Nu bär det rakt ut i ödemarken med bergsklättring, snö, uteövernattning  och tio mil till närmaste bensinstation. Hur ska det här sluta?

-Det här måste vara paradiset!

Utmattad av hunger vacklar jag in på Wilderness Inn i Lowell efter 53 km löpning. Kathy och Debra i köket skrattar gott åt  den galne kontinentlöparen som inte sett mat på nio timmar.

Regn, kyla och brist på mat gjorde att dagens löpning blev ganska besvärlig. En restaurang som jag trodde skulle vara öppen var stängd och jag fick springa på tom mage för länge. Nu ordnade det sig till sist ändå och den sirloin steak med dubbel portion pommes frittes och två glas cola smakade otroligt gott när jag väl nått dagens slutmål, Lowell med två motell, en besninstation och en restaurang men inga andra hus.

Här slutar civilisationen. Nu väntar bara skogar, branta berg och snö. Skylten om 64 miles (10 mil) till nästa bensinstaion var lite skrämmande.

De närmaste dagarna känns väldigt ovissa. Imorgon blir det övernattning i det fria, sedan har jag ordnat rum på Lochsa Lodge i Powell var nu detta ställe ligger. Min bror Jan har föreslagit att jag drar om rutten och springer till "storstaden" Missoula i Montana och så blir det nog.

Nu går jag in två dagars i internetskugga. Förhoppningsvis kommer jag ur denna när jag nått Lolo Hot Springs i Montana och betvingat Lolo Pass på 1 595 meters höjd, den högsta nivå jag kommer att vara på.

Keep on running!

Man tappar nästan andan över hur vackert det är. Highway 12 följer Clearwater River som slingrar sig i den branta dalgången. Scener likt den här får jag bevittna hundratals gånger under mina fyra mil mellan Orofino och Kamiah, Idaho.

Blir det inte enehanda att springa 100 dagar på de amerikanska landsvägarna? frågar någon. Nej, det här livet är minst lika  omväxlande och spännande än mitt förra. Ingen dag är den andra lik och jag "arbetar" mer nu än när jag var ekoniomireporter på SvD.

Just omväxlingen är grejen med det här megalöpet. Ständiga uppbrott, nya platser, nya människor, nya utmaningar- när man startar på morgonen har man ingen aning om hur dagen kommer att blir. Som löneslav (jo, jag trivdes bra med det också) var dagarna rätt förutsägbara.

Nu har jag friheten, det är jag som bestämmer, inte någon chef. Det är jag som ställer kraven och kraven är hårdare än som anställd. Mina "arbetsdagar" kan vara uppåt 12 timmar men de enda tider jag har att passa är egentligen att hinna fram till motellet innan det blivit mörkt.

Träden och buskarna har börjat slå ut. Det är en varm dag men vattnet från den strida floden gör att det ändå känns kyligt.

Vad sägs om att få ha en hel dag för sig själv och springa längs en flod i fyra mil? Det var precis vad jag fick göra idag och jag var lycklig varenda minut under denna 6 timmars resa från Orofino till Kamiah. Clearwater River var strid, det lät som någon tappade upp ett badkar, ibland såg jag några små forsar, fåglar lyfta från vattnet när jag kom springande. Men inga människor, knappt någon trafik och det känndes som jag fick ha denna mäktiga flod helt för mig själv.

Imorgon har jag ordnat övernattning. Men sedan väntar rena vildmarkslivet och klättringen upp till Lolo Pass. Jag bunkrade ikväll upp med överlevnadsproviant för två uteövernattningar, enligt tillförlitliga källor (min bror Jan) ligger nattemperaturen strax över noll grader. Spännande!

Main Street i Kamiah (1 160 invånare). Staden hade vilda västern prägel, riktigt vacker. Kamiah var en gång vinterplats för Nez Perce indianerna, som här fiskade lax och tillverkade rep.

Keep on running!

Dirt road. Hjulen skar ner så djupt att det var omöjligt att knuffa vagnen framför sig. Stora jordkokokor fastnade på däcken och skorna sjönk halvvägs ner i gyttjan.

Det kunde ha slutat riktigt illa för mig uppe i bergen utanför Lewiston i norra Idaho. På drygt 800 meters höjd i dimma på en avstängd väg körde vagnen fast i gyttjan. Ingen hjälp fanns att få.

