Korsar mäktiga Des Moines River vid Keosaqua. Det var kraftiga strömmar i denna 84 mil långa flod, som är en biflod till Mississippi. Skulle man falla i här är man förlorad.

Att korsa stora floder känns lika stort som att passera en delstatsgräns. Idag kunde jag bocka av Des Moines River och på lördag väntar den mäktigaste av dem alla- Mississippi.

I förra veckan lyckades jag turligt ta mig över översvämningsdrabbade Missourifloden med hjälp av poliseskort. Passagen över Mississippifloden lär bli enklare, inga översvämningar där. Men fotgängare är inte tillåtna på tullbron vid Fort Madison varför jag igen begärt poliseskort. Jag har dock inte fått något svar från polisen men ikväll fick jag kontakt med den privatperson som ifjol körde mig över bron. Han ställer upp även denna gång!

Amishfolket spelar softball ( en variant av baseball) längs väg J40 norr om Cantril. Män, kvinnor, pojkar och flickor deltog och det  var mer lek än  tävling. Idrott är annars omstritt inom denna religiösa grupp.

Hästarna väntar på att spelet ska ta slut.

Jag har kommit till Bentonsport och bor på ett gammalt fint, dock något bedagat, B&B längs Des Moines River. Jag är ensam gäst och bor i en anexbyggnad, som en gång varit matvaruaffär. Jag har varit flera gånger i de här trakterna och blev igenkänd av folk i Keosaqua. Den här resan är ju rena nostalgitrippen!

Dagens distans: 55 km

Keep o  running!

Iowas grusade vägrenar är perfekt underlag för häst och vagn men inte för min babyjogger. När jag  möter Amishfolket ute på vägarna stannar jag alltid eftersom hästarna är rädda för min kärra.

Inte riktigt alla åker bil i Amerika. Det finns en minoritet som valt bort bilen- Amishfolket färdas med häst och vagn. Motorfordon och elektricitet är syndigt.

Idag mötte jag för första gången under detta coast to coast Amishfolket, en kristen grupp som lever ungefär som man gjorde på 1700- och 1800-talet. Runt staden Bloomfield, dit jag nu kommit, bor sedan 70-talet en liten grupp.  Delstaten Iowa är annars ingen stor Amishstat, bara cirka 7 000 av totalt 350 000 i USA och Kanada. De stora Amishdelstaterna är Ohio och Pennsylvania, som jag senare kommer till.

Det här var en lugn och behaglig dag, bara ungefär en mara att springa. Och det utlovade ovädret  uteblev. Jag hade tid att besöka det stora kommunala gymmet i Bloomfield och också springa lite för skoj skull på en inomhusbana under taket. 16 varv blir en mile, berättade killen i receptionen (varvet alltså 100 meter).

Småkillar i Bloomfield spelar baseball.

Kvällen ägnades åt att deklarera för ett antal familjemedlemmar samt diverse administration, bl a att kontakta polisen i Fort Madison och fråga om jag kan få escort över tullbron över Mississippifloden. Just allt planerande och adminstration tar väldigt mycket tid och blir också lätt försummat. Så oändligt mycket enklare, men tråkigare, de med följebil har det. De behöver ju bara springa!

Dagens distans:46 km.

Keep on running!

Postkontoren i Promise City (ovan) och Plano, Iowa. Samhällena har 113 resp 74 Invånare.

I Sverige försvann postkontoren för cirka 20 år sedan. Här finns de kvar, oavsett hur små orterna är.

Jag har alltid förvånats över att minsta by har ett eget postkontor. Kontoren brukar finnas i byns minst förfallna hus. Här sitter en tjänsteman från statliga USPS sex dagar i veckan, minst två timmar per dag. Det kan inte vara mycket att göra.

Jag brukar ibland titta in på  dessa postkontor och fråga lite om omgivningarna. Så när jag idag passerade Promise City (vilket namn på en närmast död ort) gick jag in på kontoret och köpte två frimärken. Kvinnan innanför disken försäkrade att det visst fanns mycket att göra. Men i grannbyn  Plano med bara 74 invånare fanns egentligen inga arbetsuppgifter. Befolkningen ville dessutom inte ha kontoret, berättade hon.

Amerikanska postverket går liksom vårt eget Postnord med gigantiska förluster. USPS gjorde ifjol en förlust på fyra miljarder dollar och Postnord en miljard kronor. I Amerika tyngs affärerna av stora pensionsavsättningar.

