De cirka två kilometer långa koltågen gav ibland visst skydd i den kraftiga motvinden.

Med 264 mil har jag nu sprungit halva distansen. Glädjande men trippen går inte bara i dur- jag har problem.

Va, problem, du som varit så positiv hela tiden? Lugn, mitt största problem är vädret och det är kanske av övergående slag. Men aldrig har jag haft så stora problem med vädret; det har snöat, regnat, varit isande kallt och jag har råkat ut för hagelskurar och varit i utkanten av en tornado. Just nu är det den hårda motvinden som plågar mig. Det känns som jag haft vinden emot mig veckovis och den tröttar inte bara ut mig, det är också som om den torkar ut mig. Löpningen blir inte rolig och dagarna väldigt långa.

Idag tillstötte ett nytt problem. Jag blev av med min cykelpump några kilomterar bort från motellet här i Halsey. Efter ormattacken och lagning av slangen har läckaget ändå fortsatt. Idag hade jag pumpen framme många gånger och jag råkade glömma kvar den på vägrenen. Jag var för trött för att springa tillbaka och det började bli mörkt. Därför försökte jag stoppa några bilar men ingen stannade.

Räddningspatrullen rycker ut? Inte alls, från sheriffen fick jag ingen som helst hjälp, snarare blev jag trakasserad.

Plötsligt kommer sheriffen i sin stora bil med blåljuset påslaget. Räddningen, tänkte jag. Jag berättade om att jag måste ha glömt pumpen 1-3 kilometer härifrån och frågade om han inte kunde köra tillbaka och plocka upp den. Det skulle bara ta några minuter.

-Jag har inte tid med sådant. Visa mig din legitimation, sa han barskt.

Ingen hjälp alltså från den som har till uppgift att hjälpa. Och särskilt bråttom hade han inte. Efteråt hörde jag från flera att sheriffen här är illa omtyckt.

Nu står jag alltså utan pump och en vagn med punka i ett samhälle med 80 invånare. Kanske löser det sig imorgon bitti. Hotellägaren var mera av det hjälpsamma slaget; först ringde hon till den lilla restaurangen och bad dem ha köket igång lite längre än vanligt eftersom en hungrig kontinentlöpare var på ingång. Dessutom ska hennes make och jag köra ut och leta efter pumpen.

Denna söta lilla sköldpadda på vägrenen skrämde mig inte.

Svaret på gårdagens fråga är att jag ligger några dagar före jämfört med den ursprungliga planeringen. Per och Torsten tippade rätt.

Keep on running!

Tornadospanarna tog den här bilden när jag kämpade i den otäcka hagelstormen. Drygt 1,5 mil där jag nu befinner mig (Valentine) hade denna storm utvecklats till en tornado och svept med sig ett café.men ingen människa skadades. På bilden försöker jag skydda ansiktet mot haglet. Foto: Greg Guise

Ett glädjehopp när jag idag rullade in i Nebraska min sjätte delstat.

Jag är i Valentine, Nebraska. Här har jag både sett och fått åka med stans enda Volvo, en rishög från 1973.

Dagens rapport blir kort på grund av stora internetproblem. Jag har tagit mig en bra bit in i Nebraska och pustar nu ut på Super8 i Valentine efter att blivit hämtad ute i det ödsliga landskapet med sandkullar.Kraftig blåst och slakmotor på flera mil har gjort löpningen myclet besvärlig.

Ännu värre lär det bli imorgon torsdag. Målet är ändå att nå ett motell i Holsey där jag har ett rum bokat. Vindstyrkan ska öka till det dubbla. Om jag inte hade denna motvind hade det gått mycket snabbare, jag är just nu i väldigt bra form.

Luther Whitmer, 27 år och anställd på Super8, kom ut och hämtade mig och skjutsade mig till motellet efter avslutad löpning. Bilen var en av de värsta rishögar jag sett men Luther älskade den och var överlycklig över att få träffa mig, en svensk och dessutom född i Göteborg där bilen tilverkades för 33 år sedan.

Dagens fråga hinner jag ändå med. Hur tror ni jag ligger till tidsmässigt jämfört med mitt ursprungliga schema som jag inte visat någon annan än Jan:

a) 1-3 dagar före

b) 1-3 agar efter

c) Exakt som planerat

Keep on running!

Ännu ett indianreservat som jag passerar, nu Rosebud. I staden Mission ger man ut en lokaltidning men den missade nyheten om min ankomst trots besök på redaktionen.

