Mustang Motel i Syracuse, Nebraska, kostar bara 29 dollar natten. Och då ingår färgtv och telefon, upplyser skylten.

Nog är det fantastiskt, det går fortfarande att få ett motellrum i Amerika för 29 dollar. I Syracuse, där jag nu befinner mig, finns Mustang Motel. Tror ni jag hoppade på den vildhästen eller blev det flotta Syracuse Inn & Suites?

Rune Larsson, ultralöparen ni vet, skulle gå i spinn om han var här. Ju enklare desto bättre, är hans motto. Och jag kan hålla med, i alla fall när det gäller mycket kring löpning. Frestelsen blev därför enorm när jag idag såg skylten om färgtv utanför Mustang Motel. 29 dollar natten, vilket kap! Jag skulle spara minst 40 dollar om jag tog in här. Och gratis internet skullle jag också få men ingen frukost, lovade motellkvinnan.

Syracuse Inn & Suites frestade med pool, konferensrum, gratis internet, gym och lagad frukost. Men så var det där med priset. 72 dollar är inget att bråka om men ändå lite högt i en så här liten stad med 2 000 invånare. Så vad tror ni jag gjorde för val?

Flott värre. Här har jag legat förr och då hette motellet Sleep Inn. Skulle jag kanske ta in här igen?

Just nu har jag väldigt bra flyt i löpningen. Orden "Man, you are a machine", klingar fortfarande angenämt i öronen. Jag skulle kunna springa minst en mil till om dagen men cirka fem får räcka eftersom det känns komfortabelt. Idag blev det 53 km på en rätt trist motortrafikled, från Lincoln till Syracuse. De nya skorna var underbart sköna.

Min nya gps på vagnen är också toppen. Jag kunde idag inte slita blicken från vägmätarens stora, tydliga siffror. Det som eggade mig var att mätaren också visade medelhastigheten och jag försökte hela tiden höja noteringen men med alla kortstopp blir inte farten högre än 8-9 kilometer i timman.

Ögongodis för mig.                              Restaurang i Palmyra.

Keep on running!

Passar utmärkt! Egentligen behövde jag inte prova skorna, ett par Brooks i storlek 8,5 har nu i 30 år passat mina fötter.  Managern Eric Heyl i The Lincoln Running Company gav mig en mycket fin rabatt på dessa giftgröna Brooks Adrenaline.

Årets modell av Brooks Adrenaline för 35 dollar, cirka 250 kronor. Det får nog anses vara ett klipp. Men jag får alltid fina rabatter i "min" löparbutik i Lincoln, Nebraska.

Idag var dagen för att förnya  sliten utrustning. Det passade bra när jag stannade till i Lincoln, Nebraskas huvudstad med 225 000 invånare. Jag är noga med att utrustningen måste vara i toppskick, löpet får inte stupa på sådant jag faktiskt kan styra över.

Nu har jag bytt ut de tre par havslitna skor jag hade med mig. Förmodligen blir det ytterligare ett skoköp, Totalt fyra nya skor alltså vilket är ett par färre jämfört med under de två andra löpen men nu är det kallare varför slitaget är mindre. Dagens skoinköp skedde i en löparbutik i Lincoln  där jag  kan betraktas som stamkund, i somras köpte jag joggingvagnen här. Hade det inte varit för vikten skulle jag köpt fler skor men det får vänta tills jag nått New Jersey.

Min gps på vagnen har börjat krångla. Den stänger av sig i vartenda gupp, mycket irriterande eftersom jag är så beroende, inte minst mentalt, av att hela tiden se tillryggalagd sträcka. Vid varje avstängning backar dessutom vägmätaren några hundra meter varför det känns som att jag står stilla. Idag passade jag på köpa en ny gps. Det blev en Garmin Edge 200, som egentligen är avsedd för cykel men passar för kärran. Batteritiden är mycket bättre varför jag nu slipper att ladda så fort jag tar ett middagsstopp.

