Isbitar i löparkepsen kylde för en kort stund men snart hade isen smällt och jag kunde inte få tag på någon ny is.

Dagen skulle bli kort och behaglig. Men att springa 42 km i 34 graders hetta var inte behagligt.

När jag i morse lämnade Lincoln var kärran lastad med fem liter vätska och is. Själv var jag fulltankad för jag visste att det skulle bli en het dag. Subway var sista tankstället innan 35 km ren ödemark tog vid så jag passade på att även där fylla upp mig, nu med en massa iste och jag tog en mugg isbitar för kepsen.

Helene frågar om man kan dricka för mycket. Nej, jag tror inte det. När dagen var över fortsatte jag att dricka ända framtill sänggående. Och några toalettbesök behövdes inte.

I spökstaden Beason, Illinois,  fanns en läskedrycksautomat till min stora glädje. Annars är Beason inget att glädjas åt, här mördades 2009 en familj på fem personer. Morden är ouppklarade men två bröder är misstänkta och rättegång pågår.

När det är riktigt varmt drar jag naturligtvis ner på tempot. Hastighetsmätaren visade för det mesta på 9-10 km i timman. Att springa så här långsamt är en svår teknik och jag behärskar den inte helt. Men hittar du exakt rätt tempo blir det vägvinnande.

Imorgon väntar en tuff dag, 65 km till Urbana. Väderrapporten säger att det ska bli ännu varmare, som högst 35 grader. Och nu vid 22-tiden är det 28 grader och fuktigt. Det får bli tidig start imorgon.

Keep on running!

Blå- och rödljusen på. Polisen i Easton, Illinois, har stoppat en bil på Main Street. Samhället har 370 invånare och egen polis.

USA är ingen polisstat. Men här finns gott om poliser och även de minsta samhällena kan ha egen polis.

När jag idag rullade in på Main Street i Easton, en håla i Illinois med 370 invånare, såg jag en polisbil med blinkande ljus. En trafikolycka? Nej, det var tydligen bara en vanlig trafikkontroll.

Inne på den lilla restaurangen berättade jag om "dramatiken" ute på gatan. Jag fick då veta att Easton, som klassas som village, håller sig med egen polis. Hur kan detta vara möjligt i ett så litet samhälle?

-Fast vi har inte polis dygnet runt, bara 60 timmar i veckan . . .

60 timmar i veckan! Helt otroligt. Merparten av poliskostnaderna täcks av Eastonborna själva via en lokal fastighetsskatt, resten finansieras med hjälp av federala och statliga medel, får jag veta.

Polisen har väl ett större arbetsområde än bara tätorten? frågar jag.

- Nej, det är bara här de är, resten sköter andra poliser.

Hur polisen i Easton fördriver sina dagar vore intressant att veta. Risken är nog stor att polisen är överdrivet nitisk, man måste väl på något sätt motivera att det behövs ett antal deltidsanställda poliser för att trygga säkerheten för 370 invånare.

Totalt finns det nära en miljon poliser i USA och var tredje mindre stad håller sig med polis. Utslaget på hela befolkningen motsvarar det 0,3 procent. I Sverige finns det drygt 20 000 poliser och civilanställda vilket gör en en andel på cirka 0,20 procent.

Jerry Hattfield i Mason City, Illinois, klipper mig. Frisörstolarna är från 1930-talet och klippningen kostade 10 dollar men han fick 12.

Dagens löpning från Havana till Lincoln på dåliga vägar utan vägren blev 63 kilometer. Det var lika varmt idag men det gick något lättare eftersom motvinden inte var lika besvärande. Termosen med kall sportdryck blev räddningen. Nya krafter hämtades också på en grillbar i New Holland där man varje fredag från klockan 17.05 serverar gästerna gratissmögås med tonfisk. Svettig svensk tog två och massor av cola.

Keep on running!

Bilar, en motorcykel och en barnvagn utanför en bar i Table Grove, Illinois. Hur många körde/sprang härifrån nyktra?

Jag ser inga berusade på gatorna i de amerikanska småstäderna. Men på barerna finns dom. Och många har kommit hit med bil och de kör berusade hem.

Nej, Amerika är inget föredöme när det gäller trafiksäkerhet. Svenska Trafikverket beskriver USA som ett "u-land". Och det beror mycket på att många förare är berusade. I 40 procent av alla dödsolyckor här var föraren berusad. I Sverige är siffran lägre men ändå hög, runt 30 procent.

Lite läskigt med tanke på att jag är så utsatt i trafiken. Varför så många kör berusade i USA vet jag inte men en orsak kan vara förekomsten av alla barer. Varenda håla håller sig med en bar, de är öppna även dagtid och de stänger först när sista kunden ragglar ut. Och i USA går man aldrig till något, man kör bil.

Jag har varit inne på mängder av barer och svingat en cola. Alltid sitter det några berusade personer därinne och de flesta har kommit i egen bil. Hela systemet med barer bygger delvis på att kunden kommer i bil, barerna ligger ofta en bit utanför stadskärnan. Rena vansinnet att ge en bar tillstånd för en sådan placering.

