Skönt att man inte behöver ligga i de här indiantälten. Bilden tagen där norra Cheynne-reservatet börjar, intill slagfältet Lttle Big Horn och highway 212.

Det var bara regnet jag hade att frukta när jag sprang genom det ödsliga indianreservatet. Nu torkar jag upp på ett rekordbilligt motellrum (28 dollar) i Ashland, ett stenkast utanför reservatet.

Regnandet fortsätter men dessbättre har vinden avtagit varför dagens löpning genom indianreservatet gick utan besvär. Landskapet är vackert och ganska grönt och böljar, rolling hills, som man säger. Men det är ödsligt, få hus och mobiltelefoner fungerar inte i området.

Dödens väg skulle man kunna kalla highway 212 genom reservatet. Jag såg ovanligt många kors längs vägen, många har omkommit när de kört berusade av sprit eller narkotika.

Eftersom avstånden är så stora och det är glest mellan motellen var jag idag för första gången tvungen att låta någon komma och hämta mig i bil efter avslutat dagsverke. I morgon blir jag skjussad tillbaka där jag slutade varför jag stannar två nätter på samma motell. Motellet här i Ashland har kanske sett sina bästa dagar men rummet hade faktiskt allt man behöver; säng, tv, internet, badkar, kylskåp, rena handdukar och det "vikigaste" av allt-internetuppkoppling. Synd bara att det stinker  tobaksrök.

Travis Seminole kom och hämtade mig och kärran strax utanför Busby och skjussade mig för 20 dolar till motellet i Ashland. Det var lite bökigt att få in allt i bilen  men Travis berättade att han faktiskt en gång transporterat en ponnyhäst i bilen, dock inte denna.

Imorgon torsdag får jag skjuss  tillbaka där jag slutade. Travis pekade ut en för indianerna helig vattenkälla längs vägen.

-Du ska dricka vattnet där, det är gott och det ger dig kraft.

Spännade, det ska jag verkligen göra. Kanske fyller jag upp dunken så att jag har indiankraft ända till South Dakota.

På motorvägen en mil utanför Hardin blev jag idag utskälld av 4-5 hundar, en av dem lyckades ta sig över staketet och jag blev först lite rädd. Men hunden, som påminde om Bobby både till utseende och sätt., ville bara bli klappad. Efter lite kelande bar jag honom/henne över staketet igen och vi skiljdes som vänner.

Det får bli Dagens fråga: vad är det för ras på den här hunden.

En så här sällskaplig hund som springer ut på motorvägen och riskerar livet för att få lite sällskap skulle jag vilja ha. Men vad är det för ras på jycken?

Keep on running!

Löpning på trist motorväg i hård motvind, regn och i en massa backar sög musten ur mig. Det blev en av mina hårdaste dagar, totalt 67 kilometer.

Skall jag bli rånad eller skalperad imorgon onsdag då jag börjar korsa det ödsliga indianreservatet här i östra Montana? Området sägs vara farligt för främlngar och nog är jag lite skraj.

Jan och jag har ägnat dagar åt att få ihop rutten över indianreservatet där general Georg A Custer och hans fem kompanier år 1876 blev helt utplånade av siouxer och chyenner i slaget vid Little Bighorn. Problemet är att här finns knappast några motell och att avstånden är så stora. Dessutom har flera personer varnat mig för att campa i området.

Det är alltså nu problemen börjar. Så sent som för bara några timmar sedan hade jag ingen aning om hur logistiken skulle lösas. Men när det är som dystrast finns det alltid en lösning. Jag ringde ett av motellen som i sin tur kontaktade en privatperson, som imorgon skall komma ut och hämta mig när jag avslutat dagens löpning. Jag får skjuss till ett motell i Ashland och blir skjussad morgon därpå tillbaka till platsen där löpningen avslutades. Så där kommer jag nog hålla på några dagar innan jag nått civilisationen i South Dakota.

