Kvällsjogg inne på Karolinska Institutets område. En perfekt miljö; mjuka gräsmattor, kuperat, knappt en människa och härinne går det att variera slingorna i det oändliga.

Ännu inget maratonlopp sprungit i år. Det stressar mig lite och jag är långt ifrån tävlingsform. Siktet är nu inställt på någon mara i höst.

Sliten efter 43 mil på åtta dagar? Nej! Ändå vill jag inte påstå att jag är i bra form. Löpningen går fruktansvärt lusigt men jag har 2-3 månader på mig att komma i form. Så här efteråt kan jag "bekänna" att de sista dagarna upp till Charlottenberg var ganska besvärliga; jag fick mjölksyrakänning i det "skadade" benet efter bara några minuters löpning och fick varva med korta gångpauser hela tiden. När jag nu kan springa oavbrutet 30-60 minuter, ja då känns det som en framgång.

Den här veckan får bli en återhämtningsvecka, kanske bara 5-6 mil. När man är trött är det skönt att springa inom ett väldigt begränsat område. Därför valde jag idag Karolinska Insitutets. Även om området är öppet för allmänheten är det kanske inte helt lämpligt att vara härinne så det blev kvällslöpning när forskarna gått hem. Jag snurrade runt varenda byggnad, in på varenda gård, runt varenda buske och upp och ner i alla backar. Totalt visade GPS:en på 11 km. Sånt kan man bli inlagd för men dessbättre ryckte ingen ut och la mig i spännbälte.

Keep on running!

Dags för avfärd från Charlottenberg. Det var lite vemodigt att att från kupéfönstret se de vägar jag sprungit på.

Det som jag gjorde på 8 dagar gjorde tåget på drygt 4 timmar. Jag är åter i Stockholm, myggbetten kliar inte längre men solbrännan och minnea har jag kvar från trippen.

Minnena ja, min son Olof, hjälpte mig att göra det här bildspelet. För mig är bilderna rena nostalgitrippen. Det jag kanske mest kommer att minnas av detta 43-milaäventyr är nog Värmland, ett landskap jag knappt varit i. Jag fick känslan av att vara tillbaka till 50-, 60- och 70-talet. Hep Stars, raggarna, de små samhällena där tiden tyckts stå stilla bidrog säkert. Jag föll också för den storslagna naturen med forsarna, alla sjöarna och dialekten. Sverige är ett stort och mäktigt land och det finns en helt annan värld utanför stockholm.

Klicka på länken och njut av bilderna och musiken!

http://www.suneson.se/media/sthlm-char2009.wmv

Keep on running!

På sluttampen. Jag passerar under järnvägen vid Ottebol mellan Jössefors och Åmotfors. Det är rätt mycket  50- och 60-tal över Värmland. Idag söndag sitter jag på tåget till Stockholm och passerar det här stället igen.

Jag är i Charlottenberg, sju kilomter från norska gränsen. Äventyret är över och det blir tåget hem till Stockholm på söndag. Allt är noga genomtänkt.

Nej, det blir inte flyg från Gardermoen i Norge. Inget dramatiskt har hänt. 43 mil får räcka. Ytterligare två dagars löpning hade inge gett något mervärde. Jag har fått ut vad jag velat, jag är skadefri och är otroligt nöjd med att kropen hållit. Det var ju inte så länge sedan jag knappt kunde springa alls.

Den svenska landsbygden i all ära,men ibland kan det bli too much. Samhällena ligger inte särskilt tätt och här  i Värmland är det väldigt mycket skog. Jag får lite 50- och 60-tals känsla. Det verkar som om tiden stått stilla. I Värmland vimlar det av raggarbilar. Och det något sorglustiga är att det ofta sitter en man i 40- 50-årsålderna bakom ratten.  Musik dånar ut från bilarna och i Kil hörde jag Fröken Fräken. Dansbandslåtar verkar inne. Visste du förresten att Hep Stars för närvarande turnerar i folkparkerna här i Värmland?

Raggarbil i Arvika och . . .

