Jag är hög efter att ha nått den högsta höjden under löpturen i Kalifornien, Echo Summit på 7 382 ft (2 250 meter). Sveriges högsta fjäll, Kebnekaise, är 2 098 meter.

Snacka om backträning- först tre mil uppför och sedan två mil nerför. Dessutom i den mest storslagna natur man kan tänka sig. Så nog var det en riktig höjdardag idag.

Ja, allt gick förvånansvärt lätt i dag. Inte hela tiden men efter lunchstoppet i skidortenn Strawberry gick jag igång på alla cylindrar och sprang nästan hela vägen upp till toppen. Det var krypkörning i 6-7 km/tim men eftersom gånghastigheten bara är 5 är taktiken vägvinnande och man blir inte så mycket tröttare.

Uppför hwy 50 mötte jag den ena plogbilen efter den andra. Föraren av en bärgningbil berättade att det låg två decimeter snö på vägbanan.

-Du får sätta på snökedjor, skämtade han.

Nog blev jag lite orolig. Hur såg det egentligen ut där uppe? Jag frös dessutom, tunna tygvantar duger inte så två så kallade  handwarmers stoppades in i vantarna. Detta och måltiden fick fart på kroppen.

Bilar tutade och folk gjorde tummen upp. Jag fick höra att jag varit med i ett lokalt tv-inslag, dessutom i lokaltidningen och så på Facebook. Uppenbarligen hade jag blivit en kändis. Hur kunde detta ske utan att jag visste om det? Ingen reporter hade intervjuat mig. Jo, det var naturligtvis selfie-bilderna som Deputy Mike Edrige tagit igår. De hade spridits som en löpeld över fjällen via socila medier.

Det visade sig rätt snart att det där med snö på vägen inte var något bekymmer. Nej, resan upp till toppen blev behaglig. Ekorrar skuttade längs stammarna på de enormt stora tallarna, det porlade trevligt i bäckarna, solen sken och blåsten, ja den var som bortblåst.

Nu går det utför och då gäller dettt ha en fungernde handbroms. I bakgrunden Lake Tahoe.

Igår skrev jag att polisen måste ha gåttt en charmkurs. För hur ska man annars förklara att även idag blev jag stoppad av en polis som ville ta en selfie tillsammans med en "världssmästare". Jag börjar nu förstå att det kan var jobbigt att vara en kändis. . .

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Deputy Mike Elledge från El Dorado County Sheriff's Dept gillade min kontinentlöpning. Han tyckte jag var "cool".

Har polisen i Amerika gått en charmkurs? Idag stoppades jag av en ung polisman som ville veta allt om min löpning. Inte en enda tillrättavisning, tvärtom- polisen tyckte jag var en cool kille.

Vid lunchtid idag utanför samhället Pollock Pines svänger en polisbil upp intill mig när jag springer på idylliska Pony Express Trail. Ut kliver en smal men muskulös konstapel och frågar i vänlig ton om han får ta en bild på oss tillsammans. Och visst får han det! Mike, som polisen heter, riggar upp sin iphone på bakluckan och ber mig titta in i kameran.

Mike bombarderar mig med frågor om löpet. Han verkar uppriktigt intresserad och utbrister:

-Cool!

En såda beundran måste naturligtvis bemötas. Jag räcker därför fram ett av mina visitkort där det på baksidan står att detta är mitt femte löp över USA och att  jag är en "world record holder". Beundran stegras ytterligare så jag passar på att fråga om han inte kan eposta mig bilden.

När jag senare når motellet i Kyburz och slår på datorn har Mike redan skickat mig två bilder. Och inte nog med det, polisen har dessutom lagt ut bilderna på Facebook. Så nu är jag i alla fall lokalt en kändis. Snart får jag väl också en fråga om vi inte kan bli vänner på Facebook. Hoppas nu att polisen i countyt El Dorado också läser bloggen, jag tror nog dom kommer att göra det, en sån cool kille vill man ju inte missa!

Kyburz är inte precis någon metropol. Här finns något enstaka hus och så motellet. Jag är dessutom den ende motellgästen.

Kyburz i ett nötskal.

