Kyrkan mitt i byn, förlåt mitt i stan. I USA kallas minsta håla  för "city". Old US 14 skär mitt igenom New Underwood, som enligt vägskylten har 616 invånare. Men det finns mycket mera här

Mobile home kallas den här typen av hus, flyttbart och tillfälligt boende som ofta blir permanent. Det ger ett lite fattigt intryck men New Underwoods Autage Village Mobile Home Park såg tämligen välordnad ut.

Kommer du till  New Underwood i South Dakota ska du absolut svänga in på Steves Super Store. Där finns allt; bensin, livsmedel, restaurang, casino, motell och tvättinrättning. Och tar du upp din laptop, sätt dig vid bordet bland tvättmaskinerna- där fungerar internet bäst.

Håller jag på att bli galen? Jag älskar hålorna i USA! Här finns mycket mera än du kan ana. Som t ex New Underwood jag hade som slutmål idag efter bara 38 kilometers löpning från Rapid City, en stad med förmodligen fler bilar än invånare.

Som långskubbare behöver du ju inte så mycket; tak över huvudet, mat och trevligt bemötande räcker. New Underwood hade allt det där. Utanför Steves Super Store träffar jag norskättlingen John Berg, 74 år.

John Bergs farföräldrar kom från Bergen i Norge. Själv deltog han i Vietnamkriget och ingick i flygvapnet.

John håller en liten termos med kaffe i handen, röker och pratar med folk som går in i affären. För mig berättar han att han trivs bra med livet i New Underwood. Han har sex barn och deltog i Vietnamkriget, något han dock inte verkar så pigg på att prata om.

Var du nära att bli dödad? frågar jag. John sträcker upp tre fingrar. Mera blir inte sagt om den saken.

Dagens löpning blev synnerligen lätt, bara 38 kilometer från storstan Rapid City. Motvinden var inte alls så besvärande idag, temperaturen behaglig och mina sparrisben börjar nu sakta mörkna. Det går med bra fart, så bra att plötsligt en stoppskylt flyger upp framför ansiktet. Vägarbeten pågår och det är 23-årige Jason Harrison från Rapid City som stoppar mig. Jag tar en pratstund med honom och ber en av hans kollegor att ta en bild på oss. Tyvärr krånglade kameran så det blev ingen bild. Det var dagens enda motgång så ni förstår att dagen var en enda solskenshistoria.

Ett tag sedan jag hade någon Dagens fråga. Får bli två geografifrågor:

Är Rapid City huvudstad i South Dakota, om inte vad heter den? Och vilken stad är störst i South Dakota?

Imorgon fredag  löpning till Wall.

Keep on running!

PS

Detta skrevs inne på Steves Laundramat, där sista tvättiden precis gick ut klockan 9.

Keep on running!

Det blev ett par nya Brooks Adrenaline, denna gång dammodelllen- allt för att öka variationen och minska skaderisken. Jag får hjälp av Patricia Lunsford på The Runners Shop i Rapid City. Foto: Dennis Lunsford

Jag har kommit till Rapid City med cirka 60 000 invånare, den näst största staden i South Dakota. Idag skymtade jag de första joggarna- efter 42 dagars löpning!

För mig är USA jöparlandet. Det var här joggingvågen startade och USA har sitt Boston Marathon, världens äldsta maratonlopp. Men jag är besviken. Här finns inga joggare. Det är visserligen ingen överraskning men ändå sorgligt.

Löpningen är dock inte död här. Det är all time high med deltagare i maratonloppen, samma som hemma. Men där jag springer, i de små städerna på landsbygden finns inga joggare. De finns i de stora städerna och där universiteten ligger. Löpning skulle därför kunna klassas som en  "överklassport".

Men idag skymtade jag faktiskt två personer som joggade i Rapid City. Skulle jag ha varit i Sverige i en stad av motsvarande storlek skulle jag ha sett massor av löpare, ja även i en betydligt mindre stad. Varför är det så?

