Polisen gjorde rätt och jag gjorde fel. Det hävdar i alla fall polisen, som nu försöker dribbla bort mig mellan olika polisdistrikt.

Turerna fortsätter efter att jag blivit stoppad på motorvägen av en polisman som påstod att jag skulle springa på höger sida av motorvägens vägren, alltså ha trafiken i ryggen. Själv anser jag att jag gjorde  rätt när jag sprang på vänster sida med trafiken mot mig.

Nu har jag fått "svar" från löjtnant Patrick W, Shortt vid polisen i staden The Dalles i Oregon. Först skriver han att det här är inte hans bord utan han hänvisar mig till två andra polisdistrikt. Han ger mig  webadresserna till dessa och ber mig själv försöka ta reda på i vilket distrikt polismannen arbetar.  Att som utlänning hitta rätt i polisens labyrinter är ju inte helt lätt varför det hade varit bra om löjtnanten bemödat sig att slussa ärendet till rätt distrikt.

Det var först efter att jag stött på som Shortt hörde av sig. Han hänvisar också till en paragraf som säger att jag borde ha sprungit på den andra sidan av motorvägen. Det är möjligt att han har rätt och att reglerna är så märkliga i just Oregon (fast polisen som stoppade mig sa att reglerna gällde i hela USA). Finns det någon lagklok läsare av denna blogg som kan sätta sig in i Oregon Revised Statute 814.070?

Så här skriver löjtnant Shortt:

"While I would direct you to thes agencies, I will tell you that whoever the officer was his interpretaion of the law was correct. Oregon Revised Statute 814.070 requires that a pedestrian on a divided highway use the right shoulder as far as pracitable from the roadway edge. However if you wish to discuss the matter further with the Hood River or Wasco Count Sheriff´s Office you should be able to do so via the wb sites provided".

Jag är inte nöjd med hans svar utan har nu bett honom att själv ta kontakt med rätt polisdistrikt. Jag har också "hotat" med att koppla in svenska ambassaden. Även om jag bröt mot någon paragraf är det inte säkert att polismannen agerade rätt när han beordrade mig att lyfta kärran över cementblock som skiljde vägbanorna åt på den hårt trafikerade motorvägen. Det hade varit en livfarlig order att följa.

Bråkar jag för mycket blir jag kanske utvisad från USA. Eller ska jag skrämma med Carl Bildt?

Keep on running!

Naturskönt. Medvind, nerförsbacke i 60 km, solsken- det är drömmen för en löpare. Fjällen i bakgrunden heter Loookout Mountain.

Av de cirka 20 delstater jag sprungit i är Oregon favoriten. Det är naturen som facshinerar; havet, floderna, de runda mjuka kullarna, bergen och fjällen- Oregon har allt.

Tänk att få springa i en sex mil lång nerförsbacke. Det är vad jag fått göra idag. Då känns det inte att sträckan är lång. Är det dessutom medvind flyger man fram. Ja, allt är ju relativt, när jag tittade på hastighetsmätaren visade den på 10-12 km i timman.

När jag springer på Old Highway 30 vid sidan av Interstate stannar en bil till. Der är rannchägaren Diane, som är lite nyfiken på vad jag håller på med. Hon tipsar om en närbelägen mack och där ordnar så att jag kan ta vad jag vill i matväg. Detta skulle aldrig hända i Sverige.

Fika på macken i Durkee, Oregon.

Motorvägen I84 må skära brutalt genom landskapet. Men ändå har man anpassat denna mastodontled efter naturen. Till och med en motorväg kan vara vacker. Det är framför allt när interstate slingrar mellan bergen man ser att det är mästare bakom vägbygget.

Interstate har anpassats fint mellan bergen.

Jag har nu kommit till Huntington, ett litet samhälle med 400 invånare. Jag tog in på Michael Wileys Cabins för 40 dollar. Michael driver också en av restaurangerna här och självklart har det internet, dessutom en mycket bra uppkoppling. Dessutom underbar ¨äpplepaj med glass.