Det kändes lite som om den fattige inte hade någon sked när det regnade manna från himlen. I staden Mission stegade jag in på lokaltidningen Todd Country Tribune. Där missade redaktören ett scoop- hon förstod inte att framför henne stod en kontinentlöpare, den förste som någonsin passerat staden.

Om jag hade velat hade jag kunnat få väldigt mycket press. Jag söker inte publicitet men har inte något emot den. Rune Larsson var ännu mer restriktiv, han nobbade alla tidningar.

Som gammal journalist köper jag alltid lokaltidningarna där jag stannar till. Det är roligt att det fortfarande finns så många lokaltidningar kvar, flera riktigt små och väldigt lokala. Roligt också att tidningarna är så billiga här, lösnumren kostar ofta bara 75 cent.

Självklart jämför jag våra tidningar med de amerikanska. Och i den jämförelsen behöver vi  inte skämmas. Småtidningarna här men även exempelvis draken i Rapid City ser ålderdomliga ut, ungefär som våra på 70-talet.; sällan färgbilder, taffligt redigerade, lösblad och inte klistrade. Lokaltidningarna ägnar stort utrymme åt till exempel skolavslutningar, händelser i Rotary etc, sådant som jag själv skrev en gång om på lokaltidningarna under 70-talet men som nu nästan försvunnit i våra fina svenska landsortstidningar.

På motellen tittar jag på de stora nyhetskanalerna i tv. Och inte heller här ska vi skämmas. Reportern och inte den intervjuade är ofta huvudpersonen, presentationerna sker väldigt teatraliskt, reportrarna är aggressiva och man pratar gärna i mun på varandra. Nej, den där "tuffa" stilen gillar jag inte. Bra däremot att det finns så många nyhetskanaler, i Sverige är det närmast skandal att Rapport och Aktuellt i princip är samma vara, tur att TV4 Nyheterna bryter monopolet.

Min löpning går just nu otroligt bra. 71 kilometer, delvis i motvind från White River till ett casino ett stenkast från gränsen till Nebraska, var inga som helst problem.

När det är så här platt och fint, ja då går det undan. Jag sprang halvmaran på 1.50, snabbt för mig med vagn eftersom ultralöpning går ut på att hålla igen.

Rätt svar på gårdagens fråga om ormen gavs av Ulf och Per. Visst var det en Bull snake, en av de största ormarna i Amerika, inte giftig men ändå inte ofarlig.

Bull snake flyr fältet.

Keep on running!

Den stora ormen, cirka 2 meter lång, har lagt sig i huggställning för att attackera mig ännu en gång. Jag råkade köra över svansspetsen med framhjulet och den högg till direkt.

Det här var en riktigt otäck dag. Först blev jag attackerad av en stor orm på vägen. Sedan hamnade jag i en hagelstorm och i  värsta åskväder. Livsfara med andra ord.

Det här var dagen man inte skulle vara ute på vägarna. Att det skulle bli blåsigt och troligen också regn var jag medveten om. Men inte att  tornados skulle härja i området, än mindre att jag skulle råka ut för ormbett.

Lugn, lugn, jag är inte skadad. Men det kunde gått riktigt illa för mig idag i stormbyarna ute på highway 83. Plötsligt ligger en stor orm framför mig. Död tänker jag och svänger inte undan kärran utan framhjulet snuddar svansspetsen. Då rullar ormen ihop sig och som det ser ut hugger till i framhjulets däck. Jag kastar vagnen åt sidan, hoppar över ormen som ligger kvar och verkar vilja göra en ny attack. Sedan slingrar den ner i gräset och försvinner.

En halvtimma senare upptäcker jag att jag har punktering på framhjulet. Ormen måste alltså ha bitit hål på däcket men jag ser inga huggmärken. Detta framhjul har rullat  cirka 1 000 mil utan att jag haft en enda punktering.

Betydligt värre var den hagelstorm jag lite senare råkade ut för. Det blåste så kraftigt att det var närmast omöjligt att stå upp. Sedan piskade regnet mot mina bara ben och när det började hagla trodde jag min sista stund var kommen. Jag var fullständigt hjälplös men sen kom räddningen.

Terry Schenk från Florida och Gregory W Guise från Virginia var ute och privatspanade efter tornados. Jag fick skydd i deras bil medan stormen drog vidare.

Hade inte de två tornadospanarna Terry Schennk och Gregory W Guise stannat till och släppt in mig i sin bil vet jag inte hur det hade slutat. Terry hade i knäet en dator som visade väderläget sekund för sekund.

