Jag springer  på highway 2 längs Jefferson River och en liten järnväg. Vägen slingrar sig mellan de branta bergen och här är otroligt vackert. Medvind och nerförsbacke- kan det bli bättre för en löpare?

Three Forks- vilket lustigt namn på en stad. På pizzerian här bröt jag visserligen sönder tre plastgafflar men namnet har inget att göra med gafflar.

Idag blåste det så kraftig medvind att jag ibland tvingades bromsa vagnen för att inte flyga bort. Trevligt men fortfarande är det fruktansvärt kallt vilket gör att den rätta stämningen inte vill infinna sig riktigt. Och i morgon väntas ännu kallare väder, bara några plusgrader.

I Three Forks rinner floderna Jefferson River, the Gallatine River och Madison River samman och bildar MIssouri River. Stan är annars inte mycket att se, en huvudgata med rätt ruffiga butiker, alltså som det brukar se ut i amerikanska småstäder. Då var de 55 kilometrarna hit dessto mer sevärda. Tyvärr hann jag inte med att besöka Lewis & Clark Caverns, en stor droppstensgrotta.

I morgon onsdag bär det av till Bozeman och jag har blivit förvarnad om att lokaltidningen vill intervjua mig. Löpare är ju en udda företeelse och jag har hittills inte sett en enda joggare trots att jag nu faktiskt avverkat drygt 25 procent av distansen.

Dagens fråga:

Vad kan det här vara för konstigt jordbruksredskap och när kan det vara tillverkat? Maskinen är av märket Mc Cormick-Deering.

Keep on running!

Tuff kille med svarta handskar, skjutvapen, solbrillor och kortärmat . . .

. . . och mjuk kille i svarta tajts, vindoveralljacka, löparmössa och löparvantar. Jag slapp följa med in på stationen den här gången.

Springer du på motorväg (Interstate) får du räkna med att Highway Patrol håller ett vakande öga på dig. Men tuffingarna är inte så farliga som de ser ut, lärde jag mig idag.

I förra inlägget hoppades jag att Montana Highway Patrol skulle stoppa mig så att jag fick visa upp mitt  intyg om att jag får springa på Interstate i hela Montana. Önskan uppfylldes idag när jag stannat till på en rastplats högt uppe i bergen för att äta mina smörgåsar och dricka min chokladdryck.

Highway Patrol hade också stannat till här för att kolla upp en misstänkt förare. Där stod jag och åt mina mackor i godan ro bakom joggingvagnen med skylten "Coast to Coast". Vi tittade intresserat på varandra och snart klev en konstapel fram tilll mig.

-Hej, springer du kust till kust?

Och så började han bombardera mig med frågor om mitt löp. Det var inte tal om att jag inte fick vara på Interstate. Så länge jag håller mig på vägrenen är det helt ok, menade han. Mitt polistillstånd behövde jag aldrig visa upp och konstapeln, som jag tyvärr missade namnet på, tog mig i hand och önskade mig lycka till på färden mot Georgia.

Högst upp på toppen låg det snö längs vägen. Jag fick gå flera kilomter i de branta backarna där det luktade bränt bromsband från långtradarna.

Högsta höjden hittills på den här trippen. Min GPS visar 1 930 meter.

Dagens löpning blev den kortaste hittills, bara 38 kilometer till staden Whitehall, som märkligt nog har ett Super 8, en av mina motellfavoriter. Ändå var löpningen inte särskilt lätt och jag tänker då inte på backarna (nerförsbackarna är egentligen värst). Nej, det var vinden som var problemet. Jan varnade för styv kuling men jag undrar om det inte var storm jag var ute i. Sidvinden var så kraftig att vagnen flera gånger höll på att välta och jag fick med all kraft hålla emot.

Imorgon tisdag bär det av till Three Fork. På en Kinarestaurang här i Whitehall fick jag av ett ungt par  tips om en mindre väg som skuggar Interstate och kanske tar jag den. De tyckte jag var en så intressant person att de bjöd mig på middagen. Det har jag råkat ut för några gånger tidigare i USA men aldrig i Sverige. Är inte det en sed vi borde införa här också?

Och så "Dagens fråga". Vad är det här för överkört djur jag såg, en prärievarg??

Keep on running!

Jag är uppe på 1 700 meters höjd och imorgon ska jag klättra ännu lite högre. Förhoppningsvis blir jag starkare av detta när det snart bär nedför. Bilden från Interstate 90, cirka en mil väster om Butte.

