Här mitt i Eagle i skydd under en paviljong slog jag nattläger. Nattsömnen blev dålig- utanför pågick ett festande långt in på småtimmarna, det åskade och regnade och klockan 03 blev jag väckt av polisens strålkastare i ögonen. I bakgrunden motellet jag skulle ha bott på men det var fullbelagt.

Första campingnatten blev en mardröm. Jag råkade ut för allt elände men slapp i alla fall myggen . . .

Jag var visserligen mentalt förberedd på att det nog skulle bli camping i Eagle (2 000 invånare). Det fanns ju en stor park och vädret var vackert. Men väl framme i Eagle efter en synnerligen svettig löpning började problemen torna upp sig:

* Det pågick en stor festival i stan, 54:e Kettle Moraine Days. Tusentals personer var ute och roade sig just där jag skulle campa. Först klockan 02 skulle allt vara över.

* Jag fick höra att ett åskoväder skulle dra in klockan 02. Den väderrapporten stämde på pricken!

* Hade ingen aptit och fick lämna nästan all mat jag beställt på en restaurang. En vänlig ung kvinna tyckte synd om mjg och betalade notan.

Natten blev precis så illa som jag befarat. Festivalområdet gick ju inte att vara på så en sommarpaviljong mitt i centrum fick bli mitt lilla krypin. På restaurangen blev jag erbjuden att sova i deras källare fram till stängningsdags klockan 02 men sedan skulle jag ut.

Fuktigt och varmt var det i min sovpåse, jag svettades kopiöst, eldflugor surrade runt mig, det sköts raketer och brändes av smällare och på restaurangerna var det ett hiskeligt liv. Mitt fiffiga liggunderlag som knappt väger något gav inget skydd mot plankorna. Sedan kom regnet- och kylan. Jag frös som en hund, blev blöt och fick klä på mig bättre. En sömntablett blev räddningen.

Klockan 03 väcktes jag av ett skarpt ljussken i ögonen.

-Is it the police? Jo, det var polisen.

Jag drog min historia om "I´m a Swedish long distance runner and I´m jogging coast to coast . . .

Poliserna måste snabbt ha insett att det hade att göra med en ofarlig stolle. Jag hann inte ens berätta att jag gjort över 70 procent av distansen. . .

-Godnight sir, sa dom och jag kunde fortsätta min sömn.

På morgonen var mycket i packningen fuktigt. Så det fick bli tvätt av samtliga kläder på Super8 i Milwaukee. Jag säger: aldrig mera camping!

En av veteranbilarna på väg till söndagens parad i Eagle.

Det där med att aptiten försämrats oroar lite. Jag försöker få i mig så mycket som möjligt men det är svårt när det är så varmt och fuktigt. Däremot dricker jag oerhörda mängder cöla och sportdryck.

Politiska diskussioner försöker jag undvika. Men när folk hör att jag är från Sverige kommer ofta vårt sjukvårdssystem upp, Bernie Sanders framhåller ju Sverige som ett föredöme i det avseendet. På en bar längs vägen frågade en knutte mig:

- Brexit?

Jag sa något om att att jag inte gillade beslutet, att alla vinner på samarbete och nationalism har vi bara dåliga exempel på från Eüropas historia. Det var som att trycka på en knapp. Knutten och hans spätta var nämligen Trump-anhängare. Muslimer, mexikanare, ja allt pack skulle ut, gränserna stängas och "Make America Great Again!". Och när han frågade vad jag tyckte om Barack Obama sa jag att han är populär i Europa, samma med Hillary Clinton. Då gick också spättan igång på alla cylindrar. Men dom bjöd mig ändå på colan!

Dagens distans 52 km

Keep on running!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Troligvis blir det camping för mig  idag, lördag. Hotellen är fullbokade och de som möjligtvis finns har galna priser. En musikfestival pågår i området och the sky is the limit för rumspriserna.

Planen nu sen eftermiddag är att springa till Eagle, WI Just nu befinner jag mig i Whitewater. Tyst på bloggen alltså ett tag.

