Glad och stolt pappa. På McDonalds i Winchester, Indiana, kollar jag resultaten från dagens Stockholm Marathon och ser att bägge sönerna tagit sig i mål.

Mina 59 km idag till Union City är inte mycket att orda om. Dagens hjältar är alla som i det vidriga vädret tog sig i mål i Stocklholm Marathon, bland annat mina söner Erik och Olof.

Alla föräldrar vill att deras barn ska motionera, gärna springa. Men hur får man barnen att röra på sig mera? Ja, inte genom att tjata, tror jag. Jag har aldrig uppmanat mina barn att börja jogga, ändå gör alla fem det och alla tre pojkarna har nu sprungit maran. Jag hoppas naturligtvis att jag varit ett föredöme.

När jag idag på internet kunde kolla att både Erik och förstgångslöparen Olof tagit sig i mål blev jag oerhört stolt och glad. Det var nog den bästa nyhet jag kunde få. Ni hör, jag börjar bli riktigt blödig efter 2,5 månad i Amerika.

För ett tag sedan fick jag ett mejl från en annan stolt pappa. Han tränade inför Stockholm Marathon och berättade att hans 5-årige son blivit väldigt löpintresserad och hängde med pappa 3-4 gånger i veckan på hans träningsrundor. Pappan såg möjligen en blivande topplöpare i sonen och undrade nu hur mycket sonen kunde träna, själv ville pojken springa minst en mil varje gång.

Jag svarade utförligt att det nog var bästa att skynda långsamt och att jag sett många talanger bränna krutet i alltför unga år. Rundor på en mil lät också i längsta laget. Jag räknade med att pappan skulle höra av sig, kanske ett tack eller en utskällning för att jag inte begrep något. Men jag fick aldrig något svar och jag förmodar att pappan egentligen inte ville höra min åsikt. Men uppenbarligen fungerade hans egen träning mycket bra för det blev ett rejält pers på maran.

Två frågor:

# Imorgon söndag händer något speciellt bara efter två minuters löpning. Vad kan det vara?

# Vad är det för ras på kossan? Jag vet inte själv.

Allt är BIG i USA, även kohornen. Men vad är det för ras ? Bilden utanför samhället Farmland, Indiana.

Keep on running!

Dean Miers i Yorktown har samlat på sig 200-300 cyklar, som han reparerar och säljer.

Det var i Wyoming vintertajtsen byttes mot kortbyxor. Idag togs tajtsen fram igen. Tolv grader är inte särskilt kallt men att jag fryser beror kanske på att jag magrat.

Nej det räckte inte med vantar, långärmad tröja och löparjacka. På sista etappen idag till Muncie, Indiana, var jag tvungen att också täcka benen. Ändå frös jag. I morgon lördag utlovas varmare väder.

I Yorktown stannar jag till och pratar med den 64-årige pensionerade yrkesmilitären och polisen, Dean Miers. I en nerlagd bensinstation, fd Union 76, säljer och reparerar han cyklar. Jag hajar till när jag ser hans enorma lager av cyklar som står huller om buller.

-Jag vet inte hur många det är, kanske 200-300. Det här är min hobby.

Att vara cykelhandlare i en amerikansk småstad måste vara tufft. Jag ser få som cyklar, ännu färre som joggar. Dean kollade däcken på min kärra och konstaterade att de nog inte var i bästa skick. I nästa vecka byter jag till nya däck.

Totalt blev dagens distans 62 km.

Keep on running!

Vantar och löparjacka på. Idag var det kallt men det gick undan. Bilden från McDonalds i staden Anderson, Indiana.

En "liverapport" efter halva dagens sträcka. Nu är det kallt, 12 grader. Men det är perfekt löparväder, samma som löparna verkar få i Stockholm Marathon.

De cirka tre milen till staden Anderson i Indiana gick på tre timmar och jag sprang oavbrutet. När det är kallt går det lätt men det gäller ändå att hålla igen. Bara en liter vätska gick åt. Nu återstår dryga tre mil till dagens slutmål, Muncie.

Keep on running!

