Det ösregnar ute, mullrar oroväckande och risk finns att jag idag lördag blir inregnad  på mitt motell här i Kansas City. På nyheterna rapporterar de om omkomna i Arkansas efter häftigt regnande.

Jag hopas ändå till sist komma iväg för att sitta och vänta på ett motellrum och veta att det även i morgon kommer att regna känns inget vidare. Det är sådana här dagar jag avundas bilisterna.

Keep on running!

Missouri blev min åttonde delstat. Jag fick leta länge efter skylten- den satt inte på bron över Missourifloden, USA:s längsta flod, utan någon kilometer bort.

Kansas City, here I come! Herregud, jag är redan i MIssouri och det här går ju otroligt bra. Inte ens avstängda vägar och 67 kilometers löpning i ett närmast tropiskt klimat kunde stoppa mig idag.

Klockan är mycket och jag behöver min sömn så det här blir ett kort inlägg. Kansas City blev nog min finaste trofé. Men att nedlägga detta byte tog mig 12,5 timmar och jag var inte framme vid motellet förrän klockan 22 och då var det kolmörkt. Utan GPS:n hade det varit omöjligt att hitta, jag inte ens med papperskartor hade jag dagtid klarat denna navigering.

Plötsligt var det stopp, en vägbro vid sidan av järnvägen höll på att repareras men jag lyckades ändå ta mig över. Vägarbetarna verkade lite skraja när jag rullade vagnen på järnvägsbanken.

Idag var dagen då alla bjöd mig på mat. Ser jag så fattig och utmärglad ut? Två  gratisluncher och en gratisöl, det är rekord. Idag var också dagen då jag testade mitt nya "kylskåp" på kärran. Jag har en liten kylväska fram på vagnen och den laddar jag med is från motellet eller från snabbmatställena. Fungerar utmärkt, mycket bättre att få iskalla drycker än att dricka varmvatten.

Morgondagen, Dag 2 i Kansas City, är lite oviss. Kortar kanske rutten något och ska också ge mig ut på jakt efter nya däck till babyjoggern. Jan får försöka få ihop logistiken.

Familjen Murr från Springfield, MO, gör också ett coast to coast- med sina två små barn. Fantastiskt. Deras äventyr kan du läsa om på bloggen www.murrbike.com

Keep on running!

Main Street i Atchison, Kansas. Nasdaq-noterade MGP upptar hela huvudgatan och det pyser och stänker från jättekobinatet som bland annat tillverkar etanol, vodka, gin och veteprotein till livsmedelsindustrin.

Det sägs ibland att USA är världens rikaste land. Men de hundratals småstäder jag passerar andas oftast förfall. Atchison, där jag nu är, kan dessutom kvala in i tävlingen om "fulaste Main Street".

Först trodde jag det var svetten från överkroppen som stänkte på mina bara ben. Men det var jättekombinatet i Atchison som spydde ut sina halv- och helfabrikat av diverse slag. Det satte extra fart på mig för här ville jag inte stanna för en sekund.

Under mina första besök i USA var jag mest bara häpen över hur det såg ut  i landsortsstäderna; förfallna hus som får stå kvar, tomma butiker i statskärnan, eftersatt gatunderhåll, inga trottoarer eller trottoarer som bara plötsligt slutar, industrier mitt inne i städerna, inga människor ute på gatorna utan alla i bil etc. Sedan övergick förvåningen till att det ändå var lite charmigt. Nu är jag mest bedrövad över vilket fattigt intryck USA ger.

Jämför med vilken landsortstad som helst i Sverige och välståndet, i alla fall på ytan, är mycket, mycket större hemma. Den offentliga sektorn verkar närmast död här. Förmögenheterna är ojämnt fördelade och det är universitetsstäderna och en del större städer som blomstrar men där är ju ju inte. Jag bävar dock lite inför Kansas City, folk har varnat mig för att stan inte ens är säker dagtid. Men jag vill ändå se down town så jag tar den risken.

När jag träffar amerikaner som varit i Sverige säger alla: det är så rent och vackert där. Och visst är det så,  men själva tänker vi inte på det.