I lördags blev det bara 35 km, idag 61 km. Det rullar på mycket bra och jag följer körschemat.Den här veckan slutade på 36 mil  I morgon Ontario och på tisdag korsar jag River Snake och rullar in i Idaho.

Keep on running!

Baker City har många fina gamla hus från sekelskiftet. I det här inrymdes bland annat ett "sporting house", det vill säga en bordell. Sista bordellen i stan försvann på 50-talet.

Många amerikanska småstäder är förfallna. När affärerna flyttat utanför stan har centrum dött. Men Baker City är ett undantag. Här vimlar det av fina gamla hus från guldruschens dagar.

Det är sällan jag hinner bekanta mig med småstäderna jag passerar. Men i Baker City i nordösstra Oregon "tvingades" jag stanna till i två dagar på grund av att det var för långt mellan motellen. Jag passade på att turista i denna pärla, en gång kallad Queen City. Här har kommunpolitikerna insett värdet av den historiska skatt man sitter på och uppmuntrat renovering av husen i citykärnan. Byggnaderna är från sekelskiftet, de äldsta från 1870.

Stan fick ett enormt uppsving under den andra guldruschen 1890-1910 och växte från ingenting till 6 700 invånare och gick om kända gruvstäder som Spokane i Washington och Boise i Idaho. Mainstreet i Baker City gör fortfarande skäl för namnet.

Motvinden håller i sig och det blåser så mycket att kärran ibland är nära att välta. Det blir nästan lika mycket gång som löpning och man får passa på att springa när vinden mojnat. Vädret är väldigt nyckfullt; det kan regna och blåsa och  i nästa ögonblick vara solsken och vindstilla. Just de där dramatiska väderomslagen skrämmer mig, jag kan känna mig väldigt liten och utsatt.

Löpningen går annars fortsatt bra. Visst kan jag känna mig trött men det som glädjer är att jag inte har några skadekänningar. Det är det absolout viktigaste. Logistiken har varit besvärlig och jag har tvingats till en "dubbel Steve" men Tom, svenskättlingen jag träffade i Haines, har ställt upp med transporter till och från motellet här i Baker City. Och i morgon söndag har receptionisten Ginger på Super8  lovat att köra mig till platsen där jag slutade lördagens löpning.

Läget är alltså under kontroll (tror jag). Det som oroar är att det kanske inte finns något motell i Huntington, söndagens tänkta mål. Men det brukar ju ordna sig . .  .

Keep on running

Vilda Västern lever. Bilar och en Baby jogger i stället för hästar utanför saloonen men annars är mycket sig likt. Haines Steakhouse är rankad som en av nationens bästa restauranger. Här smorde jag kråset med den godaste oxfilé jag ätit för 24 dollar och 75 cent.

Jag bromsar in springaren i Haines, "The Biggest Little City in Oregon". Bygatan ser inte mycket ut för världen. Har jag kommit till Vilda Västern?

I Haines bor idag cirka 400 människor. Det här är ett av många samhällen som boomade under guldruschen och järnvägarnas framdragande på 1800-talet. Stan grundades 1885 och många av de gamla husen står kvar. Jag har svängt av från Interstate och gett mig ut på landet. För första gången ser jag kor och hästar.

Plötsligt stannar en bil till och svenskättlingen Tom Isaacson vevar ner rutan på en jättelik skåpbil. Han kommer lite som en räddande ängel. Min plan för dagen var att ta mig just till Haines och där be någon köra mig och kärran till nästa stad, Baker City. Jag hade alltså planerat en sk "Steve". Nu erbjöd sig Tom bredvilligt att forsla mig till Baker City och i morgon köra mig till baka till Haines. Jag kan nog tvingas göra så där fler gånger när motellen ligger "fel". Men jag springer varenda meter.

Tom Isaacson lyfter in kärran i sin stora bil. Toms farfar, Klas Tycko Isaksson, utvandrade 1909 från Harads utanför Boden , flyttade till Ashton i Nebraska och gifte sig där med en norska. Tom är egen företagare i verktygsbranschen och bor i Haines.