Min bild av USA är splittrad. Fotot togs utanför staden Westfield, Indiana där flaggan ingick i helgens stora Memorial-firande.

-Thank you sweetie, säger den säkert 70-åriga kassörskan på Walmart i Noblesville när jag betalar för min Gatorade. God bless you, säger en annan när jag lämnar McDonalds. Det är amerikanen i ett nötskal- serviceinriktad, omtänksam och social i största allmänhet mot främlingar.

Ibland har jag lekt med tanken att bosätta mig permanent i en amerikansk småstad. Det skulle inte vara några problem att få bekanta. Det är bara att starta en löparklubb, problemet är väl snarare att få medlemmar till klubben . . .

Det är framför allt människorna jag gillar. Småpratet, de vänliga orden, den positiva attityden till livet och avsaknaden av all bufflighet- det uppskattar jag. Men amerikanens syn på sin egen förträfflighet och att USA är världens medelpunkt och att det är de amerikanska värderingarna som ska gälla i världen, det ogillar jag. Hur många idiotiska krig har inte detta land varit inblandat i, konflikter man inte haft någon anledning att dras in i? Och under den gånga helgen har soldaterna hyllats som hjältar och försvarare av de "rätta" värdena, det vill säga de amerikanska. Detta är svårt att förstå för en europé.

Nej, någon flytt hit blir det inte. Men att vara gäst här, dessutom från Sverige, är synnerligen trevligt. Jag tror dock inte att en amerikansk löpare fått samma bemötande.

Min bild av Amerika som det välmående, rika landet har fått sig en törn. Det jag som löpare ser från vägkanten är snarare ett "fattigt" och slitet land. Husen är sämre, vägarna och annan infrastruktur är sämre och många restauranger, mackar, motell etc är i ett bedrövligt skick. Och jag ser slum och fattiga människor, det är kontrasternas land.

Det är småstäderna och den amerikanska landbygden jag ser. Det finns också ett annat Amerika, det rika och vackra, ofta i storstäderna men dessa undviker jag. Det är i de stora städerna den värsta slummen finns.

Det är lätt att bli blind och efter ett tag inte se "misären". Hur många hemska offentliga toaletter, nerslitna restauranger, förfallna byggnader, skräpiga och slitna vägar etc har jag inte sett? Mycket handlar om amerikanens annorlunda attityd; varför hålla saker i snyggt skick om det inte ger några pengar. Här är det penningen som genomsyrar allt. Ändå gillar jag USA.

Noblesville 2012.                               Noblesville 2007.

Dagens löpning från Lebanon till Noblesville blev 45 km och gick i jobbig motvind. Regnet kom precis när jag anlänt till Super8.

Keep on running!

Tvätt på Super8 i Lebanon, Indiana. De flesta kedjemotellen har en "guest laundry" med enkla tvättmaskiner där det kostar en dollar. För det mesta handtvättar jag dock på rummet.

Jag är en luffare, ser ut som en luffare men ska inte behöva lukta som en luffare. Bra hygien tror jag är avgörande för om detta löp ska lyckas.

Hemma är jag nog ganska normal med det mesta. Men här är jag en pedant av guds nåde. Varenda pryl har sin bestämda plats i packningen. Jag har en särskilt rutin för hur det går till när jag lämnar motellet så att inget blir kvarglömt. Ja, jag har rutiner för nästan allt. Det som fungerade igår fungerar också idag, resonerar jag.

Jag tänker hela tiden på hur oerhört sårbar jag är. Minsta felsteg och allt är över. Här gäller det att vara försiktig med allt, särskilt i trafiken. Jag har minst dubbel uppsättning av det mesta om något skull gå sönder. Antalet kreditkort uppgår till tre, jag ska aldrig behöva stå utan pengar. Men jag bär inte med mig en enda pryl som inte behövs.

Så fort något håller på att gå sönder lagar jag omedelbart eller byter ut. Det får kosta vad det kosta vill. Och baby joggern vårdar jag som om det vore mitt barn. Ja ni hör, jag är fullständigt odräglig och skulle inte vara rolig att leva tillsammans med just nu. Men jag brukar bli helt normal när jag kommit hem.

