Ett glädjehopp vid Nebraskaskylten utanför Pine Bluffs. I den här skylten fanns inga skotthål.

Wyoming är besegrat! Äntligen är jag i Nebraska och har nått "civilisationen".

Wyoming, den förmodligen svåraste delstaten av alla under detta coast to coast, blev lättare än jag trodde. De cirka 65 milen på mestadels trist och backig motorväg tog elva dagar. Att jag orkade och stod ut berodde nog mycket på medvinden och alla vänliga människor som ställde upp på en "Steve".

Nu när jag kommer in i mer tättbefolkade delstater känns det som om jag nått civilisationen. Det blir enklare att få mat, löpningen blir lättare och jag kommer inte att behöva så många "Stevar". Och med mer än 40 procent av sträckan avverkad och en helt frisk kropp känns det också som om att jag kommer att klara det hela. Men säker kan jag aldrig vara.

"Steve" Joe Bonds, Cheyenne.             Bra att veta!

Min sista exit på Interstate.                   Här har solen gått ner för länge sedan.

Dagens löpning från utkanten av Cheyenne, WY,  till Kimball, NE, blev 59 km och gick relativt lätt i den nu inte alltför starka medvinden, dessutom var det mestadels nerför. Lunchen på "Freds Place" i Pine Bluffs bestod av  en jättetallrik pommes frittes, kycklingmacka, salladsbord och massor av Pepsi och kaffe. Att få lunch mitt i löpet betyder oerhört mycket. Och vid framkomsten på Piza Hut i Kimball blev det köttfärssås och spagetti. Jag älskar den amerikanska maten, mycket bättre än sitt rykte!

Idag hade jag också många supportrar längs  vägen. Godstågen tutade, bilar stannade och jag fick förfriskningar. Men det mest märkliga var nog när en stor skåpbil stannade och ut strömmade en massa ungdomar som ville trycka min hand och bli fotograferade intill mig. Alla var dammsugarförsäljare och på väg till Colorado. Där rök en del visitkort och jag får nog vara lite mer restriktiv i fortsättningen. Jag som trodde att det skulle bli omöjligt att bli av med dem.

Jag ligger på Super8 i Kimball. En stortvätt i motellets tvättstuga hanns med men det dåliga samvetet är fortfarande självdeklarationen. Hur ska jag hinna allt?

Keep on running!

Min mössa blåste bort och hamnade mitt på järnvägsspåret. Det verkar vara hög tid för en klippning.

Jag har aldrig sprungit i så här kraftig medvind. Inte alls bra. Jag fick hålla stenhårt i kärran, bromsa med handbromsen och fötterna och ändå höll jag på att blåsa bort.

Wyoming är det värsta blåshål jag varit i. Nebraska är inte heller lugna gatan. Ändå har jag haft väldig tur med vädret här i Wyoming, det kan vara vinter vid den här tiden på året. Medvinden har ändå varit mest till fördel. En av finesserna med att springa från väst till öst är just chansen att få medvind.

Wyoming tillhör inte mina favoritstater, landskapet i södra delen är väldigt monotont. Och motorvägslöpning har inte gjort löpningen roligare. Därför ska det bli skönt när jag i morgon springer in i Nebraska. Det känns som om jag ska komma till "civilisationen". Det blir också slut på all motorvägslöpning framöver. I de mer tättbefolkade delstaterna får inte fotgängare vara på motorvägarna.

Idag blev det lite tid över för turistande i Cheyenne, Wyomings huvudstad med cirka 60 000 invånare. Staden ger ett ganska välmående intryck till skillnad från många andra amerikanska städer där citykärnan ofta är mer eller mindre död.

 

State Capitol, Cheyenne, WY.                  Hus i Cheynne, WY.

Wyoming med sina rika naturtillgångar på kol och naturgas och i viss mån olja borde innebära rikedom. Men överproduktion i USA av naturgas har pressat priserna och delstatsregeringen har tvingats hårdbanta- 2014 skärs budgeten ner med 8 procent. Kris även här alltså. För att få in pengar diskuteras att börja exportera kol till Kina via hamnar i Oregeon och Washington. Ett väldigt kontroversiellt projekt.

