Hundarna är lösa - jakten på Björn har börjat. Nu kommer barnen till USA.

Medan pappa springer 500 mil i USA nöjer vi oss med att posa i hemmet. Imorgon kl 06:50 påbörjar vi resan från Arlanda till Savannah där Björn kommer att passera. Vi kommer sjävklart att vara med när detta historiska ögonblick sker genom att heja på och även springa med honom i mål.

Vi som nu åker över är från vänster i bild:

Sigrid, 22 -  Pluggar biologi i Stockholm.

Nils, 27 - Er webmaster och "jobbar med IT" i verkliga livet.

Erik, 24 - Livsnjutare! (även "mellan två jobb")

Olof  (liggande), 18 - En oslipad diamant som precis tagit studenten och nu är hungrig på vad livet har att erbjuda.

Vi är alla taggade och det ska bli skönt att få träffa pappa efter så lång tid. Tillsammans med pappa väntar en vecka med hyrd bil längs Floridas kust. Högst troligt kommer det inte bli så mycket löpning under denna vecka, men löparsnacket lär vi inte slippa undan...

Att vi alla är mäkta imponerade av pappas prestation är en självklarhet.

Keep on running!

/Nils, Erik, Sigrid och Olof

Heather Riner klipper mig pa Head Turners Salon i Adrian, Georgia.

Nar heatindex ar 105 F (40 grader) går det knappt att springa. Då galler det att hålla huvudet kallt- jag klippte mig och la isbitar i löparkepsen!

Nu ar det nastan omanskligt att vara ute pa vagarna. De första timmarna går val an med efter lunch knockar varmen och fuktigheten mig. Lite hjalper det andå att lagga isbitar i mössan. Smalvattnet svalkar skönt nar det rinner over mitt stekheta ansikte.Och en hårklippning svalkade också.

Frisören Heather Riner i den lilla staden Adrian klippte mig. Hon ar van vid kontinentkorsare- i varas klippte hon en student vid namn Mark Baumer (www.thebaumer.com) som just nu promenerar över USA. Tio dollar kostade min klippning. Billigt, men varfor ar det sa dyrt i Sverige?

Löpningen mellan East Dublin och Swainsboro (55 km) gick valdigt tungt de sista timmarna, mer gång an löpning. Bra andå att jag kom ivag nagot tidigare an vanligt. Morgondagen till Statesboro kan bli annu varre men planen ar att starta mycket tidigt.

Röda nackroser i en liten sjö langs vagen.

Keep on running!

Antligen fick jag ata pasta i USA, dessutom hemlagad pa italienskt vis. Peter Pastore (i mitten) ar fran Italien och oppnade nyligen restautang i det lilla samhallet Dudley, GA. Sonen Jomar Munoz-Aracena och hustrun Maris Arcena-Pastore serverade mig och inget behovad ej ag betala for skrovmalet.

Nar bjod du senast en framling lunch? Själv äter jag da och da gratisluncher- i USA ar det vanligt att man betalar bordsgrannens mat. Trevlig sedvänja!

Det har säkert hänt ett tiotal ganger att när jag ska betala lunchen har nagon annan matgäst redan gjort det.Och det kan vara personer jag knappt pratat med men som hort vad jag haller pa med och som gillat det. Idag hände det igen och nu var det restaurangägaren själv som stod for notan. Familjen Pastore-Arcena med rotterna i Italien och Dominikanska Republiken fattade tycke for luffaren som blev rord over deras genorositet.

Tänk om du i Sverige skulle bjuda bordsgrannen pa lunchen. Det erbjudandet hade säkert tagits emot med stor misstänksamhet. Men här är det helt naturligt och jag har även sjalv provat det.

Idag var jag lagbrytare. Dagens lopning fran motellet utanfor Jefferson till East Dublin (55 km) gick de forsta 6 km pa interstate och där far jag inte springa. Men det gjorde jag anda och ingen reagerade.

Lagbrytare pa Interstate 16 i Georgia men ingen reagerade.