Jag ber sällan om något men jag får allt. Det är det gästfria Amerika jag nu som coast to coast-löpare igen får uppleva. Jag tror inte svensken i hyrbil som korsar Amerika får samma bemötande. Jag betraktas som en helt ofarlig person, lite udda men kanske intressant. Det är bara att tacka och ta emot.

Hästarna hade drag av åsna. I bakgrunden Elk Mountains.

När vi skiljs utanför Super8 i Baker City säger Tom på oklanderlig svenska:

-Hej då!

Lyckan håller alltså i sig. Det kan ibland löna sig att ta lite risker och inte planera allt i detalj. Det jag lärt mig av dessa coast to coast-löp är just att det mesta brukar ordna sig.

Springer hellre till ekvatorn.                 Jag har kommit till ranchägarnas land.

Imorgon får det bli en ny "Steve", det är för långt till stugorna i Huntington som Kalle B tipsade om. Så jag stannar två nätter på motellet här i Baker City. Men frågan är vem som ska komma och hämta mig i bergen på söndag. Fast det ordnar sig nog . . . 

Dagens etapp från La Grande till Haines blev 54 km.

Keep on running!                

På toppen. Det regnar, snöar, blåser motvind, backarna är oändliga och jag fryser som en hund men jag nådde högsta punkten 1 278 meter i "Blue Mountains".

Jag överlevde Deadmans Pass. En olovlig inkvartering på en kall toalett i ödemarken och dan därpå en ny djävulsk stigning höll dock på att knäcka mig. Men jag nådde målet och kunde äta min Snickers i ett varmt härligt bad på motellet här i La Grande.

Löparförutsättningarna är just nu vidriga. Hade jag inte fått lite uppmuntrande tutningar från långtradarna på interstate, ja då hade jag nog stupat i Deadmans Pass eller i något annat "pass". Det har blåst/regnat hela tiden och det har varit nästan omöjligt att springa, även i nerförsbackarna.

Bra löparmat. Rastplatsen vid Deadmans Pass var stängd men "vendingmaskinerna" fungerade. Jag fick nästan tokfnatt när jag kom över en stor Pepsi för 2 dollar och en Snickers för 1 dollar.

På campingplatsen Emigrant Springs State Park låg snön djup i skogen. Inte kunde jag campa här! Som en tjuv smög jag mig runt i området, ryckte i några dörrar men allt var låst. Men inte toaletten! Jag smög in i en, rev loss en skylt på granndörren med texten "This shower cloesed for winter" och klistrade på toadörren. Därinne var det några plusgrader i alla fall men nervöst som sjutton eftersom folk ryckte i dörren lite då och då. Ingen totem-stuga alltså men en toalett!

Inget Best Western precis. Det blev en orolig natt och att äta frukost på toasitsen var inte så kul. Handtorken vågade jag inte använda som värmekälla eftersom då skulle jag bli avslöjad.

Du undrar kanske vad som får någon att utsätta sig för allt det här. Svaret är enkelt: det är värt mödan, jag får så enormt mycket igen när jag till sist når målet. Jag kan fantisera om ett varmt bad, en middag och en skön motellsäng därute på vägarna. Jag får belöning 100 dagar under den här trippen- fast sova ute är en belöning jag helst slipper.

Poverty Flat RD inget för kärran.        Snö på campingen. Ingen toalettaxa?

Morgondagen är skriven i stjärnorna. Några närbelägna motell är fullbokade så jag tvingas nog "göra en Steve". På Chamber of Commerce här i La Grande gjorde man sitt yttersta för att ordna boeende åt luffaren. Och på restaurangen intill gav man mig en extra stor portion. Där gick två visitkort!

Onsdagens distans 40 km och torsdagens 44.

Keep on running!

Satsa allt på rött? Nej, någon gambler är jag inte så indiankasinot undvek jag men på McDonalds dök jag in.

