Springer med duktiga veteranlöpare. I mitten Uhlie Evertsson, 48 år, med som bäst 2.39 på Sthlm Marathon och senast 2.55 och till höger Anders Hult, 46 år, med 2.40 som bäst i Stockholm och senast  3.14. Min bästa tid i Sthlm är 2.53 och ifjol 3.10.

Visst har Sverige många bra veteranlöpare på maraton. Men jämfört med Norge har vi inte en chans även om de svenska damerna bjuder bra motstånd.

I veckan kom den norska löpartidningen Kondis ut med ett välmatat nummer med massor av veteranstatistik. Det är bara att konstatera; Norge är klart bättre än Sverige bland veteranerna på långdistans. Så har det varit under många år.  Vad tror du det beror på? Min högst oventskapliga teori är att vi är för bekväma i Sverige.

På herrsidan slår Norge oss i samtliga klasser upp till 65 år. Bäst av alla efter att tiderna räknats om med wava är 62-årige Ragnar Mjelstad som i höstas gjorde 2.49 i Berlin. En otroligt bra prestation även om han har långt kvar till japanen Yoshihisa Hosaka som i februari satte nytt världsbästa i M60 i Oita, Japan på 2.36.30.

Sture Axén i M65, Jörgen Larsson i M70 och Gunnar i Irvegård var dock ifjol snabbare än bäste norrman. De gjorde 3.13, 3.39 respektive 5.04.

I Norge är damerna snäppet bättre än herrarna. Ändå får de stryk av svenskorna i såväl K40 (Lilian Magnusson, Spårvägen med 2.39 i K40 och Jana Jobe, Solvikingarna med 3.10 i K50).

Själv hamnar jag med ett skrik på fjärdeplats i M60 i  "Norskkampen". Men det är historia, så bra är jag inte i år. Formsvackan kändes av under dagens långpass i ett snöigt Stockholm tillsammans med två duktiga veteranlöpare från Enskedegruppen.

Vi startade från Kärrtorps IP och jag hade "värmt upp" med en mil innan genom att springa från bostaden i Birkastan.  Det hade utlovats "lugnt" tempo och det blev det också. Vi höll runt 5.10 per kilometer och milen gick på 53 minuter, jag tvingades att ta i för att hänga med.

Det är bara att konstatera- jag är inte i form. Det känns därför just nu som lång dags färd mot Stockholm Marathon. Huvudmålet är dock maratonloppet i Düsseldorf den 3 maj. Ska jag hinna få upp farten till dess?

-Du får göra som jag, med stigande ålder får du satsa på kvalitet och köra intervaller, råder Uhlie mig under löppasset.

Och visst har denne 48 årige postman rätt. Han har aldrig gjort en tid under 3 timmar i Stockholm. I år blir det dock inget Stockholm Marathon för honom eftersom han samma dag springer Postmilen.

Denna vecka 130 km

Keep on running!

PS

Min veteranstatistik hittar du på Svenska Marathonsällskapets hemsida:

www.marathonsallskapet.se

Full fart på isen. Att springa med babyjogger är perfekt- du får med dig allt du behöver. Här var isen skrovlig men inte ens på blankis var det halt-dubbarna på skorna gav bra grepp..

Det fräser som om någon steker bacon. Dubbarna greppar i den sträva isen som ger ifrån sig det säregna ljudet. Annars är det tyst frånsett att det knakar till i isen då och då där jag springer helt ensamöver isvidderna söder om Sigtuna.

Jag är ute på minäventyr, springer Vikingarännet och har gett mig upp i ottan. Jag älskar de här lite småtokiga löpningrna. Strax innan 06.30 anländer jag med buss till ett helt kolsvart Sigtuna, inte en kotte

ser jag när jag letar mig ner i gränderna mot Mälaren. Faktiskt lite kusligt, där ute ligger ödsliga isar och väntar på mig. Vågar jag mig ut, jag har ingen isvana men israpporten som jag läst på morgonen lät betryggande och jag har ju ändå isdubbar. Om drygt en timma smäller startskottet i Uppsala för eliten, de ska åka 8 mil, själv ska jag bara springa 35 km till målet i Hässelby.

Jag ser den skottade banan 50 meter ut från land. Inte en människa i sikte och där står jag vilsen med min kompass i handen. Jag börjar springa men inser efter någon kilomter att jag är på väg norrut- motUppsala. . .

Det ljusnar snabbt och när jag når 33-kilomtersskylten råder ingen tevkan om att jag är på rätt spår. Jag får upp värmen och passar på att bytatill dubbat. Det är en hel del snö på isen och det fräser om dubben. Jag skulle mycket väl kunna springa odubbat men jag misstänker att det blir mindre snö och halare söderut.