På måndag händer grejer- då tar jg snabbfärjan över Lake Michigan. Resan ingen billig historia; 95 dollar och det är ändå pensionärspriset. Här rullar inte bara kärran, även pengarna.

Dagens distans: 54 km (osäker uppgift)

Keep on running!
 

Efter att ha löpt cirka en mara tog jag eftermiddagsfika med jordgubbar. Även långt ut på landet kan vägslänterna se ut som rena parker. I bakgrunden ett majsfält.

Ingen sill, ingen nubbe men gubbe, det vill säga jordgubbar. Midsommarfirandet missar ogärna en svensk coast to coast-löpare. Men jordgubbarna fick sköljas ner med sportdryck!

Midsommar är en allmän helgdag i Sverige. Det är då vi (fast kanske inte just jag) dansar kring lövad stång, har blomsterkrans i håret och dricker mer starkvaror än vanligt. Alla dom där traditionerna lät jag bli idag på midsommaraftonen. Hur skulle det se ut om löparkepsen byttes ut mot blomsterkrans? Garanterat hade jag suttit i jailet och du hade aldrig fått läsa den här texten. Men mattraditionerna höll jag på, i alla fall jordgubbarna. Men nog smakar svensk gubbe bättre än Kalifornisk?

I Amerika är midsommarafton vilken arbetsdag som helst. Så här hade den stora matbutiken i Monroe, Wisconsin, inte bullat upp med lax, sill, jordgubbar etc. En tradition verkar amerikanen i alla fall hålla på- fylleriet. Jag har noterat att praktiskt taget alla kvällar då jag gått från motellet till en restaurang åker ungdomar runt i sina bilar, har fönstren öppna och fyllskriker. En gångare som jag får en massa glåpord. Gapigast av alla är unga flickor. Sorgligt att se och höra. Dagtid får jag aldrig några glåpord.

Badger State Trail, Monrore, WI.

Dagens löpning gick på nästan helt trafikfria småvägar ute på landet, i början på en vacker ”trail”. Att hitta rätt, det vill säga finna den kortaste och bästa vägen, är inte så lätt även om jag studerat kartan innan, dessutom har jag en gps där jag växlar mellan gång- och bilfunktion. I praktiken blir sträckan lite längre än tänkt. Det gör att jag snart måste kallibrera räkneverket här på bloggen. Det visar just nu att jag avverkat 70,97 procent av totalsträckan, troligen lite för högt.

Dagens sträcka var egentligen för lång men det är motellen som styr. Tur då att jag var i bra form så jag kunde tackla alla backar, dom var nämligen många. Det går dock inte så fort, jag håller runt 9 km/tim men sista fem kilometrarna ökade jag till 10 km/tim, det vill säga 6-minuterstempo. Det måste ha varit jordgubbarnas förtjänst!

Sugar River, Albany, WI.

Rock River, Janesville, WI.

Härlig midsommar även här, som ni hör. Men midsommardagen kan bli en rysare för mig. Jag har nämligen inget motell. Mitt andrahandsalternativ var också fullbokat liksom övriga motell i området. Kanske tvingas jag i morgon bitti springa på måfå och hoppas att någon vänlig privatperson öppnar sitt hem för luffaren. Känns inte alls bra. Och att ta ett dubbelpass på cirka 12 mil för att nå nästa bokade motell gör jag inte. Jag har sett andra coast to coast-löpare göra sådana dumheter och resultatet har blivit att de senare tvingats bryta på grund av skada. Jag säger som tidigare: det ordnar sig säkert  . . .

Dagens distans: 67 km

Keep on running!

Mycket träd och väldigt frodigt i Wisconsin, ibland får man känslan av att springa i Sverige.

Shullsburg med 1 200 invånare var en gång en gammal gruvstad (bly och kol). Trots att gruvdriften upphört och folkmängden minskat kraftigt gav staden ett välmående intryck.

Dagens rapport blir kort på grund av tidsbrist. Hela kvällen har ägnats åt att göra smärre korrigeringar av  rutten eftersom ett motell visade sig vara fullbokat. Jag skulle behöva en sekreterare men har tyvärr ingen.