Jan, min ruttplanerare på hemmaplan, gör ett strålande jobb. Idag hade han ritat en finurlig dragning på vackra småvägar ner mot motorvägen, allt för att jag skulle få en pizza till lunch på Godfathers Pizza. Vad Jan inte visste var att restaurangen på macken den senaste tiden haft problem med elförsörjningen och därför ttvingats stänga. Ingen pizza alltså och jag fick springa på tom mage 30 km. Jag överlevde efersom jag hade en del smått och gott i vagnen, bl a jordnötter från Dollar General.

Totalt blev dagens löpning från Seward till Lincoln inklusive alla shoppingturer 52 km. Jag pustar ut på Days Inn i södra delen av stan för att i morgon ta mig an 49 km till Syracuse. Löpningen går strålande och jag känner mig fri och lycklig. Det är så här ett coast to coast ska vara!

Det finns dom som släpar betydligt tyngre packning än jag. I bakgrunden Lincolns skyline.

Keep on running!

East Hill Motel i Seward, Nebraska, fick få anmärkningar. Priset var också bra, 54 dollar och 75 cent.

Min motellnota blir "huge". Men ändå får jag mycket för pengarna, tycker jag. Fast alla motell har sina brister och få är anpassade för dagens resenärer.

Motell är billiga i USA, 50-65 dollar är vanliga priser för hyggligt boende. För samma standard får du betala uppemot det dubblai Sverige. Jag har numera slutat att pruta och har också uppgraderat mig något. Jag bor  i regel på mellanklassmotell, ofta kedjemotell, typ Super8, och försöker undvika de sunkigaste.

Priset säger en del men billiga motell behöver inte vara dåliga. Helst väljer jag motell där frukost ingår, billigare än att äta på stan och trevligare än att äta medhavt på rummet. Många motell ger också  seniorrabatt (ofta 10 procent) från 60 år.

Det är alltid lika spännande att öppna dörren till motellrummet. De flesta rum är visserligen väldigt lika men skicket varierar. En sak jag förvånar mig över är möblemanget, ofta en massa byråer och andra helt onödiga och skrymmande möbler. De flesta reser ensamma och stannar bara en natt så behovet av förvaringsutrymmen är inte så stort. Skrivplatsen är i regel dåligt utfiormad och kontaker för dator och annat saknas i regel just där.

Här andra saker jag kan irritera mig över:

# De elektriska vägguttagen är i regel så slitna att mina laddare ramlar ur.

# Vattnet i handfat och badkar stannar inte kvar, ploppen ofta borta och man får täta med strumpa.

# Obegripliga och bullriga luftkonditioneringsanläggningar.

# Trasiga glödlampor, galgar som saknas, inga eller obekväma stolar

# Internet som bara fungerar i vissa rum eller är segt när många är ute på nätet.

# Frukost där flingor, mjölk och bröd saknas och det bara serveras muffins och kaffe och annat onyttigt.

Listan kan göras hur lång som helst. Det perfekta motellrummet finns inte.

Kraftig sidvind och varmt, över 30 grader,  gjorde dagens löpning från York till Seward besvärlig. Totalt 53 km och imorgon är jag i Nebraskas huvudstad  Lincoln. Där kommer jag att komplettera en del löputrustning. En del dataproblem har dykt upp, ingen katastrof, men hoppas att det snart löser sig.

Hela rutten finns nu utlagd under rubriken "Om löpet". Där kan du också hitta en del pressklipp.

Keep on running!

Första turen på grusväg för kärran som också fått ny text. Vägen ser fin ut men att springa på grus är alltid mycket tyngre än asfalt.

Här finns det fler grusvägar än asfaltvägar.  Men grusvägarna ska man hålla sig borta ifrån. Det gjorde jag inte idag och den dumheten kunde ha resulterat i att jag fått skaka galler!

Tittar man på en detaljerad USA-karta upptäcker man att kontinenten består av ett rutnät av spikraka grusvägar. Jag vet att vägarna var en lockelse för ultralöparen Rune Larsson, som under ett eventuellt nästa coast to coast tänker bege sig ut på detta okända vägnät. Men det är nog ingen bra idé.

Jag har ibland prövat gruset men erfarenheterna är bara negativa. Det är väldigt tungsprunget, även när grusvägen ser fin ut. Hjulen skär ner, det dammar från bilarna och här ute finns ingen som helst service i form av butiker, restauranger m m.

