Jag har nått högsta punkten under mitt coast to coast- 8 640 feet motsvarar 2 633 meter. Backen var nära en mil lång och jag sprang hela vägen, stannade bara 10 sekunder för att få i mig lite sportdryck.

Det luktar brända bromsband när lastbilarna krypkör nerför den nära en mil långa backen på Interstate 80 utanför Laramie. Jag springer i motsatt riktning och känner mig urstark, ja stark som en björn.

Även jag krypkör, hastighetsmätaren visar 7,5 km i timman. Jag håller detta tempo hela backen upp, det är inte fort men ändå nära 50 procent snabbare än om jag hade gått. För varje meter växer självförtroendet och jag bestämmer mig för att här ska inte tas ett enda gångsteg!

När jag väl når toppen är jag överlycklig. Det är inte runners high men inte långt ifrån. Jag förstår inte själv var jag fick krafterna ifrån. Innan backen hade jag ändå sprungit en mara.

Just denna backe är den högsta på hela I80. Möjligen har jag varit uppe på lite högre höjd i Utah men då satt jag fram på en snöskoter.

Ultralöparen Alec Mutig gjorde en "Steve".    Spagetti på Lucianos.

Gamla stan i Laramie, WY.                  Vackert hus i Laramie, WY.

Genom att ha tagit backen har morgondagens löpning (62 km) till Cheyenne, Wyomings huvudstad, plötsligt blivit mycket lättare. Jag sparar dessutom en dag och slipper campa.

Den här bloggen, som min bror Ragnar varje dag översätter till engelska, har också många amerikanska läsare. Och nu har folk börjat kontakta mig och erbjuder den ena "Steven" efter den andra! Så imorgon kan jag få oväntad hjälp med mat när jag viker av från motorvägen och springer på den helt öde Happy Jack Road mot Cheynne. Dan därpå väntar kanske en ny "Steve" så att distansen mellan två motell blir lite jämnare.

En annan glad "nyhet". Nu är det i princip nerförsbacke hela vägen till Appalacherna. Härligt! Dessutom lär jag vara sprängfylld med röda blodkroppar efter mer än en månads höghöjdsträning.

En annan av dagens höjdpunkter var lunchstoppet på Restaurang Lucianos (namnet efter en gangsterkung). Jag fick en lång pratstund med ägaren, en man i 60.årsåldern som satt vid ett bord och smuttade på ett glas vin och liksom jag åt spagetti med köttbullar. Det första han frågade mig var:

-Vilka vapenlagar har ni i Sverige?

Och så lättade han lite på kavajen så att jag kunde skymta en pistol!

Det roligaste idag var nog ändå supén hemma hos familjen Jeff French, ordförande i Laramies löparklubb. Där blev det också spagetti och köttbullar men utan pistol.

Dagens löpning totalt 53 km.

Keep on running!

Elk Mountain heter det vackra berget i bakgrunden. Starten här i morse kändes inte riktigt bra, allt hängde i luften och jag visste inte var jag skulle sova.

Tänk vad mycket enklare det hade varit om jag slapp den dagliga planeringen och bara behövde koncentrera mig på löpningen. Att inte veta om du kan få  logi, om folk är beredda att ställa upp på en "Steve", om det finns någon stans att äta etc är ett stressmoment. Men med hjälpsamma amerikaner brukar det lösa sig.

Jag kan inte erinra mig att jag under mina coast to coast stött på en enda amerikan som velat mig illa. Tvärtom, hjälpsamheten är mycket stor. Lite beror det väl på att jag som svensk löpare är en udda fågel och därmed kanske intressant. Men jag tror ändå att det finns en genuin hygglighet, särskilt mot europeer - amerikanen vill att vi ska komma hem och tala väl om USA..

Som lite förvirrad svensk har jag naturligtvis jättestor nytta av detta. Det som kan stressa mig är all osäkerhet om hur dan ska arta sig. Som t ex idag då jag inte visste om jag skulle lyckas ordna en "Steve" och i så fall  slippa campa. Men plötsligt  får jag följande sms från det hjälpsamma paret Joan och Bruce Nelson, som kört ut mig till gårdagens slutmål, Elk Mountain:

"You have a ride! His name is Jeff French. He is from the running club in Laramie. He will be at the truck stop at 4.30. He will be be in a silver Nissan."

Joan har under den sju timmar långa bilfärden hem till Utah ändå lyckats ordna en "Steve" för mig. När jag läser meddelandet får jag nya krafter och blir nästan gråtfärdig över denna enorma hjälpsamhet. Och imorgon ordnar löparklubben ytterligare  en "Steve". Det hela kan resultera i att jag kommer att ligga en dag före i tidsschemat och relativt enkelt klara den svåraste passagen av alla, Laramie-Cheyenne.