Dagens löpning var ingen höjdare- 67 kilometer på en urtrist  och ödslig motorväg i hård motvind och regn.  Ibland kändes det som jag stod stilla. En del bilar tutade uppmuntrande på mig, att se en fotgängare här ute är rena sensationen. På något märkligt sätt nådde jag ändå Super8 i Hardin.  Trött och uthungrad vacklade jag in på Pizza Hut och nu känns allt normalt igen. Tänk, det är egentligen bara mat och sömn och lite löpning människan behöver för att känna sig tillfreds.

Svaret på gårdagens fråga om vad jag och vagnen vägde är 200 pounds (90,7 kilo). Det låter lite mycket med tanke på att jag själv bara väger lite drygt 60 kilo. Närmast rätta svaret med 83 kilo kom Torbjörn S. Grattis!

Keep on running!

Jag och kärran står på vågen där normalt lastbilar ska stå. Jag fick grönt ljus  men . . .

. . .undrar om de här långtradarna klarade sig? Viktstationen låg längs I 90 utanför Laurel i Montana. Foto: Ofcr Candill (översta bilden)

Lite nervös rullar jag upp babyjoggern på vågen. Jag har en två liters Cola-flaska i vagnen, är nyäten på McDonalds och är därför inte helt säker på att jag nu ska klara viktkontrollen. Men lampan visar grönt och polismannen inne i hytten vinkar bakom glasrutan att jag kan passera.

Längs intestate ligger kontrollstationerna tätt där lastbilarna måste köra upp på en våg för att få fortsätta färden. Även om de inte har någon last ska de vägas. Sådana är lagarna i USA. Men vad gäller för en lastkärra som min? Det undrade jag när jag idag kom springande i duggregnet på Frontage road, så kallas de lite lugnare vägarna som ofta löper vid sidan av motorvägen.

Jag fick ett infall (det får jag ofta när löpningen går så där sagolikt bra). Jag sprang därför upp på vågen, knackade på glasrutan och bad den unge polisofficeren Candell kolla vikten.

-Godkänt, du kan fortsätta färden mot Georgia, skrattade han.

Som du förstår var det en sådan där dag då då allt fungerade. Inte ens regn och hård motvind vid starten från Best Western i Laurell satte ner humöret. Inget kunde stoppa mig dena dag. Det glada humöret, springet i benen och GPS:n styrde mig mot sportbutiken Sheels i "storstaden" Billings.

Bridget Chase på Sheels All Sports i Billings, Monta tog fram ett par underbart sköna Brooks Adrenaline till mig. Naturligtvis fick jag den "obligatoriska" kontinentlöparrabatten".

När jag kom inrullade i butiken för att köpa första paret joggingskor (det kommer att gå åt fem par innan äventyret är över) upphörde all verksamhet i butiken. Tre försäljare flockades runt mig, jag bombarderades med frågor och det verkade som om de för första gången i sitt liv sett en "riktig" löpare. En fjärde försäljare stod lite vid sidan av och bara gapade av förvåning. MIna utslitna joggingskor, som på amerikansk mark gått 80 mil och kanske det dubbla hemmavid, betraktades andäktigt. Självklart kände jag mig som kung i den butiken.

Det var även kungakrona på när jag tog in på ett av Billings flottaste motell, Holiday Inn Express. Att jag valde det berodde på att det det låg mest österut så att morgondagens (tisdag) löpning till Hardin inte blir orimligt lång.

-Det räcker inte med pensionärsrabatt, du ska ha mera, sa mannen i frontdesk och jag fick ett mycket förnämligt pris. Jag blev så paff och sträckte fram handen och tackade honom, något som han verkade uppskatta väldigt. Och vilket rum jag fick, kanske ett av de flottaste jag bott i. Men poolen och löpbanden på gymmet utnyttjade jag inte.

Dagens fråga blir:

Vad vägde jag och vagnen?

Keep on running!

Bergen här i Montana har de mest märkliga formationer. Det här låg utanför staden Park City.

Washington, Idaho och Montana- tre stater med de mest fantastiska berg. Jag ville se snön, topparna och den storslagna naturen och valde därför en nordlig rutt. Nu är de snöklädda bergen borta och det känns som våren är på gång.

Jag har nu sprungit i vintertajts, vantar och mössa de senaste tre veckorna. Snö, väta och kyla har plågat mig. Hade det bara varit lite varmare, ja då hade det varit betydligt angenämare. Jag älskar värmen och vill som luffaren lägga mig under ett träd och slumra till.

