Kastad glassbytta från Diary Queen i Barnesville. Men kan man genom att studera vägskräpet lista ut hur långt det är till olika platser? Rune Larsson trodde det.

Det finns bra och dåliga metoder för att mäta avstånd och för att försöka förstå var olika restauranger, butiker med mera kan finnas. Till de sämre metoderna hör "Rune Larsson-metoden". Och det är ofta meningslöst att fråga lokalbefolkningen, den vet ändå inget.

Jag har nästan slutat att fråga folk om vägen. Ofta får jag felaktiga upplysningar eller inga besked alls. Det är märkligt hur dålig kunskap folk har om sitt närområde. Motellen borde vara bra informationscentraler men är det inte. Är vi själva kanske lika inkrökta?

Det kan ligga en restaurang ett par kilometer bort och ändå verkar ortsbefolkningen inte känna till det. Och uppfattningen om avstånd är närmast obefintlig. Idag t ex frågade jag två personer här i Barnesville var närmaste motell kunde finnas. Jo, de kände till var motellen fanns men hur långt var det dit?

-Det är nära, bara 5 miles.

Jag tog fram min gps och bad dem peka ut motellen. Det visade sig då att det var 20 miles, alltså fyra gånger längre.

Med mina två gps är jag tämligen oberoende, har stenkoll på avstånd, restauranger etc men en gps har ändå inte all information. Hur jag kunde klara mig med bara papperskartor på mitt första coast to coast förstår jag inte idag.

Rune Larsson hade också papperskartor. Men han kollade också vägskräpet. När det började dyka upp muggar från t ex  McDonalds förstod Rune att ett samhälle snart var att vänta. Genom att göra en kalkyl över hur lång tid det tar att dricka en mugg cola och hur fort bilen kört kunde han räkna ut avståndet. Jag tror nog Rune skämtade men helt värdelös är nog inte metoden ändå.

Vackra småvägar i östra Ohio. Jag befinner mig vid foten av Appalacherna, vackert och lummigt men backarna blir nu värre och värre.

Även lördagens löpning, 45 km,  från Cambridge till Barnesville (4 000 invånare) gick lätt trots att det var 30 grader och backigt. Den tidigare tröttheten verkar ha släppt och jag är vid synnerligen gott mod. Märkligt nog fanns det inget motell här men däremot en privat gammal villa med några rum. På Harrison House bor jag förstklassigt och ägaren, Jim Grear, visade sig vara en generös person. Eftersom jag är mycket intresserad av allt som har med gruvdrift att göra skjutsade han mig till en kolgruva och berättade också utförligt om den oljeboom som nu råder i östra Ohio, Pennsylvania och West Virgina.

-Det här är jättestort och jag tror att dessa annars så fattiga områden komer att bli rika.

Själv känner jag av oljeboomen i så motto att motellpriserna är galet höga. Morgondagens Super8 i Wheeling, West Virgina, har jag ännu inte bokat. Jag ska försöka hitta ett billigt "Rune-motell".

Keep on running!

En luffare i jacuzzin på Comfort Inn i Cambridge, Ohio. Det här är inte min stil men någon gång måste man ju utnyttja de fina motellens faciliteter. Fast löpbanden springeer jag aldrig på.

Från botten till toppen. Med snart 80 motellnätter har jag sett det mesta USA kan erbjuda i motellväg. Idag var det toppen.

Vilken underbar fredag jag fick. Soligt, 28 grader, vackra vägar, gott om små samhällen där jag kunde stanna till och äta och bara 40 km att springa. Jag tog det riktigt lugnt och blev sittande länge på McDonalds i Pleasent Grove. Där kom jag i samspråk med flera matgäster, som frågade en massa om min löpning. Jag passade också på att sprida mina visitkort så nu har jag kanske ytterligare några läsare på bloggen.

Jag talade också med en av de anställda, en kvinna i 40-årsåldern som arbetat inte mindre än 23 år på McDonalds. Hon berättade att hon gärna arbetat heltid men det tillåter inte företaget. Hon kan inte leva på lönen, några andra jobb går inte att få men med bidrag från en äldre släkting går det runt. Fast familj och barn är inte att tänka på.