Morgondagens lopning till Swainsburo kan bli tuff. Ikvall horde jag pa Weather Chanel  att heatindex kommer att ligga pa 105 F. Det är 40 grader. Puh!

Som ni forstar blir det ratt mycket snabbmat for mig. Det far bli dagens fraga. Plotsligt dyker det upp flera matstallen i en vägkorsning. Jag star som asnan mellan tva hotappar, vad ska jag välja?

a) Subway

b) Bill och Wandas bar med mammas kottbullar

c) Pizza Hut

d) Fraga nagon om det inte finns en Mc Donalds i halan

e) Mina varma smorgasar

f) En kall ol i pase pa macken

g) Springa forbi frestelserna, maste tänka pa vikten

Keep on running

Glad trots ovädret- blixtarna var nära men regnet rensade luften sa att det gick att springa.

Pang! Blixtarna ar väldigt nära mig idag. Jag räknar till fyra och det fräser om dem. Jag springer i rena ödemarken och det finns ingenstans att ta skydd.

Visst var jag lite rädd idag under ett av de värsta askoväder jag varit med om. Blixtar väldigt nära ar otäckt. När det ar som värst stannar en bil till och fragar om jag behöver hjälp. Men jag tackar nej-regnet rensade luften och plotsligt gar det att springa normalt igen.

Jag skrev igar att jag var sliten. Det ar sakert riktigt men jag undrar anda om inte kraftlösheten mest bottnar i den enormt höga luftfuktigheten. Den forsvann nar regnet kom. Blöt var jag redan innan! Georgia är verkligen en press for mig, flera varnade innan just för luftfuktigehten. Men snart slipper jag den- bara fem dagar kvar nu.

Slitna är ocksa mina däck och idag lyckades Cloyd Hall, som jag skrev om igar, fixa fram nya och leverera dem till mitt motell utanfor Jeffersson. Han offrade flera timmar pa mig och körde minst tio mil tur och retur. Vilken enorm hjälpsamhet! Jag ar imponerad over hur man ställer upp i vatt och torrt for en trashank som jag. Tyvärr passade inte dacken, men det var inte Cloyds fel och jag har nu daligt samvete för att jag besvärade honom.

Dagens löptur fran Macon till söder om Jeffersson var kort, bara 41 km. I Jeffersson fick jag en pratstund med sheriffen. Jan hade foreslagit att jag skulle uppsöka polisstationen och utverka ett speciltillstand for att fa springa pa Intersate, det skulle korta tisdagens löpning till Dublin med nagra kilometrar. Dumt och fraga tyckte jag for ett nej skulle innebara komplikationer om jag ertappades pa motorvägen. Nu fragade jag ända och fick ett markligt svar:

- Ar det inte tillatet att springa pa interstate? Gor du det ar det inget allvarligt. Det enda som händer ar att du far skjuts till nasta exit.

Sa jag kommer imorgon tisdag att springa lite pa interstate, kanske längre an vad Jan foreslagit. Far se vad hans morgonbrev mynnar ut i.

Döda djur som inte tas bort fran vägarna ar en sorglig syn. Idag sag jag en död hund men först trodde jag det var en varg. Hunden hade legat dar länge- i Amerika verkar ett djurliv inte vara värt mycket. Beklämmande!

Det här var den tredje döda hunden jag sett liggande längs vägkanten. Folk verkar inte bry sig.

Keep on running!

Nu har jag vittring pa Savannah, Georgias huvudstad. Det ar dit jag ska, eller rattare sagt Tybee Island dar malgang vantas ske  den 18 juli.

Bara en vecka aterstar av aventyret. Och idag passerade jag 500 mil. Ska jag halla hela vagen och ska mina helt utslitna dack halla? Inget ar sakert forran jag kastar mig i Atlanten.