Det är först nu det står klart för mig att jag springer på ganska höga höjder. GPS:n visade idag 1 700 meter utanför Butte och det är ju högre än klättringen över Lolo Passet på gränsen mellan Idaho och Montana.

Nej, det är inte roligt alla dagar. Idag var en sådan dag; 67 kilometers motorvägslöpning, ibland i fruktansvärt hård motvind samt en söndagsstängd restaurang. Som en stackare fick jag huka i vinden vid ett sjukhus/fängelse ute i ödemarken och äta mina smörgåsar samtidigt som jag förmodar ungdomsbrottslingar vallades runt för att få lite motion. För säkerhets skull gömde jag undan GPS:n.

Här är det inte muntert. Jag frös som en hund upptryckt mot sjukhusväggen och åt mina smörgåsar. Men några nya krafter fick jag inte- det krävs att man får sitta inomhus och ta en rejäl paus och äta riktig mat.

Bara elände och en bortkastad dag? Nej, egentligen inte. Glädjen att ändå nå slutmålet , i det här fallet staden Butte, är alltid lika stor. Ibland undrar jag vad som egentligen ska kunna stoppa mig. Alla de här löpen i USA har lärt mig att det går upp och ner men att det ändå brukar lösa sig till sist. Det som kan skrämma är de enorma avstånden, att vädret alltid är så dramaatiskt och att det sällan finns någon att fråga. Allt är på något märkligt sätt tio gånger större här än hemma.

Det är inte bara jag som har problem på den ödsliga motorvägen. När jag ser bilar som säckat ihop kan jag få en kick- den egna kroppen är ändå en fantastisk maskin som kan reparera sig själv.

Snart säger jag hej då till Klippiga Bergen. Men lite klättring återstår och i morgon måndag bär det av till staden Whitehall. Jag hade planerat att springa på lite mindre vägar (State highway 2) men så blir det nog inte. Motorvägen, Interstate, har den fördelen att den är genare, inte lika kuperad och att vägrenarna är breda.

Paul i Missoula har varnat mig för att springa på Interstae. Polisen är nyckfull och kan avhysa cyklister, fotgängare och även en och annan kontinentlöpare. Ännu har inget hänt och det är nästan så jag hoppas att jag ska bli stoppad. Jag har nämligen ett trumfkort i bakfickan;- ett skriftligt personligt tillstånd från polisen i Billings att jag har rätt att springa på Interstate i hela Montana!

Keep on running

Det är otroligt vackert här i Montana med snöklädda berg runt omkring mig. Jag springer på motorvägen I 90, känner mig helt säker eftersom vägrenen är bred och trafiken gles. Ibland tutar någon bil uppmuntrande på mig.

Det känns just nu som om jag surfar på en svensk framgångsvåg i USA. Bilar, lastbilar,  ja till och med tåg tutar uppmuntrande på mig och människorna säger snälla saker. Jag blir också glad av att se så många nya fina Volvolastbilar svischa förbi på motorvägen och att träffa folk med svenskanknytning.

Kanske blir det som jag hoppats; jag blir starkare ju längre detta megalöp pågår. Idag hade jag en av mina bästa löpdagar på länge- de 51 kilometrarna mellan städerna Drummond och Deer Lodge sprang jag på 5 timmar. Springa med vagn går ju alltid långsamt men dagens insats hade på Stockholm Marathon ändå gett mig en hygglig placering.

En svensk öppnade kring sekelskiftet en krog i staden Drummond med idag cirka 300 invånare och senare döptes hörnan och etablisemanget om till Swed´s Corner. Drummond gav annars ett ganska fattigt intryck men motellägaren berättade att skenet bedrar, många är rika men här skyltar man inte med det..

Jag rör mig i utkanterna av gamla gruvdistrikt som hade sin blomstringstid i slutet på 1800-talet. Här ligger spökstäderna tätt, när guldet sinade drog människorna vidare. Jag är också delvis i gamla svenskbygder. Jag träffar många med Skandinaviskt påbrå, bland annat Janice Clute när jag är inne på Frosty Freeze i Drummond för att köpa en hamburgare.

Janice berättar en smått fantastisk historia. Hennes farmor i Norge hade biljett på Titanic, just den resan då fartyget förliste. Men av någon anledning fick hon förhinder och kunde inte åka just då.

Ekstroms Stage Station i Rock Creek. Byggnaden är över 150 år gammal, har varit bland annat stall, gruvarbetarbostad, affär med mera och rymmer nu en fin restaurang där jag råkade bli säsongens första gäst. Men att Ekström var ett svenskt namn kände personalen inte till.