Jag är fortfarande uppe på ganska  höga höjder. Staden Laurel i Montana där jag nu befinner mig ligger på cirka 1 000 meter. När jag tittar runt i landskapet ser jag knappt några snölädda berg längre. Skönt, nu räcker det. Träden är inte utslagna vilket de däremot var vid starten för en månad sedan i Washington. Här är dock syrenerna på väg att slå ut och jag såg idag ett rovfågelspar bygga sitt bo högt uppe i en elledningsstolpe på en av alla dessa oändliga raksträckor jag springer på.

Idag kändes det ändå lite vårlikt. Se på bilden, jag har försiktigt börjat rulla upp tajtsen och snart kommer kanske kortbyxorna på igen. Fantastiskt vad det svalkar när man blottar fotknölarna.

Om några dagar kan det bli riktigt besvärligt när jag springer över indianreservat i de allra östligaste delarna av Montana. Här finns inga motell och jag har blivit varnad för att det är farligt att sova utomhus. Jan och jag har dock en plan och jag får återkomma till den lite senare. Just nu njuter jag på fint motell (Best Western) och känner mig riktigt fräsch eftersom dagens löpninmg bara var drygt en mara. Man tappar proportionerna. . .

Jag lär inte få stå staty som brandmannen i Laurel. Jag hade vatten i flaskan men han hade inget i slangen.

I morgon måndag bär det av till Billings.

Keep on running!

Austin Purdum gick idag ut åttonde klass och fick följa med pappa Scott in på saloonen i Reedpoint. Bilen och möjligen Austins keps är inte tidstypiska, annars kunde bilden vara från the good old days.

Byggnaderna längs huvudgatan i Reedpoint var som hämtade ur en gammal vildavästern-film. Självklart stegade jag in på baren men bytte ut whiskyn mot några Coke. Längst till höger hotellet som håller på att renoveras.

Saloondörrarna smäller upp. In stiger ranchägaren Scott Purdum, beställer en öl och slår sig ner längs bardisken. Hunden Bobby viftar igenkännande på svansen. Själv gapar jag av förvåning, i vilket århundrade befinner jag mig i? undrar jag.

Visst lever vilda västern. I en del små städer här i Montana tycks tiden stå stilla. Reedpoint  är en sådan. Efter 38 kilometer stiger jag av hästen, förlåt parkerar joggingvagnen, utanför Waterhole Saloon. I det halvskumma mörkret längs bardisken sitter några gubbar och dricker öl. Herregud, det här är ju rena 1800-talet.

Men den blåögde svensken kommer snabbt ner på jorden.

-Allt ihop är fejk. Saloonen är från 1950-talet och vi byggde den i gammal stil, förklarar innehavarinnan medan polisradion i bakgrunden trumpetar ut att något ingripande är på gång.

Inne på saloonen råder dock lugnet. In strömmar gäster, bara män, mitt på blanka eftermiddagen för att svinga en öl eller ta något starkare. Efter några Cola behöver jag gå på toaletten. På dörren står det Bulls och på damernas Cows. Till min glädje ser jag att SCA lyckats få ut sina produkter även till Reedpoint, på väggen hänger Torky, svenskt papper med andra ord.

-Jag har 150 kor. Hatten? En sådan bär de flesta ranchägare här i trakten, förklarar Scott Purdum när jag senare slår mig ner vid bardisken.

Gästerna inne på saloonen är föga intresserade av min löpning. Idiot, tänker de säkert, men säger inget. Hunden Bobby blir därför mitt sällskap. Sällan har jag sett en mer sällskaplig hund, Bobby lägger sig på rygg och vill bli kliad. Att han är smutsig bryr jag mig inte om, de är de flesta som är här inne. Det är väl bara ranchägaren och någon till som utstrålar viss pondus.

Dagens bldfråga blir naturligtvis: vad är det för ras påBobby (själv vet jag det, för jag frågade husse, som anlände till saloonen i bil.

Bobby, men vad är det för ras?