Min egen löpning går fortsatt bra. Även idag var det motvind men inte av värsta slag och jag kunde till och med springa i de långa uppförsbackarna på motorvägen. Men mycket vid sidan av löpningen upplever jag som stressande, till exempel att tekniska prylar  krånglar, internet som går ner hela tiden, inga matställen längs vägarna, för sent sänggående, motellen ligger "fel", etc etc. Ändå tycker jag att jag fått in rutinerna och jag får enorm hjälp hemifrån från Jan som kollar upp allt på internet och Ragnar som översätter för brinnade livet till hundrtals amerikanska läsare av denna blogg.

Kan det bli mera svenskt? Det var första gången jag såg hägg i USA. Annars tycker jag att de flesta träd och buskar ser lite annorlunda ut.

Syrenerna och häggen blommar för fullt. Jag blir påmind om hur ni själva har det i Sverige. Hemlängtan? Nej, inte ännu!

Kort dag idag till New Underwood. Men finns det något motell där? Huga!

Keep on running!

Howdy´s bensinstation i Whitewood är navet i samhället  med 800 invånare, två impregneringsanläggningar, ett sågverk, ett motell , en restaurang och ett postkontor. Här såg jag ovanligt många kvinnor.

Marwin Keffelee, 84 år, kom till macken i sin gamla Chevrolet pickup för att handla lite varor. Han har varit lantbrukare och bott hela sitt liv i Whitewood.

Jag stannar till på macken i det lilla samhället Whitewood för att köpa en mugg kaffe och en glass. I Sverige är det här männens värld men här dominerar kvinnorna.

"Whitewood, best little city in South Dakota", står det på tröjan som den bastanta kvinnan i kassan på Howdy´s bensinstation bär. En strid ström av kunder kommer och går, de flesta är inte här för att tanka utan för att köpa läsk, öl och chips och andra livsnödvändigheter. Och för att träffa folk.

Bilarna som svänger in är stora, i regel suvar och pickuper och ofta kraftigt nersmutsade av den vackert tegelfärgade jorden här i South Dakota. Jag märker att kvinnorna dominerar. Våren har kommit för någon vecka sedan och många  verkar ha glömt att smörja in sig med solkräm. Kvinnornas svällande överarmar är rödbrända och shortsen förstärker övervikten.

Det bubblar hemtrevligt i en vattenbehållare utanför ingången. Jag ser små fiskar simma omkring, förmodligen agn. Ännu en bil stannar där jag står och äter min glass och ut ur en vinröd gammal pickup av märket Chevrolet kliver 84-årige Marwin Keffelee ut.

- Mina farföräldrar kom hit 1885 från Luxemburg. Min hustru är som jag 84 år och vi har bott här i hela vårt liv.

Jag frågar lite försiktigt om han inte är för gammal för att köra bil. Det verkar som han inte riktigt förstår frågan och jag ångrar genast att jag ställde den. Jag ser honom sedan köra iväg långsamt och försiktigt, faktiskt som de flesta gör här.

Bensinstationern i USA är ännu mera utpräglat matvarubutiker än hemma. Whitewoods var synnerligen välsorterad men vad jag kunde se dyr. De batterier som jag några timmar tidigare köpt på Family Dollar i Belle Fourche var sex gånger dyrare. Men kaffet och glaasen betalade jag bara 1,14 dollar för. Mycket bra på mackarna i USA är också de stora och renliga toaletterna.

Jag kämpar med kärran i kulingvindarna. Matpåsen, som jag förvarade bakom ryggsäcken fram på vagnen, blåste bort!

Dagens löpning, 46 km till Stugris, blev mycket besvärlig på grund av den starka motvinden, betydligt värre än igår. Det blev mer gång än löpning. Jag passade på att springa när vinden tillfälligt mojnade, det blev alltså en märklig form av intervallträning. Faktiskt ganska roligt, särskilt när matpåsen virvlade bort  och blev en liten prick i fjärran. Jag orkade inte springa efter och hämta upp mina hårdkokta ägg och smörgåsar som jag nallat på Super8.

