Rummet på Wamsutter Motel luktade rök och var nergånget. 54 dollar var inte prisvärt men oljeindustrin i området driver upp priserna.

"Är du aldrig orolig för skabb eller vägglöss på motellen?", frågade Camilla. En minst sagt motiverad fråga eftersom jag kommer att ligga på närmare 100 motell innan äventyret är över.

Jag har faktiskt aldrig funderat på riskerna med ohyra på motellen. Men nu kliar det på hela kroppen . . . Ja, vad gör man egentligen? Går det att skydda sig mot vägglössen och hur ser man om rummet skulle ha löss? Någon som vet? Att läsa hotellrecensioner tror jag inte så mycket på, alla hotell, fina som sunkiga kan drabbas av inkräktarna och ibland undrar jag om det inte handlar om förtal eller rena överdrifter.

Hittills har jag inte råkat ut för några obehagligheter. Just hygienen är jag noga med, kanske noggrannare än hemma. Tvätta händerna försöker jag göra så ofta som möjligt, även när jag äter min medhavda mat längs vägarna. Och fötterna smörjs in två gånger om dan med fet salva. Skavsår får man se upp med. Just oviljan att campa hänger ihop med att man inte kan hålla sig ren.

Solen hade precis börjat stiga upp och trafiken var gles på motorvägen I 80.

Dagen började mycket tidigt med avfärd 05.15 och avsläppt av Greg där jag slutade igår. Löpningen gick mycket lätt och totalt blev det 59 km till den tristaste stad jag sett, Wamsutter.Här finns absolut ingenting annat än tre bensinstationer, två sunkiga motell, ett postkontor och ett café men annars ingen bebyggelse. Trakterna här är rika på gas, kol och olja och sheriffen jag talade med utanför en av mackarna berättade att detta är det energirikaste området i hela USA.

 

Fösrta oljepumpen jag ser.                   Efter skylten rinner vattnet ut i Atlanten.

Morgondagen blir lång, 63 km till Rawlins. Sedan följer några "omöjliga" dagar med ännu längre distanser och svårigheter att hitta logi. Det kommer att krävas mer än en "Steve" för att få ihop pusslet. Men det löser sig säkert.

Titta, en tredjedel av distansen är nu avklarad!

Keep on running!

Greg Hale blev min "Steve" nummer 3. Han körde hem mig och kärran till motellet efter uträttat dagsverke på 50 km. Imorgon bitti kör han tillbaka mig igen och avfärden går redan 05.15.

Sverige tillhör "världseliten" när det gäller höga skatter. Med ett skattryck på 44,5 procent av BNP och en inkomstskatt på 31,4 procent är vi svårslagbara. Men här betraktas inkomstskatter på 15 procent som höga.

Dagens Steve uföll till belåtenhet. Hade inte Greg Hale från Salt Lake City, mormon och tillfälligt arbetande på det stora kolkraftverket uppe i bergen utanför Point of Rocks hjälpt mig med hemtransporten, ja då hade det blivit mycket besvärligt. Det är otroligt vad mormoner generellt är hjälpsamma. I Utah fick jag hur mycket hjälp som helst och till Utah måste jag återvända, kanske till maratonloppet i North Ogden, en snabb bana som går utför samtliga 42 km.

Wyoming har stora naturtillgångar på kol, olja och gas. Det gör delstaten till ganska välmående och många har jobb inom energisektorn. Greg är en av dessa och som kranförare under reparationsarbetena på kolkraftverket  tjänar han bra med pengar, 10 000 dollar i månaden. Men han får också jobba hårt, tolv timmar veckans alla dagar.

-Skatterna är alldeles för höga, klagar han under bilresan tillbaka till Rock Springs.

När jag berättar att vi i Sverige betalar minst det dubbla blir han så häpen att han håller på att köra av motorvägen. Och så frågar han om vad våra skattepengar går till. Han har hört att vår sjukvård visst är gratis och väldigt bra. Men själv har han inga problem med höga sjukhuskostnader, arbetsgivaren betalar allt för honom.

 

Macken i Point of Rocks sista utposten.     Bra lag i Wyoming!