Dagens etapp var vacker och mycket backig. Jag är nu uppe på exakt 4 000 feet (1 219 meter) men det kommer att stiga ytterlligare när jag i morgon når skidorterna uppe i Lake Tahoe som gränsar till Nevada. Herregud, snart är jag klar med Kalifornien. Löpningen går fortsatt bra men idag blev mycket gång, backarna är för branta och vagnen känns väldigt tung.

Vingårdarna ligger tätt och provsmknigar erbjuds, inget för en löpare. Jordgubbar köptes däremot.

Det är ett grönt Kalifornien som möter mig. Det var länge sedan det regnade så här mycket, vattenmgasinen är välfyllda. Stora skogsbränder hör till det normala men i år är rapporterna få. Själv har jag dessbättre sluppit regnet, bra eftersom regn och kyla är en dålig kombination. Idag åkte vantarna på och i morgon startar jag i tajts.

Dagens distans: 49 km

Veckans distans: 312 km

Keep on running!

Curtis Taylor blev min guide i bergen.

I fjärran ser jag bergskedjan Sierra Nevada med snöklädda toppar. Det är först nu själva touren börjar. Det går uppför hela tiden, jag krypkör i backarna och känner mig riktigt stark.

Jag har fått oväntad hjälp av en lokal tävlingscyklist, Curtis Taylorf från Folsom. Han dök upp från ingenstans och blir min vägvisare. Han cyklar intill mig och leder mig bort från de stora trafikstråken och lotsar mig in på vackra lummiga småvägar. Sträckan blev nu visserligen några kilometer längre än planerat men det här var en lyckd detour.

Genom att ha en cyklist intill sig går löpningen lättare. Så länge Curtis fanns vid sidan sprang jag faktiskt i varenda backe. När han lämnade mig efter två timmars trevligt samspråk tog plötsligt krafterna slut och jag börjde gå uppför. Men innan vi skiljdes för gott hade denne vägens riddare hunnit åka iväg för att skaffa en lunchmacka till mig.

Morgondagen lär bli ännu tuffare. Och på måndag når jag skidorterna Lake Tahoe där skidåkningen fortfarande är igång.

Dagens bergsetapp 46 km

Keep on running!

Antonio vinkar med sin rekklamskylt för de förbipasserane bilarna. För det får han tio dollar i timmman.

I Sverige finns inte den här sortens arbeten. Men i USA vimlar det av jobb folk inte kan leva på. Jag mötte Antonio, en levandee reklamskylt.

Jag spinger på Folsom Rd, en trist och fler mil lång fyrfilig väg utanför Sacramento. Stoppen vid trafikljusen gör att det tar en evig tid. I den hårt trafikerade korsningen med Wat Ave kommer jag i samspråk med en medelålders man som står och viftar med en skylt, som gör reklam för möbelauktioner.

Jag frågar vad han tjänar och om han är nöjd med lönen.

-10 dollar i timman, svarar han vilket är minimilönen inom den privata sektorn. Jodå, han är nöjd med betalningen och trivs också med att stå här ibland uppåt tio timmar om dagen.

Antonio har familj och hur han får ekonomin att gå ihop förstår jag inte. Dessutom arbetar han bara några dagar i veckan. Många av dessa lågavlönade måste därför ha flera jobb. Även inom de mest enkla yrken finns det en form av yrkkesstolthet.

-Jag skakar på skylten, de flesta andra står bara stilla . Därför har jag blivit väldigt stark i armarna, säger han stolt.

Hur klarar du att stå här en hel dag?

-Ibland lyssnar jag på musik och ibland halsover jag bakom skylten, inga problem alls. Men böcker har jag inte tid att läsa,

När det äntligen blir vit gubbe för mig sträckar jag fram en dollrsedel som tack för pratstunden. Antonio skiner upp, säger att han uppskattar gesten men ger tillbaka sedeln.

Är den här typen av "skitjobb" något för Sverige? Helt av ondo behöver dom väl inte vara men jag tror inte förutsättningarna  riktigt  finns.  För en utomstående är det lätt att tro att Antonio står längst ner på skalan. Men dom anställda på t ex Walmart och McDonalds tjänar inte bättre.

Sacramento är huvudstad i delstaten Kalifornien och har 500 000 invånare.

Dagens löpning (56 km) till Folsom gick helt problemfritt. Men att mestadels springa vid sidan av en motorväg eller längs Folsom Rd var ingen höjdare. Imorgon då bergsklättringen börjar finns risk för snö.