Morgondagen kan bli ganska besvärlig, drygt 6 mils löpning på nära 1 500 meters höjd till den gamla gruvstaden Butte, "The riches hill on earth" med sina silver- guld- och koppargruvor, men också känd för sina många horhus, bland annat Dumas Brothel. Ingen bordell har funnits så länge som denna och idag är  huset museum. Så sent som 1980 förbjöds officiellt  prostitutionen i staden.

Keep on running!

Ingen rapport idag pga dåligt internet i Drummond. Annars allt väl.

Keep on running!

Snöandet och regnandet gjorde att jag frös fruktansvärt om händerna. Det hjälpte inte att hålla sig i rörelse, vantarna blev dyblöta eftersom gummihandtaget på babyjoggern sög åt sig vätan. Molnen slickade trädtopparna.

För löparen är regn och kyla en av de sämsta kombinationerna. Händerna är mest utsatta och idag höll jag på att knäckas. Lyckligtvis räddade en skräcködla mig!

Utfrusen stapplar jag in på Sinclairs bensinstation i det lilla samhället Clinton drygt tre mil öster om Missoula. Jag måste snabbt komma in i värmen, torka upp och få lite mat i mig. Händerna skakar och jag har stora problem att få upp sedlarna ur plånboken. Expediten får hjälpa mig med att få upp locket till flaskan.

Inget bord fanns att sitta vid på bensinstationen och som värsta luffaren fick jag stående inta min mat. Jag frös och ojade mig så mycket att personalen tyckte synd om mig och snart kom räddningen.

Det var inte särskilt varmt inne på stationen och toaletten där den förmodade värmen fanns var upptagen. Läget var smått förtvivlat men när det är som dystrast brukar det nästan alltid finnas en lösning. Det är ju det budskapet jag försökt förmedla här på bloggen.

Jag har dåliga erfarenheter av Sinclair, som i sitt varumärke har en bild på en dinosaurie. Kedjan har 2 600 stationer runt om i USA, finns ofta på de allra  minsta orterna och maten brukar vara dålig. Men idag skulle man lite hårdraget kunna säga att det faktiskt var en dinosaurie som räddade mig.

Sinclairs varumärke.

-Jag ska hämta handvärmare till dig, sa en av expediterna, som visserligen inte alls hade några likheter med forntidsdjuret.

Jag förstod inget, fortsatte att skaka men snart var kvinnan tillbaka med några  påsar  hand- och fotvärmare. De liknade trosskydd, jag har aldrig sett något liknande.

-Stoppa det här i dina vantar så ska du se att du slutar frysa. De värmer gott i 7-8 timmar, log hon och vägrade att ta betalt för hokuspokusprodukterna.

Och se de hjälpte! Plötsligt blev det behagligt varmt i vantarna och jag kunde fortsätta springturen i regnet på motorvägen. En mil bort väntade ett  härligt motell och ett varmt bad.  Dagen var räddad!

Keep on running!

Paul Staso (45 år) från Missoula i Montana kom ut och mötte mig längs vägen. Han sprang coast to coast 2006 och har sedan dess varit en av mina stora inspirationskällor. Foto: Paul Staso

Chansen att två kontinentlöpare ska  träffas är inte särskilt stor. Men idag skedde det  när jag mötte Paul Staso och hans familj i Missoula i Montana.

Statistiken säger att totalt cirka 15 personer ska ha sprungit/gått tvärsöver USA ensamma och utan att ha använt följebil eller liknande. I denna lilla grupp ingår hittils två svenskar; Rune Larsson och jag. Säkert ingår många fler men de flesta av de drygt 200 som ska ha korsat kontinenten gör det med hjälp av följebil, några springer i grupp. Samma statistik säger att 24 gjort det två gånger, kanske hamnar jag i den gruppen också.

Det var därför lite speciellt när jag nu för andra gången sammanstrålade med en sk JSRU (journey single runner unsuported)- första gången var vid starten i Westport för drygt två veckor sedan då John Wallace III dök upp.

Vad Paul och jag talade om? Allt mellan himmel och jord. Men naturligtvis också  löparsnack på den absolut nördigaste nivå man kan tänka sig. Paul tog emot mig som en kung, visade upp familjens ståtliga villa med fri utsikt över ängar och fjäll. Missoula med drygt 60 000 invånare ligger fantastiskt vacket i en gryta omgiven av snöklädda fjäll. Efteråt gick vi på fin restaurang. Vad vi drack? Cola!

(borttagen bild)

Paul med hustru. Villorna i det här området håller prismässigt nästan Stockholmsklass.

