"Gamle man, du ska nog slå mig när jag är 80 år". Det sa inte Miles Fleetwood men det kändes nästan så efter att ha fått stryk av den sju år äldre topplöparen från Uppsala LK.

Det gick bra för min träningsklubb Vallentuna i dagens Bore Cup. Men själv blev jag slagen av en löpare i 70-årsklassen!

Ja, ska man skratta eller gråta? Skratta tror jag, för det var inte vilken veteran som helst som spöade mig. Miles Fleetwood var namnet, en av Sveriges bästa vetranlöpare genom tiderna med en mängd Sverigerekord de senaste 20 åren, såväl  inom- som utomhus på allt från 800 meter till halvmaraton samt flera internationella framgångar.

Miles fyller 70 år den 19 januari varför en massa 70-årsrekord nu är i fara. I M65 har han utomhusrekorden på I mile, 2 000 m, 3 000 m och halvmaraton.

Dagens deltävling i Bore Cup gick i Östhammar och mätte 7,72 km, två varv på packat och nygrusat snöunderlag (tack Östhammars kommun för den fina servicen !). Själv hade jag tränat bra men taktiken att direkt ta ledning i gubbklassen fick omprövas omedelbart- min "värste" motståndare, Kjell Björk från Gävleklubben Hemlingby LK stack iväg direkt och behöll sedan avståndet. Jag klockades för 33.11, knappa halvminuten efter Kjell. Eftersom favoriten Alex Bonn  i M60 uteblev kunde jag knipa silvret och ligger nu i sammandraget tvåa.

Miles då? Han stack förbi redan på första varvet, jag bet mig fast men blev slagen med 9 sekunder. Det var lärorikt att ligga bakom denne Mästare. Miles tog det lugnt i uppförsbackarna, där brukar jag nog springa lite fortare, men hans taktik var smart; strax efter varje krön verkade det som han fick nya krafter och pinnade på bra utför. Förmodligen är det så man ska springa.

För Vallentuna var det en framgångsrik dag. "Som vanligt" vanns klassen Män av Lars Södergård (26.22) med Tomas Jennerstål som tvåa (26.47) och i Kvinnor segrade Josefine Werner (33.49). I lagtävlingen ligger nu Vallentuna på andra plats efter Hemlingby.

Deltävling tre är den 5 februari  i Gävle och då springer vi 10 km. Jag har en joker i bakfickan men det kortet spelas inte ut förrän det är försent för motståndarna. Vad tror du är på G?

Keep on running!

Som siste löpare stapplar jag i mål efter att ha sprungit ett varv i djupsnön på Vallentuna IP. Egentligen en skandalöst dålig prestation men lite kul var det ändå.

Det är alltid en som kommer sist på tävling. Idag var jag den personen.

Jag tror aldrig jag kommit sist i någon löpartävling. Men nu är jag också den erfarenheten rikare efter att min träningsklubb Vallentuna ikväll ordnat klubbmästerskap i snöpulslöpning 400 meter på Vallentuna IP, tillika på min födelsedag

Snön låg orörd och djup på löparbanorna när tiotalet klubbkompisar i bitande kyla radade upp sig på startlinjen, vi fick inte provlöpa banan innan och inte heller springa i varandras spår förrän på upploppet. Ingen tog väl den här tävlingen på blodigt allvar och tidtagningen fick vi sköta själva. Sällan har jag upplevt en så uppsluppen stämning före en start.

Jag visste hur jobbigt det skulle bli eftersom jag provsprungit i lössnö någon vecka innan. Men att jag skulle bli frånsprungen, ja totalt utklassad, kunde jag inte drömma om. Jag vågar knappt skriva vad mitt 400-metersvarv gick på (4.41). När segraren, Lars Södergård, sprang i mål  på 2.02 hade jag inte ens kommit halvvägs.  Jag gick flera gånger och trodde att jag ändå skulle greja en näst sista plats men Tommy Wallentin, född 1945 och tre år äldre än jag, kom som skjuten ur en kanon och sprang om mig i "spurten". 

Samtidigt är det lite komiskt hur fruktansvärt dålig man är på kortdistans. Mjölksyran kommer direkt. Förhoppningsvis går det bättre i Östhammar nu på lördag i Bore Cup. Sträckan är visserligen kort, 7,5 km, men mjölksyran ska inte komma förrän på upploppet, inte efter 50 meter.