Just motellbokningarna tar mycket tid. Med kedjemotellen är det sällan några problem, värre med de små motellen som sällan går att boka på nätet utan måste kontaktas på telefon. Och är de fullbokade uppstår stora problem eftersom det ofta inte finnas några andra motell på orten. Det var precis det som hände idag men jag tror jag fixat allt nu.

Väderrapporten lovar sol en vecka framöver. Härliga tider!

Dagens distans 53 km

Keep on running!

Korsar Mississippifloden vid Dubuque.

Plötsligt händer allt; jag korsar Mississippifloden, springer in i Illinois och kort efter in i Wisconsin. Men morgonen var rena katastrofen.

Humöret var i botten efter frukosten på Quality Inn i Peosta. Paketet med laddaren till datorn hade inte kommit. Jo, det hade levererats enligt epostmeddelandet från Amazon men paketet fanns inte på motellet. Någon hade signerat mottagandet¨men vem denne person var visste man inte. Eventuellt har det skett en stöld. Där rök 50 dollar . . .

Det ösregnade och blixtrade när jag började löpningen. Och polisingripandet dagen innan gjorde att jag inte vågade springa på samma väg utan tvingades ta en omväg. Sämsta möjliga start alltså. Men det är då jag verkar fungera som bäst. Jag bara mal på för jag vet att det kommer att lösa sig.

Och det gjorde det. Plötsligt var jag framme i Dubuque och bron över Mississippifloden, sedan flöt allt på. Just att korsa Mississippi är alltid stort för en coast to coast-löpare. Det känns nästan som om löpet snart är över när den sista stora floden är avklarad. Ja, Misssissippi är mäktig. Den smala lilla cykelbanan uppe på bron skakade betänkligt när lastbilarna dundrade över. Dessutom såg man vattnet när man tittade ner på fötterna. Ingen passage för den med broskräck!

Varje delstat har sin speciella karaktär. Här i Wisconsin är det betydligt mer träd än i Iowa. Vackert, nästan som i Sverige. Backarna verkar också tuffare, brantare och längre. Men jag sprang upp för alla. Min nya backteknik med luslöpning uppför fungerar utmärkt.

Dagens distans: 64 km

Keep on running!

Ett av få träd längs vägen som gav lite skugga. När det är så här varmt stannar jag för att dricka och vill då komma bort från den gassande solen.

Hemma är sol och värme sällan några problem för löparen. Här med 30-40 grader är det en helt annan sak. Jag gillar visserligen värmen men att hitta skugga är nästan omöjligt.

Det var först i Nebraska träden började dyka upp. Träd är bra för dom ger löparen lite svalka. Men det har varit glest med träd i såväl Nebraska som Iowa och dom träd som finns är i regel kring boningshusen. Där vågar man knappt stanna till så det är faktiskt svårt att hitta platser för en power nap eller en längre paus för att dricka.

Mitt illamående igår berodde troligen på natriumbrist. Jag inser det när jag läst signaturen Eriks intressanta kommentar på det förra blogginlägget. Erik är läkare, läs vad han skriver! Jag har börjat äta mera salt, jag får ju inte i mig så mycket nu när jag dragit ner på den salta hamburgermaten. Idag hade jag inga problem trots mycket kraftig svettning (får vrida ur tröjan med jämna mellanrum).

Iowa må vara vackert men det ska bli skönt att imorgon lämna denna delstat som har Amerikas sämsta vägar. Jag har visserligen inte varit i alla delstater men sämre hwy:s har jag aldrig sett. Problemet är att det ofta saknas asfalterade vägrenar, dessutom är vägarna i allmänt dåligt skick. Idag tvingades jag ständigt ut i gruset, dessutom är det grovt grus, inte bra när man springer med en kärra med smala däck.

Suck, stoppad igen av en nitisk polis. Mitt brott? Jag sprang utanför vita linjen när det var bilfritt.  Där får man aldrig vara. Sådana är bestämmelserna- vägarna är till för bilarna. Så det var gruset som gällde för mig. För första gången fick jag visa leg.

Anslagstavla på Sinclair bensinstation i Earlwille, IA. KLicka på bilden för att läsa texten!

