Kentucky blev min tionde stat. Totalt ska det bli tolv, Tennessee och Georgia aterstar.

Gamla stalbroar over de stora floderna i USA ar skrammande monster. Sa aven bron over Ohiofloden.  Det hade varit lika farligt att passera bron till fots som att simma over floden.

Nu avverkas staterna i snabb takt . Illinois gick pa tva dagar och samma blir det kanske med Kentucky. Men att ta sig in i denna stat var inte det lattaste for en lopare med vagn.  Bron saknar saval gangbana som vagren och det fick darfor bli skjuts med bil.

Har lastas babyjoggern in for att bli transporterad over Ohiofloden. Till vanster pa bild Brett Schwab och Danny Hale, bada fran Joplin, MO.

Staden Cairo, dar Ohio-och Mississippifloden flyter samman var helt forfallen. Bygganderna har en gang varit mycket pampiga men nu var i princip hela downtown dod. Det var verkligen en sorglig syn och jag kande mig inte ens riktigt saker har dagtid..

Nastan alla butiker i Cairo var igenbommade och husen var i ett bedrovligt skick.

Dagens lopning fran Cairo i Illinois till Mayfield i Kentucky var 65 kilometer och en pa tok forlang distans for mig i det skick jag for naravarande befinner mig i. Dessutom var det fortsatt varmt och kvavt, daligt med mojligheter att stanna till och ata och till raga pa allt lyckas jag fa stora blasor pa halarna. Ganska markligt att drabbas av dessa skavsar forst efter 400 mils lopning men det ar svetten som rinner ner i skorna och staller till det. Kort sagt en pars.

Att nu i elfte timman korta ner distanserna ar lattare sagt an gjort eftersom det kan bli svart att fa ihop logistiken. Men sexmilare ar inte vad jag bor ha just nu, jag var for optimistisk nar jag drog upp min rutt. Och alla jag traffar sager att det kommer att bli annu varre med fuktigheten nar jag kommer till Georgia. Jag har inte haft nagra vilodagar men det kanner jag inget behov av. Det ar bara distanserna som kanns for langa, sarskilt nar det klickar med maten.

Jag borjar nu pa en delvis andrad rutt. Imorgon blir det 56 km till Arthur och matstallen ska det visst vara gott om enligt Jan. Far jag bara mat  och och komma in och svalka mig ska det ga bra.

Ratt svar pa gardagens fraga om hur jag blev bekant med mc-akaren var att jag fick fel nyckel och klampade in pa hans rum. Det var forsta gangen jag suttit bak pa en motorcykel.

Keep on running!

Illinois blev min nionde delstat. Vid skylten gjordes det obligatoriska hoppet.

Jag ar i Illinois! Nar jag korsade Mississippifloden pa den vackra hangbron vid Cap Girardeau kandes det som att jag kommer att greja det har.

Mississippi ger ett maktigt intryck. Floden ar enormt bred, vattnet strommar kraftigt och ar brunfargat. Jag ser en och annan flodpram kampa sig uppfor floden, hastigheten ar lagre an min egen.

Det forsta som moter mig i Illinois ar en stripklubb. Men inga matstallen och just bristen pa mat gor att dagen blir ratt kampig eftersom jag dumt nog inte tog med mig proviant. Forst efter 32 kilometers lopning kan jag stanna till pa Kozy Korner som verkar vara samlingsplatsen for pensionarerna i Olive Branch. Ingen tar notis om den svettige luffaren fran Sverige som bestaller in Dagens ratt; hamburgare med majs, sojabonor och grona bonor. Och massor av glass och kaffe som efterratt. Gott och maskinen gar igang igen!

Det marks att jag ar i en annan delstat. Naturen har skiftat karaktar, jag springer i vatmarker langs Mississippii, oerhort lummigt, nastan tropiskt, naturen paminner om  Louisianna. Och vad vackert det ar! Men det ar  fattiga samhallen jag passerar, jag ser ren missar och utflippade manniskor i den lilla staden Thebes. Och folk varnar mig for att kvallstid besoka Cairo- jag bor pa Days Inn strax utanfor men ska in till Cairo i morgon bitti.