Ett vackert stenhus i St Onge från guldgrävartiden. Samhället blomstrade runt sekelskiftet  då det fanns många guldgruvor uppe i bergen. Dessbättre hade inte matstället lagts ner och jag kunde avnjuta ett härligt långkok på någon obestämd kötträtt. I baren satt en kvinna och halsade en öl och rökte, rökning på restauranger är tydligen tillåtet i South Dakota men sedan några är förbjudet i Montana.

Imorgon onsdag blir det storstan Rapid City och kanske ännu ett skoköp. Njuter på ett lyxmotell i Stugris och livet leker!

Keep on running!

Efter 20 dagars löpning genom Monta, USA:s näst bredaste stat, nådde jag äntligen Wyoming och gjorde glädjeskuttet.

Efter bara några timmar var det dags för ett nytt hopp vid nästa delstatsgräns, South Dakota.

Här går det undan! Idag sprang jag i tre delstater; Montana, Wyoming och South Dakota.

Det blev tidig start i morse för dagen skulle bli lång och besvärlig. Jag vaknade upp i ett främmande hus, ingen var hemma och jag la en lapp på köksbordet  och tackade familjen Walker i Alzada för deras gästfrihet. Inte en dollar behövde jag betala.

På Sinclair var Janet redan igång och såg till så att långtradarchaffisarna fick sitt kaffe, sina microburgare och varm korv. En av kunderna ville vara snäll mot mig.

-Vinden kommer att blåsa här, sa han och klappade sin högra skinkhalva. Jag skulle tydligen få medvind hela vägen (60 km) till Belle Fourche i South Dakota.

Den väderprognosen ger jag inget för. Mer fel kunde han inte ha. Jag slet som ett djur i vinden och mot slutet blåste det så mycket att det inte gick att springa. Vagnen är ett väldigt vindfång och kanske borde man göra den mera aerodynamisk? Jag ältade hela tiden Sinclairkundens väderprognos och blev argare för varje steg. Helt meningslöst, naturligtvis.

Vad som däremot är riktigt glädjande är att jag ligger fantastiskt fint till tidsmässigt i min färdplan. Jag följer den grova ruttplaneringen exakt. Det innebär att jag nu har ganska bra marginaler om något oförutsätt skulle hända.

Det är alltid lite speciellt att passera en delstatsgräns. Det är ändå ett nytt  "land" man kommer till. Fast gränserna är ofta väldigt konstruerade, idag märktes ingen skillnad vad gäller naturen. Däremot övergick hwy 212 från att vara en asfaltsväg till en betongbana i South Dakota. Betong är hårdare än asfalt och alltså inget bra underlag för en löpare.

Usch för betong! Dessbättre fanns det en smal strimma asfalt att springa på. Bilden från gränspassagen Wyoming/South Dakota. Flera bilar på höger vägbana körde ut i räfflorna på kanten av vägen. Senare förstod jag att det var en ljudhälsning till mig.

Idag var en sådan där dum dag då det inte fanns något matställe för lunch. Kall mat (mackor) och en tupplur i dikesrenen räcker inte.  Jag kompenserade det med rena frosseriet när jag väl kom fram. En jättelik stek, dubbel portion pommes frittes, fyra stora glas kola. och en salladstallrik beställdes in på restaurangen intill motellet här i Belle Fourche. Men det räckte inte- några Snickers och en chokladkaka behövde också för att stilla hungern. Ändå tycker jag att revbenen syns allt tydligare för varje dag . . .

Keep on running!

Ödsligt värre. Raksträckorna är enorma, inte ett hus finns här och vägen tycks inte ha något slut.

Ett hus- men övergivet.

Jag springer nu i de mest ödsliga trakter jag kanske varit i. Solen steker, svetten droppar på min GPS och det svider i ögonen. Jag springer på ren chansning- jag har inte ordnat någon inkvartering i Alzada där jag ska stanna för natten.

