Starten klockan 10.00 den 20 mars 2012. Vågorna går höga och det blåser småkallt på stranden utanför Seaside i Oregon.

Äventyret har börjat. Allt gick perfekt och de enda som fick bevittna den "historiska händelsen" var några havstrutar och min amerikanska släkting Linda Feldman.

Nej, något pressuppbåd hade inte samlats på stranden när jag idag inledde mitt tredje kust till kustlöp från Seaside i norra Oregon. Och lika bra var det, det är helt min egen grej och jag söker inte publicitet.

Egentligen började denna 520 mil långa löpning redan igår, på flygplatsen i Reykjavik. Vid mellanlandningen råkade jag glömma min mp3-spelare i flygplansstolen och kom på det försrt när alla gått ombord. Men man höll planet till Seattle några minuter, jag fick min spelare- och en språngmarsch. Vilken servicde av Iceland Air!

Min första dag blir inte särskilt lång, ca 43 km till ett motell i skogen uppe i bergen. Men etappen kan bli väl så tuff, höjdskillnaden är 400 meter. Och från stranden i Seaside ser jag snön på bergssluttningarna. Det regnar lätt och det finns risk för snö. Dessutonär det bara några plusgrader, brr! Men jag har gott om proviant, nötter och en andra massa läckerheter som Linda hade med sig.

Linda Feldman och några havstrutar var de enda åskådarna vid starten.

Vi hörs imorgon då jag förhoppningsvis lämnar en lite utförligare rapport från ett motell utanför Portland.

Keep on running!

Jag reser med lätt packning. Allt jag har med mig rymms i en sportbag på 35 liter och i en löparryggsäck.

För första gången har jag vägt coast to coast-packningen. Jag blev glatt överraskad; knappt 11 kilo!

Så lite utrustning och så lätt utrustning som möjligt. Det har varit mottot inför detta äventyr. Vågen stannade idag på totalt 10,7 kilo. Jag hade räknat med mera och jämfört med andra kontinentlöpare ligger jag i underkant. Min vän Paul Staso, som jag besökte för två år sedan i Montana, hade dubbelt så tung packning under sin ensamlöpning 2006. Jag kan lova dig, vartenda kilo känns i backarna.

Är du intresserad kan du läsa hela packlistan, du finner den i menyn till höger under Om löpet. Listan är detaljerad, nästan ner på tandpetarnivå med viktuppgifter på det mesta.  Packning + vagn väger totalt 19 kilo och till detta ska läggas 1-5 kilo för vätska jag måste bära med mig. Helst hade jag sluppit min relativt tunga bärbara dator (1,5 kilo med laddare) och i stället haft en läsplatta. Då skulle vikten minska med cirka 1 kilo men webmaster avrådde eftersom det skulle bli problem med att lägga in bilder på bloggen.

Den nya baby joggern är aningen tyngre än den gamla men har å andra sidan lite större hjul. Jag tror den nya vagnen blir toppen. In i det sista har jag tvekat om jag ska ha sufflett och regnskydd på. Möjligen blir kärran mer aerodynamisk men funkar inte grejerna kastar jag dem, det gick ju bra utan regnskydden förra gången (fast datorhaveriet var ju inte så roligt).

Ett litet problem är att packa vagnen så att den inte går sönder under flygtransporten. Dessbättre har jag kvar den gamla kartongen, som nu får kastas vid starten. Den övriga utrustningen lägger jag för säkerhets skull i en stor resväska, även den kastas vid framkomsten.

Så här några dagar före start känns allt bra. Sista träningspasset hemma springs på fredag och då stannar veckodosen på cirka 10 mil, man ska ju vara utvilad. Väderrapporten för Seaside säger +8 grader och regn under startdagen, måndagen den 19 mars klockan 10 amerikansk tid. Jag hoppas få iväg en rapport strax efter start. Räknar jag rätt skulle det innebära något på bloggen vid 21-tiden måndag kväll.

Keep on running!

Klart för start. Ett 90-tal löpare ställde upp i Bore Cups fjärde och sista deltävling i Hemlingby, Gävle. Längst till vänster, Nr 60, suveränen i M60, Alex Bonn, som vunnit samtliga sina lopp. Men idag kunde jag i alla fall skymta ryggtavlan under större delen av loppet.