Nej, USA är nog inte så rikt som amerikanen själv gärna vill tro. Välståndet bygger till stor del på lån. Nationen är skuldsatt upp över öronen och den dag då Kina eller rika oljeländer tvivlar på att USA inte kan betala sina låneräntor, ja då riskerar bubblan att spricka och i värsta fall kan en världsdepression bryta ut.  Min  kollega på SvD, Johan Selander, har på sin blogg skrivit mycket initierat om detta. Läs gärna hans betraktelse på: http://johanselander.blogspot.com/2010/03/hotet-fran-usakrisen-5.html

Äntligen får jag in radiokanaler på min mp3-spelare.

Slut på gnällandet. Hade jag inte gillat amerikaner och amerikanskt vardagsliv hade jag inte varit här. Nu när jag kommit  till "civilisationen" börjar jag äntligen få in en massa radiokanaler i min mp3-spelare. Mycket trrevligt eftersom jag är less på de inspelade låtarna. Idag lyssnade jag större delen av dagen på en lokal countrykanal från Hiawatha.

Det är varmt, motvinden är besvärande och dagens löpning från Hiawatha till Atchison (63 km) var mycket krävande. Morgondagen, minst lika lång, till utkanterna av Kansas City kan också bli jobbig.

Flera klarade gårdagens fråga. Nej, någon biffstek fick jag inte på den stängda restaurangen men de bjöd mig på kex, choklad och en kall Pepsi. Alternativ C var alltså rätt.

Keep on running!

Stängt! Det var här jag skulle få nya krafter efter 30 kilometers löpning i värmen men det enda matstället i Fairview hade stängt för renovering. Situationen var närmast desperat eftersom jag inte hade med mig mat, bara vatten.

Minsta småsak kan stoppa det här löpet. Som ensamlöpare är jag oerhört sårbar. Det räcker inte med järnvilja, bra fysik och en fet plånbok. Du måste också ha lite tur, det hade jag inte idag.

Många vill springa tvärs över USA men många stupar också. Hittills i år har fyra löpare tvingats avbryta av olika anledningar. Jag ska inte tilhöra denna "otursgrupp". Även om nu över 60 procent av sträckan är avklarad och löpningen går allt bättre är det för tidigt att ropa hej.

Det som stressar mig lite är inte löpningen i sig utan annat som jag inte rår på, till exempel  väder, tekniska prylar som krånglar och motellproblem. Nu är det datorn som jag har problem med att få uppkopplad mot internet. Jag har kanske pillat på för många inställningar.

Att ett matställe har stängt är kanske inte hela världen. Men efter att under 30 kilomters löpning i värmen ha fantiserat om mat blev jag nästan knäckt när Fairviews enda restaurang var igenbommad. Lätt plågad knackade jag dock på eftersom det pågick renovering därinne.

Vad tror ni hände? Du får tre alternativ att välja på i Dagens Fråga:

a) Man bad mig dra åt hellskotta.

b) Togs emot med öppna famnen, stora biffsteken togs ut ur frysen och jag bjöds på en festmåltid bland byggbråten.

c) Man skänkte mig några kex, chokladkakor och en kall Pepsi så jag överlevde.

Gårdagens fråga verkade väldigt lätt. Alla svarade Budweiser och det var rätt.

Jag var inte ensam om att ha otur idag. På morgonen utanför Seneca sprang jag om en cyklist som fått punktering och saknade  laggrejer och pump. Vi förskte med min pump men eftersom den är till racerventiler gick det inte. Jag erbjöd mannen en av mina innerslangar, visserligen 20 tum och inte 26 som behövdes, men han  ville inte ta emot den hjälpen. Troligen hade det funkat men han valde att gå de nära fem milen till Hiawatha.

Hellre går jag 5 mil med punktering än tar hjälp från en knäpp utländsk löpare, verkade den här också knäppa cyklisten tänka.

Att inte ta emot hjälp är idiotiskt. För det första visar du den som vill hjälpa dig respekt. Och för det andra- även om du inte behöver hjälpen-  känns det ändå lättare när någon är vänlig emot dig.  Så tänker jag alltid.

Gerald Sawyer sträcker fram en ask blåbär till en hungrig löpare. Blåbär är bästa maten för en björn och jag fick nya krafter.