-Det är fattigt här. Ingen framtid. Och jag har diabetes, beror kanske på kosten och för lite motion.

Hon ställde en massa frågor om hur vi har det i Sverige. Till skillnad från många amerikaner hade hon varit i Europa (Schweiz) och skulle gärna vilja återvända. För att muntra upp henne lite berättade jag om allt jag gillar i USA, främst den vänliga befolkningen  men också bland annat McDonalds. Uppenbarligen tog hon intryck för en timma senare körde hon ut och mötte mig på vägen och överräckte en pinnål från McDonalds. Jag blev rörd, kramade henne och lovade att jag ska bära nålen i löparkepsen hela vägen till Atlanten. Nu har jag alltså två pinnålar i kepsen.

Ohio med Zanesville har varit cenrum för den konstnärliga keramiktillverkningen i USA. Tillgång på gas, bra vattenvägar och passande lera  har bidragit men idag finns bara en handfull tillverkare kvar. Kina har tagit över.

Keep on running!

Vackert men inte lättlöpt. När jag om några dagar når Appalacherna blir backarna ännu värre.

Appalacherna är också kust till kustlöparnas fasa. Det går upp och ner hela tiden och snart ska jag stångas med denna besvärliga bergskedja.

Idag fick jag en förvarning om vad som är att vänta. Dagens etapp på 50 km till Econo Lodge i Zanesville, Ohio, betod av många och långa backar. Jag gick upp för de flesta, ville inte trötta ut mig i onödan efersom jag haft några jobbiga dagar. Soligt, delvis medvind och en tupplur längs vägkanten förgyllde dagen.

När jag var inne och handlade blåbär och vindruvor på Kruger i Hebron kom en man fram till mig.

-I saw you running this morning. God bless you, I shall pray for you, sa han och överräckte sitt vistkort där det stod Georg Lathman, evangelist.

Det är många amerikaner som ber för mig. Jag tänker på det ibland när det går tungt och då känns det lättare. På förra löpet var det en flicka på kanske 13 år, som på en bensinstation i Georgia kom fram och sa att hon ska be för mig. Det är rörande!

Blåbär är både god och nyttig mat för en löpare. Fast den odlade varianten smakar inte lika gott som vilda blåbär.

Keep on running!

Columbus är huvudstad i Ohio och har 800 000 invånare, 1,8 miljoner om alla förstäder räknas in. Bilden tagen på den vackra Main Street Bridge.

Storstäder en en fasa för alla kust till kustlöpare. Idag tog jag mig igenom Columbus, en både farlig och jobbig löpning.

Columbus, huvudstad i Ohio, må vara en vacker stad. Men nej tack, där vill jag inte springa mera. Att ta sig igenom centrum och alla förstäder var en förflyttning på flera mil och tog i princip hela dagen. Det var hur mycket bilar som helst, trafikljus, urusla trottoarer, utryckningsfordon stup i kvarten och jag tvingades göra ideliga stopp.

Att man i USA prioriterar bilismen är ingen nyhet. Men att det inte ens i en så stor stad som Columbus satsas många dollar på cyklisterna, gångarna och kollektivresenärerna är beklämmande. Jag sprang bland annat på Broad Street, ett enda långt avgasdike kantad med nerlagda eller tynande butiker. Jag såg nästan enbart svarta stå och vänta vid busshållplatserna. Och jag lovar, dom fick vänta. Under den dryga timma jag krysade runt bland alla hålen i trottoarerna passerade en enda buss. En buss!

-Det är lite tätare trafik i rusningstid, suckade en kvinna jag talade med.

Märkligt är också hur kvarteren skiljer sig från varandra. Plötsligt kan det dyka upp mycket fina kvarter med grönska, hela trottoarer, fina restauranger och det vackra folket från att bara några hundra meter senare återgå till förfall, pantbanker och folk som bara ståroch hänger. USA är kontrasternas land, särskilt i storstäderna. I Dublin, någon mil från Columbus, såg jag jättelika och exklusiva nya villaområden, Danderyd framstod som en blek kopia.