Det ar bara galningar som langdistansloper i det har vadret. Idag var det 39 grader och fortsatt hog luftfuktighet. I sanningens namn  kan det inte vara sarskilt halsosamt det jag nu gor. Det ar inget att hymla om; jag kanner mig sliten och dagens "korta" distans pa 48 km mellan Forsyth och Macon kandes som en 6-7-milare. Jag stapplade  in pa motellrummet sent pa kvallen - vad haller jag pa med egentligen?

Mina bakdack pa babyjoggern ar om an annu mera slitna an jag sjalv. Jag har pa ena dacket tvingats satta pa laglappar eftersom jag ar inne pa vaven och snart ocksa pa innerslangen. Jag har forgaves forsokt fa tag i nya dack men en losning kan vara pa gang. Mina dacksproblem verkar ha engagerat en hel landsanda...

Nar jag idag stannade till for lunch pa en bensinstation i Bolingbroke ville tva ortsbor till varje pris hjalpa mig. En mangd personer kontaktades och olika cykelaffarer och dess agare ringdes upp i hemmen trots att butikerna var sondagsstangda.  Och bara nagon timma senare  stannad en cyklist till och aven han ska forsoka ordna fram dacken. Sa kanske loser det sig i morgon.

Cloyd Hall och Peyton Wells jobbade hart  for att skaffa nya dack till min babyjogger.

Dagen var dock inte bara elande. Sondagsfrid radde pa vagarna eftersom alla var pa hogmassa.

Utanfor den har baptistkyrkan raknade jag till ett 50-tal bilar. Skont att de inte var ute och korde pa vagarna!

Keep on running!

Befolkningen i Milner, Georgia, samlar pengar till ett bibliotek. 65 procent av investeringen har de fatt ihop, visar termometern.

Ska staden Milner i Georgia med 700 invanare fa sitt efterlangtade bibliotek? En privat insamling pagar till denna investering, som i Sverige hade finasierats med skattemedel.

Manga sma städer i USA ar sa fattiga att de inte klarar den offentliga servicen. Ska nagot snabbt ske, ja da krävs det privata initiativ. I Milner, som klassas som stad och som har beskattningsrätt, räcker inte pengarna till ett bibliotek men privata donationer gör att man antagligen far ett om nagot ar.

-Vi behover inte fa ihop hela summan, vi har nu fatt ihop sa mycket att staten (Georgia)  kommer att skjuta till resten, berättar en av gasterna pa restaurang Pork Pit i Milner.

Bra eller daligt med dessa privata initiativ ? Bra, tror jag och sakert värt att prova. Att det gar i USA beror pa att givaren far en skattereduktion. Detta diskuteras ocksa i Sverige. Annars finns det förvansvärt manga bibliotek i USA (public library), även i bonnhalorna. Ibland besöker jag dem for att fa internetuppkoppling. Biblioteken verkar väldigt populara, inte minst for att de har just internet, nagot som den fattigare befolkningen inte har. Sommartid kryllar det av spelsugna barn vid datorerna.

Idag var det klibbigare an vanligt och jag fick nagra askskurar pa mig, de svalkade inte. Dagens lopning mellan Griffin och Forsyth (55 km) blev därfor igen besvärlig. Annars ar det väldigt lummigt och vackert här och naturen paminner om den jag sag i Louisianna 2005. Jag säger: hellre  klibbigt och varmt an kallt och blasigt.

Vackra byggnader i Whitesburg. Det gröna huset i mitten, Murphey Building, är fran 1884.

Tva fragor idag:

* Privata pengar till offentliga investeringar- är det nagot vi borde pröva mera i Sverige (det förekommer i liten skala, Arlandabanan t ex)

* Och vad är det jag gör vid handtorken pa toaletten pa McDonalds i Whitesburg?

A) Kurerar ett ryggskott

B) Torkar joggingbyxorna

C) Annat- men vad da?

Vad pagar?

Keep on running!

Senoia var en vacker liten smastad med levande butiker och flera restauranger, en riktig turistfalla. Har smyglyssnade jag pa hemmafruarnas lunchkonversation.