Det känns som jag i dubbel bemärkelse har vinden med mig; jag har hittills inte haft några större problem och idag blåste det dessutom kraftig medvind samtidigt som det var härlig utförslöpning. Det 53 kilometrarna från Lolo Hot Springs till Missoula var därför snabbt undanstökade, för första gången var jag så stark att jag kunde springa i de få uppförsbackarna.

Självsäkerheten tog sådana proportioner att jag idag för första gången vågade visa vad jag egentligen håller på med- framsidan på reflexvästen visades upp med texten "COAST TO COAST". Först nu förstår bilisterna vad jag håller på med och kanske blir jag inte stoppad av polisen, som tror att jag är på rymmen med ett barn i vagnen (så var det förra gången).

Tidig morgon, kallt och lite snö i luften. Jag har lämnat Lolo Hot Springs efter en mycket kall inkvartering i en "cabin" där hyran bara var 30 dollar.

Morgondagen blir kort, 36 km till Rock Creek, löpning till stor del på motorväg (interstate) Jag har lagt om rutten och följer nu Jans förslag. För närvarande ligger jag furstligt inkvarterad på motell här i Missoula och har till och med hunnit tvätta alla kläder i tvättmaskin. Just hygien och omvårdnad av utrustningen tror jag är oerhört viktigt för att ha någon chans att klara det hela.

Keep on running!

När jag nådde toppen på Lolo Pass och gränsen till Montana blev det ett glädjehopp vid gränsskylten. En del snö låg kvar här uppe och trots att jag är på över 1 500 meters höjd har jag inte nått trädgränsen.

Herregud, jag är redan i Montana och allt flyter på perfekt. Jag är fortfarande skadefri och har nu en jättechans att faktiskt nå slutmålet Georgia i mitten av juli.

Klockan 13 idag pacific time rullade babyjoggern över den högsta punkten någonsin på det här äventyret, Lolo Pass 1 595 meter över havet. Klippiga Bergen är därmed besegrade och härlig nerförslöpning väntar nu. Det regnade lite på toppen, snö låg kvar inne i skogen och det kändes rätt ruggigt. Värmen fick sökas på det stängda Vistor Center däre jag inne på en toalett åt upp sista provianten bestsående av tre ostskivor en paprika och Poweraid (sportdryck). En festmåltid!

Det har varit ganska tufft men samtidigt  underbara dagar. Under de senaste fem dagarna har jag hela tiden sprungit längs en flod, först Clearwater River och  sedan Lochsa River. Tufft i så motto att det under de närmare 25 milen lutat svagt uppåt hela tiden, jag springer ju motsröms. Man ser knappt lutningen men känner den i benen. Under slutet har dessutom den höga höjden gjort att jag  fått mjölksyrakänning. Den här höghöjdsträningen har jag förhoppningsvis lite nytta av senare.

Loscha River. Det är otroligt vacker, vägen följer floden hela tiden men man ser knappt att det går uppför.

Landskapet blir allt mer dramatiskt ju närmare jag kommer Loschas källor. Bergen stupar brant, det finns inga hus här och det är i närmast orörd natur jag rör mig i.  Det är staten som äger skogen och det närmaste civilisation jag kommer är en del mycket enkla campingplatser. Skyltar längs highway 12 talar om att Lewis & Clark drog fram här under sin expedition 1804-1806 i syfte att utforska området och  undersöka vattenvägarna från Missourifloden till Stilla Havet. Min resa är rena lyxresan jämfört med deras.

Långt där nere en av Lochsa Rivers bifloder. Snart har jag nått toppen av Lolo Pass.

Jag har blivit varnad för att vägarna är smala och farliga med mycket långtradare. Men jag har inte haft några problem alls med trafiken. I skarpa vänsterkurvor springer jag  på höger sida och har trafiken i ryggen och då ser bilarna mig mycket bättre.

Det här gillar amerikanerna, forsränning i gummibåtar. Jag såg också många paddla i  Lochsa River i små osänkbara kajaker.

Ofta när jag springer här längs floden sveper det in kalla vindar. Än värre var en uteövernattning längs Lochsa River men jag överlevde den också och lyckades ta mig till rena paradiset, Lochsa Lodge. Enda som sakandes där var väl internet men det har jag lyckats få här i Lolo Hot Springs. Tyvärr hinner jag inte med ett bad i de varma källorna, här råder Mountain time och jag har plötsligt blivit av med en timma.

Imorgon bär det av till Missoula och kanske träffar jag där min vän Paul Staso som 2005  ensam sprang coast to coast.

Keep on running!