Mike Lempko, Buffalo, åker rolerblades över USA. Observera att han har varken knä- eller armskydd men hjälm.

Sannolikheten för att jag ska möta någon som till fots korsar USA är liten. Men idag hände det!

Utanför gruvstaden Green River (12 500 invånare) såg jag en ung man  på rolerblades komma emot mig. Vi stannade naturligtvis upp och han presenterade sig som "Mike on blades".  Denne 26-åring  åker rolerblades från San Francisco till New York och hittills har han varit ute 28 dagar. Han kommer att rulla cirka 640 mil (han tar inte genaste vägen).

Mike är inte ut efter  att slå några rekord men han lär vara tämligen ensam om att utan följebil och bara med en ryggsäck korsa kontinenten. En imponerande prestation, inte minst med tanke på att han campar hälften av nätterna.

Landskapet har ändrat karaktär och blivit storslaget. Jag har idag sett de mest fantastiska bergsformationer; röda berg med lodräta väggar som stupar ner mot floden Green River. Det påminner lite om Oregon. Och att det kan gå tåg i det här området  är svårt att förstå.

Idag har jag inte plågats lika mycket av vinden. Men problem saknas inte- jag fick en ny punktering på framhjulet och min gps för navigering har krånglat. Löpningen gick dessutom tungt och jag nådde inte Little America (ett större truckstop med motell mitt ute i ödemarken) förrän 21.30.  Jag har fått hyggligt boende men maten är usel- här serveras i stort sett bara hamburgare.Tur då att jag hade köpt lite jordgubbar.

Dagens distans från Rock Springs till Litle America: 56 km

Keep on running!

Den federala myndigheten Burro of Land Management ansvarar för vildhästarnas fortlevnad i Amerika. I Rock Springs, Wyoming,  finns 800 vildhästar i ett hägn och allmänheten kan adopera en häst för cika 1 500 dollar.

Idag såg jag massor av vildhästar med föl. Blev sugen att köpa en men hur skulle jag få hem den? Nej, jag får nog lita till mina apostlahästar istället.

Vildhästar är spännande, tycker jag- ungefär som tyskarna ser på våra älgar. Hästarna infördes av spanska upptäcksresande på 1500-talet och har också blandts upp med ursprungsbefolkningens hästar och hästar som rymt från armén. Idag finns vildhästar i alla de tio västra delstaterna och just i Rock Springs där jag nu befinner mig är det väldigt gott om hästar. Efterom jag hade tid över sprang jag idag ut och tittade på ett hägn. Igår tror jag att jag såg några långt ute på prärien.

Glädjande nog är hästarna inte utrotningshotade, de skyddas av en federal myndighet. I Wyoming äger staten mycket land men hästarna går säkra även på privat mark.Fast det finns galningar som skjuter dom för nöjes skull, ungefär som fok skjuter vargar i Sverige. Vissa år kan populationen nära fördubblas. Allmänheten kan adoptera en häst för runt 1 500 dollar och efter ett år blir man ägare till hästen. Rena reapriset, jag blev lite köpsugen när jag såg de näpna fölen.

Ja, jag hade så gott om tid att jag även hann springa ut till en vapen- och knivmässa. En sådan har jag aldrig varit på förut. Men när det stod klart att inträdet kostde sex dollar vände jag i entrén. Lite turistlöpning i Rock Springs Historical downtown blev det också. Många vackar byggnader där.

Nu håller jag tumarna för att morgondagens väderprognos slår in. Det ska mojna och kanske blir det också lite medvind till Little America.

Keep on running!

Vägrenen är full med bitar från långtradarnas däck. Värst är de lösa ståltrådarna som är svåra att se och som lätt fastnar i mina däck.

I USA kör långtradarna mycket på regummerade däck. Det resulterar i punkteringar för mig.

På vägrenen där jag springer på Interstate 80 ligger däcksrester utspridda, stora som små. Jag får väja hela tiden. Det är dom små bitarna och de lösa trådarna som är förrädiska. I gummit finns tunna ståltrådar som fastnar i kärrans däck. Det resulterar sällan direkt i en punktering men drar jag ut ståltråden går luften ur. Ibland undrar jag vad som är bäst- ta bort tråden på plats och få punkteringen eller låta tråden sitta kvar tills jag kommit fram.Det brukar bli det senare.