På mackarna säljs kanske mer gallons öl än bensin. Också mycket märkligt.

Snuskigt skjul men med god mat.        Min nya termos på 3,8 l (en gallon)

Farlig bro för mig över Illinois River.     Blåsten när rycka upp majsplantorna.

Dagens löpning blev lång (62 km) och mycket krävande. Det blåste så kraftig motvind att det knappt gick att springa men jag sprang ändå. Hastigheten var ibland nere i låga 8-9 kilometer i timman men det var ändå snabbare än gång. Oj, vad jag kände mig stark idag!

Den nya termosen med pip funkar bra. Jag fyller den med is och sportdryck och idag när det var uppemot 32 grader drack jag en mugg varann kilometer. Jag hade stenkoll på vägmätaren och drack även när jag inte kände mig törstig. Jag köpte också dryck och hade några reservflaskor i kärran. Totalt gick det idag åt 7-8 liter, mer lär det blir när värmen stiger.

Vägmätaren underlättar väldigt när man springer långsamt. Det känns som man står stilla men genom att hela tiden titta på mätaren förstår jag att jag faktiskt rör mig framåt.

Imorgon också en lång och varm dag till Lincoln. Efter två "loppemotell" väntar äntligen ett "riktigt" motell (Super8).

Keep on running!

Vacker byggnad i Macomb, Illinois.

Just nu springer jag samma rutt i Illinois som cost to coast-legendaren Rune Larsson sprang 2004. Här i Macomb bor jag på samma motelll som Rune och kanske checkar jag också in på hans berömda motell i Urbana med blodfläckar och kulhål i väggen.

Rune har varit min inspiratör, mentor skulle man kanske säga idag. Inför löpet 2005 Chicago-New Orleans fick jag många goda råd av honom, samma inför det första coast to coast två år senare.

Dagen skulle kunna sammanfattas: 50 jobbiga kilometrar i tryckande värme och svår motvind. I Colchester (1 500 invånare) slank jag in på biblioteket för att pusta ut och kolla min epost.

I samspråk med John Dodd, som arbetar på biblioteket i Colchester.

Morgondagen till Havanna (62 km) blir ännu varmare, 32 grader. Jag köpte därför idag en termos jag ska ha under kärran för att få kall dryck.

Keep on running!

Delstatsgränsen gick mitt på bron över Mississippifloden mellan städerna Keokuk, IA, och Hamilton, IL. Det blev som vanligt ett glädjehopp vid gränspassagen.

Äntligen är jag i Illinois! Ja, verkligen äntligen för vägarna i Iowa har varit för bedrövliga för en löpare med kärra.

Cirka klockan 15.30 idag passerade jag den mäktiga Mississippifloden, USA:s näst längsta flod. Vattnet var brunt och det strömmade starkt. Det här var en viktig milstolpe. Nu går löpet in i en ny fas: Illinois är platt, städerna ligger något tätare och det är förhoppningsvis slut på alla "Stevar".

Det märktes direkt att jag kommit in i en ny delstat. Plötsligt fanns en asfalterad vägren att springa på, visserligen smal, men här kände jag mig säker. Och nu är det också slut på de tröttsamma "rolling hills". Ändlösa majsfält och enorma raksträckor väntar istället, kanske inte heller så inspirerande.

Det riktigt spratt i benen när jag kom in i Illinois. Löphastigheten ökade från 10-11 km i timman till 12-13. Fast i sanningens namn berodde det nog mest på medvinden. Men jag är i toppform.

Efter Keokuk (11 000 invånare) gjorde jag ett snabbstopp i Hamilton, en stad med 3 000 invånare vid Mississippiflodens östra strand. Det var ett nedbrunnet hus i centrum som väckte intresset. Det såg förskräckligt ut, brandresterna blockerade trottoaren och det verkade som om branden inträffat för ganska länge sedan. Hur kan det få se ut så här?

En sorglig historia. I branden dödades ett barn på fyra månader. Husägaren vägrar att rensa upp och för nu en segdragen process i domstol.

Jag stegade in på en frisörsalong, granne med det nedbrunna huset. Där fick jag veta att branden inträffade i januari men att inga upprensningsarbeten gjorts sedan dess. Ägaren processade i domstol och vägrade rensa upp av ekonomiska skäl. Det här är ett exempel på nackdelarna med den starka äganderätten i USA. Äger du ett hus behöver du inte göra någonting, det kan stå och förfalla och pressen från kommunen eller staten är närmast obefintlig. Hade denna brand inträffat i Sverige hade brandresterna varit borta för länge sedan.

Dagens löpning, från Donnellson till Carthage, 54 km.

Keep on running!

Nu vet jag nästan exakt hur långt detta coast to coast blir. Totalsträckan ser ut att bli 509 mil, det kortaste av mina tre löp över kontinenten.