. . .och Hep Stars i parkerna. Anaslagstavalan i Edane. Observera placeringen- under PRO!

Slutet blev en blöt historia. Det ösregnade de vå sista milen och den dyblöte luffaren hade lite svårt att smälta in i miljön på det fina norska lyxhotellet i Charlottenberg. Ett norskt par blev dock väldigt intresserade och jag fick en inbjudan att komma och besöka dem i samband med något maratonlopp i Norge.

Dagens löpning 65 km och totalt 43 mil påtta dagar vilket gör ett snitt per dag på 5,3 mil, exakt samma som under mitt coast to coast.

Återkommer med lite kommentarer kring äventyret när alla intryck hunnit smältas.

Keep on running!

Ensam löpare på gamla landsvägen söder om Kil. Knappt en bil åkte här och det var skönt att släcka törsten.

”Nästgårds- en god bit av Värmland” står det på paketet med rökt skinka jag äter här på vandrarhemmet i Brunskog. Och nog har jag kommit en god bit in i Värmland och även fått smaka solsting.

Stilla flyter Klarälven när jag lämnar hotellet i Karlstad på morgonen. Knappt en människa är ute på gatorna trots att klockan hunnit bli 10. Jag är sen och är inställd på att det här ska bli en slö dag . 56 kilometrar ligger framför mig upp till vandrarhemmet i Brunskog söder om Arvika. Strax bryter solen igenom diset, det blir jättehett och jag tvingas snart ta av mig tröjan.

Det blev en pratstund med 66-årige Göran Eriksson, en gång doktor i beteendevetenskap. Under många år cyklade han dagligen mellan bostaden i Kil och jobbet i Karlstad, en sträcka på cirka 5 mil t/r. Det har gjort mig frisk, menar han.

När jag står där och halsar min flaska dyker Göran Eriksson upp på sin cykel. Härligt att höra den genuina värmländskan. Vi snackar hur länge som helst och jag får veta en hel del om hans brokiga liv, bland annat att hans pappa var utvandrare till USA men att han sedan flyttade hem.

Vilken underbar dag jag har, jag stannar till och snackar med folk varför löpningen upp til Kil tar sin tid. Jag har hunnit bli rätt trött och efter pizzan på restaurangen invid biblioteket nickar jag till. Inne på biblioteket avsänds en del mejl och jag har ingen större brådska att lämna detta trivsamma ställe med kaffemaskin och utmärkt internet.

Det har nu hunnit bli riktigt varmt när jag lämnar Kil, lite snurrig i bollen. Och det är då det händer- jag springer fel, fruktansvärt fel. I stället för att springa norrut springer jag söderut, tillbaka mot Karlstad! Och vägen är ännu värre än helvetet E18, rent livsfarlig.

Ska det fortsätta så här drygt tre mil till? Desperat kastar jag mig av vägen, ringer taxi i Kil och får skjus tll Brunskog. Först i taxin förstår jag att jag sprungit riksväg 61 i fel riktning. Denna erfarenhet kostade mig 650 kronor men räddade livet.

Hemskt. Jag får ringa taxi, vågade inte springa på motortrafikleden i bakgrunden.

Möjligen är Riksväg 61 något bättre norr om Brunskog. Men jag tänker inte ta några risker och är beredd att avbryta. Det här är ingen prestigelöpning och jag har inget att bevisa. Tyvärr har jag gjort för dåliga kartstudier, det är bara att konstatera. Kanske skulle jag ha lagt upp rutten efter cykelkartor istället?

Visst finns det lösningar på allt. Taxi blev min räddning. Bilden från Coop i Brunskog, en affär med massor med kunder och eternitplattor på väggarna.

I morgon Charlottenberg på fruktade 61:an men förhopningsvis ingen taxi.Dagens löpning 27 km och taxi 37 km.

Keep on running!

Brottslingen är infångad. På E18, strax väster om "Lusasken" (Kristinehamn), har polisen fått stopp på löpargalningen.Det var ytterst nära han tvingades åka polisbil och bli avkastad  på närmsta byväg.

