Jag ar i Californien- fast bara i California i Missouri sa det blev inget hopp vid skylten.

Rune Larsson och jag ar inte de enda svenskar som gett oss pa coast to coast i USA. Det finns minst en till men han tvingades avbryta.

Jag kommer att tanka pa forfattaren och lararen Erik Bengtsson fran Varmland nar jag igar torsdag stannade till for lunch i staden California har i Missouri. Erik gjorde pa 70-talet ett forssok att springa tvarsover USA och skrev en bok om det, "California here I come". Det ar en draplig bok, den tycker jag du ska lana pa biblioteket!

Erik nadde dock inte malet Californien. Hans chauffor hoppade av. Erik fick da sjalv kora bilen, lifta tillbaka och sedan springa till bilen. Nar han kommit knappt halvvags fick han beskedet att bilforsakringen inte skulle galla i de aterstaende delstaterna sa han fick resa hem. Snopligt men roligt skildrat.

Kepp on running!

Jag har inte lart mig den nya datorn och har stora problem med bloggandet. Darfor bara en kort text utan bilder.

Jag befinner mig i Jefferson City, huvudstad har i Missouri. Att det inte ar delstatens storsta stad visste ni, stan kommer pa plats nummer 15 befolkningsmassigt. Storst ar Kanasas City (441 000 invanare), foljt av St Louis  och Springfield.

Lopningen gar forsatt bra trots att det idag var mycket varmt och fuktigt.Totalt blev det 58 km fran Tipton. Morgondagern till Belle kan bli besvarlig. Osakert med motell och strackan ar 64 kilometer, lite val langt.

Keep on running!

Vilken underbar vag till Otterville. Allt regnande har gjort att det vaxer sa det knakar.

Rod- och vitklover, stor karingtand och baldersbra. Blomorna langs vagrenen kanns igen och det var som om jag sprang i det mest underbara svenska sommarlandskap.

Det ar oerhort vackert har i Missouri. Vaxtligheten ar mycket frodig pa grund av allt regnande. Det var lange sedan det var sa har gront, sager lokalbefolkningen men ar samtidigt oroad over att maktiga Missouri River ska svamma over.

Det var valdigt varmt idag, upat 30 grader, men inte alls samma luftfuktighet som igar. Min lilla kylvaska fram pa vagnen var ett mycket lyckat kop. Isbitarna fran motellet haller flaskorna kalla storre delen av dagen. Totalt blev det 45 kilometer till Tipton.

Jan, som finslipat rutten for mig, foreslog idag att jag skulle ta en avstickare fran highway 50 och bege mig in pa smavagarna till Otterville dar det skulle finnas en restaurang. Det holl pa att sluta med en forskrackelse. Jag fick reda pa att restaurangen stangde klockan 2. Skulle jag hinna? Lite desperat bad jag en bilforare aka i forvag och meddela att jag var pa ingang. Sedan blev det att lubba for allt vad tygen holl. Jag hann och serverads en underbart god kottsmorgas, pommes frittes, sallad och massor av Pepsi. Tur, for nagon mat fanns annars inte att fa. Och i kylvaskan las en stor ol. En lyckad dag med andra ord.

Imorgon bar det av till Jefferson City, Missouris huvudstad. Kanske blir det nya dack till babyjoggern. 

Dagens Fraga: Vilka stader i Missouri ar storre an Jefferson City?

 Keepon running!

PS Nar jag far tid ska jag fixa det dar med prickarna over bokstaverna

Reklam for mig? Pa skylten star det: Eat right, be active, have fun. Da blir en 62-aring sa har galen.

Jag springer 5-6 mil om dagen och ar inte skadad. Har aldern ingen betydelse i langdistanslopning? Jo, men inte sa stor som manga kanske tror.

Jag hade nog raknat med att jag skulle vara betydligt samre vid detta coast to coast an for tre ar sedan. Men skillnaden ar faktiskt inte sarskilt stor. Jag springer sakert lite langsammre men uthalligheten ar i stort sett den samma. Jag hade annars raknat med att behova vara ute fler timmar och borja lopningen  vid 6-7 tiden pa morgonen men det har inte behovts, min "arbetsdag" borjar oftast vid 9-tiden.