Lummigt och vackert langs Mississippifloden.

Det ar nastan tropiskt; varmen, fuktigheten och den tata skogen far tankarna att fara til Lousianna.

Lopningen, 56 km fran Cap Gereradeau, MO, till utkanterna av Cairo, IL gick hyggligt trots fortsatt varme. Pa Days Inn traffade jag Todd Myers fran Swartz Creek i Michigan och fick skjuts pa hans motorcykel for att kopa sportdryck pa Dollar General. Men hur tror ni vi blev bekanta?

a) Han var nara att kora pa mig utanfor Cairo.

b) Han ville kolla om jag var riktigt klok som var ute och sprang i varmen.

c) Motellagaren gav mig fel nyckel och jag klampade in pa hans rum nar han lag och vilade pa sangen.

Keep on running!

En handduk bakom loparmossan dampade hettan lite.

Idag onsdag  var det ocksa otroligt varmt- heatindex nadde 105 F (40-41 grader). Jag forstar det inte  men jag lyckades ta in gardagens forsening. Nu har jag vittring pa Mississippifloden.

Efter tolv timmar och 55 kilometers lopning/gang nadde jag vid morkrets inbrott Cap Girardeau vid Missisippi. Asfalten ar sa het att du branner dig om du lagger handen pa vagen. Jag raknade inte antalet liter vatska jag drack denna dag men formodligen var det rekord. Jag har inte nagra som helst kanningar av vatskebrist.  En flaska sportdryck pa cirka en liter kan jag svepa direkt.

Highway 72 har varit en mycket trevlig bekantskap. Vagrenarna ar breda, naturen vacker och trafiken gles. Men det som  gjort vagen sa lattsprungen ar att den slingrar sig hela tiden, man ser hus och jag har sluppit de enorma rakstrackorna. Da gar det att sta ut, trots hettan.

Jan hade skrivit ut en krisplan som innebar en betydligt kortare distans men eftersom jag kande mig sa stark behovde jag inte ta till planen. Men den var anda till nytta- sa latt skulle jag inte vika ner mig! Att jag nu hunnit ikapp mitt schema, exklusive dagen med datahaveriet, kanns mycket bra. Tyvarr ar nog rutten framover lite val tuff med manga 6-milare och Jan maste kanske arbeta om den lite.

En stor pizza lassas in pa macken i Patton Junction. Varmen gor inte att jag tappar matlusten. Det handlar om frosseri.

Keep onm running!

Skall boner hjalpa mig? Att klaga over varmen hjalper mig inte. 

Nu gar det tungt. Jag far kampa i den olidliga hettan och fuktigheten. Frusna blabar blev idag raddningen.

Jag vet inte hur varmt det var idag och vill knappt veta det heller. Men varmevarningen som utfardats var klart motiverad. Flera dagar med langa lopstrackor  i detta nastan tropiska klimat har sugit musten ur mig. 

Jag lag redan en dag efter schemat pa grund av datahaveriet och har nu blivit lite ytterligare forsenad eftersom  jag idag inte riktigt klarade att na slutmalet, en vagkorsning dar jag skulle campa. Jag sprang i stallet lite kortare, tog in pa motell i Fredricktown och aterupptog lopningen framat kvallen da det blivit nagot svalare. En motellgast akte ut och hamtade mig och ska i morgon bitti kora mig tillbaka dar jag slutade lopningen.

I morgon var det meningen att jag skulle korsa Missisippi men sa blir det inte. Jag ar dock nara denna USA:s langsta flod. Nu blir det inte imorgon Cairo i Illinois utan Jackson eller Cap Girardeau i Missouri.

Jag kopte en pase frusna blabar i stallet for att plocka baren fran buskarna i bakgrunden. De odlade blabaren ar tre ganger storre an vara vilda och ar inte lika smakrika.

Trots de svara yttre forhallandena gick lopningen anda hyggligt idag. Frusna blabar pa en sjalvplock blev raddningen. Battre bransle kunde jag nog inte fa. Fler uppmuntrande ord fran bilisterna hjalpte ocksa liksom att landskapet jag springer i ar fantastiskt vackert; det paminner om Sverige.

