuvas på sina lojalitetspoäng, återkommer när jag vet mera.

På måndag Gettysburg med besök på fin glassbar. Livet leker!

Keep on running!