Dagens punktering var dock inte det stora problemet utan blåsten. Det blåste tio sekundmeter rak motvind och det omöjliggjorde nästan all löpning. Jag gissar att jag gick lika mycket som jag sprang. Till sist gav jag upp på en Rest Area och ringde til en person som för två år sedan gett mig en Steve i området.  Effter lite strul hit och dit löstes allt på bästa sätt. Imorgon får jag ta igen den förlorade sträckan.

Det är ett ganska trist landskap jag just nu springer i; mest sagebrush men inte ett enda träd.

Jag blir mer och mer övertygad om att det var ett misstag att springa från öst till väst. Jag anade nog att det skulle bli en del motvind men inte så här mycket. Just vädret är den stora osäkerhetfaktorn. Annars har jag haft ganska tur med vädret. Bara för skoj skull provade jag stt springa i  medind- jag flög fram!

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

En viktig gränspassering- Continental Divide. Gränsen avgör om floderna ska rinna ut i Atlanten eller i Stilla Havet. Eftersom jag nu är på "rätt" sida av gränsen blir det i fortsättningen mer nerför än uppför

Det är för tidigt att ropa hej. Men snart är de svåraste passagerna avklarade. Idag passerade jag Continental  Divide 15 km väst Rawlins, Wyoming.

Igår 75 km, idag 72 km och imorgon nästan lika långt. Det går men det är tufft. Kraftig motvind och enormt långa backar gjorde inte saken lättare.

Hur långt tror du det är från punkten där jag står till krönet i fjärran?

Ödsligare trakter än dessa har jag aldrig skådat. Jag behövde springa 45 km innan jag stötte på ett litet skjul där man sålde fyrverkeripjäser.

-Do you have wifi here? skämtade jag.

-Yes, you will get the password, svarade ägaren.

Ägaren Nate Melchior med hunden Dallas (blandras)

Skjulet ligger vid en avfart längs I80 och en väg som leder in i Colorado, en delstat där fyrverkeripjäser är förbjudna men marijuan legaliserat. Vad är värst? Ja, vad min uppfattning är behöver jag nog inte skriva här.

Motvinden var riktigt besvärlig idag, särskilt mot slutet. Jag kunde bra springa kortare sträckor innan jag tvingades att gå. Ett stort logistiskt problem har i sista stund lösts. Och som någon kommenterade här på bloggen: det mesta brukar lösa sig.

Keep on running!

Efter 40 km når jag en Shell bensinstation in the middle of nowhere och kan äntligen äta lunch. Macken hade inga bord  så det fick bli utomhus, tyvärr också kall mat jag hde med mig.

75 km löpning på drygt 2 000 meters höjd. Det dagsverket är jag nöjd med.

Tourens kanske tuffaste sträcka är avklarad: Elk Mountain-Rawlins. Nytt distansrekod på 75 km. Lätt motvind, hög höjd, vägarbeten och backigt underlättade inte men idag var jag stark, mycket stark. Morgondagen till Warmsutter blir också en sjumilare och inte heller då har jag någon restaurang att stanna till på. Samma sak dan därpå. Ska Wyoming knäcka mig? Till råga på allt har jag inte motellrum på ett ställe.

Tortyr både för löpare och vagn. Jag  hade två körbanor på I80 för mig själv under  en mil men tyvärr var asfalten borta . . .

Sprang förbi Sinclairs raffinaderi i staden Sinclair (400 invånare).

Här underhåller amerikanen sin fettma. Klockan är 21.20 och kön med bilar är lång utanför McDonalds i Rawlins.

Keep on running!

Landskapet är storslaget och för första gången ser jag lite snö på topparna.

Trött och hungrig anländer jag till Elk Mountain (190 invånare) effter en lång och blåsig dag på Interstate 80. Är det här egentligen så roligt?

