Jag har inte sett många "riktiga" sjöar, de flesta är grävda eller är fördämningar, men här i Pennsylvania finns en del sjöar. Bilden strax utanför Breezewood.

All ordnade sig till det bästa med boendet igår. Jag är rena turgubben, kan inte minnas ett enda bakslag under detta coast to coast.

Kort rapport från gårdagen. Pennsylvania blir mer och mer min favoritstat, trots de enorma backarna. Naturen är så storslagen och en grönare stat har jag knappt sett. Ikväll tänkte jag försöka göra en lista över mina favoritstater.

När löpdagarna är korta njuter jag mest. Hinner också prata med fler människor. Här några jag träffade igår.

Roger Williams och Nicholas Bell.      Reggie Rose letar efter silt stones.

-You are a nut, säger Roger Williams jag träffar på vägen strax utanför Breezewood.

Men Roger säger det på ett vänligt sätt och springer in för att hämta sin kamera och fotografera systersonen Nicholas, 11 år, tillsammans med mig och kärran. Klicka på bilden, nog är Nicholas en kopia av Harry Potter?

I en vägbank träffar jag den pensionerade läraren och amatörarkelogen Reggie Rose, "Reggie the veggie" från Ohio. Han har varit på en släktträff och samlar nu små stenar han ska skänka till olika skolor i Ohio. Han berättar att stenarna han har i sin blåa plastlåda är silt stones. Väderfulla, vackra?

-Nej, inte alls. Tvärtom jämfört med kvinnorna i Sverige, skrattar han.

Dags att bryta upp från McDonalds i McConnelsburg och börja mina 37 km mot Chambersburg. Bara ett berg väntar.

En bilfråga: Bilmärke, bilmodell och årsmodell på denna skönhet som ägaren ville ha 6 000dollar för? Motorn var nyrenoverad och hade bara gått 1 000 mil.

Keep on running!

Kort rapport från McConnellsburg. Motellet här var fullbelagt men jag har ett rum på gång väster om stan. Jag har redan passeraat den plaatsen så jag får fixa en Steve. Sitter på McDonalds och jag kommer troligen inte att få någon mer internetkontakt idag.

Detta var turens kortaste etasapp, bara 28 km.

Keep on running!

Badpojke vid poolen på Quality Inn i Breezewood, Pennsylvania. Det här var första doppet utomhus, underbart och i underbar miljö. I bakgrunden Appalacherna, som blir allt beskedligare för varje dag jag avancerar österut.

Hemma är en tremilare ett långpass. Mina 31 km idag till Breezewood kändes som en vilodag. Jo, jag har tappat proportionerna!

När jag arbetade såg jag som de flesta fram mot fredagen och kommande helg. På jobbet brukade vi lyxa till det lite och cheferna köpte godis eller hittade på något annat trevligt för oss. Vi var faktiskt bra på Svenska Dagbladet att ta vara på alla chanser till att fira.

Här på USA-touren har jag lite svårt att hålla reda på veckodagarna så fredagarna är inget speciellt. Det är löpning alla dagar, hittills har jag inte haft en enda vilodag fast idag var det snudd på det- 31 km är oförskämt lite. Jag kände mig lös och ledig, komma tidigt till motellet är det bästa jag vet. Det kändes som jag hade oceaner av tid: det blev stortvätt, ompyssling av vagnen, tillverkning av ny Sverigeflagga, planering inför målgången den 25 juni och dopp i motellets utomhuspool.

Med så mycket tid över blev det också lite turistande i staden Everton (2 000 invånare). Där hajade jag till över flaggor på elstolparna med texten Bloody Run och en bild på en indian. Vad kunde detta vara? Jo staden hette så i början, namnet efter ett slag mellan indianer och vita och som färgade floden röd. Ruggigt!

Everett, tidigare Bloody Run.             Lyxiga Union Hotel från 1808, nu stängt.

Målgången, ja den ser jag fram emot. Och den kan bli riktigt festlig. Jan har något i bakfickan men vad det är avslöjar jag ännu inte. Jan har som vanligt varit till enorm hjälp vid planerandet men den här gången har han varit mer kreativ än vanligt.

Det är för tidigt att sammanfatta äventyret. Men ni som följt bloggen förstår nog att det varit det bästa av alla så här långt.

Ni läser väl också kommentarerna? Om inte tycker jag att ni i alla fall skall läsa gårdagens om spökstäder. Intressanta inlägg från läsarna!

Imorgon lördag blir det också en "vilodag", tourens kortaste etapp.

Keep on running

De flesta stora byggnader i Brownsville, Pennsylvania, står övergivna. Bilden från Market Street med Second National Bank till vänster.