Räkneverket stod tidigare på 520 mil men har nu justerats ner med elva mil till 509 och därmed har procentsiffran över avverkad sträcka stigit något. Plötsligt känns den återsående delen inte lika lång.

Det jag mätt är hur långt kärran rullat, inklusive diverse felspringningar och strosande runt i olika städer. Jag har helt gått på de uppgifter min gps visat.

Det första löpet 2007 blev 510 mil och det andra 2010 532 mil. Dagssnittet är ungefär det samma, cirka 52-53 km. Jag är lite stolt över att jag kunnat hålla den siffran oförändrad genom åren. Hade jag haft följebil tror jag det varit möjligt att springa cirka 60 km om dagen och komma ner på 85 dagar. Det hade ändå inte varit särskilt märkvärdigt, medianen bland de manliga coast to coast-löparna ligger på 82 dagar. Å andra sidan är de inte 64 år, medianåldern är 36. Dessutom har 8 av 10 följebil.

Detta skrivs från McDonalds i staden Keokuk, Iowa. Klockan är 14 och om cirka en timma springer jag över Mississippifloden. Spännande!

Keep on running!

Jag springer längs Des Moines River. Här finns knappt någon biltrafik och det är lummigt ocvh vackert.

Sol, medvind och vackra omgivningar. Kan det bli bättre? Sista delen av Iowa är kanske det finaste partiet av hela detta coast to coast.

Idag var jag lite vild och busig och avvek från Jans planerade rutt. Istället för att följa den tämligen trista highway 2 vek jag in på en slingrande liten vacker väg, som följde Des Moines River. Jag har sprungit här förr så jag visste vad som väntade.

Jag kom till Bonaparte, en småstad med vackra stenhus från mitten av 1800-talet. Husen byggdes av mormonor på väg mot Utah.

Bonaparte, Iowa.

Nästa stad var Farmington där jag beställde in cola och vaniljglass på fat. Vad gott det skulle vara med jordgubbar till glassen. Jag har inte mer än tänkt tanken förrän en äldre man stiger in och delar med sig av sina jordgubbar han nyss plockat i sin trädgård. Nu om någonsin förstår jag att jag är i paradiset.

I Farmington stegade jag in på kommunkontoret och bad att få låna internet. Här flankeras jag av city clerk Nichole Jarvis och city mayor Janet Browning.

Och hur var det med försäljniingen av Hotel Manning i Keosaqua? Ägaren berättade att hotellet var svårsålt och att han begär 2,8 miljoner dollar. Kanske skulle man slå till?

Receptionen Hotel Manning, Iowa.      Enda gästeni matsalen.

Keep on running!

Bron över Des Moines River till Keosauqua. Anrika Hotel Manning i bakgrunden.

Idag passerade jag en av Mississippis bifloder, Des Moines River. Nu känns det som om jag verkligen har grepp om det här löpet. På tisdag korsar jag Mississippi och då om någonsin kan jag vara (nästan) säker på att jag tar mig till Atlanten.

Det går otroligt bra. Nej, jag överdriver inte. Jag är urstark. Idag råkade jag springa fel, läste Jans ruttbeskrivning dåligt, och de tänkta 44 km blev 52. Men de extra åtta kilometrarna tog jag med en klackspark. Jag hade ju härlig medvind så det gick som en dans. Det goda med felspringningen var att nu kom jag till två små städer där jag kunde få mat.

Iowa har plötsligt blivit platt. Här är mycket träd och grönska. Och den mäktiga Des Moines River är en skönhet utan like. Den lilla staden Keosauqua, som jag varit i tidigare, var också en trevlig bekantskap. Jag bor på anrika Hotel Manning från 1899, ett "spökslott" där ägaren direkt kände igen mig. Hotellet är till salu och jag ska fråga om priset imorgon.

Keosauqua, Iowa.                             Hotel Manning är kulturminnesskyddat.

Dori Franklin, Van Buren, Iowa.          Kaniner till salu, hwy 2, Iowa.

I Keosauqua hamnade jag mitt i en studentskiva. Väldigt trevligt- på en restaurang hade 18-åriga Dori Franklin fest för sina släktingar och vänner. Dori gick ut som kursetta och ska fortsätta på universitetet i Hannibal, Missouri.

- Jag ska plugga matte och min dröm är att komma tillbaka till Keoasauqua som lärare.

Jag frågar henne hur hon ska finansiera sina studier.

-Jag har fått stipendier och kommer också att jobba som administratör på universitetet.

Inga studielån?

-Nej, men dom flesta tar studielån och lånen är rätt förmånliga.

Hur många tog studenten i din skola?

-Vi var 54 stycken men en kuggades tyvärr.

När jag lämnar restaurangen och ska betala säger servetrisen att notan är betald. Av vem frågar jag och hon pekar på en pojke (tyvärr tog jag inte hans namn) som också gått ut High School. Jag pratar med honom och blir väldigt rörd. Han är så underbar, påminner om min yngste son Olof. Jag börjar nog bli lite blödig och har kanske hemlängtan ändå.

Keepon running!