Normalt brukar jag inte ha så här negativa tankar. Troligen var det brist på mat som satt ner humöret och krafterna. ”Lunchen” i Arlington var synnerligen torftig; några små youghurt, en banan, en smörgås och sportryck.

Men jag har inte mer än kommit til Elk Mountain förrän alla dystra tankar försvinner. Den första jag möter är den brunspräckliga vildhästen Painter jag täffade när jag var här för två år sedan. Och på Elk Mountain Cabin blir jag mottagen som en kung.

Min stuga, "cabin" i Elk Mountain. Här bodde jag gratis utan att jag bett om det. Ibland undrar jag vad amerikanen ser hos en svensk 70-årig luffare.

Paret John och Lou Larsen bjuder mig på massor av mat, egen stuga med wifi och bombardear mig med frågor. Lou har läst på bloggen att jag gillar Coke så det blir måltidsdrycken. Lou berättar att hon gärna vill börja springa och förhoppningsvis har jag sått ett frö. John arbetar för Ericsson så samtalsämnen saknas inte.

Lång dag imorgon till Rawlins varför jag planerar en ovanligt tidig start; klockan 07.30. Det brukar dock aldrig bli så. Innan jag sticker iväg ska jag knacka på hos Larsens för en kopp kaffe. Frukosten sköter jag själv och den ska jag inte slarva med. Jag tror faktiskt att jag äter för lite, får bättra mig.

Dagensdistans: 56 km

Keep on running!

Kort rapport från Arlington, halvvägs till Elk Mountain. Jag har stannat till vid en servicestation för vindkraftverk och fått internetuppkoppling.

På morgonen och förmiddgen har det regnat lite men  blåst enormt. Jag fick därför söka skydd här i Arlington (USA:s tredje värsta blåshål) men tror ändå att jag ska kunna ta mig de återstående ca 25 km till Elk Mountain där jag har logi  men inget internet. Morgondagn til Rawlins blir nog tourens tuffaste, massa bergsetapper och över 7 mil. Måtte det inte regna  och blåsa då.

Keep on running!

Den McDonaldsanställde (till vänster) går på en halvtimma igenom kedjans regler och värderingar. 14-årige Sawyer (i mitten) lyssnar kocentrerat.

Det är måndag och jag äter lunch på McDonalds utanför Laramie. Intill mitt bord pågår en anställningsintervju med några ungdomar, mest flickor.

Jag lyssnar med ett halvt öra. Det som fångar mitt intresse är en liten kille som sitter mitt bland tonårsflickorna. Han kan inte vara särskilt gammal, tänker jag. Efteråt får jag veta att han heter Sawyer och är 14 år.

-Fick du jobbet? frågar jag.

-Ja, jag ska börja på torsdag och i sommar arbeta 30 timmar i veckan.

-Vad får du i lön?

-Åtta dollar i timman.

-Ditt första jobb?

-Ja, och det ska bli jätteroligt.

Jag blir rörd när jag ser pojken. Han har tagit på finskjortan inför intervjun, tjejerna verkar lite mer vardagsklädda. Eftersom de är äldre får de också lite bättre betalt.

-Vi får nio dollar i timman, berättar den äldsta som är 22 år. Det är inte så dåligt, i alla fall bättre än minimilönen.

Alla på intevju fick jobb trots att de saknade erfarenhet från restaurangbranschen. Hade de däremot begått något brott hade de sannolikt inte anställts..

Den här typen av (tillfälliga) låglönejobb som inte går att leva på kriticeras av många hemma. Själv är jag numera positiv. För Sawyer och andra blir McDonaldsjobbet en nyttig erfarenhet, tror jag. I Sverige ligger de kollektivavtalade minimilönerna  i restaurangbranschen aningen högre.

Min icke regntäta regnjacka skänkte jag bort till en välgörenhetsinrättning. Eftersom den var stängd idag stoppade jag jackan i brevlådan. Ny bättre jacka och vantar inköptes i en löparbutik.

Hann med ett besök på det gamla fängelset i Laramie där den kände förbrytaren Butch Cassidy satt inlåst. Wyoming Territorial Prison var bara igång uder 30 år och stängde 1903.

Dagens distans: 43 km

Keep on running!