Det blev också tid för skoinköp, fjolårets Brooks Adrenaline till fyndpriset 325 kronor och Nike Free Run 3 för 540 kr, allt med lite "coast to coast rabatt". Jag blev skjutsad av ytterligare en "Steve", Ed, en 62-årig geolog och löpare. Även här tog  löparklubben emot mig med öppna famnen och erbjöd all tänkbar hjälp. Imorgon kommer "Joe" och hämtar mig klockan 07.30 och kör ut mig där jag slutade igår. Oj vilket flyt jag har just nu! Det enda som oroar är självdeklarationen. Den får jag försöka hinna med imorgon.

Keep on running!

Första riktiga pistolen jag håller i min hand. Den och en skarpladdad patron fick jag låna på en bar i Wyoming.

Jag bromsar in kärran utanför en bar på hemlig ort i Wyoming. Vid bardisken i det skumma ljuset sitter en pensionerad fastighetsmäklare och en överfriskad före detta soldat. Tio minuter senare har jag en pistol i min hand. . .

Wyoming har bland de liberalaste vapenlagarna i USA. Det var kanske därfför inte så konstigt att ägaren av den italienska restaurangen Lucianos i Laramie bar på en pistol innanför kavajen. Helt lagligt men fullständigt främmande för en svensk.

Men hur vanligt är det egentligen att folk bär på vapen? Jag bestämde mig för att göra en liten undersökning och stegade in på en bar på landsbygdenutanför Cheyenne. Jag berättade för de två vid bardisken om erfarenheterna från gårdagen. De lyssnade intresserat och den kvinnliga barägaren ville visa mig något hon hade bakom disken.

Barägaren visar mig pistolen hon har gömd bakom disken.

Har du använt den där pistolen? frågar jag.

-Nej, men den är bra att ha om kunderna skulle bli hotfulla. Då har jag rätt att skjuta ner dom, säger hon utan att blinka, och avslöjar att pistolen är laddad.

Och så visar hon mig två stora revolvrar som hänger helt synligt i ett hölster i hörnet innanför bardisken.

-Dom har vi i avskräckande syfte.

Plötsligt blir det fart på fastighetsmäklaren. Han går ut till sin bil och hämtar en liten pistol han har liggande i handskfacket.

-Jag bär den aldrig på mig, säger han och lämnar över pistolen till mig så att jag kan fotografera den. Och så lägger han en patron  i handen för att bilden ska bli komplett.

Då vaknar den före detta soldaten till.

-Jag är emot vapen, jag har sett så mycket skit. Har någon en pistol kan man aldrig på ett bra sätt komma ur en hotfull situation.

Det där tyckte jag lät förnuftigt och ger honom en eloge. Men barägaren och fastighetsmäklaren står fast i sin uppfattning; pistoler är något helt naturligt.

Får kunderna också ha pistol härinne? frågar jag.

-Ja, om dom sitter där borta vid borden men inte här vid bardisken, säger barägaren.

Fastighetsmäklaren visar stolt sin vapenlicens.

-Men nu behöver ingen ha licens för ett vapen här i Wyoming.

Jag frågar barägaren om hon får använda sina pistoler när kunderna börjar vifta med armarna och är hotfulla. Eller måste dom ha ett vapen eller kniv för att hon ska få skjuta?

-Det räcker med att dom vevar med armarna, säger hon bestämt.

Lite beklämd rullar jag vidare. Här är ju rena Vilda Västern, tänker jag. Vinden hugger tag i kärran så att den är nära att välta. Wyoming är inte bara en skjutglad stat, också rena blåshålet. Och så kommer regnet, jag fryser. Då bromsar en bil in, det är fastighetsmäklaren som vill ta en bild på den frågvise svensken.