Baby joggern ja, min "cousin" i San Franscisco Linda Feldman, har lyckats fixa nya däck till kärran. Baby Jogger direktlevererar till Ohio där Linda ordnat en liten släktträff om cirka en vecka. Vilken lycka! Allt verkar gå min väg.

Min enda lyx är motellboendet. Just nu har jag en svit på Super8 med den största King Size bed jag någonsin sett men 60 dollar och 47 cent är inget att knorra över. Att jag konsekvent vägrar campa hänger ihop med hygienen, jag vill inte krypa ner svettig i en sovsäck och slåss mot myggen hela natten och sedan vakna med ryggvärk, myggbett och starta utan att ha fått någon riktig frukost. Nej, vilan och det trivsamma bloggandet behöver jag. Detta är ändå en nöjestripp.

Dagens löpning från Crawfordsville till Lebanon blev bara 38 km, kanske den hittills kortaste. Svalt och medvind gjorde det extra lätt. Min fru hade skämts idag om hon sett luffaren sitta och snarka efter maten på en mack. Men kanske var jag ursäktad, det var ju ändå på kedjan Marathon. Imorgon väntas regn, värmeböljan är över.

Keep on running!

Ett glädjehopp vid Indianaskylten. Här hoppade jag också för femår sedan.

Tredje dagen med en 6-milare. Och så en ny delstat och en ny tidszon. Här går det undan!

Jäklar vilken form jag är i! Benen bara pinnar på, jag tycks aldrig bli trött och värmen klarar jag otroligt bra. Jag förstår ingenting, när kommer motgångarna?

Jag har nu upparbetat ett sådant självförtroende att jag aldrig tvivlar på att jag ska nå dagens slutmål. Jag vet att jag alltid kommer fram även om det bitvis kan gå tungt. Jag märker mer och mer att jag lever på rutinen. Men jag får se upp så jag inte blir allt för styv i korken.

Indiana är mycket vackert med slingrande vägar, massor av lövträd och samhällena ligger tätt här. Perfekt för en löpare.

Dagen blev lång och het, totalt 68 km, till Crawfordsville i Indiana. Ja, jag är nu i Indiana. Lite tråkigt att ha lämnat Illinois, som också är en vacker och platt delstat. När jag vet att dagen kommer att bli lång och kanske besvärlig ställer jag in mig på det redan dagen innan. Och då brukar det inte bli några problem. Det är de på pappret "lätta dagarna" som kan bli de jobbiga. Kanske blir det så i morgon med baar cirka fyra mil till Lebanon.

Mark Munro bjöd på middag.             Megan Craig och barnen hjälpte mig hitta ett motell i Crawfortsville.

När jag närmade mig slutmålet Crawfordsville mötte jag en man som var ute och sprang med sin hund. Naturligtvis blev det en pratstund och det hela slutade med att jag blev hembjuden på middag till familjen Mark och Sarah Bruno.

Och när jag irriat runt i Crawfordsville i sökandet efter ett motell (det var nerlagt) träffade jag Megan Craig med egna och andras barn utanför en villa. Jag var då lite desperat, klockan var sen och jag var på väg ner till motorvägen för att hitta ett motell. Tur att hon stoppade mig, det hade annars blivit en jätteomväg. Hon tipsade om ett ganska centralt beläget motell, Riviera Motel söder om stan. Det hade dock inget internet så detta skrivs närmare midnatt på McDonalds. Snart kastas jag ut härifrån.

Keep on running!

Lycklige Chris Spanglo med sin reklamskylt i en gatukorsning i Urbana. Kvinnan däremot klagade över att hon inte får några jobb.

-Oh boy, I earn 8 bucks per our, säger 15-årige Chris Spanglo spontant. Han står där med sin reklamskylt i en gatukorsning och känner sig nyrik.

Levande reklamskyltar är inte så vanliga i Sverige men här ser man företeelsen överallt. Ibland kan det handla om rena förnedringen, personer som en stekhet dag står i kycklingdräkt utanför KFC och viftar vilt med armarna.