McDonalds och ett jättestort casino är civilisationens sista utpost  innan vildmarken och bergen tar vid. För att klara klättringen upp till 1 300 meter blev det en Big Mac-meny, kaffe och en fruit&walnut.

Det här är ju nästan liverapportering. Ett blogginlägg mitt under pågående löpning hör till ovanligehterna. Men bredbandet på McDonalds vlill man ju inte missa. Jag har nu sprungit 7 km från Pendleton och passar också på att ladda upp min väg-gps. Kvar är att löpa 32 km. Camping i snön eller totem-stuga? Vi hörs från La Grande där jag har bokat motell.

Keep on running!

En hägring eller är detta verkligen Super8 i Pendleton, OR? Med en livlös GPS irrade jag runt i hela stan.

Att ordinarie batterie och två fulladdade reservbatterier ska bli strömlösa samtidgt är närmast osannolikt. Men plötsligt var min GPS död och jag gjorde den ena felspringningen efter den andra i sökandet efter mitt motell.

Igår en Ferrari, idag en trött gammal rishög. Vinden hade kantrat 360 grader och motvinden var nu stark. Solen var borta och det regnade. Backarna tyckte jag mest gick upp och inte ner som igår. Och avståndet från Borderman till Pendleton kändes ohyggligt långt. Det var bara att bita ihop, en fot framför den andra och man når målet.

Ett sk truckstop utanför Hemiston, OR.Observera den vackra bilen längst bort, en Volvo. Andelen Volvolastbilar ligger på cirka 20 procent, visar mina trafikräkningar.

Visst kom jag fram. När Pendleton äntligen dök upp långt där nere i dalen försvann tröttheten. Det hade börjat skymma och nu var det bråttom- mörkerlöpning är det värsta jag vet. Nu återstod bara lite finlir med gps:en för att hitta motellet. "Insert battery" var beskedet från min Garmin. Samma meddelande med batteri nummer två och tre. Men en Super8 skylt syns ju tydligt i mörkret? Jag såg i alla fall ingen och fick nu försöka börja fråga mig fram. Problemet är bara att i USA finns det ingen att fråga, folk är inte ute och går utan sitter i sina bilar och stannar inte om någon viftar med armarna.

En äldre man "hjälpte" mig dock men hans beskrivning resulterade bara i en massa fellöpningar uppför den ena kullen efter den andra och till sist var jag smått desperat. Att avvika från motorvägen och börja springa på smågator var en dumhet. Men till sist kom jag ändå fram. Tänk vad man är beroend av tekniken!

Nu verkar det som om baterierna går att ladda upp, men det går lusigt. Något lurt är det.

Morgondagen med Deadman Pass och en stigning upp på 1 100 meter i rena vildmartken kan bli en rysare. På motellet varnade man dessutom för svartbjörn. Sätter mitt hopp till "Kalle B" tips om en totem cabin. Bilderna från en webkamera visar på snö. Lite ruggigt, men jag får chansa. En sak är i alla fall säker: det blir inget på bloggen i morgon för totemstugan har inget internet.

Dagens löpning blev totalt 66 km.

Keep on running!

Mr Suneson

I am recieipt of your complaint that was forward by Lt Macmaniman. ! need to get some clarification to detrimine the nature av yor complaint and who woukld be the proper agency to adress your concerns,
 
Where you driving a vehicle or were you on foot?
 
Were you contacted by the oregon State Police or where youcontacted by Sheriffs office? 
What time were you contacted?
Where you running on the shouldeer of the freeway facing traffic?
Where you running eastbound or westbound?

If you could provide me with some clarification on these points as well as exactly happend I will be happyto review your complaint.
 
Patrick W Shortt
---

Shortt ska få utförliga svar från mig. Får jag ingen bra förklaring till varför jag stoppades och uppmanades att springa på fel sida av vägen och därmed begå ett lagbrott, ja då bussar jag Carl Bild eller Beatrice Ask på honom!

Keep on running!