Spökstäder eller ghost towns är ett begrepp i USA. Det är städer som mer eller mindre övergivits när industrin eller annan näring försvunnir från orten. Kusligt!

I veckan passerade jag Brownsville, en stad som 1940 hade 8 000 invånare. Men när stålindustrin, kolgruvorna, skeppsvarven och järnvägstationen las ner under 70-talet flydde människorna stan. Idag bor här cirka 2 000 personer och stan skullle kunna klassas som en spökstad även om den inte finns upptagen på de mer eller mindre officiella listorna över spökstäder.

Det var riktigt ruggigt att vandra på gatorna i Brownsville. Nästan alla butiker var igenbommade, liksom banker, restauranger med mera och jag såg knappt några människor. Jag gick till biblioteket för att få internetkontakt. Där träffade jag bibliotekarien, en 70-årig kvinna, som beklagade att stan nyligen figurerat i medierna som en spökstad.

Även om många orter i Sverige också drabbats av stora industrinedläggelser är de inte lika ödsliga och förfallna. Vad kan det bero på?

Det är exakt åtta kilometer till backkrönet i fjärran. Mitt i denna ödebygd längs Lincoln highway 30 låg en Subway i en vägkorsning.

Den andra bergsetappen i Appalacherna blev något lättare, backarna var inte fullt lika branta som igår. Totalt sprang jag 57 km, från Somerset till Bedford. Jag var inne på flera småvägar, hörde fågelsång, porlande bäckar och på hwy 30 var det serpentinvägar och de mest vidunderliga utsikter. Kort sagt, en underbar dag.

En ny topp och lite högre än gårdagens.  Väggmålning längs Lincoln hwy 30.

Keep on running!

På säkrare mark. Sköldpaddan låg mitt på vägen men jag flyttade in den på vägrenen och snart försvann den ner i gräset igen. Klick på bilden så ser du hur vacker den är!

Det mesta av vilda djur jag ser är överkörda. Men idag såg en livs levande sköldpadda ligga blixtstilla mitt på vägen. Bilarna kryssade runt den vilsekomne, som nu fick min räddade hand.

På tidigare coast to coast har jag sett mycket överkörda ormar, nu knappt några alls. Nu handlar det mest om döda rådjur. Jag kan känna skillnad på dofterna, rådjuren är de som luktar värst. Jag förvånas över att djuren får ligga kvar så länge och vissa plockas aldrig bort. Det här ser jag som ett fattigdomsbevis, den här typen av vägunderhåll är väldigt eftersatt och det ligger också mycket grenar, träd och stora stenar längs vägarna. En ren trafikfara!

Det här är toppen! Högsta punkten nådd efter stor ansträngning.

Dagens stora händelse var naturligtvis den första klätringen i Appalacherna. Två stora berg skulle besgeras och där emellan en massa andra backar. Tufft men jag klarade det. Bitvis var det så brant att jag tvingades gå upp på tå för att orka knuffa kärran. Idag var det nästan lika mycket gång som löpning. Dagen blev lång, cirka elva timmar med alla raster inräknade, totalt 59 km till Somerset, PA. Sista milen då det var någorlunda plant var jag riktig stark höll nära femminuterstempo. Var det kanske chipspåsen från Dollar General som gav ny kraft?

Appalacherna med alla sina backar och lövträdsklädda berg är bland det vackraste jag sett på denna resa.

När det är så här brant är också nerförsbackarna jobbiga. Allt bromsande gör att du får ont på framsidan av låren men nu har jag sprungit så mycket utför så jag känner inget längre. Är inte kroppen en fantastisk skapelse som vänjer sig vid allt?

Från botten till toppen. Motellet igår var bland de sämsta jag legat på men idag har jag checkat in på lyxiga Comfort Inn i Somerset. Under hela dagen tänkte jag på lyxen som väntade och då gick det mycket lättare. Morgondagen blir också lång men även då kan jag se fram emot ett toppenmotell.

Keep on running!

Jo, jag lever trots utebliven rapport igår. Bodde på ett riktigt uselt motell där internet inte fungerade. Det var lite kusligt eftersom jag fruktade att det var fel på min dator.

Ja det är hemskt vad jag är beroeonde av datorn. Jag satt fast på Melody Motor Lodge i Connelsville, ett motell där det är glasruta i receptionen, sladd på fjärrkontrollen så att ingen ska ta den, nersuttna möbler och en massa klisterlappar på väggarna med upplysningar om vad man inte får göra. Kort sagt, värsta "Runemotellet",  dessutom långt utanför stan.

Där satt jag smått förtvivlad, visste inte ens vart jag skulle springa nästa dag. Jag fruktade att det skulle bli samma datakris som under löpet 2010. Men jag kunde ändå sova gott efter tuffa 52 km. Kanske var det inte så farligt, datorn hade ju fungerat några timmar tidigare?

