Har sprungit 32 km, klockan är 14.10, passerat Coatesville och har 25 km kvar att springa. Tror att jag grejar det.

Keep on running!

Jag har fått en medlöpare- Mike Justice från Westminster, MO. Det var fruktansvärt varmt och hög luftfuktighet. Min ökenkeps lindrade den värsta hettan.

Ska jag klara att springa 58 km i 41 graders hetta? Morgondagen blir kanske den tuffaste av alla.

Väderrapporten för torsdag anger ett heatindex på 105 F! Det motsvarar 41 grader, alltså hur man upplever temperaturen. Jag är inte säker på att jag klarar detta. Starten måste bli mycket tidig, tyvärr börjar man inte med frukosten förrän klockan 7.

Det var väl inte "liemannen" jag mötte idag? Stacey Stegmerten, Wrightsville, PA slipar sin lie. Jag prövade också lien och hjälpte till att röja lite sly på hans ägor.

Dagens löpning från York till Paradise blev 53 km och krävande på grund av värmen. Jag sprang över den två kilometer långa bron över Susquehanna River.  Paradise var inte paradiset, det fina motellet låg mitt ute på landet och de få restaurangerna var stängda.  Kris alltså med maten men på Sleep Inn förbarmade man sig över mig och jag fick tulla på frukostförrådet.

Keep on running!

Jack Humphrey är en riktig countrydiggare. Han gav mig några cd-skivor med musik han trodde jag skulle gilla. Får spela dem när jag kommit hem.

Jag gillar countrymusik. Det gör också Jack Humphrey. Tänk vad lätt det är att få nya vänner i Amerika!

När jag vid lunchtid kommer till den lilla staden Abbotstown i Pennsylvania står några personer och hejar på mig. En av dem är Jack, en av Jans många countryvänner som han utväxlar musik med. Jack och sällskapet bjuder mig på en braklunch typ eat till you drop.

När vi skiljs tar Jacks hustru Anna upp en liten Sverigeflagga hon sytt enkom till mig. Rörande! Samtidigt uppmanar sällskapet mig att vara försiktig när jag kommer till grannstaden York. Jag får veta att det sker många mord i den staden och att motellet jag bokat kanske inte har det allra bästa klientelet.

Anna och Jack Humphrey och Ruth och Howard Younger var mina lunchvärdar. Trots att vi inte kände varandra blev vi snabbt bekanta.

Efteråt blev jag nyfiken på vad jag fick höra om brottsligheten och kollar upp hur läget är i just York, en stad med drygt 40 000 invånare. Statistiken förskräcker! Här sker minst 10 mord om året, 300 rån, 50 våldtäkter, 100 fall av misshandel och 500 inbrott. Malmö med alla sina mord framstår som rena idyllen.

När jag sprang in i York på West Market Street fick jag jag mina föraningar; delvis slum, tatuerarsalonger, trottoarer som är i mycket dåligt skick och människor som bara står och hänger  i gathörnen eller sitter i undertröja och röker utanför sina bostäder. Någon skriker efter mig och jag ökar farten. Men York kan liksom så många andra amerikanska städer snabbt byta ansikte bara man kommer några kvarter bort. Citykärnan är riktigt vacker även om en del butker står tomma.

West Market Street i York, Pennsylvania. Många är syssloläsa och några verkar mer eller mindre utslagna.

Dagens etapp till York blev 45 km. Morgondagens kan bli mycket tuff. I väderrapporten talas om en "crazy hot, humid day" med som högst 32 grader. Det blir till att tanka kyltermosen full med gatorade.

Keep on running!

Sista toppen i Appalacherna är passerad. Jag har nu besegrat denna mäktiga bergskedja och kan enkelt tåga vidare mot Atlanten.

Slaget vid Gettysburg, Pennsylvania, var det blodigaste under det amerikanska inbördeskriget. Det var här nordstatsgeneralen George G Meade 1863 besgerade general Robert E Lees sydstatsarmé. Men det var också här jag idag besegrade Appalacherna.

I detta tredagarskrig blev förlusterna enorma och slaget betecknas som vändpunkten i inbördeskriget. Döda, skadade och tillfångatagna blev lika stora på båda sidor, totalt 46 000 man men nordstatsarmén behövde "bara" räkna in 3 155 döda mot 4 708 för sydstaterna.