Utmattad (igen) nådde jag sent Hebron och motellet nere vid motorvägen. Det går upp och ner och just nu är jag tröttkörd men fortfarande helt skadefri, inte ens ett skavsår.

Keep on running!

Dagstidningen Early Bird i Greenville, Ohio har delats ut till prenumeranterna. Varenda lite stad håller sig med en egen tidning.

Journlistiken i USA håller hög klass. Det är den gängse uppfattningen i Sverige och då tänker vi på de stora drakarna. Men det är lokaltidningarna jag ser och där är kvaliteten lägre.

Jag lyssnar mycket på radio när jag springer. Det vimlar av reklamfinansierade musikkanaler. Musiken gillar jag men reklamen är skrikig och vulgär. Men uppenbatrligen går  budskapen hem, annars skulle väl ingen annonsera på det här sättet. Det som däremot förvånar är att det i reklamradion inte finns någon som helst ansats till journalistik. Programledaren spelar bara sina låtar, inget prat, inga nyheter, i bästa fall lite väderinformation och i sämsta fall läser programledaren reklamtexterna.

Jag ser också mycket på nyhetssändningarna i TV, ofta blir det CNN. Visst, det är skickligt gjort men det är mer teater än faktainformation, allt ska dramatiseras. De kvinnliga reportarna verkar ofta ha fått jobbet enbart för sitt utseendes skull. Överlag tar reportrana alldels för stort utrymme och de intervjuade kommer knappt till tals. Inte för att Rapport, Aktuellt eller TV4 Nyheterna skulle vara outstanding men de är seriösare.

Det är roligt att USA har så många små prenumerade lokaltidningar. Tidningarna är ofta väldigt gamla och utseendet tycks inte ha förändrats särskilt mycket. Svartvita bilder, ingen redigering och skolavslutningar kan vara toppnyheten. Svenska lokaltidningar håller överlag högre klass, tycker jag.

'

Vi är alla "cousins". Vid släkträffen i Dublin, Ohio träffade jag Robin Neumeier och Linda Feldman.

Dagens löpning från Urbana till Dublin blev 63 km. Motvinden var bitvis besvärande så det här blev en av mina jobbigaste dagar. Den sista halvmilen genom ett lyxigt villaområde vacklande jag fram av trötthet och hunger. Väl framme hos Robin och Fred Neumeier vankades jättelika grillade hamburgare,massor av coke och blåbärspaj så jag kvicknade till rätt snabbt.

Keep on running!

Borgmästaren Bill Bean i  Urbana, Ohio, hälsade mig väkommen och överräckte ett konvolut där staden uttryckte sin stora ära över att få vara delaktig i mitt kust till kust löp.

När jag idag rullade in med kärran i staden Urbana i Ohio väntade en välkomstkommitté. På trappan stod borgmästaren själv och tog emot mig som om jag vore messsias som red in i Jesuralem på sin åsna.

Aldrig har jag fått ett sådant mottagande. Det vimlade av fint folk och lokalpressen var på på plats. Man hade också upplåtit en svit på stadens finaste hotell.

Borgmästaren Bill Bean tog i hand och överlämnade ett dokument där jag hyllades som en hjälte. "We are honored to be a part of your cross-country journey!", "We admire the passion, focus and dedication you bring to folks of all adges", stod det bland annat.

Bill visade sig vara en riktigt trevlig och enkel person och vi talade länge med varandra, inte bara om löpning. Självklart förvånade jag mig över att han hade tid  att prata med en "luffare". Bill hade bara en önskan: att jag skulle fästa stadens pinnål i min löparmössa. En sådan enkel begäran bifölls direkt så nu bär jag ett märke med texten Urbana, Ohio. Den får bli min turamulett under resten av resan mot Atlanten.

Det här skulle knappast kunna inträffa i Sverige, möjligen om vi tagit ett OS-guld. Det som skiljer USA från Sverige är att man här firar och värdesätter även små prestationer. Utanför städerna kan finnas skyltar om att stadens skola vunnit en basebollturnering 1968 och liknande. Det tycker jag är bra, vi är för dåliga på att ta vara på glädjeämnena.