-Det är tornados på gång. Titta på den där röda pricken, det en torndo inte långt härifrån, sa Terry medan Gregory videofilmade och tog stillbilder på den huttrande kontinentlöparen.

Efter tio minuter hade ovädret dragit iväg och jag kunde börja springa igen. Terry kunde på dataskärmen se at det skulle vara klart väder fram till jag nått motellet i White River (jo, jag fick ett rum där till sist efter en avbokning).

Väl ine på motellet konstaterar jag att en liten ståltråd måste ha orsakat punkteringen, inte ormen. På tv utfärdar Weather Channel den ena tornado- och åskvädervarningen efter den andra, flera i mitt område. I morgon tisdag utlovas dock sol.

Dagens fråga blir naturligtvis: vad var det för orm jag stötte på? En ledtråd: ormen är inte giftig.

Svaret på gårdagens fråga om namnet på spökstaden var Okaton.

Okaton var namnet på spökstadenspökstaden.

Dagens etapp blev bara 41 km och i morgon tisdag ännu lite kortare till Mission.

Keep on running!

2010-05-24 - Generöst öppethållande

JR själv, John L Rodgers i Belvidere, fixade en hamburgare till en hungrig kontinentlöpare, trots att baren inte skulle öppna förrän om någon timma. Baren stänger han först klockan 2 på natten.

Sugen på en öl eller whisky mitt i natten? Inga problem- även  bonnhålorna har en bar som är öppen fram till klockan 2 på natten. Också en utsvulten löpare kan dra nytta av det generösa öppethållandet.

Salooner, barer, casinon och andra syndens nästen är vanliga här i South Dakota. Öppethållandet är minst sagt generöst; så länge det finns en gäst kvar har man öppet och stänger först framåt 2 på natten. Så  var det även i Montana. Inte undra på att det finns mycket rattfylleri, barerna kan dessutom ligga en bit utanför stan varför bil är nödvändigt.

Mitt alkholintag är i princip 0 men jag har besökt någon bar sent på kvällen då det inte gått att få mat någon annanstans. Och idag slank jag in mitt på dan på JR´s Bar, enda matstället i Belvidre med cirka 50 invånare. Jag var ensam gäst, baren hade inte öppnat men John L Rodgers höll inte på tiderna.

Han berättade att det kan gå vilt till på hans bar. En gång tvingades han slänga ut tre bråkiga ungdomar från det intilliggande indianreservatet.

-Dan efter var min bil sönderslagen. Det var ingen idé att polisanmäla, den lokala polisen har inte tillträde till reservatet som har egen polis och egna lagar.

Som ett fartyg öppnar jag tanken under kärran och släpper ut barlasten på motorvägen och en lång vattenstrimma bildas efter mig. När jag närmar mig målet och inte behöver vattnet är det bara dumt med extra last.

Dagens löpning från Kadoka till Murdo gick väldigt bra, trots  motvind större delen av de 72 kilometrarna. Enda problemet var egentligen att jag som vanligt kom iväg för sent, dessutom förlorade jag en timma på grund av att jag passerade en tidszon och nu har Central Time. Större delen sprang jag på highway som löpte vid sidan av motorvägen och som inte hade någon trafik alls. Det är ganska vanligt att det finns lugna  vägar längs motorvägen. Nackdelen är dock att de är lite mer kuperade och sista 1,5 milen gick jag ut på motorvägen.

På vägen till Murdo mötte jag österrikarna Thomas Tvancich och Dunkl Thomas som sedan 1 maj cyklar från New York till Los Angeles. De hade pepparspray på cyklarna mot ilskna hundar.

Spökstäder är ett begrepp i USA på städer som en gång varit blomstrande, kanske på grund av en gruva, ett järnvägsbygge etc, men som nu är förfallna och mer eller mindre övergivna. Idag såg jag en sådan spökstad och det får bli dagens fråga: Vad heter "staden"?

Här profiterar man på begreppet spökstad för att få kunder till macken. Men vad heter stan?

Morgondagen, måndag är ett stort frågetecken. Enda motellet i White River är fullt, jag får storm (motvind naturligtvis) och regn. Hur ska det gå, jag får sova på saken.

Keep on running!

Nej, bisonkorven smakade inte alls gott. Det här var ingen bra mat för en långlöpare- tre stycken korvar behövde jag och dyra var dom.

Bisonbufflar är bäst i levande skick, inte som korv. Hoppas nu bara att jag inte som Buffalo Bill bidragit till artens utrotning när jag idag åt grillkorv gjord på kött från detta djur.