Nu har jag ocksa sett det rika, fina Amerika. Jag, en luffare, klev idag svettig in pa en lyxkrog i smastaden Senoia i Georgia och fick en inblick i hur de rika hemmafruarna kan ha det.

Det var en lite marklig restaurang; atta av tio av gasterna var kvinnor, de flesta  unga, vackra och valkladda och vid ett av langborden satt  det praktiga gardet, kvinnor alla i ovre medelaldern och fran ett kyrkligt sallskap. Jag kom att hamna intill de ungas bord, kvinnor jag uppfattade var hemmafruar fran Atlanta.

Dar satt jag i min ensamhet med en utsokt pastaratt och kunde inte lata bli att smyglyssna pa bordskonversationen intill.  Vad som slog mig var att de har kvinnorna verkade leva ett bekymmersfritt liv och ha obegransat med tid och pengar. De var valdigt fortroliga med varandra, ja till och med sexlivet avhandlades. Jag tror knappt en liknade konversation skulle kunna foras i Sverige, hemmafruarna forsvann desssutom pa 50- och 60-talet.

Idag var jag ocksa lite busig och avvek fran Jans vagval. Att folja GPS:ens gangforslag visade sig denna gang vara mycket lyckat. Min loptur fran Newnan till Griffin (55 km) gick pa vackra, lummiga vagar med lite trafik och den slataste asfalt jag upplevt pa lange. Det maste ha varit hog luftfuktighet fror trojan fick vridas ut stup i kvarten och strumporna bytas da och da. En dag som denna behovdes kall dryck men min nya kylvaska fungerade ingetv vidare.

Highway 85 Connector var underbart vacker och hade  knappt nagon trafik.

Gardagens fraga om den gamla bilen klarade ingen men flera var nara, narmast tycker jag Sofia var som gissade pa Chevrolet och 30-tal. Visst var det en Chevrolet och arsmodellen ar enligt agaren Bryan Duke 1937-1939. Pickupen ska renoveras, berattade han for mig.

Keep on running!

Lilla Whitesburg i Georgia med 600 invanare, nagra butiker och restauranger klassar sig som stad (City). Men annu mindre orter ar stader- var gar gransen egentligen for att kallas stad?

Jag har passerat tusentals sma samhallen under min lopning tvars over USA. Dessa, som jag sjalv skulle kalla bonnhalor eller byar,  rubricerar sig sjalva som citys eller towns, stader alltsa. Det later  stort men vad ska man kalla dem for?

Jag har aldrig lyckats fa klam pa det ratta ordet. I skolan sa vi village men det hor jag aldrig sagas har. Det ar city, town eller small town som galler.

Darfor gjorde jag idag en test i nasta lilla samhalle efter Whitesburg med 600 invanare och eget stadshus, City Hall. Jag svangde in karran vid Dollar General i Sargent (150 invanare).

-Is Sargent a city? fragade jag kassorskan.

-Yes. Well, a town or a small town, we have several churches here, svarade hon.

Dagens lopning fran Carrollton till Newman (42 km) blev en en varm historia,annu varmare an igar men jag klarar varmen forvansvart bra. Det mest besvarliga var vagarna med mycket trafik, ingen vagren och rafflor vid vagkanten- rena tortyren for mina redan utslitna dack.

Det har ar hemska vagar att springa pa. Rafflorna innanfor den vita linjen gor att bade lopare och vagn skakar sonder.

Newman var en riktig stad med en vacker stadskarna. Men en bit utanfor stan sag det ut som det brukar; forfallet och tamligen fattigt.

Den "stora" handelsen idag var att jag kastade min tioliters vattendunk fran Clas Ohlson. Den ersattes med en liten kylvaska i plast fran Dollar General. Kall dryck imorgon till Griffin- harligt!

Dagens fragor:

1. Vad skulle du kalla bonnhalorna jag springer forbi?

2. Bilmarke och arsmodell pa denna parla?

Bilmarke och arsmodell?

Keep on running!