Nu dröjer det över 100 dagar innan jag springer så här "fort" igen. Dagens Bore Cup-final blev sista tävlingen före avresan till USA. Där kommer det inte handla om 4-minuterstempo utan om snigeltempo.

Sällan har jag tränat så lite inför en tävling. Men genom att minska milantalet  inför stundande coast to coast uppnådde jag ändå en viss träningseffekt. Det kändes därför ganska lätt idag på Bore Cup i Gävle där de 7,5 km avverkades på 30.21. Jag är den ständige 2:an i åldersklassen och har i år varit chanslös mot klubbkompisen Alex Bonn i Vallentuna FK. Tvåa fyra gånger alltså och tvåa totalt i sammandraget. Det får jag vara nöjd med.

Trots att inget stod på spel denna vackra vårdag; sol, barmark, 7 grader i luften och en slalombacke som var igång, var jag som vanligt nervös. Med tre andraplatser hade jag inte ens behövt ställa upp, jag hade blivit tvåa ändå. Men det blev som vanligt- när väl startskottet avfyrats släppte all oro.

Nu är det packning som gäller. Sinnet känns lätt. Lätt är också vad min amerikakoffert ska väga.

Keep on running!

Filmfotografen på cykel. Ragnar pustar ut efter en mördarbacke i närheten av Mada utanför Tranås. Nog märks det att vi är i Småland även om det är nära till Östergötland.

Blir det en Oscar för denna Åsa-Nisse? Manuset,  monologen, klippningen, ljudet och skådespelarprestationerna har lite av lyteskomik över sig.

Jag vill varna för starka scener i den här 3-minutaren . Du får se en 64-årig lätt haltande man springa på de småländska småvägarna. Blicken är riktad ner i asfalten eller i det lite geggiga gruset som vårsolen börjat tina. Ibland hör du gubben frusta "5 km" eller andra visdomsord. Ryggsäcken guppar därbak, vänsterbenet lyfts nästan inte alls, fotografen på cykel är nära att köra i diket och är inte medveten om att mikrofonen är påslagen. Nu väntar vi bara på en nominering i klassen "Bästa kortfilmsdokumentär".

Inspelningen gjordes i måndags när jag besökte min bror Ragnar i Tranås. Jag sprang en backig 15-kilometare på Ydrevägen och förbi Mada. Tempot var för mig högt  fast det där med farten märks inte på annat sätt än att det brusar i mikrofonen. Det är nästan första gången jag ser mig själv på film så här. Ingen skönlöpning precis. Men det lite haltande steget har jag inga problem med. Det får du kanske se mera av under stundande coast to coast. För en och annan videosnutt ska det nog bli framöver.

Wälkom to Knohult:

youtu.be/pKsIYbqFCb0

Keep on running!

Söndagslöpning med nya vagnen i Sköndal i riktning mot Haninge. Vagnen är klart bättre än den gamla men hur är det med gubben bakom ekipaget?

Så här två veckor före start görs sista testerna av utrustningen. Idag rullade jag ut den splitter nya joggingvagnen i vårsolen. Rena racerbilen!

Allt känns bra. Jag tror att jag är i god  form, löpglädjen är på topp och utrustningen funkar också. Genom att sakta ha  trappat ner på milantalet går löpningen nu väldigt lätt. Det kanske  jag har nytta av nästa lördag då finalen i Bore Cup avgörs i Gävle. Fast någon formtoppning inför just Bore var inte planerat, allt är nu inriktat på starten den 19 mars.

På pappret är jag rent teoretiskt sämre än förra gången, 2010. Att vara två år äldre är ingen fördel och måste på något sätt kompenseras. Min lösning- om den räcker återstår att se- är att denna gång ha bättre och lättare grejer med mig. Dessutom ska jag försöka vara mera diciplinerad och ge mig av från motellen en timma tidigare på morgonen. Den extratimman kan vara guld värd, det är tiden och mörkret som kanske är min svåraste motståndare.

Idag sprang jag ner till Haninge och tog pendeln hem, totalt 31 km. Några små utrustningsdetaljer införskaffades på Clas Ohlson och Biltema. Den inköpta barnreflexvästen visade sig dock för liten så jag behåller nog trotjänaren "Flexbert", reflexvästen jag fick av Uve Reichenauer när jag sprang till Mölle. 