Keep on unning!

En skylt som ofta ställer till trubbel för en coast to coast-löpare.

Detour betyder omväg. Detour är också ofta liktydigt med problem. Men problem ska ju som bekant lösas och det gjorde jag verkligen idag.

Omvägen som jag berättade om i förra inlägget blev exakt 16 km. Men några 70 km totalt  blev det inte idag, bara 68. Efter att jag smält förtretligheterna och haft sen lunch bestämde jag direkt; Björn, det här är visserligen allvarligt fast det är inte första gången du haft dom här problemen men då har det alltid löst sig. Så varför skulle det inte gå denna gång?

Så med den peppningen kände jag mig stark. Faktiskt förvånad att jag också blev så effektiv, inga ondödiga stopp. Bytte också skor efter halva sträckan. Och när jag fick min första punktering, ja då skrattade jag. Det depåstoppet tog inte många minuter.

Första punkteringen, gissar att jag kommer att få minst 2-3 i varje delstat, alltså 20-30 stycken. Jag byter bara slang på plats, lagningen gör jag på motellet. Ska mina sju slangar räcka?

Taktiken var att inte springa en kilometer fortare än nödvändigt. Gps:en uppe på vagnen är då till ovärderlig hjälp. Jag låg nästan konstant på 10 km/timman. Men skulle jag hinna fram till Davis och motellet innan det blev mörkt? Jo, jag hann och kände mig mycket nöjd. Och gissa om jag njöt av duschen och maten på restaurangen? Davis verkade till skillnad från Fairfield vara en välmående stad, universitetsstäder står i en klass för sig. University of California hyser här 30 000 studenter, halva stadens folkmängd.

Min skugga blev allt längre. Frågan om jag skule hinna fram innan det blev mörkt upptog tankarna.

Keep on running!

En kort rapport från vägen. Avstänga vägar på grund av vägarbeten tvingar mig att ta en jättelik omväg för att nå dagens etappmål, staden Davis.

Vägarbetet kom som en blixt från en klar himmel. Totalt blir nu sträckan ca 70 km istället för 53, i längsta laget men det måste gå. Tyvärr vågade vägarbetarna inte släppa förbi mig, dessutom hindrade järnvägsspåar och en stor militärbas mig från att snedda förbi hindret. Saken blev inte  bättre av att jag i förvirringen råkade springa fel.

Nåja, här gäller dett att hålla huvudet kallt, bita ihop och inte klaga. Så nog är det ett äventyr man är ute på . . .

Keep on running!

Bärsärkaren (i mitten på bilden) slog in fönster efter fönster innan polisen till sist grep honom.

En totalt händelselös dag, tyckte jag när jag trött på kvällen anlände till motellet i Fairfield. Men på andra sidan gatan hände grejer. En vettvilling gick lös och slog in en massa affärsfönster.

-Stop it! skrek jag. Personen, som verkade drogpåverkad gjorde då ett utfall mot mig och jag fick lägga benen på ryggen. Lite kusligt men samtidigt nyttig intervallträning. Innan hade jag försökt få några brottare på en träningsklubb intill att ingripa men klokt nog gjorde dom inte det utan ringde polisen.

Ja, det är en hel del knepiga människor man möter. Vid lunchstoppet idag slog en spritdoftande man sig i slang med mig. Efteråt satte han sig i bilen och körde iväg. Och utanför Fairfield gick vid sidan av cykelbann en yngling och betade i gräset, precis som en ko, även han troligen drogpåverkad.

Fairfield, en stad som på lite drygt ett halvt sekel vuxit från några tusen ivånare till över 100 000 hade gott om vinddrivna existenser. Tyvärr hade jag dålig kläm på var mitt motell låg och det var svårt att fråga någon. Men till sist såg jag ändå en respektabel herre som var ute och rastade hunden.  Jodå, han visste var hotellet låg. Men han visade totalt fel så dagens distans som skulle bli 46  km blev nu istället 53.