Björn Suneson är numera ett känt namn i poliskretsar. Polisen vet inte riktigt hur man skall hantera denne löpargalning, som verkar ha lagen på sin sida. Ånyo fick ordningsmakten återvända tomhänt till stationen.

Polisen är min bäste vän, såväl i USA som i Sverige. Det är alltid trevligt att träffa ordningsmakten, idag hände det igen. Någon bilist hade ringt och sagt att jag utgjorde en trafikfara och att man utanför Kristinehamn fick väja för mig vid möten. Lite överdrivet men inte helt utan fog även om jag gick ut nästan i diket vid alla möten, vägren fanns inte.

E18 är som jag skrev igår ett trafikhelvete och ingen fotgängare eller cyklist syns därför till på denna motortrafikled. Formellt får vi dock vistas här.Men polisen ville ändå plocka upp mig och släppa av mig på någon byväg. Men att åka bil är "fusk".

Den här gången hade jag också nytta av polisen. Efter diverse lock och pock skulle jag slippa polistransport om jag lovade att snart  vika av från E18. Jag fick tips om om en alternativväg som visade sig vara toppen. En av poliserna var också väldigt intresserad av min löpning och ställde en massa frågor, själv var han löpare. Kollegan däremot var fullständigt ointresserad och höll tät mobilkontakt med de lagkloka inne på stationen.

-Även om du har lagen på din sida har jag rätt att stoppa dig här om du utgör en trafikfara, hävdade mobilprataren när han insåg att striden var förlorad.

Den löpande polisen, en 64-årig gentleman, tyckte dock inte man skulle var så formell.

-Lycka till, sa han.

Här begås brottet. Marodören är utanför vita linjen. Men det var väl inget farligt, inga bilar i sikte men polisen lurar i vassen bakom kurvan.

Även om alternativvägen var bra fick jag snart nya problem. Vägen övergick i en grusad cykelbana som följde E18 men som inte gick att springa på. Helt abrubt tog vägen slut och ett viltstängsel gjorde att jag inte kunde komma ut på E18. Inspärrad!

Fångad! Till min lycka gick det att öppna grinden och komma ut på E18 igen.

Hur går då löpningen? Jo, riktigt bra. Och det här var den roligaste dagen av alla. Livet leker när jag på kvällen efter ca 70 kilometers löpning/gång kan springa in på starka ben i ett soligt Karlstad.

Keep on running!

Helt slut har jag anlänt till Karlskoga. Vad jag då inte visste var att det var ytterligare några kilometrar in till stan.

Löpningen mellan Örebro och Karlskoga började så bra. Jag sprang i fridfull miljö, kliade mina myggbett och åt mina nötter. Men efter halva sträckan bröt helvetet ut.

Gammal bruksmiljö, inte en bil så långt ögat kunde nå och till på köpet en nyasfalterad cykelbana på en nedlagd järnvägsvall. Sånt gillar en löpare. Och när det dessutom råkade ligga ett matställe på rätt avstånd, ja då får starten anses som närmast perfekt.

Men efter halva distansen, någon mil efter Vintrosa, tvingades jag ut på E18, som nu övergått från motorväg till vanlig väg. Här var trafiken mycket tät, det fanns inget att se och backarna var många och långa. Samtliga utlovade fik var igenbommade. Vägen knäckte mig även om jag var trött innan.

Upplevelsen av E18 gör mig villrådig  inför morgondagens löpning till Karlstad. Jag vill helst slippa att springa på denna väg igen. Alternativet är att hitta andra vägar men som inte medför att sträckan blir mycket längre. Ett tag var jag inne på att istället springa till Göteborg. Läget är alltså högst förvirrat.

Dagens distans ca 48 km

Keep on running!

Arboga. Jag tog mig en sväng i de gamla stadskvarteren. Slank också in på det nya och fina biblioteket vid Arbogaån, kopplade upp datorn och raderade alla jobbmejl- befriande!

Det är inte bara löpning på den här trippen. Jag är turist också.