Löpningen flyter på bra, jag har lätt medvind men att springa på is är egentligen ingen höjdare. Det känns hårdare och tyngre än asfalt. Och mina 35 kilomter kommer att kännas som en mara. Jag hör senare att flera skridskoåkare stupat i sprickorna men dessa har jag som löpare inga problem med. Springer du med vagn är det dessutom omöjligt att snubbla.

Här vid Roparudden måste jag ta till vänster och springa upp på land- i det smala sundet till höger på bild är det öppet vatten. Fortafarnde möter jag inga människor, det börjar kännas lite enhanda och solen vill inte bryta igenom.

Efter två timmars maklig löpning tar jag paus. Den varma blåbärssoppan smakar underbart där ute mitt på isen. Forfarande inte en människa i sikte. Jag hör planen från Arlanda och västerut skott från regementet i Kungsängen. Konstigt, kan inte militären ta ledigt en söndag? Längs stranden sitter gula plakat fastspikade på träden och varnar besökarnaför farligheter på marken.

Vid Kungsängen passerar jag andra landspassagen. Ännu så länge har inga tävlingsåkare hunnit ikapp mig. En sysslolös funktionär ropar att jag ska hålla mig på min kant eftersom skrinnarna snart kommer. Det hela känns lite fåningt, isbanan är bred som en motorväg och hela Stockholm skulle få plats här.

Neråt Jakobsberg börjar det dyka upp lite motionsskrinnnare som inte är med i tävlingen. Och plötsligt korsar en isjakt banan. Men jag väntar fortfarande på de första tävlingsåkarna. Kanske ska jag hinna före dem i mål ändå? Isen blir dessto bättre ju närmare Stockholm jag kommer. Fem kilomter från mål, när jag varit ute i cirka 3.30 kommer två tävlingsåkare. De ligger tätt tätt intill varandra och jag får sedan höra att det skiljde 1 sekund i mål mellan dem. Ytterligare några åkare passerar men sedan är det dött igen. När första i motionseliten passerar strax före mål är det ett helt annat tempo.

Själv gör jag mina 35 kilometer på cirka 4 timmar. Då har jag tagit det riktigt lugnt med flera mat- och fotostopp men är ändå ganska trött. Eliten går i mål på cirka 2.33 -fantastiskt att skrinna 8 mil på den tiden, nästan dubbelt så snabbt som en maratonlöpare springer.

När det återstår några kilometer dyker två skorstenar upp i fjärran. Värmeverket i Hässelby får mig att associera till till någon öststat. Tänk vad fint Hässelby skulle vara utan detta hemska kraftverk som är placerat mitt i bebyggelsen ett stenkast från Mälaren där också målet för Vikiningarännet förlagts.

Strax före målskynket viker jag av till vänster. En fotograf knäpper en bild och folk undrar nog vad det var för galning som kom springande. Det känns underbart att tappa upp termos nummer två och hugga in på mackorna. Snabbt lämnar jag området medan skorstenarna sprider ut sin rök över Mälaren.

Göra om det här? Nej, varför springa på is när det finns vägar?

Denna vecka 144 km.

Keep on running!

En del av färdkosten inför söndagens löp på isarna. Eftersom jag springer med vagn  har jag obegränsat packutrymme för mat, kläder med mera.

Nu på söndag startar den 8 mil långa skridskotävlingen Vikingarännet mellan Uppsala och Stockholm. Jag tänkte springa banan.

Jag springer utom tävlan, dock inte hela sträckan. Exakt var jag kliver på har jag inte bestämt och fortfarande är det lite öppet om det blir start för mig. Jag vill inte ha för mycket snö på isarna. Jag har fått klartecken från arrangörerna men jag ska inte vara ivägen för er åkare.

Bildextra utlovas från trippen nu på söndag här på bloggen. Du skridskoåkare som läser det här, vinka när du svischar förbi mig på isen.

Keep on running!

Loppet är över och mackorna, kaffet och varmkorven väntar för de tävlande. Det är det här som är det bästa med Bore Cup, gemenskapen och enkelheten.

Det rådde vinterväglag idag i Bore Cup. Löparna  föll som käglor men jag stod pall med dubbat under. Fast det hjälpte inte, gubbarna var mig övermäktiga.

Idag lördag sprangs tredje deltävlingen i Bore Cup, 10 km i Bälinge utanför Uppsala. Det var nu jag hade chansen, det är på de lite längre distanserna jag har en viss fördel även om en mil är aningen kort. Vi i 60-årsklassen springer inte längre än milen. Sista och fjärde tävlingen i cupen går om en månad i Östhammar och är ett "sprintlopp" på 7,5 km.