Jag har precis checkat ut från motellet då jag får syn på Chris. Han berättar att han ska stå där åtta timmar. Det kommer att bli över 30 grader men han har försett sig med solglasägon och skärmmössa och kompisen ett stycke bort har en kylväska med dricka. Just där Chris står finns ett träd som ger lite skugga men hans dag kommer att bli lika lång och jobbig som min.

En kvinna kommer förbi och verkar nästan avundsjuk på plaktbärarnas lön.

-Jag får inga jobb trots att jag har körkort, klagar hon och försvinner över övergångsstället.

Alldeles intill ligger ultralöparen Rune Larssons "favoritmotell", motellet med det omskrivna skotthålet och blodfläckarna på väggarna. Jag kan inte låta bli att titta in och ställa några frågor till ägaren. Han verkar helt oförstående till mitt morbida intresse. Kvällen innan har jag sonderat terrängen lite och fått höra att på det här motellet ska jag inte bo, där bor mest skumma typer. Man kan då tro att priset skulle vara därefter men Courtesey Motel tar 45 dollar natten inklusive skatt, billigt men inget rövarpris.

Courtesy Motel, Urbana, Illinois.         Paus på gamla banktrappan i Fithian, Illinois.

Idag var det något svalare men luftfuktigheten var högre varför dagens löpning på 62 km från Urbana till Danville var nästan lika krävande som gårdagens. Men det riktiga trevliga var att det vimlade av små samhällen där jag kunde göra kortare matstopp. Slingrande vägar och lummigt gjorde resan dessutom vacker.

Imorgon händer något speciellt. Vad tror ni det kan vara?

Keep on running!

Skylten utanför en bank i Urbana, Illinois, visar 98 Fahrenhieit vilket motsvarar 37 grader. Min nya ökenkeps var toppen.

Ingen vettig människa är ute och springer en så här varm dag. Men jag sprang 66 km i 37-gradig hetta.

Nyhetssändningarna rapporterade om den varmaste dagen på över 20 år i Urbana, huvudstad i Illinois. Just den dagen lyckades jag pricka in. Men det gick förvånansvärt bra, jag gick knappt något men tog flera pauser, sov längs vägen och var ute i nära tolv timmar.

Morgonen började med att jag tankande mig full med nära två liter kall chokladmjölk. Under själva löpningen drack jag totalt 13 liter, mest kall sportdryck från min termos och kall cola från mackar och restauranger. Detta var nog "personligt rekord" i drickande.

Uppenbarligen klarar jag värmen bra. Fast särskilt skönt var det ju inte. Asfalten nästan kokade och där man lagat vägen med tjära fastnade skorna. Jag drack med jämna intervaller, i regel efter varannan kilometer. Att få i sig kall dryck är underbart. Ibland stannade jag till vid något hus och fick vattenpåfyllning. Just den här sträckan var annars ovanligt besvärlig med endast ett matställe.

Det är memorial weekend. Folk är lediga och man minns alla som stupat i krigen USA fört. Det är också en helg då många passar på att besöka släkt och vänner och vara ute i naturen. Jag möter flera bilar med racerbåtar på släp på väg till den stora kraftverkssjön Lincoln Lake jag nyss passerat.

Båtarna har nummerplåt.                   Inget hjälmtvång i Illinois, många kör barhuvat.

På den glest trafikerade state hwy 10 hör jag plötsligt dova  trummor och indiansk sång. Jag blir nyfiken och svänger av vägen och får bevittna ett lite udda memorial-firande. En grupp på kanske 20 personer är samlade utanför ett nybyggt hus mitt ute på landet och under ett träd sitter en grupp män och trummar och sjunger religiösa sånger från Lakota Sioux-stammen i South Dakota. Man har haft dessa träffar de senaste 20 åren och folk kommer från hela Illinois. Fantastiskt att jag fick uppleva detta och dessutom berätta lite om mitt coast to coast.

Indiansk sång. I mitten (ljus skjorta) ledaren, Gil Scovill.

Keep on running!