Tävlingen är över. Spurtkanonen Tommy Wallentin i gul jacka till höger.

Keep on running!

Prick klockan 16 anländer jag som en av de första löparna till Slussen efter att ha varit ute i 7,5 timmar och sprungit sex mil i snömodden.

Sex mil i snömodden- jag klarade det! Men var det här så roligt, egentligen?

Jo, nog var det roligt, i alla fall efteråt. Men det var ett jäkla slit och jag sprang på maxkapacitet. För i dag var det inte lätt; överallt denna modd. Och även om det långa partier var packad snö så är det alltid jobbigt att springa långt på snöunderlag. Så sex mil idag kan säkert jämföras med sju mil en vanlig sommardag.

Ska du springa så här långt måste du vara smått galen. Vi var ett 40-tal galningar, entusiaster är kanske ett mer passande ord, som idag stack iväg från ett vintrigt och mörkt Slussen klockan 08.30. Temperaturen låg runt -5. Arrangemanget benämnt Årets första långpass leddes av ultralöparen Peter Lembke med fru Ulla. Liksom tidigare år konstaterade jag att det var förvånasvärt många kvinnor, ultralöpning verkar definitivt inte bara vara en kraftsport för karlakarlar.

Vi delades in i två grupper, en halvsnabb och en lite långsammare. Jag valde den första men så särskilt snabb var den kanske inte eftersom den fort splittrades i en utbrytarsektion bestående av en handfull erfarna ultralöpare, bland annat Johan Fridlund som sprungit stenhårda Western States (100 miles, 161 km).

Ni hör, gossar som är överlägsna mig. Jag tillhör inte ultrafacket och är dessutom en gubbe som om två dagar fyller 63. Därför var det lite optimistiskt när jag och 31-årige Ross Nugent efter 19 km och första depåstoppet i Sjöberg, Sollentuna, tog upp jakten på ledarna. Någon tävling var det ju absolut inte men taktiken var att försöka hinna ikapp för att inte hamna i ett ingenmansland.

Nog tyckte jag att unghingstarna där framme ökade tempot något när de hörde att Ross och jag närmade oss men väl upphunna var vi välkomna i gemenskapen och tempot drogs sedan ner. Sedan verkade Johan och Olof Mattiasson hålla igen- Olof trippade så lätt idag och pratade hela tiden. Mitt under löpningen fick han ett telefonsamtal men fortsatte ändå att springa obehindrat.

Tätgruppen några kilometrar innan Barkarby. Från vänster Johan Fridlund, Stefan Boman, Olof Mattiasson och barhuvade Ross Nugent.

I samlad trupp efter 32 km löpning dök vi svettiga in på Mc Donalds i Barkarby. Där fyllde vi på energidepåerna med härligt fet mat och sliskig dryck och på toaletten bytte vi våra svettiga tröjor och jackor för att sedan på stela ben ta oss vidare till nästa depåstopp i Hässelby Villastad där  Ulla nu för andra gången stod med bagageluckan öppen och bjöd oss på en massa härligheter som kaffe, buljong, chips, russin, pepparkakor med mera. Egentligen helt otroligt, paret ställer upp och bjuder oss på allt detta och betalt ville dom inte ha.

Sedan måste jag nog i ärlighetens namn säga att färden tillbaka till Slussen var mest ett utdraget lidande. Jag sprang ändå hela tiden, frånsett några kortare gångintervaller, men hade inte Johan och Olof tagit långlunch på Mc Donalds vid Brommaplan hade jag aldrig kommit ikapp dem.

Med sex mil idag kan jag summera veckans distans till nära 15 mil. Som i fornstora dar!

Keep on running!

Målgång. Efter 101 dagar och 532 mil kastar jag mig den 17 juli i Atlanten utanför Tybee Island, Georgia. Andra coast to coast-löpet är genomfört och nu planeras ett tredje. Foto: Sigrid Suneson

2010 blev ett av mina bästa löparår någonsin. 2011 ska förhoppningsvis bli minst lika bra och det nya året rivstartar jag med ett 6-milalöp som du också kan vara med på.