Så varför lägger man inte ner alla dessa  små postkontor? Det kan jag inte svara på. Men kontor försvinner och under mitt nästa löp (?!)  kanske Promise City och Plano är borta.

I Leon deltog jag i en morgongudstjänst där det bjöds på frukost.

Tornadovarning har utfärdats för morgondagen. Men senare togs den bort- skönt! Risk dock för busväder. Idag blev jag intervjuad av lokaltidningen i Corydon. Det var inte jag som tipsade den här gången utan restaurangen jag åt på. Hann även med att besöka ett stort och fint museum  i Corydon. Löpningen går fortsatt mycket bra.

Dagens distans 54 km

Keep on running!

Kellerton, Iowa. Här går det hett till om kvällarna.

Ute på landsbygden i Iowa råder rena Vilda västern. Här tvingas krogägarna sätta upp anslag om att gästerna inte ska slåss och att de inte ska ta in sina vapen på krogen.

Idag passerade jag Kellerton (300 invånare). Här har jag varit flera gånger och jag tycker mig se hur samhället sakta men säkert förvandlats till en ghost town. Här finns i stort sett ingenting. Alla butiker på huvudgatan har klappat igen. Det enda som är kvar är postkontoret, brandstationen och City Hall samt Toms Bar. Och så finns det ett senior center något kvarter bort. Stendött med andra ord.

Fast ändå inte. På Toms Bar, som jag besökt då man höll öppet dagtid, går det hett till på kvällarna. Här sups och slåss det, som på den gamla goda tiden. Det får jag bekräftat från city clerk. Och anslaget på dörren talar sitt tydliga språk.

Det är lite vemodigt att se förfallet. Befolkningen har minskat något, många hyr sina hus och det är då lättare att sticka från ”stan”, kvar blir de äldre. Men även ”riktiga” städer som Leon (1 800 invånare), där jag nu är, kämpar för sin överlevnad. Jag noterade ifjol t ex att Dairy Queen, som funnits här många år, tvingats slå igen. Det är en smärre katastrof, nu finns det knappt någon restaurang kvar

Riktig katastrof däremot är översvämningarna längs Misourifloden och Iowa är särskilt hårt drabbat. Ju fler jag pratar med desto mer inser jag katastrofens omfattning. Delstatens ekonomi kan komma att raseras under flera år och det är osäkert om man får federalt katastrofstöd. Missourifloden brukar svämma över men vad som hände i år var unikt: isen låg kvar ända in i mars och när snön i norr smälte kunde floden inte sluka vattenmassorna, man hann inte få upp skyddsvallar, allt flöt ut på fälten, vattnet tränge in i silor som exploderade och när isen gick upp krossade enorma isblock sju broar. Det är lite av ett under att jag faktiskt lyckats ta mig över floden helskinnad och torrskodd. Den sista informationen jag fick från polisen i Nebraska City om att bron där nu var öppnad var helt felaktig! Tur att jag inte följde det rådet!

Idag kortbyxor för ovanlighetens skull. Härligt! Idag kände jag mig också lös och ledig, hann med ett besök på gymmet i Leon. Där betraktades jag som ”hjälte”, fick ett årskort, så jag får väl komma tillbakas nästa år . .  .  Fantastiskt hur snabbt informationen sprids i en så här liten stad. ”Alla” visste vem jag var, att jag varit här fem gånger tidigare och att detta var mitt sjunde coast to coast. Är det Facebook som är källan?

På HyVee i Leon månar man om kunderna. Gene Fry hjälper kunderna med matkassarna. När jag berättar att vi i Sverige inte har den här servicen blir han förvånad. Gene älskar sitt jobb, har arbetat 23 år på HyVee och tidigare 36 år på Super Value.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Upp och ner hela tiden. Och dessutom ganska dåliga vägar gör att Iowa är en av de tuffaste staterna. I bakgrunden vattentornet i Mt Ayr.

Backarna är inte jättebranta och jag springer upp för alla. Men dom är många och långa. Iowas rolling hills tar lätt knäcken på en löpare.

Iowa, där jag nu springer, är en vacker delstat. Men den tillhör inte mina favoriter. Det böljande lanskapet, rolling hills, gör att det blir tungsprunget. Jag gissar att jag idag hade 30-40 backar att besegra. Så min relativt korta distans blev ändå väldigt jobbig. Det känns som om det är mer backar än slätmark.