Dagens löpning, totalt 64 km till Cheyenne, blev ganska tuff. Hade jag inte fått mat på halva sträckan av Mark Mercer, en 49-årig maratonlöpare från löparklubben i Cheyenne, ja då hade det blivit ännu besvärligare. Mark kom ut med bil och mötte och erbjöd mig också en "Steve" i morgon. I hans handskfack låg dessbättre ingen pistol.

Ännu en "Steve", ultralöparen Brian Martisius från Laramie, gav mig i morse lift till bergstoppen där jag slutade gårdagens löpning.

Keep on running!

 

Jag har nått högsta punkten under mitt coast to coast- 8 640 feet motsvarar 2 633 meter. Backen var nära en mil lång och jag sprang hela vägen, stannade bara 10 sekunder för att få i mig lite sportdryck.

Det luktar brända bromsband när lastbilarna krypkör nerför den nära en mil långa backen på Interstate 80 utanför Laramie. Jag springer i motsatt riktning och känner mig urstark, ja stark som en björn.

Även jag krypkör, hastighetsmätaren visar 7,5 km i timman. Jag håller detta tempo hela backen upp, det är inte fort men ändå nära 50 procent snabbare än om jag hade gått. För varje meter växer självförtroendet och jag bestämmer mig för att här ska inte tas ett enda gångsteg!

När jag väl når toppen är jag överlycklig. Det är inte runners high men inte långt ifrån. Jag förstår inte själv var jag fick krafterna ifrån. Innan backen hade jag ändå sprungit en mara.

Just denna backe är den högsta på hela I80. Möjligen har jag varit uppe på lite högre höjd i Utah men då satt jag fram på en snöskoter.

Ultralöparen Alec Mutig gjorde en "Steve".    Spagetti på Lucianos.

Gamla stan i Laramie, WY.                  Vackert hus i Laramie, WY.

Genom att ha tagit backen har morgondagens löpning (62 km) till Cheyenne, Wyomings huvudstad, plötsligt blivit mycket lättare. Jag sparar dessutom en dag och slipper campa.

Den här bloggen, som min bror Ragnar varje dag översätter till engelska, har också många amerikanska läsare. Och nu har folk börjat kontakta mig och erbjuder den ena "Steven" efter den andra! Så imorgon kan jag få oväntad hjälp med mat när jag viker av från motorvägen och springer på den helt öde Happy Jack Road mot Cheynne. Dan därpå väntar kanske en ny "Steve" så att distansen mellan två motell blir lite jämnare.

En annan glad "nyhet". Nu är det i princip nerförsbacke hela vägen till Appalacherna. Härligt! Dessutom lär jag vara sprängfylld med röda blodkroppar efter mer än en månads höghöjdsträning.

En annan av dagens höjdpunkter var lunchstoppet på Restaurang Lucianos (namnet efter en gangsterkung). Jag fick en lång pratstund med ägaren, en man i 60.årsåldern som satt vid ett bord och smuttade på ett glas vin och liksom jag åt spagetti med köttbullar. Det första han frågade mig var:

-Vilka vapenlagar har ni i Sverige?

Och så lättade han lite på kavajen så att jag kunde skymta en pistol!

Det roligaste idag var nog ändå supén hemma hos familjen Jeff French, ordförande i Laramies löparklubb. Där blev det också spagetti och köttbullar men utan pistol.

Dagens löpning totalt 53 km.

Keep on running!

Elk Mountain heter det vackra berget i bakgrunden. Starten här i morse kändes inte riktigt bra, allt hängde i luften och jag visste inte var jag skulle sova.

Tänk vad mycket enklare det hade varit om jag slapp den dagliga planeringen och bara behövde koncentrera mig på löpningen. Att inte veta om du kan få  logi, om folk är beredda att ställa upp på en "Steve", om det finns någon stans att äta etc är ett stressmoment. Men med hjälpsamma amerikaner brukar det lösa sig.