Alzada har 50 invånare, ett postkontor, en saloon som sommartid är populärt utflyktsmål för mc-folket samt en Sinclair bensinstation. Skolan är igång och har en elev. Hur ska jag få logi här?

Jag stegar in på bensinstationen. Första beskedet är negativt.

-Kontakta Bill, säger jag. Jag har hört att Bill, mannen som säljer hö och tidigare varit vice cheriff, har kontakter.

Och vips, saken är kirrad. Bills fru, Janet Walker som tillsammans med maken äger stationen, kommer och hämtar mig och jag får prima inkvartering i familjens hus. Dessutom blir jag bjuden på ett skrovmål mat. Men bäst av allt, jag sitter vid köksbordet och får lyssna på hur det var förr i Alzada.

-Jag är född i huset där saloonen är och har bott i Alzada i hela mitt liv, berättar Janet som tidigare jobbade på postkontoret.

Janet Walker framför familjens hus i Alzada, Montana.

Jag har alltså enorm tur.  Det här blogginlägget skrivs på familjens kontor. Det är som om jag vore son i huset. 100-procentigt förtroende visas mig.

Morgondagen blir väldigt speciell, jag kommer att passera två gränser; Wyoming och South Dakota.

Dagens fråga:

Hur många bebodda hus tror ni jag såg under mina 47 kilometer mellan Hammond och Alzada?

Keep on running!

Ranchägaren Jack Mills i Boyes samlar på tobaksburkar, som han bland annat grävt upp ur gamla latrinhögar- jo, man uträttade på landet förr sina behov i bland annat burkar, berättar han.

En del av samlingen i butiken/muséet. På översta hyllan diverse spritkrus.

Inte ett hus på mils avstånd, än mindre en människa. Men där två vägar korsar varandra mitt ute i ödemarken igger ett litet postkont oroch ett av de märkligaste muséer jag skådat. USA är verkligen kontrasternas land.

Jag är inte bara löpare, jag tar alla chanser att att turista . Därför stannar jag naturligtvis till när det plötsligt dyker upp ett hus som ser misstänkt likt en gammal affär. Kanske kan man köpa en glass eller en Coke här?

Boyes var före depressionen ett levande samhälle men är idag stendött. Ett postkontor har man ändå och en postfröken som får ta hand om några brev om dagen. Muséet  låg granne med posten.

Jack berättar att hans far slog sig ner i Boyes 1889. Då bodde en del indianer kvar här, idag finns inga. Jack tog över faderns burksamling och fortsatte själv samlandet som rent tidsfördriv.Han visar mig runt och verkar mäkta stolt över en samling pilspetsar i sten han grävt fram.

Jag märker att jag får väldigt bra kontakt med alla människor jag träffar-. långt bättre än jag hade som reporter. Kanske är det för att jag är så liten, obetydlig och sårbar som får folk att öppna sig och vara extra snälla mot mig?

Även idag var det kortbyxorna på, 47 kilometer till Hammond.  Även detta lilla "samhälle" saknar hus men ett postkontor har man och brevutdelning tre dagar i veckan. Imorgon söndag blir jag körd till Hammond för vidrare löpning till Alzada. Ovisst om jag lyckas ordna inkvartering där och ännu mer ovisstom det finns internet. Så vi hörs troligen inte förrän på måndag då jag nått Super8 och Belle Fourche i South Dakota.

Keep on running!

Vädret i Montana  tillät för första gången kortbyxor. Nog går det fortare och lättare när man springer barbent?

Motellet i Broadus hade lovat att komma och hämta mig i bil för att dagens distans inte skulle bli orimligt lång. Men ingen kom varför jag tvingades springa 73 kilometer.