Dagens löpning blev ganska besvärlig. Temperaturen är nu uppe i runt 30 grader. Dessutom var etappen ganska backig men det blir betydligt tuffare om några dagar. Ultralöpare brukar tala om "ultrabackar". Med det menar dom backar man "får" gå i. Jag går också i backarna men idag sprang jag uppför de flesta. Jag har förstått att det handlar mycket om teknik. Springer man aningen fortare än man går, ja då är det mycket att vinna när backarna är fler kilometer långa. Så idag längtde jag nästan efter backarna. Helt sjukt!

Ännu en mäktig hängbro att passera- Al Zampa Memorial Bridge. Bron stod klar 2003 och är namngiven efter en av de anställda som också var med och byggde Golden Gate-bron. Han ramlade ner från Golden Gate-bron, fångades upp i ett skyddsnät, blev svårt skadad men kom mirakulöst tillbaka.

Keep on running!

Klockan åtta på morgonen satte jag av från Baker Beach, San Francisco efter att försiktigt ha satt ner händerna i det kalla Stilla Havsvattnet.

En perfekt start. Bara några morgonpigga människor, en hund och en stor svart korpliknande fågel såg mig springa iväg från den lilla stranden vid Golden Gate-bron.

Det är så där jag vill att ett äventyr ska börja. Inget buller och bång, jag har ju ännu inget att yvas över, har bara kommit 40 km på min 5000 km långa resa. Människorna på stranden visste inte ens att de bevittnade starten av mitt femte coast to coast. 

Jag styrde stegen upp mot den mäktiga och vackra Golden Gate-bron. Rusningstrafiken var i full gång och jag mötte ett pärlband av cyklister och några enstaka joggare. Bron har en cykel- och gångbana på ena sidan, annars är broar bland det värsta som finns för en löpare. Ett tag övervägde jag att överräcka ett av mina skrytsamma visiktkort till en löparbroder där uppe på brokrönet men även han fick sväva i ovisshet om att ha mött en "världsmästare" från Sweden. Ja, så står det på baksidan av de 300 visitkorten som ska delas ut till eventuellt intresserade.

Egentligen hade jag inte behövt ta mig upp på bron, jag skulle nämligen inte åt det hållet. Men att besöka SF utan att springa på Golden Gate-bron, det går ju bara inte. Nej, jag skulle över motorvägsbron till Oakland men på den fick jag inte springa så där erbjöd "cousin" Linda skjuts. Hon bor sedan länge i San Francisco och dan innan guidade hon mig i bil på varenda gata i denna metropol, stor som Stockholm

Jag fortsatte i den blygsamma stilen men när jag väl kommit till Oakland satte jag på skylten med "Coast to Coast" fram på kärran. Och plötsligt blev det annat ljud i skällan. Mötande gjorde tummen upp och hörde jag inte ett och annat bilhorn?

Jo, här gillar man galningar som satsar 100 procent. Dan innan hade en av de bistra tjänstemännen inom Department of Securitys på Oaklands flygplats sträckt ut handen och önskat mig lycka till. En sådan gest är extremt ovanlig. Tro det eller ej, mannen frågade till och med om jag hade ett visitkort. Där fick jag kanske en läsare till på bloggen?

En vacker men lite skrämmande skapelse (jag menar bron). Golden Gate-bron är 2,7 km lång och färdigställdes 1937. Just nu pågår förstärkningsarbeten så att den bättre ska stå emot jordbävningar. Varje år tar ett 30-tal personer livet av sig genom att kasta sig ut från den 227 meter höga bron, som saknar säkerhetslinor.

Jag brukar skriva att jag aldrig ser några joggare i Amerika. Men i centrala SF fanns det massor längs den vackra strandpromenaden. De unga kvinnorna ser ut som mannekänger, alltid klädda i det senaste. Men nog springer dom och även männen lite långsammare än våra löpare?

Det blev lunch med Linda Feldman på Ikea i Oakland. Själv åt jag naturligtvis Swedish Meatballs, betydligt bättre än dom köttbullar som serverades på Arlanda.

Om det var vackert i SF så var det desto fulare och tristare i utkanterna av Oakland. Trafikljusen stod som spön i backen, helt klart står fotgängarna inte högt i kurs, väntetiden på "vit gubbe" är lång varför sista halvan av dagens löpning tog orimlig tid. Löpningen går dock bra, det är dryga 20 grader och solen skiner. Jag har inget att klaga på.

Keep on running!