Jag fortsatte den vänliga linjen. Plötsligt ser jag en bil som fått stopp på vägrenen. Föraren, Gerald Sayer från Fairview, har problem med vattenpumpen och kylarvattnet och jag erbjuder honom mitt vatten i dunken men det verkar ha löst sig för honom. När han får höra om mina matproblem räcker han över en ask blåbär som han köpt på Walmart i Hiawatha dit jag är på väg. Blåbärsbränslet gjorde att jag fick en fin avslutning på dagen.

Totalt blev det 49 kilometer idag på sträckan Seneca-Hiawatha. Känns namnet bekant? Just det, indianflickan i Disneys Kalle Anka. Hiawatha är också lönnarnas stad.

Morgondagen blir lång, 65 kilometer till Atchison och nu bär det söderut igen mot Kansas City. Motvind ska det visst bli så det får bli tidig start. Matställe ska finnas på vägen enligt Jan. Han har rätt i 9 av 10 fall men jag tar nog med mig lite reservproviant ändå.

Keep on running!

Jag är bland de första som bor i det här motellrummet. Settle Inn & Suites i Seneca öppnade häromdagen och det var lyx som mötte luffaren.

Motellen och maten är lyxen i min tillvaro. Där snålar jag inte. Annars är det ett mycket enkelt liv jag för, rena luffarlivet.

Motellnotan kommer att bli rätt saftig. Jag kör inte Rune Larsson-stilen och söker budgetmotellen som skyltar om att de har färg tv. Å andra sidan söker jag inte de dyraste men ett krav är att de har internet och det har de flesta numera.

Jag tycker ändå att boendet är  prisvärt jämfört med Sverige. Kanske ligger snittkostnaden per natt på drygt 500 kronor. Multiplicerat med 100 gör det över 50 000 kronor bara för boendet. Budgetvarianten då? Ja, då är du nere på drygt 300 kronor (mina billigaste motell har legat på 29 dollar). Men på de billiga motellen vankas bara kaffe i receptionen, på de lite bättre ingår frukost, ibland riktigt bra sådan. Att äta frukost ute på stan kostar 10-15 dollar så de "biliga" motellen är egentligen inte så billiga. Och att äta ordentligt är oerhört viktigt.

Många stora sbifftekar blir det också. På maten snålar jag inte även om jag är flitig kund på snabbmatställena. Överlag gillar jag den amerikanska maten. Och jag äter minst lika varierat här som hemma, faktsikt ganska mycket grönsaker och frukt. Tyvärr är det svårt att få tag i ris och pasta.

Men mest är det ändå luffarliv. Finns det något enklare och roligare än att bara springa? Dessutom är det ju gratis. Och jag älskar att lägga mig på en bänk eller under ett träd och slumra till. Det är friheten!

Luffaren tar sig en slummer på en rastplats ( rest area) utanför Seneca, Kansas. Det är väl så här man ska utnyttja en rastplats?

Idag var det en väldigt kvav dag och löpningen från Marysville till Seneca (50 km) gick trögt. Men de två trevliga saker som inträffade var att jag på en liten restaurang i Home utanför Marysville hade en givande konversation med sädeshandlaren i byn. Han frågade bland annat om jag var sponsrad och jag berättade att jag blivit erbjuden sponsorkontrakt men tackat nej för frihetens skull. Då blev han eld och lågor: jäkligt bra, då måste jag åtminstone bjuda dig på lunchen!

Och den andra roliga saken var att när törsten var som störst stannade en ölutkörare til och erbjöd mig en kall öl. Föraren, Jason Drahota från Seneca, var djupt religiös och vi hade en diskussion om för och emot abort med anledning av alla antiabortskyltarlängs vägen. Jason var naturligtvis emot abort men kunde tänka sig det i undantagsfall, t ex vid våldtäkter.

Jason Drahota hade en kall öl att erbjuda luffaren. Han blev förvånad när jag berättade att öl är en bra sportdryck- energirik och törstsläckande.

Det får också bli Dagens Fråga: Vad tror ni det var märke på ölen?

Keep on running!