Iowas vägar är också en mardröm för en löpare med kärra. Vägrenarna består av grus och den smala asfaltremsa som finns upptas av räfflor. Så mötena med bilar och lastbilar blir besvärliga. Enligt lag ska jag vid möten gå ut i vägrenen och då skakar både löpare och kärra sönder. Men dessbättre brukar de flesta bilar byta fil så det går ändå ganska smidigt.

 Ingen restaurang längs hela sträckan bidrog till min trötthet. Jag hade dessutom glömt lunchmat och en Snickers och en halv liter chokladmjölk förslog inte långt. Men en power nap i gräset blev min räddning. Herregud, jag är ju rena luffaren! Väl framme i Mt Ayr fullständigt frossade jag i mat på en mexikansk restaurang.

En smärre katastrof kunde unvikas idag. När jag bokade ett antal motell upptäcktes att en dag hoppats över. Detta har hänt tidigare och då har jag ibland fått springa megadistanser för att komma ikapp. Nu förlänger jag bara rutten med en dag.

Kan detta vara en mulåsna?

Dagens distans: 47 km

Veckans distans: 400 km

Keep on running!

I detta hus i New Market, Iowa (400 invånare) låg Nancys hårsalong. Nu har såväl Nancy som hennes efterträdare slutat och samhället står utan frisör. Huset ska rivas.

Jag ser förskräcklig ut i håret, har inte klippt mig under mina 60 dagar i USA. Så idag  försökte jag få tag på min gamla frissa Nancy i New Market, Iowa.

Det var här jag klippte mig under mitt första coast to coast 2007. Det besöket blev en av mina mest minnesrika upplevelser.

Bilden från 2007 då Nancy klippte mig för 9 dollar.

På bloggen skrev jag:

"Här inne rådde full aktivitet, torkhuvarna surrade hemtrevligt, telefonen ringde i ett och två äldre damer gjordes torsdagsfina. Att det här var ortens "sambandscentral" förstod jag rätt snart, hit kom man kanske inte bara för klippning  utan också för den sociala samvaron och  för att få höra senaste nytt. En nästan flintskallig herre med några strån i nacken berättade för Nancy att han skulle flytta från 1st Street till Main Street, kanske som att flytta från Årsta i Stockholm till Birkastan. Nancy lyckades hitta en lucka i det pressade schemat och klippte svettig svensk för bara 9 dollar".

Nu blev det alltså ingen klippning i New Market. Men besöket i detta lilla samhälle ett stenkast från Iowa hwy 2 blev ändå givande. Jag pratade med grannen till salongen och hon mindes mig mycket väl och erbjöd sig att ringa Nancy och hälsa från mig.

Ja, jag tycks vara välkänd i dessa trakter, som jag besökt så många gånger. På McDonalds i Clarinda kom folk fram och hälsade, samma på Café Junction i Bedford. Och folk ville bli fotograferade tillsammans med mig. Och vid två tillfällen stannade bilister och ville skänka luffaren pengar.

Löpningen går förvånsvärt bra. Det går inte fort men jag är just nu lite av en evighetsmaskin. Jag kan höra mig själv säga: bara en mara kvar att springa innan dagen är över. Det är fortsatt kallt, bara några plusgrader. Tur då att det är medvind.

Jag bor ensam på detta stora och mycket fina B&B i Bedford. Känns nästan lite kusligt när det inte ens finns personal här. Man hade egentligen inte öppnat för säsongen men gjorde ett undantag för mig. Bilden från Bedford Inns hemsida.

Dagens distans: 65 km

Keep on running!

88-årige Bill Gilbert, spelar piano 3-4 gånger i veckan för lunchgästerna på Classic Café i Malvern, Iowa.

Skylten wifi och pionospel får mig att stanna till utanför en restaurang i den lilla staden Malvern (1 100 invånare). Innanför fönstret sitter en äldre herre och spelar gamla slagdängor för lunchgästerna.

Jag stiger in och sätter mig i ett av båsen och beställer in samma mat man äter vid grannbordet. Det är sådan härlig stämning därinne. Pianospelet bidrar och när det tystnar för ett ögonblick går jag fram och pratar med den äldre mannen. Han heter Bill Gilbert, är 88 år, och har varit musiklärare för låg och mellanstadiet i hela sitt vuxna liv. Vid 83 gick han i pension men fortsatte med att några dagar i veckan spela piano för lunchgästerna på Classic Café.

- Det får mig att känna mig ung, skrattar han.