Dagens 50 km gick tungt, trots den kraftiga medvinden. Även om jag idag var tung i benen var jag desto starkare i psyket. Greg skulle plocka upp mig vid en mack 42 km från Rock Springs. När jag utpumpad nådde macken med alla dess frestelser bestämde jag mig för att fortsätta 8 km, allt för att morgondagen till Wamsutter inte skall bli så lång. Det beslutet är jag faktiskt lite mallig för. Och det bästa av allt, det stärkte självförtroendet!

Keep on running!

 

Vackra berg, Infarten till staden Green River, Wyoming. Jag sprang på gamla highway vid sidan av interstate och slapp all trafiken.

Det finns en lösning på nästan alla problem. Om det är något jag lärt mig under mina coast to coast så är det just att läget är aldrig hopplöst. Det är en erfarenhet jag har nytta av inte bara som löpare utan även i det "civila livet".

Det går väldigt bra just nu. Jag är helt skadfefri (har inte ens ett skavsår),  känner mig jättestark, optimistisk, fri och lycklig. Även om tillvaron inte är problemfri oroar jag mig inte. Så länge kroppen accepterar att dag ut och dag in springa 5-6 mil, ja då finns inget att oroa sig för.

Jag befinner mig i Rock Springs, WY, efter en 62 km medvindslöpning på i stort sett bilfria vägar. Det här var kanske min bästa dag av alla. Det kändes som jag skulle kunna springa några mil till. Men det gäller att vara försiktig, 5-6 mil verkar vara min optimala distans.

Annars fanns det en del att oroa sig för. Morgondagen t ex då jag inte kan få logi. Det är drygt tio mil till nästa motell i Wamsutter och jag vill helst slippa campa, det är minusgrader nattetid. Vad göra? Naturligtvis en "Steve"!

Jag bor på Days Inn men flickan i receptionen gjorde inga ansträngningar för att hjälpa mig. Och lika bra var kanske det, hon visste inget om geografin i närområdet. Jag lät mig dock inte nedslås utan stegade in på närmaste restaurang, beställde in en rejäl biffstek och kastade ut min förfrågan. Chefen där var väldigt hjälpsam och kontaktade inte mindre än tre taxiföretag på orten. Billigaste Steven skulle kosta 110 dollar för två transporter på vardera cirka 5 mil. Lite väl dyrt, tyckte jag och ville fundera på saken.

Efter några minuter kom restaurangchefen tillbaka. Nu hade han ordnat fram en privatperson som ändå skulle åka sträckan till sitt arbete. Så imorgon springer jag mina ca 5 mil, blir hemkörd till Days Inn och på lördag morgon blir jag körd tillbaka där jag slutade. Sim sala bim! Självklart ska jag betala för transporten men den blir väsentligt billigare än taxiresorna.

Och så en annan glad nyhet. Min bror Jan i Gävle, som är en fena på ruttplanering, tar nu över planerandet från hemmaplan. Själv har jag bara ritat rutten till Nebraska, ungefär halva sträckan. Nu slipper jag ett jättejobb. Skönt! Om någon eller några veckor lägger vi ut hela rutten på bloggen.

Floden Green River har faktiskt grönskimrande vatten även om det inte syns på bilden.

Idag passerades en liten milstolpe. Jag har nu sprungit över 1 000 miles.

Keep on running!

Trista vyer. Motorvägen I 80 mellan Fort Bridger och American Falls var fruktansvärt trist.

-There is nothing between Fort Bridger and American Falls. Nothing!

Jag minns Joan Nelsons varnade ord om att motorvägslöpningen till American Falls skulle bli besvärlig. Hon hade helt rätt. Fram kom jag men det här var ingen rolig sträcka att springa. Inga samhällen att stanna till vid och enehanda natur. Regnet gjorde dessutom att allt blev extra grått.

Men jag klarar numera sådana partier ganska bra. Jag vet att jag alltid kommer fram. Den erfarenheten gör att jag aldrig tappar modet. Varje steg framåt är ett steg närmare målet. Jag håller hela tiden koll på avståndsmätaren, varje rörelse i räkneverket är en källa till glädje. Plötsligt, utan att jag riktigt vet hur det gått till, är jag framme och står med hotellrumsnyckeln i handen. För mig är det nog mera målet som är målet och inte resan som är målet. Finns det något härligare än att ha avslutat ett rejält dagsverke?