Jag kan inte erinra mig att jag under mina coast to coast stött på en enda amerikan som velat mig illa. Tvärtom, hjälpsamheten är mycket stor. Lite beror det väl på att jag som svensk löpare är en udda fågel och därmed kanske intressant. Men jag tror ändå att det finns en genuin hygglighet, särskilt mot europeer - amerikanen vill att vi ska komma hem och tala väl om USA..

Som lite förvirrad svensk har jag naturligtvis jättestor nytta av detta. Det som kan stressa mig är all osäkerhet om hur dan ska arta sig. Som t ex idag då jag inte visste om jag skulle lyckas ordna en "Steve" och i så fall  slippa campa. Men plötsligt  får jag följande sms från det hjälpsamma paret Joan och Bruce Nelson, som kört ut mig till gårdagens slutmål, Elk Mountain:

"You have a ride! His name is Jeff French. He is from the running club in Laramie. He will be at the truck stop at 4.30. He will be be in a silver Nissan."

Joan har under den sju timmar långa bilfärden hem till Utah ändå lyckats ordna en "Steve" för mig. När jag läser meddelandet får jag nya krafter och blir nästan gråtfärdig över denna enorma hjälpsamhet. Och imorgon ordnar löparklubben ytterligare  en "Steve". Det hela kan resultera i att jag kommer att ligga en dag före i tidsschemat och relativt enkelt klara den svåraste passagen av alla, Laramie-Cheyenne.

Jeff French, ordförande i löparklubben samt forskare och lärare på universitetet i Laramie, kom och hämtade mig i bil när jag gjort mitt dagsverke på 54 km. Imorgon hjälper han och andra i klubben mig  igen och jag är hembjudan på middag hos Jeffs familj.

Alla Stevar hit och dit gör att jag kommer stanna tre dagar i Laramie, så länge har jag aldrig varit i samma stad. Hoppas bara att jag får se lite annat än motellen och snabbmatskedjorna. Laramie har drygt 30 000 invånare och delstatens enda universitet. Ifjol korade tidningen Money Magazine Laramie till den bästa staden att pensionera sig i, bl a för låga skatter, bra utbildningsmöjligheter och vackra omgivningar. Men jag väljer nog Stockholm ändå!

Keep on running!

 

Premiär idag med kortbyxor och kortärmat. Idag bytte jag inte skor utan barfotaskorna, Nike Free, fick sitta på hela tiden

Dagen blev rekordlång, 78 kilometer. Men eftersom  jag var inställd på att det skulle bli långt och att det dessutom fanns två matställen längs vägen gick det.

Idag kom värmen till Wyoming och vintertajtsen och långärmade löpartröjan byttes ut mot kortbyxor och kortärmat. Skönt! Skönt var också att springa hela sträckan i barfotaskorna Nike Free. Skon är inte avsedd för så här långa distanser men faktum är att jag sprungit mer med dessa skor än i mina dämpade Brooks. Uppenbarligen har kroppen vant sig vid de lätta och odämpade skorna, jag har i alla fall inte fått någon muskelvärk. Men jag kommer återgå till ordningen att byta skor efter halva sträckan, jag tror det är bäst eftersom belastningen då blir lite annorlunda och skaderisken minskar.

När jag nästan var framme vid målet, "staden" Elk Mountain med knappt 200 invånare, stannade en bil till på motorvägen. Det var ultralöparparet Joan och Bruce Nelson som häromveckan gav mig en "Steve" och nu åkt sju timmar i bilen bara för att träffa mig. Fantastikt roligt. Så jag slapp en dyr inkvartering i Elk Mountain och ligger nu på motell i Laramie.  Imorgon kör de tillbaka mig där jag slutade.

Tyvärr har jag hamnat i en lite prekär situation. Jag klarar inte att springa hela sträckan till Laramie (cirka tio mil). Troligen blir det camping imorgon utanför ett truck stop eller annars måste jag försöka få till en "Steve", Joan och Bruce måste åka tillbaka till Utah. Men det löser väl sig på något sätt.

Keep on running!