Gud ske pris för McDonalds! När jag nu på morgonen startar datorn på McDonalds i Connelsville får jag internetkontakt. Och jag vet vart jag ska springa. Det blir mycket tufft idag eftersom det är nu de riktiga Appalacherna börjar. Men dessbättre har jag ett fint motell att se fram emot, Comfort Inn i Somerset.

Jag får ta en funderarepå hur jag ska bli mindre internetberoende. Helt klart måste jag lägga in alla etapper i min gps och skriva ner mer på papper. Andra lösningar?

Keep on running!

Ett glädjehopp vid den gamla gränsskylten. Det är första gången jag är i Pennsylvania.

Här går det undan. Igår West Virgina, idag Pennsylvania. Här bor jag förstklassigt på ett B&B med anor från 1794.

Gårdagens trötthet kändes knappt av, idag klämde jag 62 km i ett mycket kuperat landskap. Jan hade förvarnat om att etappen skulle bli besvärlig. Det brukar i regel vara en motivationshöjare. Jag har hittills följt tidsplanen exakt och det är jag stolt över. Enligt Jans beräkningar går jag i mål i Ocean Grove, NJ, vid lunchtid måndagen den 25 juni. Alltså bara två veckor kvar- vad tiden har gått fort!

Century Inn, Scenery Hill, PA.           Mitt rum (jodå,internet funkade bra).

Bed & Breakfast i USA är ofta liktydigt med lyxboende. Det stämmer bra inpå Century Inn i Scenery Hill där jag bor som enda gäst. På dörren till mitt rum sitter en skylt med namnet David Bradford. Vem denne förmodligen betydelsfullae person är vet jag inte. Här beställde jag in en smörgås och fick en hel middag. Hela kalaset, inklusive boende i billigaste rummet och frukost samt dricks, kostade mig 115 dollar. Värt varenda dollar.

Landskapet med alla kullar, träd och långa, slingrande  backar är väldigt vacket. I de små städerna jag springer förbi luktar det kol, troligen använder man kol för uppvärmning och matlagning. Här är också riktig glesbygd. Idag fick jag den enda negativa kommentaren av en chaufför som stannat sin långtradare på gårdsplanen:

- Du måste ha mycket tid och pengar om du inte har något vettigare att syssla med.

Exakt!

Vackert landskap utanför Scenary Hill, PA. Morgondagens etapp blir ännu mer kuperad.

Vid gränsen mellan West Virginia och Pennsylvania ligger en krog med namnet "Last Shot Border" samt en tobaksbutik där butiksinnehavaren berättar att en limpa Marlboro kostar 48 dollar mot 60 dollar i Pennsylvania.

Hur går affärerna?

-Strålande, skrattar den tandlösa kvinnan och undrar om jag ska ha en limpa.

Nej det blev varken bloss eller shot vid gränsen, däremot ett hopp.

Keep on running!

Ett glädjehopp vid delstatsskylten, som satt vid första bron över Ohiofloden.

Det var drygt 30 grader idag så jag prövade en isdrink på Dairy Queen i Clarskville. Den knockade mig- jag blev svimfärdig, fick lägga mig på en soffa och trodde jag skulle dö.

Riktigt otäckt det där. Jag drabbades av fruktansvärd huvudvärk under 10-20 sekunder och ville bara skrika efter varmvatten att dricka. Men medan jag låg halvt medvetslös på soffan tänkte jag att jag var ju helt okej när jag steg in på restaurangen så det var säkert inget farligt. Efteråt pratade jag med två personer och alla kände igen symptomen.

-Det är vanligt här när man äter kall glass eller is. Vi kallar det för brain freeze.

Jag hade beställt in en "Artic Rush", en issörja med citronsmak och som skulle intas med ett sugrör. Det var sista gången jag tar den drinken.

Jag är nu i West Virgina efter 61 km löpning från Barnesville, Ohio. Det här var en av mina tuffare etapper, mycket backar men värmen verkar jag ändå klara bra, trots problemen med drinken. Min gps visade mig också fel i Wheeling där det blev en hel del irrande och inte fick jag hjälp av en person som påstod att jag kunde springa över en motorvägsbro som säkert varit avstängd de senaste 20 åren. Skulle jag korsa den hade jag behövt en machete för att ta mig igenom all sly.

Fantomen i Morristown.                     Clarksville, Ohio.

Andra bron över Ohiofloden.                Fullt på"Runes" motell, blev dyrt Super8.

Tyvärr blir de två kommand etapperna ännu tuffare. Kanske måste vi göra en korrigering av den planerade rutten. Får se hur jag känner mig i morgon men just nu i skrivande stund runt midnatt känner jag mig rätt slak.

Keep on running!