Idag var det varmt och klibbigt. Efter tre mils löpning på stekhet motorväg svänger jag trött in på Conocos Tradingpost i Catus Flat, en riktig turistfälla. Här var allt fruktansvärt dyrt och det enda man hade att bjuda på  i matväg var bisonkorv med bröd.

Jag såg också levande bufflar på den här macken i form av människor. I USA har man en väldigt dum ovana att inte stänga av motorn på bilen. Hur kul var det att sitta där på bänken omgiven av avgaser och äta sin "lunch" omgiven av dånade bilar (lite större pickuper låter som stora lastbilar). Men för amerikanen verkar det vara helt naturligt att motorn är det sista man dödar.

Dagens etapp mellan Wall och Kadoka blev 65 kilometer, lite väl långt men det var nödvändigt för att få motell. Hela fem liter vatten och sportdryck gick åt, rekord hittills men det kommer att bli värre framöver när jag snart börjar svänga brant söderut för att nå Nebraska. Morgondagen, söndag, blir ännu längre. Och sen börjar kanske problemen, typ indianreservat. Det enda motellet i White River, där jag tänkte ta in på nu på måndag ,är fullbokat.

Sveda i både skinn och ögon. Svetten sköljer bort solkrämen som rinner in i ögonen och det svider förskräckligt.

Keep on running!

Svenskättade Linda Sjolund, träffade jag på Old Glory Fireworks. Jag köpte inga raketer för att få bättre fart  på kärran men blev bjuden på kaffe och en lång pratstund. "Du har räddat min dag", uttryckte hon i ren glädje när jag  klev in i hennes stora  butik mitt ute på en åker invid motorvägen.

Plötsligt rycker det till i kaffetarmen. Långt borta i fjärran ser jag en skylt med texten "Fireworks". Kanske kan man få kaffe och en pratstund där?

Jag märker mer och mer att det här inte bara är en vanlig löparresa. Jag blir allt mer intresserad av "vanligt folk" och vill veta hur dom har det. Och amerikanerna är väldigt öppna. Jag märker också att jag har allt lättare med engelskan vilket underlättar kontakterna. Som löpare från ett främmande land betraktas jag säkert som en helt ofarlig person.

Just dom där infallen, att bara svänga in kärran någontans och fråga om vägen eller be om en kopp kaffe, brukar ge väldigt bra utdelning. Som t ex idag när jag träffade Linda Sjolund som sedan 1984 säljer fyrverkeripjäser i ett stort hus mitt ute på de vidsträckta fälten en mil öster om New Underwood.

Lindas anfäder kommer från Hälsingland och Växjö, själv har hon rötterna i svenskbygderna i Minnesota. Hon har varit i Sverige och sett utvandrarbygderna och blir väldigt intresserad när jag berättar om Vilhelm Mobergs böcker.

-Dom måste jag läsa, utbrister hon.

På Dixie Diner i Wasta satt jag och pratade i 1,5 timme  med Cassiddy Rieb som har sin restaurang inrymd i en gammal bilverkstad och bensinstation från 40/50-talet. Hela inredningen gick i 50-talsstil.

En frestelse av det här slaget föll jag direkt för. Besöket på Dixie Diner blev rena nostalgitrippen med Paul Anka och Fats Dominoi jukeboxen.

Casidy berättade att hon bott större delen av sitt liv i lilla Wasta.  Hon tog körkort när hon var 14 år och fick så kallad Cinderella licens (fick inte köra kvällstid). Hon gick i en country school, d v s en klass med olika åldrar och gick high school i den lite större orten Wall två mil bort. När hon tog "studenten" fick hon en Lincoln med något år på nacken. Som ensamstående äger hon tre bilar, absolut inget ovanligt bland medelklassen.

Dagens löpning, 55 kilometer till staden Wall, gick väldigt bra. Jag sprang i de flera kilometer långa uppförsbackarna på motorvägen. Wall, med cirka 800 invånare, har inte mindre än 13 motell! Jag är nästan ensam gäst på Super8.

Morgondagen, lördag, kan bli besvärlig. På schemat står 65 kilometers löpning till Kadoka. Längden i sig utmanande men det som oroar är vädret. Åskvarningar med hagel är utfärdade i kväll och just nu blixtrar det och ösregnar. Ibland skakar motellet till. Lite otäckt, faktiskt. Kanske ska buffelkorven på ett matställe i Catus Flat mitt på sträckan rädda mig.

-Det blir sol i morgon, säger kvinnan tröstande i receptionen.

Keep on running!