Det går som på räls skrev jag igår. Men dagens etapp var den besvärligaste jag jag någonsin upplevt i USA. Ett totalt felaktigt vägval, istället för att springa på stora hwy 12 och följa Clearwather River mot Orofino, visade GPS:n in mig på en mindre och en fruktansvärt brant väg som stack upp i bergen. Asfalten övergick till grusväg och sedan blev det jordväg, sk dirtroad. Denna väg var avstängd på grund av allt regnande men jag fortsatte en bit ändå innan jag nästan utmattad gav upp och började reträtten

Jag trotsade skylten och kämpade vidare några hundra meter i gyttjan. Den här regionen, palousen, ska vara den mest bördiga i hela USA och vetefällten är enorma.

Hur behåller man lugnet i en sådan här situation? Efter ett tag insåg jag att jag hade två alternativ; antingen försöker jag för egen maskin ta mig tillbaka  till startpunkten eller annars måste jag bli skjussad. Men ingen var hemma i husen jag knackade på varför jag fick börja den mödsamma reträtten, drygt tre mil bortkstade utan att ha kommit en millimter närmare Atlanten,

Jag tvingades bita i det sura äpplet och springa tillbaka på serpentinvägarna jag kämpat mig uppför. Under de 4-5 timmar jag befann mig på dessa vägar såg jag bara 2-3 bilar passera.

Märkligt nog tappade jag aldrig modet. Plötsligt hör jag en en bil bakom mig. Det är Arley Murrill och Don Kaufman som kommer körande i sin pickup och undrar om jag behöver hjälp. Den utsträckta handen tog jag direkt. De körde mig i riktning mot Orofino och släppte av mig någon mil innan. Lite "fusk" var det men jag fick ändå nästan  ihop min planerade distans.

Vad lär man sig av detta? Tja, möjligen att inget är hopplöst, allt löser sig på något sätt.

Morgondagen blir kort, knappt en mara till staden Kamiah. Men det går hela tiden svagt uppför eftersom jag springer motsröms Clearwather River.

Keep on running!

Glädjeskutt när jag nådde Idaho efter 14 dagar och 74 mils löpning genom Washington.

Det här går ju som på räls! Löpglädjen är på topp, jag följer schemat, jag är skadefri och jag har inte råkat ut för några tråkigheter. Men några segrar går inte att ta ut i förskott, minsta småsak kan sätta punkt för äventyret.

-You are an outsider? Do you want help?

Flickan/kvinnan jag möter på den folktomma gatan i den slitna småstaden Pomeroy är inte nykter. Men hon har inga biavsikter. Hon visar mig till motellet, ett av de mest sunkiga jag någonsin sett. Ägaren annonserar att det är till salu men jag tillhör inte spekulanterna, renoveringsbehovet är enormt .

Tak  över huvudet, en säng och ett badkar, det räcker för en trött kontinentlöpare. Men motellet i Pommeroy var ett av de sämre jag legat på och särskilt billigt var det heller inte.

Från förra coast till coast-löpet lärde jag mig en viktig sak; allt brukar ordna sig även om det för stunden kan kännas tungt. Från det här löpet hoppas jag att jag ska  lära mig att visa respekt för alla människor, även de utslagna. Gör man det blir man själv behandlad därefetr och glädjer samtidigt en medmänniska.

Jag tänker inte bara på tjejen i Pomeroy, jag möter många udda existenser. Jag är inte rädd, jag tittar folk i ögonen, lyssnar på dem. Som till exempel den hippie med flickvän jag idag mötte vid gränsskylten till Idaho, han kunde skrämma livet ur vem som helst. Men jag lånade ut kameran till honom och det var han, Keagan,  som tog bilden här ovan. Han blev så glad att han skänkte mig en vacker bergkristall, den ska jag bära med mig under hela resan. Kegan visade hur man skall göra för att den ska bringa tur. Själv bjöd jag honom på enrigikakor och annat matnyttigt.

Jag är en lika stor luffare som de vinddrivna existenser jag möter längs vägarna. Här tar jag mig en tupplur under ett träd.