Jim D. King, deputey sheriff fran Farmington stoppade mig. Vad ville han mig?

Under detta coast to coast har jag nastan aldrig blivit stoppad av polisen. Men idag hande det. Vad tror ni sheriffen ville mig?

a) se mina id-handlingar

b) kolla att jag madde bra

c) ha mitt traningsprogram for att bli lite smalare

Keep on running!

Det bästa man kan göra varma dagar ar att stanna inomhus. I Leadwood stannade jag till for lunch på restaurang Ugglan och spelade flipper. Kulan sköt man iväg med revolvern under min högra hand!

Det senaste dagarna har det varit bade varmt och fuktigt. Hur gör man egentligen for att klara värmen sådana har dagar? Här några tips.

Sportdryck, Cola och vatten. Det ar mitt bränsle de heta dagarna. Jag dricker kontinuerligt och har sluppit uttorkning. Uppat tio liter eller mera kan det gå at. Min kropp klarar fantastiskt bra att ta upp vätskan och inget ligger och skvalpar i magen. Kanske kan man till viss del vanja sig vid varmen.  Vädret ar inte pa nagot vis extremt har men hemma har vi sällan riktigt fuktklibbiga dagar.

Men visst ar det jobbigt att springa i värmen. Tempot sjunker drastiskt. Och samtidgt far du snabbt mjolksyrakänning i benen, även vid riktigt långsam löpning. Att varva gång och löpning ar därfor klokt.

Och att försöka  komma in i skuggan ibland, välja den skuggiga sidan av vägen, ta många pauser, besöka de alltid kalla matstallena, dricka kall dryck framför varm, ha löparkeps, smörja in sig med massor av solkram, dessutom flera ganger under dagen, är ocksa klok taktik. Men bäst ar att inte alls vara ute.

Själv fordrar jag tröja. Risken att fa skavsår med all svett som rinner ner pa benen och i byxorna ökar annars. Jag kör med korta tajts och har sluppit skavsåren. Att klippa bort innerbyxan i kotbyxorna är ett annat alternativ.

Idag var en visserligen varm dag men ändå en lat dag, bara 38 kilometer till Farmington. Morgondagen, tisdag, kan bli en rysare, värmevarning (35-38 grader) har utfärdats. Dessutom tvingas jag troligen sova ute och strackan ar egentligen for lang, 62 kilometer.

Keep on running!

Den kokande kroppen kyls av i en flod med kristallklart vatten vid Huzzah Valley Resort. Just har flot tva floder samman och den bakom mig hade varmt vatten medan den till vanster hade kallt.

Antligen bad! Och helan tva ganger i olika floder. Dessutom loste sig ett jatteproblem.

Jag har kommit till paradiset. Hela dagen har jag sprungit i Mark Twain National Forest.  Har ligger fridsanlaggningarna tatt och det ar ratt mycket turister i omradet. Naturen ar valdigt lummig, floderna har kristallklart vatten.

Vackert men backigt i Mark Twain National Forest.

Nar jag bromsar innan karran vid en av dessa anlaggningar blir jag mottagen med applader och bjuden pa svalkande dryck. Samma procedur upprepas vid nasta flod.

Backarna och varmen suger dock musten ur mig. Dessutom far jag flera punkteringar, reservslangarna tar slut och jag tvingas springa med punkterat framdack- tungt! Klockan ar sent slagen och laget borjar bli smatt desperat.

Vad gora? Efter 62 kilometer och cirka en mil kvar till motellet inser jag att det har  kommer inte att halla. Jag vill inte uppleva hemsk morkerlopning igen och tar darfor lift med en bil. Det kanns inte riktigt bra- jag far val kompensera fusket med en straffrunda eller kvitta det hela med de felspringningar jag tidigare gjort. Bara de lopta kilometrarna skrivs dock upp.

Mina reservslangar ar i ett bedrovligt skick. Ikvall kopte jag nya pa Walmart och slangarna hade inbyggt slime. Det verkar som jag fixat problemet och ska slippa punkteringar i fortsattningen. Och nya dack behovs kanske inte. Jag kanner mig valdigt lattad.

Ingen klarade fragan om den fina bilen. Det var en Rolls Royce Silver Goast 1923, tillverkad i USA.