Jeff French, ordförande i löparklubben samt forskare och lärare på universitetet i Laramie, kom och hämtade mig i bil när jag gjort mitt dagsverke på 54 km. Imorgon hjälper han och andra i klubben mig  igen och jag är hembjudan på middag hos Jeffs familj.

Alla Stevar hit och dit gör att jag kommer stanna tre dagar i Laramie, så länge har jag aldrig varit i samma stad. Hoppas bara att jag får se lite annat än motellen och snabbmatskedjorna. Laramie har drygt 30 000 invånare och delstatens enda universitet. Ifjol korade tidningen Money Magazine Laramie till den bästa staden att pensionera sig i, bl a för låga skatter, bra utbildningsmöjligheter och vackra omgivningar. Men jag väljer nog Stockholm ändå!

Keep on running!

Premiär idag med kortbyxor och kortärmat. Idag bytte jag inte skor utan barfotaskorna, Nike Free, fick sitta på hela tiden

Dagen blev rekordlång, 78 kilometer. Men eftersom  jag var inställd på att det skulle bli långt och att det dessutom fanns två matställen längs vägen gick det.

Idag kom värmen till Wyoming och vintertajtsen och långärmade löpartröjan byttes ut mot kortbyxor och kortärmat. Skönt! Skönt var också att springa hela sträckan i barfotaskorna Nike Free. Skon är inte avsedd för så här långa distanser men faktum är att jag sprungit mer med dessa skor än i mina dämpade Brooks. Uppenbarligen har kroppen vant sig vid de lätta och odämpade skorna, jag har i alla fall inte fått någon muskelvärk. Men jag kommer återgå till ordningen att byta skor efter halva sträckan, jag tror det är bäst eftersom belastningen då blir lite annorlunda och skaderisken minskar.

När jag nästan var framme vid målet, "staden" Elk Mountain med knappt 200 invånare, stannade en bil till på motorvägen. Det var ultralöparparet Joan och Bruce Nelson som häromveckan gav mig en "Steve" och nu åkt sju timmar i bilen bara för att träffa mig. Fantastikt roligt. Så jag slapp en dyr inkvartering i Elk Mountain och ligger nu på motell i Laramie.  Imorgon kör de tillbaka mig där jag slutade.

Tyvärr har jag hamnat i en lite prekär situation. Jag klarar inte att springa hela sträckan till Laramie (cirka tio mil). Troligen blir det camping imorgon utanför ett truck stop eller annars måste jag försöka få till en "Steve", Joan och Bruce måste åka tillbaka till Utah. Men det löser väl sig på något sätt.

Keep on running!

Tre pannkakor, sirap, smör, mjölk och kaffe på I.80 Travel Plaza, ett truckstop i Sinclair, WY. Att kunna sitta ner i lugn och ro och äta ger extra energi, mycket bättre än att äta på stående fot längs vägen.

En kort "liverapport" efter 16 km löpning och 60 km kvar att springa. Jag sitter på ett truckstopp och äter pannkakor som ska få mig att orka hela vägen till Elk Mountain. I fjärran ser jag de snöklädda bergen.

Det här blir min längsta dag av alla. Hoppas ändå komma fram innan det blir mörkt. Sträckan är visserligen lång men jag har ytterligare ett matstopp att se fram emot, en Shellmack i en vägkorsning 21 km längre bort. Maten och vilan gör att jag normalt brukar återhämta mig kvickt.

Sinclair är visserligen en "stad" men består till största delen av ett stinkande raffinaderi. Jag frågar några här på matstället om folk blir sjuka av luftföroreningarna. Frågan var kanske inte passande, personerna visade sig jobba på raffinaderiet och deras svar blev kort men nekande.

Dofterna från raffinaderiet kände jag redan i Rawlins, 16 km längre bort. Anläggningen är den största här i Wyoming och oljan kommer från trakterna runt omkring.

Keep on running!

Detta var enda stället på en sträcka på över sex mil där jag kunde få en kall läsk och chips. Men om jag inte känt till att det brukar finnas förfriskningar där det säljs fyrverkeripjäser, ja då hade jag aldrig stannat till här. Erfarenhet är guld värt!

"Hur klarar du motivationen denna gång?", frågar min förre arbetskamrat, finansanalytikern Peter Malmqvist. Inga problem, jag lever numera på erfarenheter.

Rutiner, rutiner, rutiner. Att ha gjort tre långa löpningar i USA betyder enormt mycket för detta löp. Erfarenhet är guld värt, allt blir så mycket lättare. Och när det känns lättare blir allt också  roligare. Man skulle kunna säga att jag lever på gamla meriter.