Dagens löpning (68 km) mellan Big Timber och Columbus blev besvärlig på grund av den hårda motvinden varför jag gick en hel del. Dessutom lyckades jag komma in på en återvändsväg och tvingades lyfta vagnen över ett staket för att komma upp på motorvägen. Jag hade läst Jans instruktioner
 för dåligt.

Jag har precis lyft över vagnen. Tur att viltstängslen är så låga här i Montana.

Morgondagen  (söndag) blir lätt, tror jag. Bara en mara till staden Laurel. Äntligen får jag sovmorgon här på Super 8 i Columbus.

Keep on running!

Mina bröder Jan och Ragnar, här tillsammans i franska Alperna, gör ett jättejobb för mig. Jan är allt i allo, planerar rutten och kollar upp alla detaljer, Ragnar översätter blogginläggen till engelska.

Nisse, min äldste son, är min webmaster. Själv är jag teknisk idiot varför Nisse har mycket att stå i när det krånglar.

Utan hjälp hemifrån hade det här löpet knappast varit genomförbart. Det är mer planerande än någon kan tro och själva löpningen känns ibland som det enklaste.

Finns det restaurang i hålan XX, vilken avfart på motorvägen bör jag ta, är det kuperat, vad är det för telefonnummer till motellet, hur är väderutsikterna? Allt det där och tusen andra saker tar min bror Jan i Gävle fram blixtsnabbt på internet.  Själv hinner jag ofta inte. Och min andra bror, Ragnar , pensionerad  adjunkt och språklärare i Tranås översätter dagen därpå mina texter till engelska. Bloggen har nu nära tusen dagliga besökare och många är från USA.

MIn son Nils, som arbetar på det börsnoterade datakonsultföretaget Softonic i Stockholm, har gjort hemsidan och fixar allt när det krånglar. Och min fru Sophia, som inte ser sin make på över 100 dagar, ger ensamvargen också ett enormt stöd. Skulle jag känna att jag var på rymmen hemifrån, ja då var löpet dömt att misslyckas.

Men även ni läsare betyder mycket med era kommentarer. Fast jag skulle gärna se att fler "vågade" kommentera. Det behöver inte vara något märkvärdigt, bara en hälsning, jag slickar i mig allt. Det första jag gör på morgonen är att slå på datorn och kolla kommentarerna och Gästboken.

Hotellet i Big Timber i Montana är från 1890 och är kulturminnesskyddat. Självklart tog jag in här, vilken fantastisk miljö!

Det blev mycket motorvägslöpning även idag, totalt 58 kilometer från Livingston till Big Timber. Visserligen medvind och lite nerförslut men jag var rejält tröttkörd, delvis beroende på att det inte fanns något matställe längs vägen. McDonalds frukostmeny i kallt skick längs vägkanten var ingen höjdare. Det var däremot  The Grand Hotel här i Big Timber. Det var nästan så man kände doften från barflickorna och krutröken från cowboysen. I nedervåningen hade de en gourmetrestaurang. Där vågade jag mig för första gången på att inmundiga alkohol, ett glas rött vin till pastan. Tyvärr serverar få retauranger pastarätter.

Och så Dagens bildfråga:

Längs motorvägen ligger den ena vätskefyllda flaskan efter den andra. Vad kan det vara för innehåll?

Vad är det här för något?

Morgondagen, lördag,  kan bli tuff. Två planerade dagsetapper har blivit en och det bär av till Columbus, drygt 65 kilometer. The Grand Hotell har lovat skicka med färdkost.

Keep on running!

Paret Ami och Bill Testa har tagit hand om två  Grizzlybjörnar som farit illa i fångenskap. Själva släppte de in en annan Björn, som behövde lite värme och sällskap när han stånkat sig upp på högsta toppen där björnhängnet låg.

Stark som en björn. Ja, kanske men idag fick jag  hjälp av grizzlybjörnarna Brutus 8 år och Sheena 24 år. Deras skötare lät mig komma in och värma mig i  björnhängnet när det snöade som värst uppe i bergen.