Helt klart har jag denna gang nytta av den storre erfarenheten. Jag vet nu att svarigheterna ar tillfalliga, mal jag bara pa nar jag malet. Uttrycket "keep on running" ar inte sa dumt. Ett knep jag har for att snabbt  avverka manga mil ar att sluta mig i ett skal. Jag bestammer att jag ska springa 15-20 latar pa min mp3-spelare och forst darefter titta pa GPS:n hur langt jag kommit.

Jag tycker att du som ar lite aldre ska veta att du klarar mycket  mer an du tror. Manga jag moter sager att de du gor skulle jag aldrig klara. En del skulle sakert gora det men jag ar inte lika saker nar det galler "elitloparna". I det senare fallet tror jag en del stupar pa det rent mentala. Att vara ensam och hemifran  under sa har lang tid kraver ett speciellt kynne.

Skadefri? Ja, faktiskt och det ar kanske inte sa konstigt. Om du inte fatt nagra skador efter 2-3 veckors lopning med extrema doser ar risken inte sarskilt stor att du skall bli skadad de aterstaende 10-12 veckorna. "Hemligheten" ar att du mal pa som tidigare.

Skadorna kommer alltid nar traningen andras for snabbt, till exempel vid intensiv intervalltraning, backtraning eller nar veckodoserna okar for snabbt. Sjalv tror jag att vi lite aldre klarar nastan lika manga mil i veckan som de yngre men visst ar vi langsammare. Jag blev jag skadad vid hemkomsten efter forra coast to coast da tempot okades for snabbt, latt gjort nar man inte har en vagn framfor sig.

Ar da  kvalitetstraning forkastlig? Inte alls, men skaderisken ar mycket storre an de flesta verkar tro.

Idag var nastan en  vilodag for mig, bara 44 kilometer fran Warrensburg till Sedalia. Skont att vara igang igen efter det ofrivilliga stoppet efter datorhav.eriet. Det var inte jattevarmt men luftfuktigheten maste ha varit hog. Pa bensinstationen i La Monte vackte jag viss uppmarksammhet nar jag vred urt trojan och det bilades en stor pol under mig. En av kunderna, Juan Alvar fran Belton, MO, blev sa hapen att han kopte tva Gatorade och en flaska vatten till mig.

Vilken storslagen trappa- tankarna for till Titanic. Men vad ar det for motell jag ar pa?

Idag tog jag in pa ett riktigt kitchigt motell har i Sedalia, MO. Det far bli Dagens Fraga, vilket motell ar jag pa:

A. Econo Lodge

B. Super8

C, Holliday Inn Express

Keep on running!

Jag har en ny liten barbar dator och livet leker igen. Bloggandet fortsatter fran motellen men ni far vanja er vid att det inte blir nagra prickar over bokstaverna.

Jag stod inte ut med att inte ha en fungerande dator.Darfor promenerde jag idag ivag till Walmart har i Warrensburg, MO, och kopte deras billigaste pa rea (248 dollar).

Forhoppnings atervander livet till det normala igen nar jag nu har en fungerande dator. Det senaste dygnet har kants tungt eftersom jag kant mig utestangd fran omvarlden. Att jag var sa beroende av datorn hade jag inte kunnat forestalla mig. Men nar jag laste alla era uppmuntrande inlagg fran motellets besoksdator, ja da kandes det lite lattare. Tack!

Imorgon tisdag bar det av till Sedalia. Att ga och sla dank har i Warrensburg har dock inte varit sa illa. Manniskan ar av naturen lat men det var forst efter en stadig middag pa en Kinarestaurang  jag blev handlingskraftig och tog beslutet om datorkopet. Och datorn verkar fungera riktigt bra.

 Dagens Frag: Vad tycker ni jag ska gora med min trasiga dator som jag egentligen inte hade nagot viktigt i:

A) Kasta den och forstora (destroy) den 

B) Ta med den hem trots att den vager 1 kilo och tar plats i packningen 

Keep on running!

Har precis fatt beskedet fran datareparatoren har i Warrensburg, MO, att moderkortet i min dator kraschat. Inga reservdelar finns eftersom LG-datorer inte saljs i USA.

Det hela ar mycket trist och resulterar i att bloggandet blir lidande. Nu kan det bli svarare att lagga in bilder, skriva pa vettiga tider eftersom jag ar hanvisad till motellens eventuella datorer samt oppethallandet pa biblioteken.