Ett erbjudande jag kan motstå- har inte ont efter 62 dagars löpning och 340 mil, ett dagssnitt på ca 55 km. Bilden från Hwy 20 utanför Dyerswille, IA.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Gatorade köper jag i pulverform på Walmart (här Manchester, IA). En burk ger cirka 21 liter (5,5 gallon) och kostar 8,5 dollar.

Illamående igen! Efter 45 km löpning  i hettan började jag må illa. Jag  tvivlade på att jag skulle nå motellet 16 km längre bort. Då tog jag fram univsersallösningen; en Power nap.

Och visst funkade det! Jag la mig i gräset vid sidan av vägen, hade kärran som solskydd och stöd för huvudet och lyckades sova några minuter. Jag brukar sätta väckarklocka så att slummern inte blir för lång. Efter 20 minuter steg jag upp som en ny människa, illamåendet var nästan helt borta och efter 5 km vågade jag ta några klunkar Gatorade.

Gatorade, ja det är förutom maten mitt bränsle. Jag dricker också vatten men Gatorade svarar för merparten av vätskeintaget under löpningen. Termosen under vagnen rymmer 1 gallon (3,8 liter) sedan har jag också några flaskor, mer behöver man inte. Det är lätt att få tag i vatten och restaurangerna håller ofta med is (ger man rikligt med dricks är det aldrig några problem).

Kall dryck är mycket bättre än varm. Kylan i termosen brukar hålla i sig fram till lunchstoppet. Gatorade köper jag i pulverform i stora burkar på Walmart, nästan till en tredjedel av priset jämfört med färdigblandat. Och skulle jag köpa på mackar, ja då hade det blivit ännu dyrare. I kärran brukar jag också ha en del frukt, just för vätskan och för att det är gott. Favoriter är vindruvor, jordgubbar och körsbär.

Vad illamåendet beror på vet jag inte. Saltbrist? Ska ta lite extra salt på gröten i morgon. Blir spännande att se om laddsladden till datorn har kommit till motellet imorgon (gamla laddaren fungerar igen).

Wapsipinicon River. Här finns bl a northern pike (gädda), channel catfish, mouth bass och Crappie.

Kor på förfallen gård söder om Manchester, IA.

Dagens distans: 61 km

Keep on rusning!

Här kan du se Jans nya video om Tony Adams, eller "Jack in the box" som vi kallar honom. Jan har gjort ett hemma  hos och fått titta in i lådan Tony har på släp efter sin sittcykel. https://youtu.be/6600w4uqXhs

Minns du mannen som cyklar planlöst kors och tvärs över hela Amerika? Jan och jag träffade honom i Nevada och Utah och facinerades av långfärdscyklisten Tony Adams som också är en uppfinnarjocke.

Både Tony och jag är kufar. LIkheterna (men även olikheterna) är många. Det vi gör är ändå ofattbart för amerikanen.

-Are you realy walking coast to coast? frågade en ung man idag när jag stannat till för lunch utanför McDonalds i Vinton, Iowa. Han hade sett skylten på kärran och ville nu ta en bild på oss båda.  Den där frågan har jag fått många gånger och svaret brukar bli:

-No.

Då uppstår en lätt förvirring. Om jag inte går, som ändå är någorlunda begripligt, vad gör jag då?

-I´m a runner. I´m running coast to coast. Two times harder and two times faster, brukar jag svara.

Då kommer i regel två följdfågor, som uttrycker viss skepsis:

-Why?

-May I ask how old you are?

Den första är inte så lätt att svara på. Den andra desto lättare och för att understryka att farbror verkligen kan springa långt svarar jag:

-Age doesn´t matter so much in ultra running.

Utmärkt wifi gör att McDonalds är en bra "arbetsplats" för mig. Bloggandet sker dock på motellen.

Cedar River utanför Vinton, IA. Floden är 54 mil, börjar i Minnesota, rinner ihop med Iowa River, som är en biflod till Mississippi. Bara fritidstrafik.

Dagens distans: 59 km

Veckans distans: 367 km

Keep on running!