Kom till Slussens T-baneutgång mot Katarinahissen den 2 januari klockan 08.20 så springer du och jag samt ett 50-tal andra långlöpare ett 6-milspass. Bakom  arrangemanget står ultralöparen Peter Lembke. Vi springer långsamt, du behöver inte vara superbra och du kan hoppa av varhelst längs vägen, som går över Djursholm-Barkarby-Hässelby-Bromma. Alla detaljer här: Årets första långpass

Med ett genomfört coast to coast och totalt cirka 860 mil framstår 2010 som ett otroligt löparår, kanske överträffas det bara av 2007 eller 2005 då jag också sprang över USA respektive från norr till söder (Chicago-New Orleans). Det här var också fantastiskt roliga år. Och så ska även 2011 bli. Som avtalspensionär kan jag satsa hur mycket som helst på löpningen.

Enda smolket i bägaren 2010 var på tävlingsfronten. 3.17 på maran och 1.33 på halvmaran gav en 6:e respektive 11-12 plats totalt på Sverigebästalistan i M60. Här ska jag försöka förbättra mig.

Jag är inte så mycket för storstilade mål men dessa ska jag försöka nå 2011:

* All löpning måste vara rolig, annars kan det kvitta

* Snitta på cirka 10 mil/veckan året runt

* Genomföra några äventyr i Sverige på 5-15 dagar, typ Stockholm-Malmö, Stockholm-Göteborg eller Mälaren runt. Några "träningsläger" på 2-3 dagar i Tyskland, Spanien och Italien (åker i januari till Barcelona).

* Mera kvalitetsträning och träna cirka en gång i veckan med Vallentuna. Målet är att tillhöra de fem bästa på maraton och halvmaraton i M60.

Och 2012? Ja, då planerar jag mitt tredje coast to coast.

Keep on running!

Snöpulsning på ängen utanför postterminalen i Tomteboda. Här var mjölksyran nära.

Jag har nästan aldrig tränat i lössnö. Denna jobbiga men skonsamma träningsform, som Gunder Hägg blivit känd för, prövade jag idag med gott resultat.

Oj vad tungt det var att springa i lössnön trots att snödjupet inte var mer än cirka 30 centimeter! På en otrampad äng utanför Tomtebodaterminalen sprang jag idag varv efter varv. Varvet var  inte var längre än 300 meter men jag orkade inte mer än ett  förrän det var dags för vila. Det blev alltså en form av intervallträning, sju varv totalt. På de ställen där snön var lite djupare var det enormt tungt, hur orkade Gunder?

Intervaller är annars något jag inte springer så ofta, jag är lat av naturen och att springa intervaller på en bana är en ren pina. Men visst ger det resultat, det har jag nog märkt när jag försökt toppa formen inför någon tävling. Fördelen med snöpulsning är att du tvingas lyfta benen högt, ungefär som i backlöpning, och med ett sådant steg ökar farten. Det kan jag behöva inför nästa "sprintlopp" i Bore Cup, 7,5 km i Östhammar den 8 januari.

Väl hemma upptäckte jag att det kommit in en massa snö under tajtsen och strumporna. Kylan hade gjort fotknölarna illröda och helt klart hade det varit bra med en extrasocka eller någon form av damasker. Men jag tinande snabbt upp och såg fram emot dagens andra träningspass, distanslöpning på drygt en mil och med inslag av några fatökningspass.

Keep on running!

Depåstopp. Efter 10 km tog jag och Erik paus för att dricka blåbässoppa vid entrén till fd Långbro sinnessjukhus. Kanske var vi lite höga av endorfin men vi gick inte på morfin som galningen nedan på Långbro gjorde för 85 år sedan.

Herman Göring anländer till Långbro sjukhus den 2 september 1925 och blir kvar där i cirka en månad men gör ytterligaret vå besök fram till 1927. Hans svenska hustru krävde tvångsvård av maken som var morfinist . Göring uppträdde hotfullt, bröt sig in i sjukhusets medicinskåp och kunde inte övermannas av sex sjuksystrar. Källa: Söderman, Cecilia. Nyhetsbrev från Landstingsarkivet Nr 3 September 2005

När barnen frågar om pappa vill med på ett långpass säger man inte nej. Då blir man som förälder både glad och stolt.

Det var inte många ute när Erik och jag på juldagsmorgonen begav oss ut på ett långlöp till Huddinge. Vår tur över Västerbron, Hägerstensåsen, Långbro och Stuvsta till Mc Donalds i Huddinge centrum blev cirka 18 km.

-Va, bara 18, utbrast sonen besviket trots att han  knappt sprungit så mycket längre i sina dar men nu börjat hårdträna inför Stockholm Marathon.  Jag vill ha en halvmara minst.