Jag är i de absolut värsta områdena jag kan vara; glesbygd, inga motell och fattigt. Att pussla ihop rutten ner till South Dakota och civilisationen är närmast omöjligt. Ändå var jag hoppfull när jag lämnade Ashland i morse, motellet i Broadus, drygt 7 mil bort  hade lovat  att plocka upp mig på ett bestämt klockslag 16 kilometer innan jag kom fram och nästa dag skjutsa mig tillbaka där jag slutade. Men ingen bil kom.

Svikna löften behöver inte alltid vara en nackdel. Plötsligt hade jag fått trumf på hand, motellet hade gjort en grov miss och var på något sätt tvingat att kompensera mig. Det blev i form av att jag nu bor gratis. Och förhoppningsvis hjälper de mig med transporterna imorgon lördag.

Dagens etapp blev den längsta jag hittills haft. Men med indianvatten gick det ändå bra trots att det var kuperat. Förunderligt vad kroppen kan klara, jag förvånas varje dag.

Keep on runing!

Vattnet var härligt kallt och smakade friskt. Nog fick jag nya krafter efter att ha druckit detta heliga indianvatten.

Indianerna har hängt upp färggranna tygskynken i buskarna intill vattenkällan.Skynkena ska ha en symbolisk betydelse och är ett tack till högre makter för vattnet.

Eftre flera veckors höghöjdsträning lär det krylla av röda blodkroppar i mitt blod. Och idag drack jag heligt vatten ur en indiankälla. Jag är dopad så det sprutar ur öronenoch kanske  skulle jag inte klara en dopningskontroll.

Jag följde Travis Seminoles råd och besökte idag den heliga vattenkällan vid sidan av  highway 212 då jag sprang mellan Busby och Ashland (60 km). Marken var rödfärgad, det totala lugnet rådde på platsen, det plaskade så trivsamt ur röret och i bakgrunden hängde en massa färggranna tygskynken i buskarna. Jag trodde stenhårt på vattnets undergörande krafteroch fyllde några flaskor. Vattnet var kallt, det smakade friskt och jag piggnade märkbart till.

Idag var en sådan underbar dag då jag var riktigt löpstark och allt fungerande. Jag fick mat på halva vägen i Lame Deer, det största samhället i reservatet som totalt bara hyser 2 200 indianer (natives). Stora biffstekar har blivit min favorit- de är större här och smakar också mycket bättre. Självklart nersköljt med ett antal Pepsi (Coca Cola tycks ha blivit utkonkurrerad av Pepsi på de flesta restauranger).

Jag fick skjuss av den 75-årige och före detta läraren Mary Ann McCulloch i Ashland. Hon är lite av välgörare i samhället, har en massa boskap, äger matvaruaffären i Ashland och har Travis som fosterbarn.Jag hör henne bara tala gott om reservatet.

-Men tyvärr, ett liv är inte mycket värt här ute, säger hon när vi passerar det ena korset efter det andra.

Kärran lastas av i Busby av Mary Ann McCullough. Hon var även min välgörare- för de sex milen enkel resa ville hon inte ha något betalt.

Under mina 60 kilometer hinner jag räkna till inte mindre än 22 kors. Vägen är ändå ganska rak och bred. Jag stannar till vid varje kors och noterar att trafikoffren är i regel unga, ofta 20-30 år. Sorgligt! Reservatet ger ändå inte intryck av förfall.

-Det är mest alkoholrelaterade olyckor, säger den FBI-man (!) som stoppar mig längs vägen. Det gjorde han av ren nyfikenhet, jag var inte misstänkt för något brott, inte ens dopning.

Det här med kors, tygblommor, mjukisdjur med mera som under många år markerar platsen där en dödsolycka skett förekommer knappast i Sverige. Är det en sed som vi bör ta över? Själv är jag något tveksam men skulle det få oss att ta det lugnare i trafiken och minska olyckorna, ja då är det kanske bra.Vad tycker du?

Den här kvinnan blev bara 26 år. Påfallande många av trafikoffren är väldigt unga. Ska vi i Sverige ta över den här sedvänjan med kors längs vägarna?

Keep on running!