När jag idag intog Gettysburg skördades inte ett enda människoliv. Det är här Appalacherna startar/börjar och jag kunde rulla in som en segerherre i denna historiska stad där varje gammalt hus har skotthål i tegelväggarna. Allt här kretsar kring händelserna 1-3 juli 1863, det kryllar av minnesmärken, turistbussarna går i skytteltrafik och det finns knappt en vanlig Gettysburgbo på gatorna, alla är turister.

Buss på väg mot slagfältet.               Nordstaternas John Buford och jag på slagfältet.

Mr G:s glassbutik, Gettysburg.          Mr G himself, Mike Gladfelter.

Närmast segerrusig ville jag ha min belöning. Jag styrde kärran mot stadens finaste glassbutik som är inrymd i ett vackert gammalt tegelhus på Balitmore Street (tack Viktor Carlsson för tipset). Där beställde jag den största och godaste glass jag ätit på åratal och fick en lång pratstund med ägaren själv, "Mr G", som ifjol hade Viktor som utbytesstudent. För kunderna presenterades den svettige svenske vikingen som om han vore nordstatsgeneralen himself. Mr G bjuder hem mig på middag men jag tvingadess tyvärr tacka nej.

-Kan ni fixa ett par Brooks Adrenaline, storlek 8,5, till Mr Suneson? säger Rick Meyers och ringer in beställningen till sina två löparbutiker i Chambersburg respektive Gettysburg. Här tillsammans med dottern Rachael.

Det är lite av triumftåg över tourens sista dagar. Jag blir bjuden på lunchen på en bar utanför Gettysburg. Och när jag som bäst funderar på var jag ska köpa nästa par joggingskor står en man och viftar längs vägen. Det visar sig vara en ultralöpare och ägare av två sportaffärer. Han känner till mig och erbjuder på stående fot ett par Brooks Adrenaline! Leveransen sker senare på kvällen direkt till mitt fina motell (Comfort Inn) i Gettysburg. Jag är rena turgubben, varför är alla så snälla mot mig?

Räkneverket över totalsträckan är idag korrigerad, förlängd med 50 km. Efter mina idag sprungna 41 km ser det därför ut som om jag backat något men jag rör mig hela tiden öster ut.

Morgondagen kan bli mycket intressant. Jag är lite hemlighetsfull men kanske fortsätter segertåget, nu med några fler i min armé.

Keep on running!

Utah tar förstapriset för sin storslagna natur och vänliga befolkning med mormoner. Hit vill jag återvända. Bilden från mitten av april.

Alla amerikanska delstater har sin speciella charm. Men Utah tar ändå priset. Vackrare natur har jag nog aldrig sett och hjälpsamheten hos mormonerna glömmer jag aldrig.

Äventyret är snart över, bara en löpvecka kvar. När jag blickart tillbaka på de hittills elva delstater jag sprungit i (New Jersey blir tolfte) framstår alla stater i ett ljust skimmer. Naturen och människorna har har varit helt fantastiska och det är svårt att rangordna delstaterna ur ett löparperspektiv.

I topp kommer följande:

# Utah

# Oregon

# Pennsylvania

# West Virginia

I mitten hamnar:

# Idaho

# Nebraska

# Illinois

# Indiana

# Ohio

I botten:

# Wyoming

# Iowa

Topplaceringarna intas av rena bergsstater. Visst är backarna jobbiga men den storslagna naturen kompenserar. Att vackra Iowa hamnar sist beror på de dåliga vägarna utan vägren. Norra Wyoming där jag tidigare sprungit skulle också få en topplacering men södra delen där jag nu sprang var trist och jobbig.

Det finns två stater jag knappast återvänder till: Kanasas och Oklahoma. 2008 var Jan och jag här (Jan på rolerblades) och vi blev båda besvikna: inget att se, platt och trist och det luktade koskit över allt.

Tänk vad roligt det skulle vara att ha sprungit i alla delstater! Kanske kan det bli verklighet. Jag har lösa planer på att att springa längs hela östkusten och då plockar man många stater. Och varför inte ett nytt coast to coast?

...

Går för stupade och sårade soldater (Wounded Warrior Project). Den här gruppen mötte jag på vägen till Chambersburg och de planerad att gå 30 miles (48 km).

Dagens etapp till Chambersburg blev kort, 37 km. Här ligger jag på ett sunkigt Days Inn, en kedja som annars har fina motell. Jag är förresten en motellskandal på spåren. Motellkunder snuvas på sina lojalitetspoäng, återkommer när jag vet mera.

På måndag Gettysburg med besök på fin glassbar. Livet leker!

Keep on running!