Keep on running!

Jag har vissa likheter med skoldpaddorna pa vagarna: hardhudad men anda sa latt att bli overkord av bilarna. Och sa ar vi bada lusiga.

Det som skrammer mig mest ar vaderleken. Vadret ar alltid sa dramatiskt har. Och sa ar jag radd for trafiken, morkret, de stora avstanden och att utrustningen ska ga sonder. Manniskorna skrammer mig daremot inte.

Nej, jag har inte fatt nagon rutin pa att  springa coast to coast. Jag ar nastan  varje dag angslig  over att nagot otrevligt ska handa. I arlighetens namn kanner jag mig nog mer osaker den har gangen. Kanske beror det pa att jag nu kor nara pa maxikacitet, forra gangen hade jag mer reservkrafter. Och sa har jag haft vadrets makter emot mig liksom datahaveriet som forfarande spokar. Men idag kopte jag mig  en separat mus sa det blir lattare att blogga.

Jag hoppas det ska lugna ner sig framover. Just nu kanner jag mig dock ratt stressad och sa ska det inte vara. Ta bara som idag nar jag satt pa McDonalds i Owensville. Det hade varit stekande hett och soligt, plotsligt tornar ett hiskeligt ovader upp sig, restaurangen skakar till, strommen gar och ett skyfall satter in. Ska jag fortsatta eller inte de tre aterstende milen till Cuba? I dom lagena kanner jag mig valdigt hjalplos. Jag fortsatte och ovadret forsvann lika snabbt som det kommit.

Idag passserade ett 30-tal veteranbilar mig pa vagen, alla av samma sort. Det far bli Dagens Fraga. Ange:

a) Bilmarke

b) Modell

c) Tillverkningsar

d) Tillverkningsland

Stolt agare visar upp sina fina mil for mig men vad ar det for bil?

Morgondagen blir valdigt lang, 72 kilometer till Super8 i Potosi. Jan har dock raddat mig och lyckats hitta ett stalle jag kan ata pa efter ca 40 km. Utan hjalpen hemifran skulle det har lopet inte kunna genomforas.

Keep on running

Fritidsfiskare vid Moreau River. Solen gassar och jag far lust att ta en simtur for att svalka en kokande kropp. Tur att jag inte gjorde det for i detta vattern lurade hemskheter.

Tolv liter vatska gick at idag. Termometern  visar 95 F (35 grader)  men varmetindex, det vill saga hur man upfattar varmen var 42 grader.

Idag var arets varmaste dag. Svetten forsade och kombinationen hog varme och luftfuktighet gjorde att heatindex lag pa 42 grader. Da ville jag ner i floden men tur var att jag inte tog en simtur.

Kan man bada har? Jag var inne pa en stenkrossanlaggning i narheten av Osage River och kvinnan pa det lilla kontoret fick nagot konstigt i blicken. Efter ett tag krop det fram: nagon hade kvallen innan hoppat fran bron och polisen hade varit har pa morgonen och draggat men inte funnit kroppen. Plotsligt fick jag ingen lust att bada.

Bada gjorde jag daremot i svett. Egentligen var det vansinne att vara ute och springa en sadan har dag, dessutom 66 kilometer i de varsta backar jag varit med om, inte enormt branta men highway 89 gick upp och ner hela tiden.

Det tog darfor sin rundliga tid, uppat tio timmar var jag ute pa vagarna och tre timmar satt jag och flamtade pa tva McDonaldsrestauranger och drack iste.  Jag lyckades ocksa springa fel nagra kilometrar och drabbades av punkteringar. Men fram kom jag och nagon vatskebrist verkar jag inte ha drabbats av.

Roligt? Nja, det har var lite too much. Och morkerlopningen sista timman till motellet i Belle var lite farlig. Motellet med det segaste internet jag varit med om kostade bara 25 dollar, billigast hittills, men rummet var hyggligt.

Morgondagen till Cuba  kan dessvarre ocksa bli jobbig eftersom matstalle nu saknas och backarna fortsatter. Kanns som jag behover nagra "normala" lopdagar och mera somn.

 Keep on running!