Landskapet jag springer i består av väldiga kullar, ofta odlade och ibland betar kor på de branta sluttningarna. Idag var jag uppe på drygt 800 meters höjd. Sedan fick jag brant nerförslöpning fyra kilometrar (börjar nu vänja mig vid påfrestningarna på lårmusklerna fram) och därefter härlig svag nerförslöpning ända till gränsen mot Idaho. Medvind och incheckning på ett toppenmotell, ja vad mer kan man begära?

Imorgon väntar drygt 6 mils löpning till staden Orofino.

Keep on running!

Lokaltidningen, en Starbucks chokladdryck på glasflaska och en hamburgare inmundigas på bensinstationens kontor i det lilla samhället Prescott (314 invånare).

Herregud vilka miljöer jag får bevittna. Jag åtnjuter 110 procents förtroende och blir insläppt över allt.

Inte för att det var några hemligheter jag idag  fick bevittna där inne på bensinstationens kontor i Prescott men vilken svensk arbetsplats hade släppt in en luffare på kontoret? Joanna Truean gjorde det, dessutom hade hon uppe hela dagskassan. Man verkar lita på mig.

Blåögd, svensk och kontinentlöpare är en oslagbar kombination för att komma amerikanen in på livet. Jag stannar ofta till och pratar med vanligt folk här på landsbygden och i de små städerna, hör hur dom har det och dom öppnar sig för mig. Ibland vaknar den gamle tidningsmannen till liv i mig; tänk vilka reportage jag skulle kunna skriva om amerikanskt vardagsliv. Men det vore lite att "missbruka" det förtroende jag skänks.

Kolleger till mig tycker jag ska skriva en reportagebok. Jag har varit inne på tanken, men vem skulle köpa en sådan, dessutom skulle faktainsamlandet störa löpningen. Jag är bara här för att springa och träffa folk. Det får räcka med bloggandet.

I skymningen smög jag in på en liten väg som ledde upp i bergen och till de gröna odlade kullarna. Jag hade ingen chans att gömma mig men skjuta mig skulle väl markägaren inte göra för på skylten nere vid stora vägen stod det "No hunting".

Jag skrev att jag inte var rädd för folk. Men att campa i det fria är rätt läskigt, någon svensk allemansrätt finns ju inte och det finns skyltar överallt om vad en inkräktare kan straffas för. Bara man frågar får man dock lov. Men hur hittar man en markägare att fråga?

-Du kan vara lugn. Det är inte såna som dig man är ute efter, vi är snälla i det här området, sa någon jag frågade. Men det där tror jag inte riktigt på. Nej, jag måste  vara försiktig och det är motell som gäller.

Paret Scott och Rosann Ferris bjöd mig på frukost  vid stoppet i Pasco och hjälpte mig med inköp av nödvändig säkerhetsutrustning, bland annat mobiltelefon och laglappar till slangarna. Han är pensionär och passionerad flugfiskare och vill fiska i Sverige, hon jobbar som fastighetsmäklare.

Imorgon tisdag bär det av till staden Pomeroy och kanske blir det på grusvägar. Snart har jag vittring på Idaho!

Keep on running!

Den vackra bron över mäktiga Columbiafloden, USA:s fjärde största flod. Bron ledde till staden Pasco och mitt motell med ruskigt förflutet.

-Byt motell! Det du bokat är känt för att hysa prostituerade, mördare och knarkare, varnade den amerikanska familjen jag skulle besöka i staden Pasco. Men inte bytte jag.

Några suspekta typer sågs dessbättre inte till på motellet. Men varningen var säkert befogad och på den här hotellkedjan har jag tidigare sett både det ena och det andra. Men kulhål i väggen har jag missat, något som den svenske kontinentlöparen Rune Larsson fått uppleva på ett sjabbigt motell i Illinois.I sin bok berättar han att någon hade stoppat en blodig bommullstuss i hålet.

Egentligen är det rätt skönt att var blåögd svensk och syssla med det mest sunda man kan tänka sig- löpning. Jag bara springer, äter, sover och har inte tid med något syndigt uteliv. Flera amerikaner har frågat mig om jag inte är rädd men uppriktigt sagt är jag inte det minsta rädd för människorna, däremot att någon galning ska köra på mig. Att köra bil och prata i mobiltelefon verkar vara än mer utbrett här än hemma. Positivt är dock att trafikrytmen är lugnare.