Jag springer på klassisk mark där Pony Express drog fram 1860-1861. De 400 hästarna  var mycket snabbare än jag, ryttarna var unga lättviktiga pojkar och  den mest kända var Buffalo Bill.

Det är ett hästjobb att springa tvärs över USA. Men skulle en häst klara det jag nu gör?

Jag kommer att tänka på hästar när jag idag springer på Pony Express highway utanför Marysville i Kansas. Ett minnesmärke berättar att inte långt härifrån låg en av de 184 ryttarstationerna längs den klassiska leden (Oregon trail)  från St Joseph i Missouri till Sacramento i Kalifornien. Pony Express var på sin tid en sensation men brevutdelningen pågick bara 1,5 år och blev utkonkurrerad av telegrafen.

Men oj vad det gick undan- de 320 milen klarades av på elva dagar, själv skulle jag behövt  drygt 60. Men hästar och ryttare byttes ut hela tiden- hästarna efter mindre än två mil och ryttarna efter cirka 5 mil, alltså vad jag gör dagligen. Frågan som omedelbart dyker upp i mitt huvud är: skulle en ryttare och samma häst kunna korsa denna väldiga kontinent på 100 dagar? Jag vet inte, men jag tvivlar.

På Irland ordnas årligen en terrängtävling,lite kortare än en mara, där löpare utmanar häst och ryttare. Ibland vinner hästen, ibland löparen. Vad jag vet har ännu ingen försökt sig på en snabbritt  över USA med samma häst med det finns folk som ridit väldigt långa sträckor men bytt häst.

Själv kände jag mig idag  lite som en 18-årig Pony Express-ryttare. Med mina mått gick det undan och de sista 22 kilometrarna till Marysville där jag nu befinner mig sprangs utan ett enda stopp. Rekord! Men jag fick betala ett pris för denna ungdomliga oförsiktighet- troligen drabbades jag av vätskebrist för väl framme på det fina motellet (inte Super8) mådde jag illa, låg utslagen över en timma på sängen. Men efter en Cola och banan piggnade jag till och nu känns allt bra igen. Det var inte särskilt varmt idag, men kvavt, och jag svettades så mycket att det plaskade i skorna.

Marysville med 3 200 invånare var en vacker stad med en levande stadskärna.

Den svarta ekorren, black Squirrel, är stadens maskot. Jag spanade lite i stadsparken men såg ingen.

Gårdagens fråga om den gamla bilen klarade Ulf och Per. Visst var det en Plymouth Plaza, årsmodell 1958, möjligen 1957. Grattis!

Vilka fenor! Plymouth Plaza 1958.

Jag närmar mig med stormsteg mångmiljonstaden Kansas City. Dagens Fråga, som jag gärna vill höra er uppfattning om , är om jag ska våga knixa mig genom stan med min GPS och korta rutten med cirka en halvmil eller om jag ska ta de stora vägarna utanför. Kopiera denna länk och växla mellan bil och fotgängare!

http://maps.google.com/maps?f=d&source=s_d&saddr=11900+Northwest+Plaza+Circle,+Kansas+City,+MO%E2%80%8E&daddr=963+Southeast+Oldham+Parkway,+Lees+Summit,+MO%E2%80%8E&geocode=FaTQVwIdNkJb-ikdjzbegV7AhzFS3EgW8mnP2g%3BFV6XUQIdVEhg-ilFNxl41CHBhzEFm0Rirf9c6A&hl=sv&mra=ls&dirflg=w&doflg=ptk&sll=39.291797,-94.649963&sspn=0.982053,1.766052&ie=UTF8&z=10

Keep on running!

l

Skyltens budskap är dunkelt men jag tror att det är något positivt. Mina barn springer trots att pappa inte tjatat på dem att göra det. Är det sådant som kallas för positiva förebilder?

"I am running coast to coast", brukar jag säga när jag träffar folk. Men jag blir oftast missförstådd. Nästan alla tror att jag cyklar eller promenerar, inte att jag springer.

Det börjar nästan bli lite irriterande. Varför har amerikanen så svårt att förstå att det finns knäppskallar som också springer över kontinenten? Alla förflyttningar behöver ju inte ske med bil. "Oh, you are walking?" brukar den vanligaste kommentaren vara följt av orden amazing och liknande. När detta upprepas gång på gång börjar man undra. Gör jag något som för gemene man är fullständigt ofattbart?