Jag är inte på långa vägar så stark i löpningen som under Chicago- New Orleans 2005, coast to coast 2007 eller Denver-Oklahoma City 2008. Dagsdoserna är visserligen lika långa men löpningen går nu långsammare, jag går mera och tar oftare pauser. Vad passar då bättre än att turista lite?

Jag är fortfarande skadefri men faran är långtifrån över. Det är den första veckan som är kritisk. Känner ändå att jag kanske tagit lite för tuffa dagsetapper. Dessutom var nog inte kartförberedelserna de bästa, distanserna blir överlag längre än vad mina tidigare mätningar visat. Räkneverket till höger får snart justeras, procentsatsen för tillryggalagd sträcka är något för hög. Det blir en senare uppgift för webmaster, min son Nils.

Min löparkompis Torsten i Solvkingarna frågade i Gästboken om likheterna med USA-löpen. Visst finns dom men USA är betydligt mer spännande. Gräset är grönare på andra sidan.

I måndags skrev jag en krönika i SvD där luffarlivet höjdes till skyarna. Visst, det är friheten jag söker. Men någon luffare är jag nog inte. Luffaren fick tigga, det slipper jag. Och på det lyxhotell i Örebro där detta skrivs eller på det fina hotell i Södertälje jag tog in på första natten, ja där hade knappt luffaren släppts in. Vandrarhem i all ära men när man ska städa, betala extra för lakan, frukost, ingen dusch på rummet, inga handdukar, inte alltid internet  etc, ja då betalar jag gladeligen (ibland) dubbla eller trefaldiga priset. När jag vacklar in trött på kvällen vill jag ha det bekvämt och inte börja nattförberedelserna med att slå ihjäl flugor och mygg, konstatera att proppen i handfatet är borta mm.

Idag 57 km

Keep on running!

Hjälmare Kanal strax innan Arboga. I bakgrunden är det en segelbåt som slussas.

Felspringning. Jag är käpprätt fel, springer norr ut i stället för väster ut och är på väg mot Västerås. Det var på denna vägen jag inteens fick lov att vara på, enligt polisen.

Kungsör blev en fin skalp. Men lätt var den inte att ta. Felspringningar och en kontrovers med polisen gjorde inte saken lättare.

Idag var det den klart tuffaste dagen. Trodde  aldrig att jag skulle nå fram till slutmålet Kungsör. Totalt var jag ute på vägarna i tretton timmar och distansen kan grovt uppskattas till 75 kilometer.

Det var vid Kvicksund.jag upptäckte fadäsen. Jag hade tagit fel i någon korsning och sprungit rakt norrut istället för västerut och var på väg mot Västerås. I Kvicksund blev jag dessutom stoppad av två poliser, som av attityderna att döma betraktade mig som galen, tillika en trafikbrottsling. I första fallet hade de kanske rätt men i andra troligen fel. Jag var möjligen på en motortrafikled, inte motorväg, och där får väl fotgängare och cyklister vara? Rätta mig om jag har fel!

Jag fick vibbar av USA. Skillnaden var dock att dessa polismän var fullständigt ointresserade av min löpning.

-Det är för din egen säkerhet du inte ska springa här, sa den ene när han verkade inse att han hade lagen emot sig.

Det var då jag gjorde mitt utspel. Jag hivade upp min usla karta och började fråga hur jag nu skulle göra reträtten för att inte igen beträda den förbjudna vägen. Polisen tog fram en finfin karta från Vägverket.

-Får jag köpa den?

Då blev han så paff så jag fick den! Ändå blev det en liten felspringning inne i Mariefred.

Nåväl, löpningen går bra. Och jag är förvånad, att jag,som nästan stigit upp från de döda, ändå klarade en så här lång distans.Mycket Coke, mogna körsbär vid vägen, pasta och köttfärssås i Eskilstuna gav mig nya krafter.

Gratis körsbär invid vägkanten. Jag åt massor.

På vandrarhemmet i Kungsör var man desto mer imponerad. Tyvärr hade de inget Internet. Detta sänds mitt i natten inne från Kungsör. Jag har gått ca en timma för att hitta ett trådlöst nätverk jag kunde koplla upp mig mot.

Keep on running!