 

Tre pannkakor, sirap, smör, mjölk och kaffe på I.80 Travel Plaza, ett truckstop i Sinclair, WY. Att kunna sitta ner i lugn och ro och äta ger extra energi, mycket bättre än att äta på stående fot längs vägen.

En kort "liverapport" efter 16 km löpning och 60 km kvar att springa. Jag sitter på ett truckstopp och äter pannkakor som ska få mig att orka hela vägen till Elk Mountain. I fjärran ser jag de snöklädda bergen.

Det här blir min längsta dag av alla. Hoppas ändå komma fram innan det blir mörkt. Sträckan är visserligen lång men jag har ytterligare ett matstopp att se fram emot, en Shellmack i en vägkorsning 21 km längre bort. Maten och vilan gör att jag normalt brukar återhämta mig kvickt.

Sinclair är visserligen en "stad" men består till största delen av ett stinkande raffinaderi. Jag frågar några här på matstället om folk blir sjuka av luftföroreningarna. Frågan var kanske inte passande, personerna visade sig jobba på raffinaderiet och deras svar blev kort men nekande.

Dofterna från raffinaderiet kände jag redan i Rawlins, 16 km längre bort. Anläggningen är den största här i Wyoming och oljan kommer från trakterna runt omkring.

Keep on running!

Detta var enda stället på en sträcka på över sex mil där jag kunde få en kall läsk och chips. Men om jag inte känt till att det brukar finnas förfriskningar där det säljs fyrverkeripjäser, ja då hade jag aldrig stannat till här. Erfarenhet är guld värt!

"Hur klarar du motivationen denna gång?", frågar min förre arbetskamrat, finansanalytikern Peter Malmqvist. Inga problem, jag lever numera på erfarenheter.

Rutiner, rutiner, rutiner. Att ha gjort tre långa löpningar i USA betyder enormt mycket för detta löp. Erfarenhet är guld värt, allt blir så mycket lättare. Och när det känns lättare blir allt också  roligare. Man skulle kunna säga att jag lever på gamla meriter.

Nej, jag har inga problem med motivationen. Visst, första coast to coast var kanske roligast. Kanske ungefär som när man är kär. Men ett långt och stabilt "äktenskap" är heller inte dumt. Första gången var jag mest koncentrerad på själva löpningen, skulle kroppen palla? Andra gången var jag inte lika orolig för löpningen och började prata mer med folk. Men andra gången var tuffast, jag och utrustningen sjöng på sista versen i fukten och värmen i Sydstaterna

Nu "vet jag" att jag klarar löpningen hyggligt och kan däför koncentrera mig på annat. Jag har aldrig talat med så många människor som under detta löp. Jag frågar om allt men pratar inte särskilt mycket om mig själv.

Just att kunna läsa tecknen, t ex avläsa naturen och vädret och förstå vad det innebär, vad skyltar betyder, hur människor kan reagera, hur saker och ting funkar på motellen, restauranger mm, ja allt det där gör att det blir så mycket enklare.

Jag är nu en långsammare löpare än tidigare (löphastighet 9-12 km i timman) men kanske inte en sämre löpare, uthålligheten verkar vara ungefär som tidigare. Och motivationen är på topp, men visst, bakslag kan komma.

"Psykisk trötthet och svårare att kliva upp på mornarna?", frågar Peter vidare. Nej, snarare tvärtom. Jag är nu mer diciplinerad och försöker komma iväg tidigare på mornarna. Det ökar marginalerna, jag vet att jag hinner fram innan det blir mörkt. Hittills har jag aldrig känt att jag inte vill ut och springa. Det enda som egentligen oroar mig är att få ihop logistikpusslet. Att bara springa 5-6 mil varje dag  och veta att jag kan äta lunch på halva sträckan och att ett bra motell väntar mig vid framkomsten, ja då vore det  betydligt lättare. Ändå skulle jag inte vilja ha en följebil, något som åtta av tio coast to coast löpare annars har.

Morgodagen blir mycket tuff, 74 backiga kilometerar till Elk Mountain. Först i Elk Mountain ska jag försöka få till en ny "Steve".

Keep on running!