Nej, jag har inga problem med motivationen. Visst, första coast to coast var kanske roligast. Kanske ungefär som när man är kär. Men ett långt och stabilt "äktenskap" är heller inte dumt. Första gången var jag mest koncentrerad på själva löpningen, skulle kroppen palla? Andra gången var jag inte lika orolig för löpningen och började prata mer med folk. Men andra gången var tuffast, jag och utrustningen sjöng på sista versen i fukten och värmen i Sydstaterna

Nu "vet jag" att jag klarar löpningen hyggligt och kan däför koncentrera mig på annat. Jag har aldrig talat med så många människor som under detta löp. Jag frågar om allt men pratar inte särskilt mycket om mig själv.

Just att kunna läsa tecknen, t ex avläsa naturen och vädret och förstå vad det innebär, vad skyltar betyder, hur människor kan reagera, hur saker och ting funkar på motellen, restauranger mm, ja allt det där gör att det blir så mycket enklare.

Jag är nu en långsammare löpare än tidigare (löphastighet 9-12 km i timman) men kanske inte en sämre löpare, uthålligheten verkar vara ungefär som tidigare. Och motivationen är på topp, men visst, bakslag kan komma.

"Psykisk trötthet och svårare att kliva upp på mornarna?", frågar Peter vidare. Nej, snarare tvärtom. Jag är nu mer diciplinerad och försöker komma iväg tidigare på mornarna. Det ökar marginalerna, jag vet att jag hinner fram innan det blir mörkt. Hittills har jag aldrig känt att jag inte vill ut och springa. Det enda som egentligen oroar mig är att få ihop logistikpusslet. Att bara springa 5-6 mil varje dag  och veta att jag kan äta lunch på halva sträckan och att ett bra motell väntar mig vid framkomsten, ja då vore det  betydligt lättare. Ändå skulle jag inte vilja ha en följebil, något som åtta av tio coast to coast löpare annars har.

Morgodagen blir mycket tuff, 74 backiga kilometerar till Elk Mountain. Först i Elk Mountain ska jag försöka få till en ny "Steve".

Keep on running!

Rummet på Wamsutter Motel luktade rök och var nergånget. 54 dollar var inte prisvärt men oljeindustrin i området driver upp priserna.

"Är du aldrig orolig för skabb eller vägglöss på motellen?", frågade Camilla. En minst sagt motiverad fråga eftersom jag kommer att ligga på närmare 100 motell innan äventyret är över.

Jag har faktiskt aldrig funderat på riskerna med ohyra på motellen. Men nu kliar det på hela kroppen . . . Ja, vad gör man egentligen? Går det att skydda sig mot vägglössen och hur ser man om rummet skulle ha löss? Någon som vet? Att läsa hotellrecensioner tror jag inte så mycket på, alla hotell, fina som sunkiga kan drabbas av inkräktarna och ibland undrar jag om det inte handlar om förtal eller rena överdrifter.

Hittills har jag inte råkat ut för några obehagligheter. Just hygienen är jag noga med, kanske noggrannare än hemma. Tvätta händerna försöker jag göra så ofta som möjligt, även när jag äter min medhavda mat längs vägarna. Och fötterna smörjs in två gånger om dan med fet salva. Skavsår får man se upp med. Just oviljan att campa hänger ihop med att man inte kan hålla sig ren.

Solen hade precis börjat stiga upp och trafiken var gles på motorvägen I 80.

Dagen började mycket tidigt med avfärd 05.15 och avsläppt av Greg där jag slutade igår. Löpningen gick mycket lätt och totalt blev det 59 km till den tristaste stad jag sett, Wamsutter.Här finns absolut ingenting annat än tre bensinstationer, två sunkiga motell, ett postkontor och ett café men annars ingen bebyggelse. Trakterna här är rika på gas, kol och olja och sheriffen jag talade med utanför en av mackarna berättade att detta är det energirikaste området i hela USA.

Fösrta oljepumpen jag ser.                   Efter skylten rinner vattnet ut i Atlanten.

Morgondagen blir lång, 63 km till Rawlins. Sedan följer några "omöjliga" dagar med ännu längre distanser och svårigheter att hitta logi. Det kommer att krävas mer än en "Steve" för att få ihop pusslet. Men det löser sig säkert.

Titta, en tredjedel av distansen är nu avklarad!

Keep on running!

Greg Hale blev min "Steve" nummer 3. Han körde hem mig och kärran till motellet efter uträttat dagsverke på 50 km. Imorgon bitti kör han tillbaka mig igen och avfärden går redan 05.15.

Sverige tillhör "världseliten" när det gäller höga skatter. Med ett skattryck på 44,5 procent av BNP och en inkomstskatt på 31,4 procent är vi svårslagbara. Men här betraktas inkomstskatter på 15 procent som höga.