Jag har inte sett många "riktiga" sjöar, de flesta är grävda eller är fördämningar, men här i Pennsylvania finns en del sjöar. Bilden strax utanför Breezewood.

All ordnade sig till det bästa med boendet igår. Jag är rena turgubben, kan inte minnas ett enda bakslag under detta coast to coast.

Kort rapport från gårdagen. Pennsylvania blir mer och mer min favoritstat, trots de enorma backarna. Naturen är så storslagen och en grönare stat har jag knappt sett. Ikväll tänkte jag försöka göra en lista över mina favoritstater.

När löpdagarna är korta njuter jag mest. Hinner också prata med fler människor. Här några jag träffade igår.

Roger Williams och Nicholas Bell.      Reggie Rose letar efter silt stones.

-You are a nut, säger Roger Williams jag träffar på vägen strax utanför Breezewood.

Men Roger säger det på ett vänligt sätt och springer in för att hämta sin kamera och fotografera systersonen Nicholas, 11 år, tillsammans med mig och kärran. Klicka på bilden, nog är Nicholas en kopia av Harry Potter?

I en vägbank träffar jag den pensionerade läraren och amatörarkelogen Reggie Rose, "Reggie the veggie" från Ohio. Han har varit på en släktträff och samlar nu små stenar han ska skänka till olika skolor i Ohio. Han berättar att stenarna han har i sin blåa plastlåda är silt stones. Väderfulla, vackra?

-Nej, inte alls. Tvärtom jämfört med kvinnorna i Sverige, skrattar han.

Dags att bryta upp från McDonalds i McConnelsburg och börja mina 37 km mot Chambersburg. Bara ett berg väntar.

En bilfråga: Bilmärke, bilmodell och årsmodell på denna skönhet som ägaren ville ha 6 000dollar för? Motorn var nyrenoverad och hade bara gått 1 000 mil.

Keep on running!

Kort rapport från McConnellsburg. Motellet här var fullbelagt men jag har ett rum på gång väster om stan. Jag har redan passeraat den plaatsen så jag får fixa en Steve. Sitter på McDonalds och jag kommer troligen inte att få någon mer internetkontakt idag.

Detta var turens kortaste etasapp, bara 28 km.

Keep on running!

Badpojke vid poolen på Quality Inn i Breezewood, Pennsylvania. Det här var första doppet utomhus, underbart och i underbar miljö. I bakgrunden Appalacherna, som blir allt beskedligare för varje dag jag avancerar österut.

Hemma är en tremilare ett långpass. Mina 31 km idag till Breezewood kändes som en vilodag. Jo, jag har tappat proportionerna!

När jag arbetade såg jag som de flesta fram mot fredagen och kommande helg. På jobbet brukade vi lyxa till det lite och cheferna köpte godis eller hittade på något annat trevligt för oss. Vi var faktiskt bra på Svenska Dagbladet att ta vara på alla chanser till att fira.

Här på USA-touren har jag lite svårt att hålla reda på veckodagarna så fredagarna är inget speciellt. Det är löpning alla dagar, hittills har jag inte haft en enda vilodag fast idag var det snudd på det- 31 km är oförskämt lite. Jag kände mig lös och ledig, komma tidigt till motellet är det bästa jag vet. Det kändes som jag hade oceaner av tid: det blev stortvätt, ompyssling av vagnen, tillverkning av ny Sverigeflagga, planering inför målgången den 25 juni och dopp i motellets utomhuspool.

Med så mycket tid över blev det också lite turistande i staden Everton (2 000 invånare). Där hajade jag till över flaggor på elstolparna med texten Bloody Run och en bild på en indian. Vad kunde detta vara? Jo staden hette så i början, namnet efter ett slag mellan indianer och vita och som färgade floden röd. Ruggigt!

Everett, tidigare Bloody Run.             Lyxiga Union Hotel från 1808, nu stängt.

Målgången, ja den ser jag fram emot. Och den kan bli riktigt festlig. Jan har något i bakfickan men vad det är avslöjar jag ännu inte. Jan har som vanligt varit till enorm hjälp vid planerandet men den här gången har han varit mer kreativ än vanligt.

Det är för tidigt att sammanfatta äventyret. Men ni som följt bloggen förstår nog att det varit det bästa av alla så här långt.

Ni läser väl också kommentarerna? Om inte tycker jag att ni i alla fall skall läsa gårdagens om spökstäder. Intressanta inlägg från läsarna!

Imorgon lördag blir det också en "vilodag", tourens kortaste etapp.

Keep on running