Idag var jag helt enkelt tvungen att ta reda på hur det ligger till. Jag började nämligen misstänka att det där med "running coast to coast" var tvetydigt. På en restaurang här i Washington, Kansas, frågade jag helt enkelt bordsgrannen hur han uppfattade frasen. Och då ramlade poletten ner! Running innebär förflyttning i största allmänhet, du kan gå, cykla, åka bil, springa etc, fick jag veta. Så i fortsättningen får jag uttrycka mig lite tydligare även om många fortfarande säkert har svårt att förstå vad jag gör.

Jag börjar vänja mig vid att städerna ligger med 5-6 mils lucka och att däremellan finns bara öde landsbygd. Så även idag när jag sprang med härligt flyt mellan Belleville och Washington, totalt 52 kilometer. Lunchen fick därför intas bland myggen i skuggan i en liten träddunge. "Huvudmålet", en liter chokladmjölk med bästa förbrukningsdag igår hade surnat i värmen och i skvalpet och fick kastas. Men en halv liter jello, en svettig ost/skinkmacka, sportdryck och några tomater gav ändå ett lyft åt  snabblunchen även om jellon nu var i flytande form.

Morgondagen kan bli kort men också lång. Kanske slår jag ihop delar av  två etapper om jag lyckas få någon att komma ut och hämta mig när jag stupat där ute i ödemarken och sedan skjutsa mig tillbaka till motellet för att köra ut mig morgonen därpå.

 Dagens fråga blir igen en bil(d)fråga. Vad är det här för bilmärke, modell och årsmodell?

Jag ryser av välbehag när jag ser alla gamla jänkar- en sådan här hade vår granne i Göteborg. Han var bilförsäljare och körde alltid med senaste modellen. Bilen var så stor att den med nöd och näppe gick in i radhusgaraget. Men vad är det för bil?

Keep on running!

73-åriga bibliotekarien Kathryn Gile i Scandic visar stolt upp ett minnesnummer av Vecko Journalen  från 1973 om Gustav VI Adolofs död. På baksidan av tidningen läser jag att den tillhört Ingemar Beiron på Långholmsgatan i Stockholm.

Den svenska flaggan tillsammans med den amerikanska på en gammal bensinsttaion längs Main Street i Courtland.

Även i Kansas finns det svenskbygder. I Courtland vajar den svenska flaggan på huvudgatan, på restaurangen äter jag köttbullar och hälften av gästerna har skandinaviskt påbrå.

Det väcker viss uppståndelse då en svettig och hungrig viking kliver in på Pinkys Bar & Grill i Courtland, Kansas. Genast har jag ett antal svenskättlingar runt bordet och en tjock bok om Courtlands skandinaviiska bakgrund läggs fram.

Jag hinner inte springa mer än en mil förrän jag kommer till nästa svenska koloni- Scandic som grundades av svenska 1868. Det är lördag och klockan är 17 men det stora fina biblioteket är öppet. Där träffar jag 73-åriga Kathryn Gile som visar mig in i ett rum där det finns böcker som ska rensas ut. Hon hittar endast en bok på svenska och så en gammal Vecko Journalen från 1973. Nej, någon efterfrågan på svenska böcker är det inte, suckar hon.

Idag var det meningen att jag skulle springa på så kallade dirtroads, småvägar med grus eller bara tillplattad jord. Det skulle korta sträckan med några kilometrar men jag vågade mig inte ut på dessa vägar (ni mins väl vad som hände i Idaho?). Det var alldeles för myclet lösgrus så det blev highway 36 igen.

Vackert men här vågade jag inte rulla vagnen- allldeles för mycket lösgrus.

Löpningen går väldigt bra och idag var det aningen svalare, kanske uppåt 30 grader. Totalt fick jag ihop 57 kilometer och befinner mig nu på Super8 i Belleville. Som vanligt fungerar inte min dator på Super8 så detta skrivs ute på parkeringsplatsen och jag snyltar på ett grannmotells nätverk. Det här blir nog mitt sista Super8.

Keep on running!