Idag hade jag dock gott om tid, hade  gps:en inställd på gångfunktion och blev dirigerad in på en liten charmig grusväg till staden York. Bilarna rev upp enorma grusmoln och för att få dem att sakta ner började jag springa mitt i vägen. Resultatet blev mycket gott (men bilförarna ilskna).

Not nice- kvinnoföngelset utanför York.   Very nice- vattentornet i York.

I fjärran dök det upp ett vattentorn omgivet att ett antal byggnader, på håll såg det ut som en vikingaby. När jag kom närmare såg jag staketen och förstod att det måste vara ett fängelse. Innanför staketet gick fyra vakter och jag ropade till mig dem för en "intervju". En mycket märklig situation men som coast to coast-löpre är jag inte rädd för någon.

-Hi, I am a Swedish long distance runner and I am jogging coast to coast (den öppningsfrasen brukar riva alla murar. . . ).

En av männen svarade lite motvilligt på mina frågor. Jag fick veta att det satt 300 kvinnor inspärrade här, de kom från hela USA, några hade kortare strafftid men det fanns dom som satt här hela livet. Den senaste rymningen skedde för 15 år sedan. Ville jag veta mera skulle jag gå till vaktkuren.

Och det var på väg dit det hände. Antagligen gick jag för långsamt på stora vägen utanför staketet och att fotografera var kanske heller inte så lyckat. Innanför staketet promenerade en del kvinnor på gräsmattorna och på de små asfalterade gångvägarna, det såg riktigt idylliskt ute. Kanske skulle jag lyckas få en pratstund med någon av kvinnorna? Då upptäckte en av vakterna mig, han gick med raska steg i riktning mot mig och viftade hotfullt med arnarna.

Tydligen skullle jag inte vara på vägen. Men hade han verkligen laglig rätt att köra bort mig? Ett tag tänkte jg stanna kvar där ute på vägen, låta vaktstyrkan gripa mig och kanske bura in mig. Det skulle bli en bra historia till bloggen! Men så grep förnuftet tag i mig, jag joggade iväg mot säkrare marker- Super8 med grannen McDonald´s där detta skrivs.

Dagens löpning blev kort, 42 km. Men maran blev oförglömlig.

Keep on running!

Aurora, Nebraska. Det var på Pizza Hut år 2007 denna stad med 4 500 invånare blev staden i mitt hjärta. Jag bor på motellet längst bort till höger i bild, biligast hittills, 37 dollar och 23 cent men ändå bra klass.

Idag sprang jag in iAurora. Det var här på Pizza Hut den kanske mest underbara händelse inträffade  under mitt första coast to coast. Och återbesöket blev också lyckat.

"God has given you a great talent. I hope you have a good and safe run to Virginia! I hope everything goes well. God bless! Karrah"

Så stod det på den lilla papperlapp den unga servetrisen på Pizza Hut gav mig när jag betalade notan 2007. Jag fick inte läsa lappen förrän jag lämnat restaurangen. Jag har kvar pappret  i Stockholm.

Självklart gick jag in på Pizza Hut igen. Och jag berättade om Kaarrah,  hon var inte kvar men chefen mindes henne. När jag betalade notan den här gången var det inga gudsord jag fick men servetrisen hade skrivit "Good Luck!" och även det värmde. Och för första gången fick jag seniorrabatt på en restaurang. Ser jag så gammal ut, jag som "bara"är 64.

Dagens löpning från Wood River till Aurora blev 52 km och det gick lätt i medvinden. Jag hade gott om tid och passade på att ta en nap- det är luffarlivet jag älskar. Skulle aldrig komma på idén att ta en sovpaus i Stockholm.

Skräppatrull längs hwy 30 utanför Woodriver, Nebraska. Gymnasieflickorna är 17 år och heter Mady Thele, Sydney Tiarks, Connor Fischer, Kelly Bashart och Hannan Bathman.