Oddsen var emot mig. Idag var det vinna eller försvinna. Jag hade rätt bra koll på formen efter ett teslopp på en mil dagarna innan. Då gjorrgde jag 2 minuter sämre än normalt. Men skulle det ändå räcka?

Nej, det höll inte. Kjell Björk från Hemlingby LK blir bara bättre och bättre och med dagens seger kan ingen hota honom i M60. Han var nära 3 minuter före mig idag. Ändå  var min tredjeplats och  44.02 ingen katastrof med tanke på underlaget. Två löpare såg jag falla men själv hade jag järngrepp med mina Spiky.

Keep on running!

Snabbt fram med bussbiljetten. Buss 401 är på ingång för att plocka upp en trött och frusen löpare i Älta för vidare transport till Slussen.

Ibland går det inte alls. Som idag när jag planerade ett långpass på drygt tre mil ner till Handen. Då fanns räddningen i ryggan.

Jag har alltid med mig pengar, SL-remsa och mobiltelefon i ryggsäcken när jag är ute och springer. Det är en ren säkerhetsåtgärd. Idag behövdes bussbiljetten för jag tog helt slut.

Planen var att kuta ner tilll Handen över Slussen, Hellasgården, Älta och Trollbäcken. Det var rackarns kallt när jag stack iväg 07.30 från Birkastan. Jag hade inte mer än kommit till Norra Bantorget förrän jag förstod att det skulle bli problem; benen kändes sega och magen krånglade.

Det blev alltså bussen hem från Älta, löpet avkortat med drygt en mil. Och kanske lika bra det. Visst, jag hade kunnat pina mig hela vägen men i nästa vecka väntar Bore Cup igen.

Denna vecka 135 km

Keep on running!

Gata upp och gata ner. Söndagens långpass på 33 kilomter sprangs i Sundbyberg. Genom att hålla sig inom ett väldigt begränsat område känns inte avstånden så långa, ett knep att ta till när man inte är i toppform. Bilden från Sturegatan.

Alla löpare blir någon gång i karriären skadade. Men det finns knep för att minska riskerna.

Hur tränar du för att unvika skador? frågade Oliver Sture i förra inlägget. Oliver är som jag 60+ men att äldre skulle vara mera skadedrabbade än yngre tror jag inte på. Kanske hjälper vår erfarenhet oss, jag vet inte.

Däremot vet jag att jag själv nästan aldrig råkat ut för skador trots höga träningsmängder. Eller är det kanske tack vare de höga doserna jag fått vara frisk?Jag kan räkna skadorna på ena handens fingrar.

Tur? Ja, säkert.  Stark kropp? Kanske. Men mest tror jag det beror på hur jag tränar. Jag är nämligen en latmask- tar aldrig i till 100-procent. Skulle jag plötsligt  börja springa hårda intervaller, backlöpning, nerförslöpning  eller börja springa på doserade innomhusbanor, ja då hade skadorna kommit. Det är min erfarenhet.

Nej, LSD är min medicin. Long slow distance har visserligen inte gett mig några toppresultat. Men det eviga milnötandet strax under 5-minuterstempo har ändå gett hygglig utdelning och jag har fått vara skadefri. Viktigt också att jag aldrig snabbt ökat träningen eller tagit vilouppehåll längre än någon vecka.

Mitt råd: öka träningsmängderna väldigt långsamt och var sparsam med intervaller m m, då är det skonsammre och nästan lika effektivt att istället köra snabbdistanspass för att få upp farten.

Hur kan du springa 10-15 mil i veckan år ut och år in utan att bli skadad? Ja, "hemligheten" är att jag springer 2, oftast 3 pass om dagen. Några lite längre, andra korta och snabba. Jag har fått upp en bra rutin genom att varje dag springa till och från jobbet och också i regel hem på lunchen. Skulle jag däremot springa drygt 2 mil sex dagar i veckan (jag har alltid en vilodag), ja då hade jag blivit skadad.

Mitt råd: Försök ibland att springa två pass om dagen men variera passen.

Jag skiljer mig från de flesta genom att jag tränar i mängder av olika skor. Redan för 20 år sedan använde jag tre par i veckan. I dag har jag sju olika joggingskor igång och totalt nio om tävlings- och terrängskona räknas in. Och jag har ganska bra koll på hur skorna används. Jag skriver bak på klacken när de köptes. Sedan alternerar jag mellan de olika modellerna i ett sinnrikt system- jag har aldrig samma sko två gånger om dan och eftersom jag i regel tränar tre pass om dagen används tre olika par.