Ännu en punktering, den femte i ordningen. Och som vanligt var det en taggbuske som satte stopp för vidare färd.

Dagens löpning blev 74 kilometer, egentligen onödigt långt. Jag tog det lugnt, var ute i över tolv timmar och nådde inte motellet förrän det blivit mörkt. Utan GPS:n hade jag aldrig hittat. Morgondagen är ett stort frågetecken, jag vet inte riktigt vart jag ska springa och att springa tidigare planerade 80 km är uteslutet. I värsta fall blir det övernattning i det fria.

Keep on running!

Korna var väldigt nyfikna, en löpare från Sverige hade de aldrig tidigare sett, berättade de för mig.

Korna råmar, hästarna gnäggar, tupparna gal och hundarna skäller. Jag är ute på den amerikanska bonnvischan. Hit hade jag aldrig vågat mig om jag inte haft min GPS.

Att ha med sig en GPS i detta stora land där vägskyltarna sitter glest har visat sig vara mycket lyckat. Nu vågar jag mig ut på småvägarna för första gången. Och jag känner mig hur säker som helst. I princip är det omöjligt att springa fel. Skulle jag ändå komma lite ur fas får jag en ny springanvisning från svenska Ingrid (rösten i min GPS).

Och vilka fina ruttförslag jag får. Gena vägar, ofta de stora stråken, men ibland just småvägarna med knappt någon trafik.  Amerikakartan i apparaten är oerhört detaljerad, ja till och med nästan ner på stignivå. Den korta batteritiden som jag fruktadeär är inga problem alls. Säger Ingrid att jag ska springa 21 km och sedan svänga vänster, ja då är det ju bara att stänga av apparaten. Och de 21 kilometerna har jag stenkoll på i min andra lilla GPS som sitter uppe på vagnen. Rent psykologiskt är det också en stor fördel att hela tiden se att jag förflyttar mig, nog så viktigt att få bekräftat när man är trött.

Killen som håller sig på solsidan. Sunnyside hette en liten stad jag passerade. Premiär med kortbyxor som synes. Men benen behöver nog lite mera sol, dock inte i Sunnyside som gav ett förfallet intryck.

Det går alltså väldigt bra just nu. Idag hade jag bara 5 mil till staden Prosser och tro det eller ej, i detta billand dök det plötsligt upp en cykelbana som var nära en mi långl. Mindre lyckat var att jag fick punktering på alla tre hjulen vid ankomsten  till motellet. Så kallade "stikys", vassa taggar från någon trädgårdsbuske hade fastnat i däcken. Vilken tur att jag ändå hade en pincett at dra ut dem med.

Morgondagen kan bli besvärlig, 69 km till staden Pasco, där jag ska besöka en amerikansk familj. Och kanske dyker pressen upp längs vägen, jag har blivit förvarnad om det. Trevligt!

Keep on running!

Äppelträden har precis börjat slå ut i indianreservatet.

Jag springer nu i ett indianreservat, Yakama Indian Reservation. Totalt finns det cirka 300 reservat i USA och det kommer att bli några till jag ska genomkorsa på min resa österut.

Paradiset fortsätter. Blommande fruktlundar är väl nästan det vackraste man kan se? Här i dalgången mellan städerna Naches-Yakama-Toppenish lever man till stor del på fruktindustrin. Jag ser den ena lunden efter den andra, stora lagerlokaler och små försäljningsställen. Tyvärr finns ännu ingen frukt att köpa för en hungrig kontinentlöpare.

I Yakama reservatet bor cirka 30 000 indianer. Jag är ute på farligt område, inte reservatet utan den freeway som kosrar landområdet. Får jag egentligen beträda denna väg?

Jag har läst om andra kontinentlöpare som blivit avplockade från amerikanska freeways, vår motsvarighet till motortrafikleder. Jag blir därför lite skärrad när två polisbilar med blinkande ljus och skrikande sirener hastigt närmar sig. Puh, det var inte mig dom var ute efter den här gången.

Löpningen går allt bättre. Muskelvärken, jo jag har sådan efter 40 mils löpning på åtta dagar, känns inte lika mycket och ibland kan jag springa  i sådana "svindlande" hastigheter som 6 minuter per kilometer. Varenda svensk joggare skulle springa om mig.

Keep on running!