Så det var bara att att klämma några kilometrar till i kvarteren trots att jag nu började känna mig ganska trött. Av Mc Donaldsbesöket blev intet- restaurangen var stängd så vi köpte några bananer och choklad innan vi nöjda tog pendeln hem.

Keep on running!

Tomtebogatan har två pucklar, här den brantaste strax innan toppen. Trettiosex gånger sprang tomten Tomtebogatans fulla längd och fick ihop ett backpass på 21 km.

Ni som inte tror på tomten får tänka om nu. Här kommer han på Tomtebogatan!

Tomten har länge tänkt att göra det, ett långpass på sin egen gata, Tomtebogatan i Stockholm. Idag blev det av då han klämde en halvmara på denna lite drygt 600 meter långa innerstadsgata. Inte mindre än 36 gånger passerade han sin tomteverkstad.

Så här i juletid hade tomtefar den röda mössan på liksom den röda ryggsäcken. Renarna och nissarna fick stanna hemma, ingen draghjälp alltså under detta ensamlöp på mycket halkig gata. Folk föll som käglor när de tvingades ut i gatan på grund av istappar och snöröjning från taken medan tomtefar lunkade fram säkert  på sina broddar i 6-minuterstempo.

Vinden bet i skäggstubben och när det började mörkna var temperaturen nere i minus 18. En och annan bekant på gatan önskade God Jul men undrade säkert om tomten smuttat för mycket på glöggen och tagit fel på dagen. Själv skrockade han dock om att detta var rena julaftonen och att Posten fick sköta klapputdelningen.

God Jul och keep on running!

Solnav., 08.55, 2 km        Solna C, 09.12, 3 km      Sundbyberg 09.27, 5 km

 
Rissne,09.50, 8 km           Kista, 10.35, 13 km        Akalla, 10.55, 15 km

Barkarby, 12.41, 21 km   Vällingby,, 14.35, 31 km  Brommaplan, 15.40, 36 km

Alvik, 16.15, 39 km           St Eriksg, 16.45, 42 km  Big Mac meny, Akalla

För fem år sedan sprang jag Hamburg Marathon. Idag gjorde jag "Hamburger Marathon"- kutade till elva Mc Donaldsrestauranger i Stockholms förorter.

Hamburg Marathon 2005 glömmer jag aldrig. Det var min bästa mara med tanke pa åldern (2.55 som 57-åring). Jag sprang också på negativ split, andra varvet gick fortare an det första. Dessutom råkade jag glömma tidtagningschipet och fick strax före start springa tillbaka till hotellet och hämta det. Med den ofrivilliga uppvärmningen blev det 44 kilometer.

Exakt den distansen gjorde jag också idag på mitt något skruvade "Hamburger Marathon". Varför? Jag älskar galna löpningar. Iden ar inte min utan kom från ultralöparen Peter Lembke (www.teamfakta.se). Jag kunde helt enkelt inte motstå den och eftersom Peter fick förhinder sprang jag ensam.

Ensam löpare i Hansta reservatet. Här var det någorlunda väl plogat men inne i stan och på smågatorna i förorterna var det besvärligt.

Det hade precis börjat ljusna när jag gav mig av hemifrån. I början duggade restaurangerna tätt och alla jag passerade fotograferades och jag skrev upp tidpunkt och distans. Men det var bara några jag tog in på. I Akalla blev det dock en Big Mac meny med kaffe och jag slank in pa ytterligare tre men nöjde mig med kaffet.

Jag tog det väldigt lugnt och resstaurangerna fick fungera som värmestuga. Ingen höjde pa ögonbrynen, inte ens när luffaren hällde upp egen varm dryck eller mixtrade med elsladdar för uppladdning av gps:en- det kunde ju vara en bomb. I Barkarby var det packat med folk och det var med livet som insats jag försökte ta mig ut på cykelbanorna, kryssande mellan bilar som skulle ut till alla varuhusen. Mc Donalds i Vällingby var rena infernot, en pytteliten restaurang jag hade oturen att komma till mitt i middagsrusningen.

Allt gick dock bra och när sista restaurangen på Sankt Eriksgatan nåtts visade mätaren pa 42 kilometer, totalt 44 när jag på ganska lätta ben steg in i porten på Tomtebogsatan.

Totalt var jag ute 8 timmar, varav 6 som löptid.

Det här var kul- jag får göra en motsvarande bankrunda vid lämpligt tillfalle. Handelsbanken eller SEB?

Keep on running!