For mig kanns det som om nagon berovat journalistens penna. Allt praktiskt som att boka motell, kolla upp olika saker, lasa mejl, gora bankarenden med mera blir ocksa mycket svarare. Och jag kan inte ringa hem pa Skype. Webmaster Nils (min son) avrader fran att kopa nya dator i USA.

Men jag fortsatter lopet aven om jag nu blivit en dag forsinkad och har tvingats ta min forsta vilodag. I morgon tisdag bar det av till Sedalia, en stracka pa drygt 4 mil. 

Det blir nu ungefar som 2005 da jag sprang mellan Chicago och New Orleans. Da hade jag ingen dator och fick forlita mig till biblioteken. Dessutom havererade da min mobiltelefon, den klarade inte svetten. Nu var det kanske regnet som dodade min dator. Nu blir jag ocksa mycket mer beroende av ert stod och back up fran Jan med planeringen.

Keep on running!

Skyfallen avlöste varandra. Men det såg värre ut än det var, det var ändå ganska varmt och så länge jag var i rörelse frös jag inte.

Idag var jag uppriktigt sagt fullständigt förtvivlad. Löpningen gick 100-procentigt bra men ändå var jag beredd att avsluta löpet och omedelbart åka hem.

Jag har idag drabbats av ständiga skyfall. Och när det inte regnade var jag ändå genomblöt på grund av den höga luftfuktigheten. Besvärligt? Inte alls, det var snarare stimulerande att klara så svåra yttre förhållanden. De 60 km på en mycket hårt trafikerad motortrafikled mellan Lee´s Summit och Warrensburg klarades av ganska snabbt. Trevligt också att för en billig penning (46 dollar) kunna ta in på ett fint Super8.

Trots att löpningen gick så bra var det här en skräckdag för mig. När jag drog igång datorn kom en mystisk skylt upp som meddelade att "minnet kastas bort och windows raderas". Jag stängde då av datorn men sedan ville den aldrig starta.

Plötsligt insåg jag att faktiskt hela löpet bygger på att min dator fungerar och att jag kan kommunicera med omvärlden. Jag var fullständigt förtvivlad och var inställd på att omedelbart resa hem. Jag gjorde massor av startförsok men datorn var död. Hur har jag kunnat bli så teknikberoende?

Precis innan jag skulle gå och lägga mig gjorde jag ett sista försök. Och plötsligt gick datorn igång! Krismeddelandena till familjen via Facebook från motellets dator fick dras tillbaka. Nu hoppas jag bara att jag kan starta datorn även i morgon och fortsätta löpet till Sedalia.

Skönt också att jag nu är långt ifrån storstan Kansas City. Det får också bli Dagens Fråga: i vilken delstat ligger Kansas City?

Keep on running!

Några skyskrapor fanns i Kansas City, Missouri men anars gav stan inget intryck av jättetsad. 14 procent av befolkningen lever här under fattigdomsgränsen.

Inne och utanför butikerna går vakter. På Kinarestaurangen  serveras maten i ett frigolittråg och restaurangägaren beklagar att han inte kan servera den på fat- gästerna stjäl tallrikarna.

Mitt besök i Kansas City, Misouri blev kortvarigt. Ännu en gång fick jag korsa Missourifloden men ingen passering av en delstatsgräns denna gång. Själva centrum passerade jag snabbt men stannade till i en något förfallen villaförort med övervägande svart befolkning. Direkt fick jag känna av det hårda storstadslivet.

Inne på KInarestaurangen  kommer två tonårsflickor fram och tigger pengar.Utanför på gatan sitter mängder av sysslolösa män.  Jag vågar inte parkera joggingvagnen utanför men känner mig inte ens säker när jag har den intill mig. Polisbilarna tutar i ett utanför och snabt vill jag härifrån. Några män vinkar och vill att jag ska stanna men jag springer min väg.

Nej storstäder är inget jag gillar. Dagen får nog rubriceras som en av mina tråkigare- starten blev kraftigt försenad på grund av ösregn och åska. Och några timmars löpning i mörker på en hårt trafikerad motortrafikled var ingen höjdare. Totalt 57 kilometer  till Lee´s  Summit. Här bor jag på ett ovanligt stort och lyxigt Super8 där internet faktiskt fungerar.

Keep on running!