På en äng i Haninge fanns den här runstenen som 1915 upptäcktes i samband med plöjning. Texten lyder: Torfast lät resa denna sten efter Halvdan sin son. Lustiga namn man hade på 1 000-talet- vem skulle våga döpa någon idag till Halvdan?

Keep on running!

Två sedlar i hushållskassan rödfärgades i kanterna av den svettiga plånboken. Nu blir det riksbanken som ska avgöra om min joggingberättelse är sann eller inte.

Svettigt värre. För andra gången har jag klantat till det och lyckats missfärga sedlar, som legat och skumpat bak i en svettig joggingryggsäck.

Att man aldrig lär sig. Jag glömmer mössor och joggingskor stup i kvarten och tvingas springa tillbaka och hämta. Och nu har jag igen dabbat mig och lyckats missfärga 600 kronor.

Gårdagens joggingrunda på 25 km kan bli en dyr historia, rättare sagt 24 kr/km + porto till riksbanken. Jag var ute och sprang med hushållskassan, en rödfärgad läderplånbok. Först skulle jag till optikern och hämta ett par nya glasögon inför stundande coast to coast. Och när jag ändå var på språng tog jag en sväng över Ica Maxi på Lindhagensgatan och "ryggsäckshandlade" (jo det var där jag även förra gången plockade upp rödfärgade sedlar och blev nobbad i kassan).

Idag försökte jag på PrisXtra på Norra Stationsgatan betala med en röd 500-hundring. Kassörskan höll upp sedeln, reagerade direkt på färgen och frågade kollegan intill om hon kunde ta emot sedeln. Nej, det gick inte och när jag hivade upp plånboken som "bevis" för att jag inte är någon bankrånare väckte det viss munterhet i kön. Kassörskan gjorde dock helt rätt medan mitt agerande var tveksamt.

Slokörad slank jag senare in på mitt gamla Handelsbankkontor på Vanadisplan. Där hade jag på 80-talet  bankfack men numera är mitt SHB-kontor Sankt Eriksplan även om det ursprungliga SHB-kontotet öppnades på tidigt 70-tal i Kramfors där jag var lokalredaktör.

-Är du kund här på kontoret? Du måste vara kund för att kunna lämna in sedlarna hos oss, sa bankkvinnan och knappade in personnumret och upptäckte att jag hade kontot i Kramfors.

-Jamen, jag är ju ändå kund i Handelsbanken , försökte jag och tänkte att om jag får ännu en avsågning så är jag inte längre kvar som kund i banken. Ett tag fick jag känslan av att kvinnan menade att jag skulle vända mig till Kramforskontoret. Motvilligt gav hon mig dock en blankett så att jag själv kan skicka in sedlarna till riksbanken.

Nu går jag i väntans tider. Ska riksbanken godta min förklaring till missfärgningen? Och hur mycket krut lägger man ner på sedelanalysen? Man lär väl knappast skicka sedlarna till Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL).

Genom att nu skicka in pengarna och inte försöka prångla ut dem tar jag dock en viss risk. På riksbankblanketten läser jag: "Inlämnaren medger att riksbanken efter bedömning och beslut i ärendet behåller insänd sedel och inlämnaren avstår från eventuell rätt att  återkräva sedeln även om riksbanken inte medger utbetalning av sedelens värde."

Skulle även riksbanken nobba , ja då blir det kanske en fråga för regeringen. Fast om beslutet går att överklaga framgår inte av blanketten. Men en bra historia för Svenska Dagbladet Näringsliv kan det nog bli ändå!

Keep on running!

Hundlöp utanför Karlbergs slott. Aika som vanligt steget före Spica. MIna nya tränare kör hårt och som längst har vi nu sprungit 26 km.

Idag passerade jag 100 mil räknat sedan årsskiftet. Först tyckte jag det var ganska mycket men upptäckte efter koll i mina excelark att det var en normaldos. 50 mil per månad är vad som gällt sedan sekelskiftet.