Ja idag rådde minst sagt tuffa förhållanden. Det snöade hela dagen och det var bergsklättring igen på motorvägen. Ingenstans fanns att stanna för en matpaus inomhus och när jag uppe på toppen av ett av bergen vek av på exit 139 var tanken att äta mina mackor och dricka min iskalla sportdryck ståendeunder motorvägsviadukten.

Bilden ljuger inte, jag var så stark att jag kunde springa uppför backarna trots att det vädermässigt rådde vidriga förhållanden. Men går det bra, jag då känns det också bra.

Det är den 6 maj men det här är inte onormala förhållanden i Montana. Joggingvagnen fick några timmar senare tina upp inne på McDonalds i Livingston.

Nu slapp jag dessbättre stå där som en stackare under motorvägen och huttra. Nästan som i en hägring såg jag i snögloppet en skylt med en jättelik grizzlybjörn. En "djurpark" här uppe där det inte finns ett hus! Anläggningen var stängd men ägaren Bill Testa tyckte synd om den frusne kontinentlöparen och släppte in mig på kontoret där jag kunde äta min smörgåsar.

-Eftersom du är en väldigt speciell gäst ska du också få titta på björnarna, sa hans fru Ami och jag fick beskåda den jättelika Brutus och den betydligt mindre honan Sheena.

Det är som alla portar öppnar sig där jag drar fram. Den amerikanska hyggligheten är verkligen framträdande. Ett annat bevis på det fick jag när jag besökte två löparbutiker för att köpa nya skor och komplettera klädförrådet. I en butik fick jag några påsar handvärmare ( de behövdes idag) och i en annan några vantar (de behövdes också idag). Det hade aldrig hänt på Stadium i Stockholm om jag kom in och berättade att jag sprang från norr till söder i Sverige.

Tyvärr hade ingen av butikerna de skor jag brukar springa i. Så det får bli Dagens Fråga: i vilket skomärke har jag sprungit i under alla mina löparår?

De här skorna borde bytas ut snart men märket fanns inte att köpa i butikerna i Bozeman.

Orkar du höra den nära 25 minuter långa intervjun lokaltidningen i Bozeman gjorde med mig på springande fot, klicka då på den här länken.

http://www.bozemandailychronicle.com/sports/other_local/article_5cef0a0e-58cb-11df-b923-001cc4c002e0.html

Keep on running!

Bilden tagen vid 22-tiden på onsdag kväll utanför mitt motell, Super 8, i Bozeman. Snön vräker ner och jag är oroad inför morgondagens löpning.

Hur ska det gå i morgon? Vädret är oerhört dramatiskt här i Montana och snön har börjat vräka ner. Det är högst osäkert om jag lyckas ta mig till  Livingston i morgon  torsdag.

Tusen saker kan sinka eller i värsta fall stoppa det här megalöpet. Vädrets makter rår jag inte på och just nu finns det risk för att jag blir insnöad.

Betydligt trevligare att tänka på var dagens löpning med sportchefen Tim Dumas på loklatidningen i Bozeman. Tidningen mötte mig på morgonen längs vägen och Tim gjorde intervjun på springande fot. Tim är en ovanligt sportig sportchef, han har sprungit Boston Marathon och har ett personbästa på 2.58. Efteråt bjöd han hem mig på middag och jag fick träffa hans familj. Trevligt och hedrande!

I vänster hand håller Tim Dumas bandspelaren och gör intervjun på springande fot. Kilometer efter kilometer avverkades utan att jag tänkte på det.

Jag tycker löpningen går bättre och bättre. Är det kanske höghöjdsträningen som nu ger resultat? Idag var jag oerhört stark och de 49 km mellan Three Forks och Bozeman kändes lätta. Jag verkar också  ha fått in löptekniken bättre och vet exakt vilket tempo jag bör hålla för att vara maximalt löpekonomisk.

Det var inte bara Tim som gjorde mig sällskap idag. En hund sprang ut från en villatomt och följde med mig på och vid sidan av vägen under 5 kilometer men sprang hem när jag slank in på en restaurang i staden Manhattan. Hunden var väldigt snäll och när jag sa "sitt" så satte den sig och när jag sa "ligg" så la den sig ner.

Det får därför bli Dagens Fråga. Vad är det för ras på hunden?

Keep on running!