Pianospelet verkar mycket uppskattat. Stamgästerna applåderar inte men det gör ett medelålders par som liksom jag är tillfälliga besökare. Bill spelar efter noter och på pianot ligger en tjock bunt. Han berättar att han växte upp på en gård i Kansas. Det var depression och även lantbrukarna hade det svårt. I Malvern har han bott cirka 50 år och är lite av stadens kändis. Bill är religiös, är lutheran, och varje söndag besöker han och hans hustru den Lutherska församlingen i Omaha. Självklart kör Bill bilen, en resa på drygt 40 miles, lite längre än vad jag brukar springa.

Tungsprunget och besvärligt på den gamla banvallen.

Förbi Malvern passerar Wabash Trace Nature Trail, en gammal järnvägslinje från 1878. Banvallen används idag som cykel- och promenadväg. Jag sprang dryga två mil på den, till Imogene och där blev det stopp för middag. Just gamla banvaller har jag sprugit på tidigare. Den här var dock i dåligt skick, massor av grenar och nerfallna träd. Det blev mycket  tunglöpt, rena tortyren  för kärran och dess förare.

Veckan har bjudit på ganska tuff löpning. Och i morgon blir det ännu en lång dag, dryga sex mil till Bedford. Just nu är jag i staden Shenandoah (5 100 invånare) och här tror jag att jag varit under alla mina coast to coast. Först nu är jag i fas med min ursprunliga rutt. Översvämningarna i Nebraska tvingade mig att ändra rutten.

Fick en tjejkompis när jag kom till Imogene. Hunden pussade mig och ville springa med men jag lät mig inte luras denna gång utan slank in på ett café.

Dagens distan 60km

Keep on  running!

Den här vallhunden (ras?) älskade mig omedlebart. Han sprang med mig nära en timma och det kändes som om vi känt varandra hela livet. Jag filmade honom och filmen kan du se HÄR.

Något stötte till mitt högra ben- plötsligt hade jag fått sällskap av en vallhund. Vi blev kompisar direkt. Hunden verkade vilja springa med mig hela vägen till New York.

Ja, trevligare löpsällskap än en tillgiven hund kan en coast to coast-löpare knappast ha. Jag hade inte mer än kommit några kilometrar förrän jycken kom utspringande från en liten gård. Han skällde inte som alla andra hundar, viftade på svansen, ville bli klappad och jag fick massvis med pussar. Sedan ville han springa och jösses vad han ville springa. Han låg hela tiden någon meter framför mig, kollade då och då att jag var där, sprang ibland ut på majsfälten och nosade, ibland in på någon gårdstomt men kom alltid tillbaka. Lite farligt var det, han höll sig inte strikt till vägrenen och kuNde lätt bli påkörd.

Under tidigare löp har jag också haft hundsällskap. Men då har hundarna vänt tillbaka efter någon kilometer. Det gjorde inte denna hund. Till sist började det bli ett problem. Hur skulle jag bli av med hunden. Efter att ha haft sällskap i exakt åtta kilometer kom vi fram till Springfield och jag gick in på Runza, en hamburgerkedja, och bad lm hjälp. En frivillig lovade ringa sheriffen men hur det hela slutade vet jag inte. Det här var kanske den största upplevelsen jag haft under detta coast to coast. Och plötsligt uppstod funderingar på om vi inte skulle skaffa hund igen.

Poliseskort.

Dagen var synnerligen händelserik.När jag i Bellevue, NE, skulle springa över den gamla tullbron över Missourifloden blev jag stoppad av vakterna i kuren. Inga fotgängare tilläts på bron, däremot fick man cykla. Då f.rsökte jag få lift men ingen ville ta upp mig. Smått desperat ringde jag då polisen och man skickade ut jovialiske konstapel Carl Grupp som jag pratat med en halvtimma innan. Jag sprang före och han körde efter med blinkande ljus. Jäklar vad fort jag sprang, nästan samma hastighet som en cyklist. Carl hjälpte mig sedan att ta bilden vid välkomstskylten till Iowa. Kanske dags att ompröva min kritiska inställning till polisen i USA?

Dagen blev mycket lång och det hade hunnit bli mörkt innan jag nådde motellet i Glenwood, Iowa. Den 16-årige killen på Pizza Hut blev så imponerad att han bjöd mig på middagen trots att jag tyckte han behövde pengarna bättre än jag.

Dagens distans: 64 km

Keep on running!