Dagens Steve uföll till belåtenhet. Hade inte Greg Hale från Salt Lake City, mormon och tillfälligt arbetande på det stora kolkraftverket uppe i bergen utanför Point of Rocks hjälpt mig med hemtransporten, ja då hade det blivit mycket besvärligt. Det är otroligt vad mormoner generellt är hjälpsamma. I Utah fick jag hur mycket hjälp som helst och till Utah måste jag återvända, kanske till maratonloppet i North Ogden, en snabb bana som går utför samtliga 42 km.

Wyoming har stora naturtillgångar på kol, olja och gas. Det gör delstaten till ganska välmående och många har jobb inom energisektorn. Greg är en av dessa och som kranförare under reparationsarbetena på kolkraftverket  tjänar han bra med pengar, 10 000 dollar i månaden. Men han får också jobba hårt, tolv timmar veckans alla dagar.

-Skatterna är alldeles för höga, klagar han under bilresan tillbaka till Rock Springs.

När jag berättar att vi i Sverige betalar minst det dubbla blir han så häpen att han håller på att köra av motorvägen. Och så frågar han om vad våra skattepengar går till. Han har hört att vår sjukvård visst är gratis och väldigt bra. Men själv har han inga problem med höga sjukhuskostnader, arbetsgivaren betalar allt för honom.

Macken i Point of Rocks sista utposten.     Bra lag i Wyoming!

Dagens 50 km gick tungt, trots den kraftiga medvinden. Även om jag idag var tung i benen var jag desto starkare i psyket. Greg skulle plocka upp mig vid en mack 42 km från Rock Springs. När jag utpumpad nådde macken med alla dess frestelser bestämde jag mig för att fortsätta 8 km, allt för att morgondagen till Wamsutter inte skall bli så lång. Det beslutet är jag faktiskt lite mallig för. Och det bästa av allt, det stärkte självförtroendet!

Keep on running!

Vackra berg, Infarten till staden Green River, Wyoming. Jag sprang på gamla highway vid sidan av interstate och slapp all trafiken.

Det finns en lösning på nästan alla problem. Om det är något jag lärt mig under mina coast to coast så är det just att läget är aldrig hopplöst. Det är en erfarenhet jag har nytta av inte bara som löpare utan även i det "civila livet".

Det går väldigt bra just nu. Jag är helt skadfefri (har inte ens ett skavsår),  känner mig jättestark, optimistisk, fri och lycklig. Även om tillvaron inte är problemfri oroar jag mig inte. Så länge kroppen accepterar att dag ut och dag in springa 5-6 mil, ja då finns inget att oroa sig för.

Jag befinner mig i Rock Springs, WY, efter en 62 km medvindslöpning på i stort sett bilfria vägar. Det här var kanske min bästa dag av alla. Det kändes som jag skulle kunna springa några mil till. Men det gäller att vara försiktig, 5-6 mil verkar vara min optimala distans.

Annars fanns det en del att oroa sig för. Morgondagen t ex då jag inte kan få logi. Det är drygt tio mil till nästa motell i Wamsutter och jag vill helst slippa campa, det är minusgrader nattetid. Vad göra? Naturligtvis en "Steve"!

Jag bor på Days Inn men flickan i receptionen gjorde inga ansträngningar för att hjälpa mig. Och lika bra var kanske det, hon visste inget om geografin i närområdet. Jag lät mig dock inte nedslås utan stegade in på närmaste restaurang, beställde in en rejäl biffstek och kastade ut min förfrågan. Chefen där var väldigt hjälpsam och kontaktade inte mindre än tre taxiföretag på orten. Billigaste Steven skulle kosta 110 dollar för två transporter på vardera cirka 5 mil. Lite väl dyrt, tyckte jag och ville fundera på saken.

Efter några minuter kom restaurangchefen tillbaka. Nu hade han ordnat fram en privatperson som ändå skulle åka sträckan till sitt arbete. Så imorgon springer jag mina ca 5 mil, blir hemkörd till Days Inn och på lördag morgon blir jag körd tillbaka där jag slutade. Sim sala bim! Självklart ska jag betala för transporten men den blir väsentligt billigare än taxiresorna.

Och så en annan glad nyhet. Min bror Jan i Gävle, som är en fena på ruttplanering, tar nu över planerandet från hemmaplan. Själv har jag bara ritat rutten till Nebraska, ungefär halva sträckan. Nu slipper jag ett jättejobb. Skönt! Om någon eller några veckor lägger vi ut hela rutten på bloggen.

Floden Green River har faktiskt grönskimrande vatten även om det inte syns på bilden.

Idag passerades en liten milstolpe. Jag har nu sprungit över 1 000 miles.

Keep on running!