Alla som följt den här bloggen vet att jag är anhängare av mängdträning. Ju fler mil desto bättre resultat på halvmaran och maran. Jag har inga vetenskapliga bevis för att det är så utan bara mig själv att gå till. Genom att ligga kvar på en relativt hög träningsmängd, ja till och med öka mängden efter 50, har jag resultatmässigt tappat mindre än konkurrenterna.

Jag vet ungefär hur mycket konkurrenterna tränar. Dom som ligger i topp i 50- och 60-årsklasserna springer mycket, förmodligen mer än de själva säger. Några är framgångsrika med måttliga doser, kanske 5-8 mil i veckan, men når ändå bra resultat tack vare att de springer mera intervaller och backar. Ingen blir dock bra utan träning. Kvalitetsspåret prövar även jag men är försiktig eftersom jag tror att skaderisken ökar om man både satsar på mängd och kvalitet.

Sedan finns det dom som knappt tror på sambandet mängd och resultat. I denna grupp ingår en av Sveriges bättre ultralöpare, Andreas Falk, som bloggar på http://www.runnersworld.se/blogs/andreasfalk/index.htm Han har ambitionen att nå världselitklass men sprang ifjol färre mil än vad jag, gamle gubbe, gjorde. Så här skrev han på bloggen i december:

"Att stirra sig blind på km är helt galet tycker jag. Jag kan springa 80 mil på en vecka men det är helt ointressant i sammanhanget. Det enda som är viktigt är vilket antal km på en vecka som gör mig till en bättre löpare och kanske ännu viktigare, vad gör jag på dom kilometrarna? / .  . Det finns träningspass som är bra och det finns pass som är dåliga men bara för att världens bästa ultralöpare tränar 30 mil i veckan eller att någon som vann ett antal OS maror hade ett överjävligt intervallpass som han eller hon körde så är det inte helt säkert att en motionär eller elitlöpare för den delen skall kopiera upplägget."

Läsarkommentarerna blev rätt fräna efter det inlägget. Det är möjligt att Andreas har rätt. Men själv tror jag  på sambandet mängd och resultat. Dessutom är det ju så förbaskat roligt att springa mycket. Det är främsta drivkraften för mig, inte att plåga mig.

Keep on running! 

Björkarnas stad. Vinterväglag råder i Umeå där jag sprangen en runda med min yngste son Olle. Han gör i år debut på Stockholm Marathon där det blir en kamp mellan honom och mellanbrorsan Erik. Då är jag i USA men ska hinna hem till Jubileumsmaran.

Jag går i väntans tider. Nu är det bara tre veckor kvar till start och jag är inne i en viloperiod. Med lite mindre mängd ska jag vara helt utvilad inför det stundandee 500-milaäventyret som startar den 19 mars.

Egentligen är det här den bästa tiden i en löpares liv. Människan är av naturen lat. Vad är då inte bättre än att varva ner lite? Den här veckan blev det elva mil och jag känner att krafterna kommer tillbaka. Sista veckan blir det inte många mil och det blir också ett minimum av kvalitetsträning. Nej, nu är det vila som gäller.

Jag är nu också inne i en period med planering av rutten och komplettering av utrustningen, trevligt pyssel. Jag har blivit en gramjägare av guds nåde. Allt jag har med mig (och det ska inte vara så mycket) ska vara av bästa kvalitet och väga så lite som möjligt. I veckan bytte jag t ex ut den sportbag på 30 liter jag haft för att ha hela packningen i mot en motsvarande på 35 liter. Genom att klippa bort en massa remmar och annat lull lull lyckades jag minska vikten så att väskan väger 140 gram mindre än den gamla. Kanske ska jag i kånka på 2-3 kg mindre nu än under löpen 2007 och 2010.

Jag  inser att det här äventyret kan bli tuffaren än de tidigare. Egentligen startar jag för tidigt och det är möjligt att jag råkar ut för snö i såväl Utah som Wyoming. Det blir i stort sett motorvägslöpning (interstate) ända fram till Nebraska, det vill säga nära halva sträckan. Nu låter det tristare än det är, i flera fall kommer jag att springa på småvägar som löper vid sidan av motorvägarna. Att jag ända håller mig till interstate beror på att det är där livet finns, d v s motellen. Men Wyoming blir en utmaning; 2 000.3 000 meters höjd, lite motell och därrmed camping. Tur jag skaffade en dunsovsäck.

Keep on running!