Min "cousin" Robin Neumeier med maken Fred och sönerna Dylan och Cody.

All den här uppståndelsen hade sin förklaring. Det var min släkting Robin Neumeier med maken Fred som viskat i örat på några personer i Urbana om min ankomst. Familjen hade också ordnat med hotellet och fin middag på kvällen. Imorgon tisdag är jag gäst i  deras hem i Dublin där jag sammanstrålar med en annan "cousin", Linda Feldman, som var med vid starten i Oregon.

Dagens löpning från Piqua till Urbana gick i medvind och i sol, totalt 41 km. Kvällen ägnades åt att sätta på de nya däcken jag fick idag, en uppgift svårare än väntat men nu sitter två nya bakdäck på kärran.

Keep on running!

Paret Rita och Clarence Barhorst äger och driver sedan 1989 en Dairy Queen restaurang i Greenville, Ohio. Hon är 80 år och han 82.

Dairy Queen är en klassiker i den amerikanska snabbmatshistorien. Kedjan har funnits sedan 1940 och en som varit med många år är 82-årige Clarence Barhorst i Ohio, still going strong.

Jag bromsar in kärran utanför en Dairy Queen restaurang Greenville. Det är exteriören som väcker mitt intresse. Jag får vibbar av 40- och 50-tal och när jag ser ett äldre par innaför disken blir jag ännu mer nyfiken.

Utseendemässigt har restaurangen inte ändrats så mycket sedan starten på 40-talet. Det är ofta i de mindre städerna Dairy Queen finns.

Där inne jobbar tre unga kvinnor samt det äldre paret. Jag beställer en en liten "vanilla ice cream cone" för drygt en dollar och kommer i samspråk med 82-årige Clarence. Han berättar att Dairy Quen var först med mjukglass och att just den glassen jag beställde har varit med sedan starten. Glass är fortfarande viktigt men man har också det taditionella hamburgersortimentet.

Medan vi pratar fyller hustrun Rita, 82 år, upp en kyldisk med Dairy Queens klassiska glasstårtor, populära vid födelsedagskalasen.

- Vi har varit gifta sedan 1959 och har sex barn. Innan jag köpte restaurangen var jag mjölkbonde under 40 år, berättar Clarence.

När jag frågar hur gammal han är får jag motfrågan; hur gammal tror du att jag är? Han ser inte så gammal ut så jag svarar 73 och plötsligt går samtalet mycket lättare . . .

Dairy Queen finns i ett 20-tal länder, bland annat i Japan, Kanada och Mexico, men inte i Sverige. Ändå känns kedjan så bekant, kanske för att jag är av nästan samma årgång. Jag frågar om kunderna också är lika nostalgiska och Clarence nickar.

Snabbmat är billig mat. Då borde affärerna gå lysande när folk fått det sämre?

-Nej, fjolåret var det sämsta vi haft. När en familj är här och äter får barnen alltid glass efteråt men föräldrarna tar numera sällan en glass. Det är ett tecken på krisen.

En gång var kedjan störst men har sedan många år tappat marknadsandelar till jättarna McDonalds, Wendys och Big Burger, som i nämnd ordning är de tre största omsättningsmässigt i USA. Totalt finns det 5 900 Dairy Queen i världen och kedjan ägs numera av Berkshire Hathaway med "oraklet från Omaha", Warren Buffet, som huvudägare. Sloganen är "We treat you right" och det är bara att instämma- Dairy Queen tillhör mina favoriter.

Keep on running!

Ett glädjehopp vid delstatsskylten. Ohio blev min åttonde delstat.

Nu går det undan. Indiana är avklarat och idag passerade jag gränsen till Ohio. Det var lite speciellt eftersom jag aldrig sprungit här.

Första mötet med Ohio blev en postiv överraskning; lite trafik, inte särskilt kuperat, lummigt och vackert, många små samhällen och städer, en härlig medvind, soligt och inte alltför varmt. Kan det bli bättre? Jag var dessutom i kanonform och jag tyckte nästan det var lite trist när jag efter 57 km nådde slutmålet, staden Piqua. Det kändes som om jag kunnat springa någon mil till.

Keep on running!