Tack vare medvinden gick de 55 km från Fort Bridger till Amerian Falls relativt snabbt. Men det var ingen skön resa, det var kallt och blött. Här bor jag på ett riktigt bra och prisvärt motell med utmärkt internet, tvärtemot vad recensionerna säger. Imorgon Rock Springs och där ska jag försöka ordna en "Steve" inför löpet dagen därpå. Mellan Rock Springs och Warmsutterär det 11 motellfria mil och campa vill jag inte.

Mitt motellrum i American Falls.

Keep on running!

LouAnn Magaloge på motellet Wagon Wheel  i Fort Bridger, Wyoming, har nio barn och kan tala svenska.

-Jag kan tala lite svenska, säger motellkvinnan när hon förstår att jag är från Sverige.

Jag har kommit till Fort Bridger, ett litet samhälle med cirka 300 invånare och här finns svensktalande. Otroligt!

Äntligen har jag fått internetkontakt. På motellet var det nästan omöjligt men fyra kilometer bort på ett matställe i en vägkorsning fungerar internet strålande så det blir en dag sena "nyheter".

Gårdagens 54 km blev mycket tuffa. När jag besteg bergskedjan Three Sisters snöade och regnande det om vartannat, jag frös som en hund och mina handwarmers från Clas Ohlson förslog inte långt. Här handlade det om rena överlevnadsinstinkter. Under motorvägsbroarna fick jag ta tillfälligt skydd och försöka få i mig lite mat. Hemskt, men spännande, i all fall i efterhand.

En av topparna på Three Sisters. Vägen är oändlig och jag mätte avståndet till nästa topp till exakt 10 km. Här inträffar vintertid många trafikolyckor. Precis här vid sidan av vägen tog jag en tupplur när solen tittatde fram.

När de tre systrarna var avklarade dök plötsligt efter 42 kilometers löpning rena himmelriket upp, ett truckstopp med Burger King. Jag kom i samspråk med en lastbilschaufför, som berättade om det hårda, men som han tyckte underbara livet ute på vägarna. Vi enades om det faktiskt finns likheter mellan en coast to coast runner och en chaufför.

Han körde en Freightliner men självklart var jag nyfiken på hans uppfattning om Volvo.

-Dom är bra, har gott rykte här men jag är nöjd med min Freightliner.

Han berättade att han tjänar 37 cent per körd mile, att han är hemma hos familjen i Montana en gång i veckan, att han har allt i hytten som tv, internet m m och att han till viss del själv bestämmer rutten.

-Det blir mest interstate, lite tråkigt men alltid lika roligt när jag nått målet.

Och det är då jag känner igen mig. För precis så är det, att komma fram till motellet, få vila och äta -det är dagens höjdpunkt.

Skyltar hjälper inte.                              Böter eller fängelse om du trotsar skylten.

Dagens höjdpunkt igår var mötet med mormonen LouAnn Magaloge på motellet i Fort Bridger. För drygt 30 år sedan var hon i Sverige som missionär och bodde 1,5 år i bland annat Gävle, Uppsala, Stockholm och Norrköping. Och svenskan hade hon inte glömt, hon kan läsa svenska och hon förstod allt om jag talade långsamt och tydligt. Jag har fått en ny bloggläsare av redan de drygt tusen jag har varje dag. Bloggen slår nya besöksrekord varje dag. Fantastiskt roligt!

Vad är din dröm?frågade jag

-Att flytta till Hawai med min man. Men jag stannar kvar här så länge pappa lever, berättade hon.

Keep on running!

Jag har så dålig internetuppkoppling på mitt motell i Fort Bridger att jag tyvärr inte kan lämna någon rapport idag. Vi hörs imorgon från Little America! Keep on running!

Ett glädjehopp vid delstatsskylten. Wyoming har som symbol en cowboy på häst. Just vid denna skylt hade ryttaren bombarderats med stenar så att han inte syntes. Är det någon som har ett horn i sidan till Wyomingborna?

Jag är i Wyoming! Oregon, Idaho och Utah är avklarade och Wyoming blir min fjärde delstat att besegra. Men den kan bli den svåraste av alla.

Nu väntar 11-12 dagars tuff motorvägslöpning. Till skillnad från Utah är det här fritt fram för tokstollar att springa på motorvägarna. Jag lär dock inte få något sällskap på I80 de 64 milen mellan Evanston och Pine Bluffs.