I Sverige är det för det mesta kommunerna och staten som håller rent längs vägarna. Här bygger mycket på frivillighet och ofta är det skolor och föreningar som plockar upp skräpet. "Adopt a highway" heter deras system och belöningen är att föreningen eller skolan kan få sitt namn på en vägskylt. Ett sympatiskt system kan man tycka men frågan är om det fungerar så bra- generellt är det skräpigare längs de amerikanska landsvägarna.

Att det är så skräpigt, dock ingen katastrof, kan bero på att man inte har något fungerande pantsystem för burkar och petflaskor. Här återvanns ifjol 29 procent mot drygt 80 procent i Sverige. Så nog är det lite väl mycket slit och släng här. En aväten frukostmeny på motellet brukar resultera i ett enormt sopberg.

Keep on running!

Farligt. De flesta järnvägsövergångar i USA saknar bommar och tågen tutar hela tiden.

Jag springer längs en av de mest trafikerade järnvägslinjerna i USA. South Pacifics koltåg från Idaho och Wyoming tutar hela tiden. Nu förstår jag varför.

I början tyckte jag det var lite charmigt med det ständiga tutandet. Godstågen (passagerartrafik förekommer inte) för ett hisekligt oväsen. Folk har vant sig och så här har det alltid varit. Det är lag på att tågen måste tuta vid varje vägövergång, oavsett om det är bommar eller inte.

Varför kan man undra? Det verkar ju minst sagt ålderdomligt, ungefär som i bilismens barndom då man tutade för allt. Den bittra sanningen är att det är penningen som styr- USA har inte råd att bygga planskilda korsningar, något som Europa satsat på.

Jag intervjuar en ingenjör från South Pacific längs banvallen. Han medger att säkerhetstänkandet idag är det samma som för 100 år sedan.

-Vi skulle nog vilja ha fler planskilda korsningar men det har vi inte råd med, säger han. I vissa tätorter behöver tågen inte tuta, där har vi satt upp signaler på bommarna.

Tutandet verkar inte ha någon större effekt. I Amerika jämfört med Sverige omkommer dubbelt så många vid kollisioner mellan tåg och bil räknat till folkmängden. Godstågbolagen är mycket lönsamma, de äger banorna men de har ingen press på sig att bygga bort de farliga passagerna.

Ingenjören berättar också att lokföraren sköter tutandet manuellt genom att dra i ett rep. Det finns 14 olika signaler, väldigt raffinerat. Kanske finns det ändå 15, en "Suneson-signal", för ibland tutar lokförarna enbart på mig i uppmuntrande syfte. Det skulle vara intressant att veta hur många lokförare som blivit döva av sitt tutande.

Diselloken ser ålderdomliga ut, är väldigt smutsiga och skulle behöva målas.

-Ommålning kostar bara pengar, men loken är i bra skick, ingen motor är äldre än nio år, försäkrar mannen.

Och så säger jag något kritiskt om att kol inte är bra för miljön.

-Ja,men det är clean coal vi transporterar, mycket renare än kolen från Kentuckey.

Dagens löpning från Kearney till ett enkelt motell nere vid motorvägen söder om Wood River blev 47 km. På Subway i Gibbon blev jag igenkänd. Det var där jag för fem år sedan mötte en coast to coast-gångare på väg i motsatt riktning. Märkligt att möta någon mitt i Amerika som gör samma sak.

Detta vackra hus i Shelton, Nebraska får inte rivas eller ändras exteriört.

På Visitor Center i Shelton stannade jag också till. Det drygt 100 år gamla huset har inrymt en bank och är nu kulturminnesskyddat, berättade en kvinna från stans historiska sällskap.

Vem tog initiativet? frågar jag.

-Det var vi.

Bra att det ändå finns lite bevarandeintressen kvar. Men nog hade det varit bättre om det varit myndigheterna som krävt att detta och andra intressanta hus ska skyddas. Så är det i Sverige men inte här.

Keep on running!

Någon mil utanför Kearney, Nebraska sträckte jag upp händerna i vädret- jag är halvvägs!

Med halva sträckan avverkad känns det som om jag fått grepp om det här löpet. Det går så bra att jag nästan börjat undra; när kommer motgångarna?