Vad är det för bra med detta? Jo, genom att använda olika skor och modeller blir belastningen lite annorlunda. Därmed blir du inte lika lätt skadad. I tre av paren har jag dessutom fotbädd och det är en väsenlig skillnad att springa i sådana skor jämfört med exakt samma sko utan fotbädd.

Jag byter inte lika ofta skor som butikerna och expertisen råder. Mina skor får gå uppåt 300 mil innnan jag kastar dem, alltså dubbla distansen.

Mitt råd: Springer du mycket ,skaffa minst tre par skor av olika modell.

Skador kommer ändå att inträffa. Vid 2-3 tillfällen, om jag minns rätt , har jag tvingats till totalt löparuppehåll. Annars har jag "sprungit igenom" skadorna och skadekänningarna. Så t ex vid ett tillfälle under mitt coast to coast-löp. Jag har alltså joggat försiktigt, man känner ofta om det är farligt eller inte att fortsätta. Jag tror många bryter för tidigt och därmed förlänger läkningen. Totalvila är sällan bästa medicinen.

Mitt råd: Spring försiktigt även om det gör lite ont. Vid kraftig värk, avbryt, men börja i stället gå, cykla, simma etc.

Denna vecka 14 mil.

Keep on running!

Milslukande i gråväder. Bilden från söndagens löpning på Järvafältet med Bögs gård i bakgrunden. Diagrammet ovan visar att det är först under senare år jag kommit upp i årsdoser på 500-600 mil. Rekordåret 2007 med totalt 948 mil beror på mitt löp tvärsöver USA.

Snart har jag sprungit tre varv runt jorden. Trevarvspasseringen kommer att inträffa runt nästa årsskifte.

Lever jag på gamla meriter? Ja, det känns nästan så när jag för närvarande ligger på en elfteplats i sammandraget i  Bore Cup. Jag är lusig på tävling och nu även på träningsrundorna. Trösten är att jag fortfarande är uthållig på de långa distanserna. Och ibland kan jag explodera så hoppet är inte ute.

Nog är det fantastiskt att kroppen har pallat för alla mienl. Jag känner egentligen inga skavanker och är fortfarande lika löpsugen. Under alla dessa år har det blivit sammanlagt 11 441 mil räknat till dags dato. Till skillnad från många andra har jag på ålderns höst ökat årsdoserna ganska rejält (se diagrammet).

Jag har knappt reflekterat över det men sträckan motsvarar nära tre varv runt jorden mätt vid ekvatorn där klotet är som bredast. Det återstår 580 mil innan nästa passering och troligast är att den sker någon gång i början av 2010 men kanske, kanske redan i år. Märkesdagen får på något sätt firas.

Denna vecka blev lite av revansch för mig. Efter att ha legat sjuk i influensa var det som jag ville visa för mig själv att liket fortfarande  lever. Jag klämde till med 15,6 mil.

Keep on running!

Tävlingen är över i Vallentuna. Egentligen finns det ingen anledning att se så här glad ut. Någon totalseger i Bore Cup är inte att räkna med även om hoppet inte är helt ute.

Tre dagar innan tävling låg jag nerbäddad i influensa. Furutsättningarna att göra bra ifrån sig i Bore Cups andra deltävling var därför urusla.

Redan på uppvärmningen kände jag att det här inte var min dag. Annars var det en perfekt dag för löpning, + 2 grader och ett ganska lättsprunget snöunderlag, ingen halka och ingen modd.

Redan efter första kilometern var 3-4 gubbar i 60-årsklassen före mig. Innan loppet var över skulle det bli 5 gubbar. En sjätteplats, usch! Det här är min sämsta placering någonsin i Bore. Enda trösten var att det gick allt lättare mot slutet men vad hjälpte det när distansen inte var längre än 7,5 km.

Ändå ville jag inte ha dagen ogjord. Att träffa de gamla gubbarna, slänga käft i omkädningsrummet och skoja efter loppet är alltid lika roligt. Vi är som ett resande teatersällskap, vi känner varandra utan och innan, märker direkt när någon är borta och noterar nyfiket varje nykomling. I omkädningsrummet är det trångt och bökigt men alltid samma härliga stämning. Jag älskar Bore, just de enkla yttre förhållandena och en tävling där ingen är stjärna men alla är  jäkligt bra.

Med dagens sjätteplats (tid 32,49) och ingen start i första deltävlingen ligger jag pyrt till i sammandraget där tre av fyra tävlingar räknas. Skulle jag mot förmodan vinna de två återstående, ja då räcker det ändå inte till totalseger. Då krävs det att dagens ledare, duktige Kjell Björk från Hemlingby, blir som sämst 3:a i något av de återstående loppen.

Nästa gång teatersällskapet spelar är den 7 februari i metropolen Bälinge. Ska jag även där ha en statistroll?

Keep on running!