Wyomning är känt för att vara ett blåshål. Snö, kyla, höga höjder och brist på motell gör inte saken lättare. Två nätter har jag inte logi så jag måste nog försöka ordna en och annan "Steve".

Jag tror mig veta vad de senaste dagarnas trötthet beror på. Det är den höga höjden (2 067 meter), inget annat. Även vid lugn slätlöpning drar jag på mig mjölksyra. Chefen på Econo Lodge i Evanston berättade vid incheckningen att oljearbetare från Texas blivit så kraftlösa och sjuka att de skickats hem.

Idag köpte jag på Wal Mart i Evanston en billig telefon. Flera har rått mig att skaffa en telefon, inte minst för min egen säkerhet. Där fick jag otroligt bra service men annars har detaljhandelsjätten dåligt rykte, bl a för personalpolitiken och låga löner.

En läsarbild har sickats in. Trica Olsson, född i Italien och gift med en svensk, stannade bilen under min bergsklättring till Huntsville och plåtade oss tillsammans. Tamboskapen är också mina beundrare. Hästar, kor, strutsar, får med mera blir alldeles till sig när jag kommer springande och sätter av i vild galopp. I Sverige skulle detta aldrig hända eftersom djuren är vana vid joggare.

Trica Olson . . .                        . . .och kalvarna tillhör beundrarskaran.

Dagens löpning från utkanten av Woodruff, UT, till Evanston, WY, blev totalt 46 km.

Keep on running!

Klar för avfärd. För att inte frysa under skoterfärden på 3 000 meters höjd fick jag pälsa på mig rejält.

En igensnöad väg över fjället stoppade mig inte. Idag åkte jag snöskoter i 50 knyck med  kärran bak på släp i en släde.

Beskedet igår om att fjällvägen från Huntville till Woodruff var avstängd på grund snön blev en smärre chock. Jag skulle behöva ta en omväg på många mil vilket skulle sinka  mig 1-2 dagar. Otänkbart! Idén att försöka ordna skotertransport på den cirka 16 km långa vägsträckan där snön låg meterdjup, visade sig mycket lyckad.

Rob Chidester i Huntsville ställde upp med en stor snöskoter och transporterade mig och kärran säkert över fjället. Det gick svindlande fort men Rob hade inte ens halvgas på fartvidundret.

Det hade varit omöjligt och också troligen livsfarligt att springa den här sträckan även om snön bitvis var ganska packad. Men ibland syntes inte vägen, Och vi var uppe på cirka 3 000 meters höjd. 

-Vill du att vi åker lite off road? frågade Rob.

-Nej, det är bra som det är. Och kör helst inte fortare, stammade jag.

Transporten gick alldeles utmärkt. Ibland stannade Rob och visade mig på intressanta saker i det underbart vackra fjällandskapet, bl a pekade han på spår från prärievarg, koyote. En bit efter fjällkrönet och där barmarken började blev jag avsläppt. Av allt sprutet från skotern hade släden fyllts med snö men baby joggen och bagaget hade inte tagit någon skada.

 

Baby joggern före transporten. . .       och efter transporten.

 

Skylten stoppade mig inte                   Nancy Neider och Dalton Pederson tränade för North Ogden                                                                 Marathon.
Det här var den hittills mest komplicerade logistiklösningen- snöskoter och  en "Steve" på slutet. Sedan jag blivit avsläppt och sprungit några timmar i medvind och nedförsbacke blev jag upphämtad på avtalad tid av paret Joan  och Bruce Nelson, som körde mig till ett motell i Evanston, Wyoming. I baksätet fanns pizza, kakor och andra godsaker för en trött löpare. Imorgon kör de mig ut till platsen där jag slutade löpningen.

Joan och Bruce är ultralöpare, har sex barn och är mormoner. Observera nummerskylten bak på bilen. De bjöd mig på restaurang och vi pratade naturligtvis bara löpning.

Dagens distans blev totalt 44 km exklusive sträckan på snöskoter. Efter två bergspass känner jag mig lite trött. Men det spelar ingen roll, det viktiga är att jag är helt skadefri och har löpglädjen i behåll. Imorgon korsar jag gränsens till Wyoming och bor en andra natt i Evanston.

Keep on running!