Halvvägs på 48 löpdagar och ett dagssnitt på 54  kilometer. Nu får jag slå av lite på takten så att min son Erik och sambon Marianne hinner fram i tid. De var så säkra på att jag skulle klara mitt tredje coast to coast så de köpte flygbiljett långt i förväg. Själv är jag en försiktigare general och väntar in i det sista med returbiljetten.

Min bror Jan har dragit upp den andra halvan av rutten och det blir nu något kortare dagsetapper. Men jag kan inte pusta ut, Appalacherna med sina enorma backar kommer som en kalldusch för många coast to coast-löpare. Under det första löpet fick jag träningsvärk i vänster pekfinger av allt bromsande i nerförsbackarna! Jan har också meddelat att jag inte behöver så många "Stevar" framöver,  kanske bara två till.

Igår tryckande varmt, idag kallt och kraftig nordlig vind vilket innebar mest sidvind men ibland motvind. Mina 51 km till universitetsstaden Kearney blev inte helt lätta. Här har jag varit tidigare och det var riktigt trevligt att känna igen sig. Under vägen besökte jag restauranger, bensinstationer och barer (jag dricker inget starkare än cola) som jag tidigare varit inne på. En nog så viktig iakttagelse: på toaletten på Sinclairmacken i Overton fortsätter man att använda svenskt handdukspapper (Tork) från SCA. Huvudkontoret i Stockholm bör nog ändå kontakta macken så att man inte missar denna stamkund,  pappret var nämligen slut idag.

Jag har varit mycket kritisk till att man i de västra delstaterna rivit nästan alla intressanta byggnader från pionärtiden, skövlat kulturarvet. Jag konstaterar nu att byggnaderna med mera ofta "ersatts" med historiska minnestavlor. Men informationstavlorna är torftiga, du får veta väldigt lite och bilder, modeller och annat som skulle kunna visa hur det faktiskt en gång sett ut finns inte. Tjänstemännen på svenska riksantikvarieämbetet skulle få gråa hår om informationen skötts lika illa här hemma. Men i USA verkar snabb och ytlig informtion, drive in och minimalt satsade staliga pengar på kultur vara ledstjärrnan. Sorgligt!

"Historical marker". De här statliga informationstavlorna är vanliga längs vägarna men du får veta väldigt lite. Här låg vid sekelskiftet Nebraskas största industri, Kearney Cotton Mill. Allt är borta men hur såg fabriken ut?

Keep on running!

Shane Bappe i cykelaffären i Cozad, Nebraska fyllde slime i mina innerslangar. Kanske ska jag nu slippa de irriterande punkteringarna.

Det gäller att se upp med punkteringarna. Allt för många gör att mina reservslangar kommer att ta slut. Jag kopplade idag  in ett proffs på hur man skyddar sig mot taggarna från "sandbur".

Nebraska är en av de värsta staterna  med dessa irriterande taggväxter. Här har jag tidigare fått massor av punkteringar så idag lät jag en cykelaffär fylla slime i slangarna. Rune Larsson, också coast to coast-löpare, har gjort samma sak med gott resultat.

Cyklisternas värsta fiende, sandbur. En tagg i däcket och du får en punktering direkt.

Samtidigt som jag besökte cykelaffären i Cozard pågick på gatan en välgörenhetstillställning. Jag kom i samspråk med en kvinna och när hon fick syn på stans journalist, en man i 30-årsåldern med begynnnade kulmage, viftade hon till sig honom och sa:

-This is Bjoern, his running coast to coast. Perhaps an interesting person to write about?

Reaktionen blev inte den väntade.

-Hm . . .  , long distance running. I prefer intervalls. I was quite good . . .

Och så gick kulmagen igång och berättade om sin egen löpning. Han ställde inte en enda fråga till mig och jag förstod att det (dessbättre) inte skulle bli någon tidningsartikel. Komma här och göra sig märkvärdig. . . 

Nu börjar det bli riktigt varmt, runt 30 grader idag. Dagens löpning från Gothenburg till utkanten av Lexington blev 49 km. En joggare från Gothenburg vid namn "Jeff" gjorde mig sällskap några kilometrar. Första gången jag haft en medlöpare.

Imorgon händer något speciellt under detta löp. Vad kan det vara?

Keep on running!